Month: August 2018

Jimmie Åkessons oskuld

/ Hans Lind / Leave a comment

cropped-384968_10151155330227530_1018215999_n

-”Det där får räknenissarna svara på.”

Och så de otaliga ”Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte.”

Man må tro att Jimmie Åkesson är korkad. Men det är han inte. Detta är hans taktik. Att bli som en av dom i hans hatade etablissemang som kan svara på alla knepiga frågor – det är inte hans val. Han vet att han vinner mer sympati från de som studerat i Livets Hårda Skola genom att vara annorlunda än de som representerar makten. När de där ”politiskt korrekta vänstervridna journalisterna ” ska ställa Jimmie Åkesson på pottkanten genom svåra frågor – så väljer han svaren ”det där begriper jag inte” eller ”vet inte”. Och då hurrar de  från Livets Hårda Skola. De skulle ha svarat likadant själv. Eller slagit tillbaka med  svar som  ”Åk till Venezuela ” när Jonas Sjöstedt svarar på frågor (nåja även akademiskt bildade moderater viftar med Venezuela och Lenin).  Det där begriper jag inte så jag tjoar om Lenin  (som inte ens är på valbar plats i Vänsterpartiets valsedlar)……

Och så skrattar etablissemanget åt Jimmie Åkessons tillkortakommande. Och han vinner ännu mer sympatier….. ”Han är ju som vi,  våran Jimmie..Dom är ute efter honom!”

I varje land i varje val finns det dom som proteströstar. Dom där där uppe i toppen .. dom ska minsann få! Det är dom som Jimmie Åkesson suktar efter. Och vars stöd han har vunnit. Politik som är Anti-politik.

-“Räck upp handen om du är nöjd med din chef!”

/ Hans Lind / Leave a comment

Två stycken gör det. Det är deras chef som har ställt frågan från podiet. Vi är nog 200 i rummet på ett seminarium anordnat av Kommunförbundet. Hotell Tylösand. Tidigt 80-tal. Så självklart heter seminariet “Överlevnadssstrategier för socialarbetare“. Det är ju det inåtvända 80-talet. Sök i din mage och du skall finna.

 

iphone12 020

Det minnet har följt mig. Nöjd med sin chef? Det är samma fråga som att fundera över att vara nöjd med sin mamma eller pappa eller fru eller man eller barn eller bil. (Med sin hund är de flesta nöjda).

Lite bättre skulle de nog kunna vara. Lite mer omsorg om mig skulle de kunna ha. Se mig lite oftare. Bekräfta. Liksom.

Tuggmotstånd. Jag vill ha en chef som ger tuggmotstånd. Som utmanar. Bättre en al-dente chef än en söndermosad makaron. -“Allt vad du gör är bra! Du är så duktig!” utvecklar inte. Det försoffar. Jag behöver inte anstränga mig. Det duger som det är. Rutineri.

Min allra första chef 1981 var en sån som knuffar dig i ryggen när du står på trampolinen och tvekar om du ska hoppa eller ej. Det var en bra chef. Jag minns hennes viskning i mitt öra ; -“Föreställ dig alla dom där nakna i en bastu!” när jag prasslade med overheadplasten för att få dom rättvända när jag inför ett antal vitrockade doktorer som satt med armarna i kors skulle föreläsa om hur arbeta med gravida missbrukare. Det blev en lyckad föreläsning. Tror jag. Jag minns också när jag tvekade inför att kontakta polisen när jag misstänkte ett gravt brott i en familj – jag rådfrågade henne och innan jag hade hunnit formulera hela meningen så hade hon lyft upp telefonluren och slagit numret till polischefen – “Hej där! Jag har en här som vill prata med dig!”

Hoppa i. Vattnet är inte kallt! Du kan simma! Och kan du inte det så står jag här och slänger ut en livlina!

Sedan har dom kommit och gått. Cheferna. Var och en på sitt sätt. Jag har själv varit – slutat – blivit – chef. I omgångar. Inte ska jag inte. Har jag tänkt. Men hamnat där. Och gillat.  Vetskapen om att inte kunna tillfredsställa alla har varit en ledstjärna. Men att vara någotsånär nöjd själv.

Förebilder. Som hon 2003 när jag och en kollega hade en strid om våra revirgränser. Du klev över! Nej, det var du!  Chefen tog in oss på hennes rum.

I 10 sekunder.

-“Jag ser två vuxna människor framför mig! Ni har en konflikt! Lös den!”  Det gjorde vi.

Hoppa i. Vattnet är inte kallt! Ni kan simma!

Ensamhet. Att vara chef är ensamt. Chefskollegor att prata med. Javisst. Men de har samma behov av att prata. Ut med frustrationen i en hög på bordet och så försöka bena och filea det hela räcker inte tiden till. Istället växer högen.

