Dörren är stängd….

Vid varje promenad runt Béguinage-kvarteren så ökar assistenten på sina steg. Riktning restaurang. Framåt. Ställer sig med nosen mot dörren och tror att den ska öppnas genom hans viljestyrka.

-“Está cerrado..” säger jag. Och han ger med sig.

Det är snart 7 månader sedan vi åt på restaurang senast. 9 oktober. 2020. Sedan dess har restaurangerna varit stängda. Vi har ägnat oss åt frites med majonnäs eller våfflor med blåbärssmak på en parkbänk. Det smakar inte lika gott som vid ett restaurangbord med en kall Orval i glaset.

8e maj. Kanske kanske kan restaurangerna öppna sina terrasser. –“Det måste bli 15-16 C varmt på kvällarna innan jag öppnar” säger favoritkrögerskan.

Hon som ger assistenten köttbullar innan jag får min varmrätt. Hon som ger honom vatten innan jag får min öl.

Precis som det ska vara.

Inte att undra på att han ökar på stegen när han ser köttbullsparadisets dörr. Men han får vänta 2 veckor till. Om inte….. sjukhusinläggningarna ökar. Det ser ut så nu efter några dagars nergång.

Sakta har förändring anats. Teatern i kvarteret har börjat släppa in publik – om de snabbtestas i tält utanför teatern. Men det handlar inte om de stora skarorna publik – utan en handfull.

Resten är stängda dörrar. Och tystnad.

Det borde skrikas. Högt. Men det är tyst. Eller så skriks det bakom de stängda dörrarna. Men det hörs inte. Staden är fylld av muralmålningar. Det är seriefigurer och glada fiskar. Och så skrikaren vid lekplatsen på Rue Léopold. Den sticker ut bland de färglagda leende muralmålningarna. Ett lockdown-skrik. Eller så är det en rocksångare. Jag måste veta. Letar. Och hittar. Det är en del av utställningen RVLT! från 2018 som mindes revoltåren 1968.

Revolt? Hur ser revolten mot de stängda dörrarna ut? Några försök till demonstrationer. Några hundra deltagare. Nåt aprilskämt om en ravefest i Bois de la Cambre som lockade flera tusen. Och flera vattenkanoner.

Jag går ut med assistenten. Vi letar revolt. Vi letar skrik.

Vi hittar en ockuperad kyrka. De papperslösas protest mot den eviga väntan. Vi ser pilar klistrade på trottoarerna med riktning kyrkan. Det är ju också en sorts protest mot de stängda dörrarna. Dörrarna som stängts framför dem när de letar asyl. Men det är tyst om de lockdown-stängda dörrarna.

Handeln protesterar med statistik. Lågmäld statistik. Påskhandeln gick åt skogen. Kunder behövde boka tid för att kunna handla i en butik som inte sågs som nödvändig – typ apotek och mataffärer. Och blomsteraffärer! Glad att blommor ses som livsnödvändiga….

Från igår kan man handla utan tidsbokning. Dörrarna öppnas något. På torsdag får jag klippa mig. 2 månader sedan sist. Frisören måste ha dörren mot gatan öppen. Säger regelverket. Ventilera! Men han får klippa mig. Han är också lågmäld. Han har fått ett lockdown-bidrag. Jag är för finkänslig för att fråga hur mycket det är. Men han pratar om sina två katter varje gång jag är där. Även om de stängda dörrarna gjort att det blev 2 besök på ett halvår. Ett långhårigt halvår.

Om jag vore pensionär (det är 17månader dit) skulle jag gå runt och intervjua folk om hur livet bakom de stängda dörrarna har varit. Och är. För de är fortfarande stängda även om det gläntar lite.

Mannen som skriker åt bilar i korsningen till höger – har faktiskt efter dryga 2 år sagt sin första mening till mig. Han sade att assistenten blir blöt om det regnar. Jag höll med. Huset han bor i håller på att rustas så han är ofta ute på gatan. Skrikandes åt bilar. Han bor i ett hus för socialt utsatta. Det visste jag inte förut – men när fasaden målas så sätter kommunen upp en stor skylt att ‘de rustar hus för socialt utsatta’. Tack. Liksom.

