Vårt möte är kort. En bråkdels sekund. Hon är på väg mot sitt håll. Jag mot mitt. Jag vet varthän jag ska. Jag undrar om hon har ett mål. 

Två resväskor. Den ena har en filt ihoprullad och fastbunden. Den andra en tunn madrass. Ihoprullad. Trångt snörad. 

Jag har en kabinväska. En övernattning. Ett par sandaler. 2 par kalsonger. 2 par strumpor. 2 skjortor. (Egentligen räcker det med 1 av varje men man kan ju alltid råka ut för att spilla kaffe och då är det bra att ha en reserv med sig). Jag packade också ner rakhyveln och rakkräm även om jag rakade mig i morse men tåg kan ju bli inställda så jag behöver ju ha rakhyveln med utifall att. En bok. Datorn, IPad, 2 mobiltelefoner. 

Jag vet inte vad hon har i sina väskor. De är tunga. De rullar tungt efter henne. Det är nog hela hennes liv i de två väskorna. Jag gissar vilt. Jag tror hon är rumänska. Jag är svensk. Samma Europa. Samma EU. Vitt skilda liv. Jag med neurosen om hur många skjortor att packa ner utifall att. Hon med funderingar om var hon ska sova nästa natt. 

Jag är inbokad på ett hotell i Delft. Universitet har ordnat rabatt. För henne är det andra rabatter det handlar om. I parken. 

Varje morgon ser vi dem. Jag och assistenten. De sover i rabatterna. På parkbänkarna. Inne i den lilla stugan  i barnens lekhörna. På konstgräset på fotbollsplan. Insvepta i filtar. Skorna som huvudkudde. 

De andra EU medborgarna. De som inte packar ner en extra skjorta för utifall att de skulle spilla kaffe. De som har andra bekymmer för dagen än om rakhyveln ska packas ner eller inte.