Men ensamheten tog slut 2010. Ett e-mail från Westport i USA. -“Vill du ha en mentor?”

Svaret blev snabbt. Ja för fan. Och Scott dök upp.

Och sedan dess har jag ett bollplank som studsar tillbaka mina bollar – ibland på ett förväntat sätt – ibland på ett överraskande sätt. Men alltid utan att ge goda råd. (Förutom det första goda rådet – “Jag kommer aldrig att ge dig goda råd”)

Vi har aldrig träffats. Det är en 10 timmars tidsskillnad. San Fransisco – Nairobi. Men det går lika bra med Skype. Hans hund rymmer ibland under våra prat. Min hund skäller ibland under våra prat. Han vaknar upp med en kopp kaffe klockan 0700 – jag har avslutat min arbetsdag och sitter i trädgården. Mina dilemman stöts och blöts och den lösning jag tror mig ha innan samtalet börjar blir annorlunda.

scott

Hans bok har varit till nytta. Vad gör att Fujifilm fortsätter utvecklas medan Kodak tynar ut? Vad behöver en organisation för att utvecklas?

(Svar: “Successful organizations are made up of a mix of individuals. Executors streamline day-to-day operations to make them more effective and efficient; Explorers focus on innovation, constantly hunting for new ideas about the next big thing. Boundary Spanners have one foot in both of those worlds, bridging the gap between executors and explorers.“)

 

Men det är samtalen som utvecklar.

-“Vad gör jag med en chef som petar i detaljer  och som aldrig ser helheten men som vill mikromanagera?”

-“Försök med att ge chefen en aptass.”

-“Ehhhh?”

En spansk hovmålare hade problem med kungen som ville göra det gröna grönare och medaljen större. Ja, han tog helt enkelt över penseln och kluddade som den värsta amatörmässiga kyrkomålare på tavlorna. Hovmålaren bytte taktik. Han målade aptassar på kungaporträtten.

-“Bra tavla men aptassen måste bort!”

-“Jag håller med. Du har rätt” svarade hovmålaren.

2013. Jag testar. Hitintills har min chef i Panama alltid petat i detaljer. Han ska inte få peta i detta viktiga arbete – en advocacy-strategi för regionen. Jag skickar honom ett 18 sidors dokument som egentligen är kladden och alldeles för långt. Sparar originalet som är 3 sidor långt.

–“Det är bra det här men det måste bantas! Det är för långt!” 

(Han har alltså inte ens läst dokumentet).

Dagen efter skickar jag originalet.

-“Bra! Precis som jag ville ha det!”

Bägge är nöjda.

Eller. Detta är ju manipulation. Eller så är det så man ska hantera mikromanagers. Jag vet inte. Det känns inte bra men det ger arbetsro.

Omorganisation. 2011. Arbetstillfällen försvinner. Ilska. Eller? Är alla verkligen arga? Eller är det så att de arga rösterna tar över och dränker de som tänker annorlunda?

 

Med denna modell kom alla till tals. Och till lyssnande.

Chokladkartong. En förändring kan vara lockande. Jag kan pröva något annat ur pralin-asken.  Det kan finnas nya möjligheter.

Rytande lejon.  Fara å färde. Jag flyr. Platsjournalen. Lediga tjänster.

Paraply i regn. Jag söker skydd. Detta går över. Jag håller mig undan så får vi se vad det blir av det hela. Förmodligen en ny omorganisation.

Nya skor. Det gör lite ont i början. Det skaver. men jag vänjer mig. Efter ett tag.

Vilken bild väljer du? Hur ställer du dig inför en förändring? Det visade sig att en del faktiskt tyckte det var bra. -“Efter 18 år här så har jag en chans att pröva på något nytt!”

Det öppnades pensionat. Köptes taxibil. Fixades jobb på UNICEF. Startades uthyrningsfirma för personal till bostadsrättsföreningar. Ingen går arbetslös idag fastän kontoret stängdes.

Informera. 30 personer i rummet. 30 olika berättelser uppstår.

-“Vad var det som sades?” Frågandet och svarandet fortsätter vid kaffeautomaten, vid kopieringsrummet och på lunchen. 30 berättelser vävs ihop och blir något helt annat. Så informera – fös ut folk på en vandring i 10 minuter i grupper om 3 och 3. –“Vad har vi hört? Var det något vi inte förstod? Hur uppfattade du det hela?”  Kom tillbaka och ställ frågor eller protestera men gör det så informeraren kan svara och framförallt lyssna. Flytta in kaffeautomaten och kopieringsmaskinen in i informationsmötet. Rykten adjö. Hej dialog.