Efter de inledande meningarna efter två så ska jag nog kunna fråga honom hur hans liv varit bakom de stängda dörrarna. Men han ska få skrika klart på bilar så länge.

4 och 1/2 timme senare ….

Det var väl använda 4 och 1/2 timme. Information. Massvis av information. Som om författaren hade varit en fluga på väggen i de flesta möten där beslut tas om Sveriges covid-strategi.

Sträckläser. Det är bra journalistik.

Flocken.

Som i Flockimmuniteten. Som i flocken av politiker som vill visa sig vara beslutsamma och handlingskraftiga. Som i flocken av kritiker som är så oroliga så deras oro absolut måste stjälpas över på alla som kommer i närheten. Som i flocken av media som springer efter samma boll. Samtidigt.

Men också i form av den skara som arbetar på enträget och fyller sina whiteboardtavlor med formler. Skaran som flockas framför tabellerna och försöker förutsäga nästa steg. Skaran som visar så mycket respekt för varandra och inte blir sura om deras råd inte tas emot. Till skillnad från de invektiva i Umeå.

Boken håller sig till de som påverkar. Till de som tar beslut. Och lämnar de perifera och skrikiga åt sitt öde eller ger dem en bisats. Som forskaren på KI som väsnats så mycket. MEWAS nämns inte ens. Det måste reta dem väldigt mycket. Inte ens en bisats. Möjligen en mening om “diverse grupper på Facebook”. Däremot en hyllning till SRs Vetenskapsredaktion. Det måste svida i MEWAS-såren.

Och varför skulle de nämnas? Historien brukar komma ihåg rättshaverister som lustiga anekdoter. Eller skrämmande anekdoter. Eller inte alls.

*****

Och Belgien. I morgon får 10 personer flockas utomhus. 8 maj öppnar uteserveringarna. 4 personer får flockas vid samma bord och då måste det vara 1,5 meter till nästa bord. Öppnar favoriten – så har hon ju ett torg tvärsöver gatan att möblera med bord. Om hon öppnar. De där uthyrningsskyltarna har mångdubblats lite här och var.

Vi gick till Jardin Botanique idag.

Det var en långsam promenad. Assistenten sniffade varannan buske. Gick en annan väg hem. En väg vi aldrig gått förr. Stängda hotell. Nermonterade restauranger. Tömda butiker. Varje stängd verksamhet luktar en familj med ekonomisk kris. Det behövs en bok om lockdowndrabbade människor. Också.

Staden tinar upp och sätter sig ner

Vi iakttar folks parkvanor

Det blev en sådan där dag där alla virusar glöms bort. En bro nästan på plats. En folkmyllerpark. Distanspark. De enda som inte distanserar sig är hundarna som kör upp nosen i varandras bak.

Men först Susan Daniel. Hon har fått en bro uppkallad efter sig. Den är nästan på plats.

Fotgängare, cyklister och lokaltrafik får kliva runt på Susan Daniel-bron. Snart klar. Men det är inte dit vi ska. Det är dags att inspektera Tours&Taxis parken. Det har inte regnat på flera dagar så den normalt sett gyttjiga parken är torr. Vi passerar en graffitivägg som bara kan beskådas från en parkeringsplats. En grafitör är i full fart med att måla läppar medan hans Shiba tittar på.

Ett sällskap i parken utmärker sig. En av männen putar med rumpan och de andra sparkar en fotboll mot hans stjärt. De flesta missar. Han verkar missnöjd.

En kvinna sover med huvudet mot en mans runda mage. Det är frid. Det är söndag. Långt bort från trängslet. Långt borta från förra årets regelverk. Då fick man inte sitta på parkbänkarna eller på gräset. Cirkulera! Beordrade cykelpolisen. Vad lite man visste då. Vad mycket man skrämdes då. Inte ens om man var ensam fick man sitta på en parkbänk. Det känns som en evighet sedan men är bara 12 månader bak.

Fritesvagnen har öppnat. Ett tag var till och med de stängda. Vi sätter oss med en stor frites med extra majonnäs. Assistenten vägrar äta frites utan majonnäs. Vi får sitta och äta. Ett tag var allt ätande utomhus förbjudet. Cirkulera! Sitt inte där och samla på dig virus!

Ett äldre par kommer med ett hopfällbart badmintonnätsstativ. Jag visste inte att sådan fanns. Nu vet jag det. Jag vet inte om de var förbjudna för ett år sedan….

Sakta sakta ska Belgien öppna upp. Butiker utan bokning för besök öppnar 26e april. Samtidigt öppnar också frisörerna. Tack! Har en bokning 29e april…. Restaurangerna får öppna sina bord utomhus den 8e maj. Då ska jag hänga på låset till favoriten. Om hon inte gått i konkurs. Det är tunga gardiner för fönstren. De fanns inte på plats tidigare. Jag hoppas hon renoverar stället men det kan också vara en nedmontering på gång.

12e maj får jag min andra vaccindos. Samma dag som balettdansösen på våning 3. Då kan vi sluta vinka till varandra på avstånd. Då kan takterasserna bli en samlingsplats igen.

Vindruve- och vitavinbärsbuskagen har klarat sig bra. Rosorna och murgrönan också. Persiljan och gräslöken går in på sin andra säsong.

Resten är död och elände.

Och de där blå sakerna som dyker upp varje vår i skogarna runt Hallenbos dyker upp i en kruka. Hur de hamnar där vet jag inte. Det måste finns lökar som överlever år efter år. Som ett virus. Men ett vackert virus.

Sakta sakta är det vanliga på väg tillbaka. En stad som tinar upp ur Covid-19 kylan .

Katastrofsamlarna

Kan Tove Jansson hjälpa mig att förstå vad som rör sig i känslolivet hos MEWAS och de 22 forskarna?

Det är inte så lätt att trösta en Filifjonka som har drabbats av panik”. Lyssnar på Tove Jansson´s uppläsning. Tänker på det som sker idag. Katastrofsamlarna. De som letar efter bevis på att katastrofen kommer. Eller är här. Redan. Vi kan kalla dem MEWAS eller de 22 forskarna. Eller både och.

Det här är ingen Filifjonka som väntar på katastrofer. Det är en assistent som skapar katastrofer.

”Jag måste få någon att förstå att jag är rädd” säger Filifjonkan till Gafsan. ”Något förfärligt kommer att hända. Allt är hotat av det obönhörliga!”

I går sade myndigheterna att 3 veckor efter första vaccindosen har man så pass mycket skydd mot Covid-19 att man kan krama barnbarnen. Äntligen. Tänker de flesta. Utom Filifjonkorna. Som bara ser katastrofen. Det obönhörliga. Smittan i kramen. Det ojades och stånkades bland Mewas-folket. -”De vill öka smittan!!

-”Hennes egen storm var alltid den hemskaste. Innerst inne var Filifjonkan stolt över sin storm som hon var alldeles ensam om.,,,,,,,Gafsan tror att jag inte har varit med om någonting. Jag! Som varje dag är med om jordens undergång!

Varför leta efter katastrofen i varje nyhetssändning? I varje folkhälsomyndighetspresskonferens? Varför leta efter lögnen i varje myndighetsmening?

För någon dag sedan hade jag en åsiktsblandning med en lektor från ett stort svenskt universitet. Om Folkhälsomyndigheten och synen på ansiktsmask. Lektorn hade hittat en artikel från Expressen där Tegnell sagt att forskning visar att effekten av mask är ”väldigt liten”. Medan däremot EUs smittskyddsenhet ECDC minsann säger att effekten är ”liten eller medel”. Vilket är exakt vad Folkhälsomyndigheten också säger.

Men nähä. Detta gäller inte. Det var vad Tegnell sade i Expressen. Påstod lektorn i inlägg efter inlägg.