Modet att byta. 2013. -“Om du skulle få en donation på en miljon på villkor att du i din tur donerar den vidare till en organisation… skulle din nuvarande organisation få pengarna?

-“Aldrig!”

-“Varför jobbar du kvar där då?”

Just det. Jag bytte organisation.

Ny chef. -“Kommer du att vara bättre än min förra chef? Kommer du att se mig?”

Fråga.

-Vad förväntar du dig att jag ska göra?  Vad vill du absolut inte att jag ska göra? Ge mig 3 do’s och 3 dont’s!” Sammanställ. Redovisa. Och trots att alla har sina förväntningar så visar det sig att det är väldigt samstämmigt.

*************

Jag har haft 3 olika arbeten under tiden mitt bollplank i San Fransisco och jag har resonerat.

Jag är på väg att lämna det tredje arbetet. 6 månader kvar. Hur avsluta? Det är lätt att koncentera sig på att rensa bland papper, sortera e-mail och städa undan den sista tiden på jobbet. Genvägar. Jag ska ju ändå sluta.

Men då kommer det… -“What legacy will you leave behind?” Chefen som svävade iväg? Eller som jobbade på? Chefen som inte tog tag i problem för han skulle ju ändå sluta? Eller?

-“What legacy will you leave behind?”

Så the loneliness of being a manager kan brytas. Med ett bra bollplank. Och bra chefer. Men ens chef kan ju också vara en del av dilemmat. Så därför behöver man bollplank. Också.

Och hade seminariet i Tylösand varit idag så hade jag räckt upp handen.

Nyfikenhet vid åsynen av ett berg….

/ Hans Lind / Leave a comment

Men det ska vara ett lagom högt berg. Ett berg som går att bestiga för att se vad som finns på andra sidan. Precis som bergen jag såg från köksfönstret – Kipelivara, Jussivaara, Salvatinvaara och alla de andra 150-200 meter höga bergen. Lagom berg för ett barn att fantisera om.

Att födas på platt mark frodar inte ens nyfikenhet. Man vet ju allt. Ser allt. Inga överraskningar. Inga fantasier.  Hade jag fötts på platt mark hade jag nog varit skolkamrer.

Men det måste finnas något som lockar bakom berget. Mer än nyfikenheten. Som vykorten långtbortifrån. Från pappas kusin som blev au-pair i unga år och som skickade vykort från andra sidan bergen och haven. Helmi Maria Lind.

helmi

Källa för fotot. 

40 år efter att jag nådde över köksbänken och kunde  se bergen, satt jag vid ett restaurangbord på Österlånggatan i Gamla Stan. Mittemot mig satt Maureen. Vi skulle leda en 5 dagars kurs ute på Nässlingen i skärgården. Skydd av barn i krig och på flykt. Maureen ville testa en presentationsövning. Rita upp 3 stenar du gått på för att komma dit du är. Vilka viktiga personer – vilka viktiga händelser har gjort att du har hamnat där du är?

steppingstones

Hon tog fram en servett, ritade upp tre cirklar. “Vi testar. Berätta om dina stenar…”

Jag vet definitivt om den första stenen – och den andra  > Libertad Hernandez Landa (hon blev mördad 1998 denna vitamininjektion från Xalapa i Mexico). Jag var nyanställd – andra veckan på jobbet i Mexico City 1991. Bordet mellan henne och mig var dukat med dokument. Vi skulla gå igenom hennes konsultavtal och det uppdrag hon hade framför sig; se till att programmen för gatubarn blev bättre (det blev dom). Men efter några minuter sopade hon undan dokumenten, tittade mig länge i ögonen och frågade;-“Vad tycker din mamma om att du är långt borta hemifrån?” Vid 34 års ålder tyckte  inte jag att det var ett problem. Libertad tyckte annolunda. Hon såg modersperspektivet.  -“Hälsa henne att du har en reservmamma här. Jag! Det kommer att lugna henne!”

A5F0A855-82F0-4629-86FC-C9C2BC42B02F

Libertad – nr 3 från höger 

Och denna reservmamma lärde mig att kasta mig in i konfliktlösningsarbete med nyfikenhet och glädje. – “Jag älskar heta potatisar! Man kan inte hålla länge i dom utan måste ge dem vidare till nästa – och på så vis får alla komma till tals och lyssna på varandra så länge som man kan hålla i en het potatis tills man får hjälp av nästa att hålla i potatisen! Det blir inte en version av konflikten  – utan en tjockare och bredare beskrivning. Och ett lyssnande. Och ett lärande!” Hon lärde mig att inte studera saker och ting på distans utan med dem som man studerar. Hon hamrade rättvisetänkande i mig.