Hur kan en lektor vid ett universitet tycka sig se katastrofen genom en Expressenartikel i stället för att gå till Folkhälsomyndighetens hemsida? Vad lär han sina elever vad gäller att söka efter källor? Gå till pressbyrån eller till universitetsbiblioteket?

Rättvisa. Jag tror även denne lektor vet hur man söker källor. Det vill säga inom allt – utom Covid-19. Sin egen storm. Sin egen jordens undergång.

I förrgår intervjuades Johan Giesecke i UNHERD – 1 år efter förra intervjun. Han erkände 2 fel han hade i första intervjun – snabbheten i att fixa vaccin och snabbheten i smittospridandet.

Nähä. Säger MEWAS grundare (som nu verkar bli syndabock för andra mewasianer … ’det är han som kör med fulspråk’ ’det är bara han som driver mewas’) Giesecke har fel i allt! I allt! Påstår grundaren. Och här kommer Filifjonkan rusandes. Min egen katastrof. Stängda öron och ögon för allt annat som sägs när man ser intervjun med Giesecke. Allt är fel i det han säger. Nyansfritt. Jordens undergång.

Jag spärrar upp ögonen av pur förvåning när jag ser den mewasianska argumentationen. Funderar. Tänker. Hur kan det bli så här? Hur kan man låsa in sina tankar i en slik rädsla?

Tack Tove Jansson och Filifjonkan för att ni ger en förklaringsmodell. Jag förstår allt mycket bättre nu. Väntan på katastrofen – som man är övertygad om kommer – stänger ögon och öron men vidgar munnen på vid gavel.

*******

Till slut. Filifjonkan blev lugn och började njuta av livet efter att tromben hade förstört hennes hus. Då kunde hon sluta oroa sig. Först då.

https://www.moomin.com/sv/karaktarerna/filifjonkan/

I väntan på en biverkan….

…som inte kommer.

Tisdag kväll 22.42. Ett SMS. Ett förvånande SMS. “Registrera tid för din vaccin“. Ok då. Jag gör det och får en tid 16 timmar senare. Vafalls? De höll ju på med +75:orna. Och redan nu får jag tid för min första dos…. Kan det vara så att många avstår? Kan Ramadan göra att folk väntar med vaccin till efter Eid al Fitr? (fast vaccin inte bryter mot fastereglerna). Eller hur kan det finnas så mycket lediga tider så snabbt?

Belgien är ett mystiskt land men det är bara att tacka och ta emot. 8 maj öppnar gatuserveringar. Man får gå ut på natten – men bara i grupper om 3. Och så den däringa knuffelcontacten … folk utanför hushållet som man får krama och cuddla med. Från att ha varit en – blir de nu två – men de måste komma från samma hushåll.

http://www.brusselstimes.com

Samma hushåll. Låter lite eehh… 3kantigt. Men jag antar att man ska få krama både mormor och morfar – om de bor ihop. Snuskigare än så är det inte. Tror jag.

Tillbaka till nålen. Det var snitslade banor på vaccinationscentret. Grönt för att kliva in mot nålen. Blått för att lämna nålen. Sprit på händerna. Termometer mot pannan.

-“Varsågod! Följ de gröna pilarna!

En stol utanför ett bås. Sitt! Och där sitter jag med alla gamlingar. Och så in i båset. Två snabba frågor om allergi eller blodförtunnande mediciner och vips så sitter ett plåster där och hade jag inte haft ont i armen idag så skulle jag inte vetat om att jag var vaccinerad.

-“Sitt!”

Nästa order. 15 minuters observationssitt. Jag observerar de andra. De observerar andra. Känslan av en ugglekoloni. Storögda. Väntare. Registrering vid utgång. Ut på gatan.

En frihetskänsla. Även om det tar 14 dagar innan effekten börjar verka. Lagom till restaurangöppnandet. Och så stick 2 den 12e maj. Mer frihet. Väldigt mycket mer frihet,

Jag har skakat av mig skaklarna. Jag tränar inför den ökande friheten. Kökstvångets 8 veckor är över. Hello Fresh. Kartong med 5 middagar som levererades varje söndag.