Frågan är om det var det sista som ledde till mordet på henne. Hon skulle publicera intervjuer gjorda med barn som tvingats in i prostitution i delstaten Vera Cruz där hon arbetade. Avslöja ett pedofilnätverk med politiker och företagare.

Eller var det ett rånmord utfört av en taxichaufför?  Det går att sakna Libertad väldigt mycket men all kunskap, glädje, nyfikenhet och rättvisetänkande som hon lämnade efter sig försvinner inte. Någonsin.

462DE846-A31D-4302-AC9A-A8294A9062E8

En kurs i psykosociala program med representanter för internflyktingar i Guatemala under brinnande inbördeskrig. Vi är i utkanterna av Antigua. -“Hur ska vi få de som inte pratar så mycket att få utrymme att prata? Hur ska vi få de pratglada att prata lagom?” frågar Libertad. Hon har svaret.  När deltagarna kliver in i samlingslokalen får alla 8 kaffebönor var. Varje gång man ska prata – kostar det en kaffeböna. Vi håller tiden den dagen – ingen kall mat till en försenad lunch, ingen sen kväll. Alla kommer till tals. (En försöker dock låna kaffebönor av andra). Det handlar inte om att bromsa folks åsikter och erfarenheter – det handlade om att allas erfarenheter av att leva på internflykt -lika viktiga – kommer fram.

Tillbaka till servetten och den första stenen. 2004 – Gamla Stan. Jag förklarar för Maureen var jag är född. De där bergen som jag såg bakom  köksfönstret (förresten samma köksfönster där mamma gluttade bakom gardinen – “Titta! Det kommer en bil? Vem kan det vara? Den bilen har jag inte sett förr!“) och vykorten från New York och lite varstans ifrån. Helmi Maria som inte ville lära sig att mjölka kor för då hade hon blivit kvar i byn.

Och just i denna stund händer det något märkligt. På gatan utanför restaurangfönstret går Helmi Maria. Som jag inte har sett på över 10 år. Min första sten. Min nyfikenhetsinspiratör. Maureen och Helmi Maria presenteras för varandra och vi kommer överens om att detta är en bra presentationsövning som blev bättre tack vare att den första stenen dök upp live mitt i övningen.

Jag minns inte längre vem  eller vad som var den tredje stenen. För den är inte densamma nu som 2004. Den tredje stenen lärde jag känna 2006. Han koordinerade då en FN-ledd studie om våld mot barn. Paulo Sergio Pinheiro. Nuförtiden rapportör  för FN om brott mot mänskliga rättigheter i Syrien. Då en kämpe för barns rättigheter. Ja, det är han ju fortfarande.

paulo

Men modet. Ilskan över orättvisor. Rätten av att – som han säger – vara så gammal så han inte har tid längre  att vara diplomatisk. Jag minns hans inlägg vid ett möte 2009 i Lima, Peru där de amerikanska staterna skulle diskutera framsteg vad gäller barns rättigheter i regionen och Colombia och Venezuela hamnade i ett av sina vanliga gräl anklagandes varandra och Venezualas representant sökte lite stöd från omgivningen med frågan;

-“Inte ska väl en annan stat lägga sig i en stats sätt att hantera sina barn?”

Paulo suckade och svarade -“Det där var ungefär lika intelligent som när en fisk anklagar en annan fisk för att vara blöt!”

Vem som helst hade kunnat bli anklagad för att vara spydig och arrogant, men inte Paulo. Hans brinnande intresse för mänskliga rättigheter, hans erfarenhet, hans rättvisepatos skapade respekt. Som min tredje sten är han grunden för tanken – “Ge inte upp! Var arg när det behövs men förklara varför du är arg! Det är ok att vara förbannad när man ser orättvisor! “

Men när det behövdes var han diplomatisk. Som januari 2010. Jordbävning i Haiti. Kongressledamöter från USA ville rädda Haitis barn. Snabbadoptioner till USA! Som om det skulle kunna lösa problemen. Snarare skapa nya problem genom att ta till adoptioner mitt i en kris. Som ansvarig för barnrättsfrågor inom Organisation of American States (OAS) blev han lyssnad på. En tvärgrupp för barnskyddsfrågor inom USA´s administration såg till med Paulos hjälp att de “goda ideerna” från kongressledamöter skrinlades. Hur han gick till väga vet jag inte. Jag fick sitta i väntrummet utanför mötet i Washington DC  men han kom ut storleendes från mötesrummet. Mission accomplished.

 

 

Jag hoppas jag kan träffa på fler stenar som inspirerar. Fler stenar som finns där bortom Kipelivara, Jussivaara, Salvatinvaara och alla de andra 150-200 meter höga bergen.