Det började bra – men mönstret blev tydligt efter ett tag. Mycket potatis, Mycket spenat. Mycket aubergine. Mycket morötter. Och så ynkligt lite kött, fisk, kyckling. In med det billiga – ut med det dyra, En del rätter – framförallt de som lagades till på 20 minuter var bleka. Av de 8 veckornas 40 middagar är det maximalt 4-5 rätter jag gillade. Resten var magmättare. Det var en bra period. Smittan rusade. Sjukhusinläggningarna rusade. Då var det bra med kartongmiddagar som lades utanför dörren. Nog med det. Nu åker kokböckerna fram igen.

Belgien är otåligt. Men inte som de i Sverige som kräver ostkupetillvaro. Belgarna kräver kosläppstillvaro. Ut och hoppa. Men medan det inte går så … ja en ung kvinna dog när hon sökte fly via ett fönster när polisen avbröt ett lockdown party. Det är dagliga historier om folk som försöker bryta restriktionsbojorna. Men 8e maj får jag dricka en öl eller två. Ute. Längtar.

Cocacolaburkar med bensin under sängbenen….

Assistenten på bilden har inget med märkliga hotell att göra

The Serpent. Jag vet inte om den stela mimiken hos huvudrollaren var skådesspeleri eller brist på skådespeleri. Han gav mig kalla kårar efter ryggraden i vilket fall . Herr Knippenberg gjorde mig nervös. Han var så nära kollaps mest hela tiden. När han klev ner i dammen för att hämta näckrosor så tog jag en paus från tv-skärmen.

Men det var inte det som fastnade ur ”mini-serien” (en serie på 8 avsnitt är ingen ’mini-serie’ så där blev jag lurad att se avsnitt efter avsnitt i tron att det var den sista tills klockan var gryning) Det var backpacker hotellen . De där färgflagnande väggarna. De fuktiga duscharna. El-duscharna med livsfara. En halv-bekant dog av elstötarna från en sån dusch. Just i Thailand,

Och de kommer rusandes. De hälsovådliga hotellrummen.

Kitale – Kenya. ”Stänger du inte av varmvattenberedaren efter duschen så kommer beredaren att explodera!”

Kampala – Uganda ”Rör inte elskåpet. Du dör!”

Dar es Salaam – Tanzania ”Rör inte hissdörren under tiden hissen rör sig! Du kan förlora dina händer!”

Biharamulo- Tanzania. Jag minns varje sekund. 1993. Några veckor innan det går åt helvete i Rwanda. Jag är på väg från Kigoma til Katanga trakten. På väg till ett flyktingläger där burundiska flyktingar sedan åratal befinner sig. Är det ett stabilt läger nog att ta emot de av de nyanlända burundiska flyktingarna som har stötts bort från lägren i Kigoma – Kasulu – Kibondo området. -”De är häxor! De är farliga!” De är inte häxor. De har en psykisk sjukdom. Men de måste bort från de nya lägren. Men … det var hotellen detta skulle handla om. Vägen till Katanga är lång. Vi behöver övernatta. Protection officern från Kamerun vägrar sova på väghotellet. Hon sover i bilen. Jag väljer hotellet. Chauffören går in. Säger att han har hittat ett rum som han kan fixa. Det behövs inte, försöker jag. Det behövs svarar han. Han skär Coca -colaburkar i halvor. Häller bensin i dom. Går in i hotellet. Jag efter. -”Lyft” – säger han. Jag lyfter på sängen och han placerar bensin-coca-colaburkarna under varje sängben.

-”Nu kan du sova ostört!

Jag sover i en bensindimma – men de kravlande insekterna kommer inte upp i sängen. På morgonen – går till tvättrummet. Chauffören igen; – ”Ta med 2 hinkar vatten! En för att tvätta dig med!” Jag lyder. Första hinken ut över golvet och alla håriga insekter kravlar iväg. Andra hinken – snabbtvätt i en minut medan kravlandet närmar sig.

Men hotellet kostade 1 dollar/natten. Och var det enda hotellet. Så jag sov.

Min kompis C däremot. Hon hamnade på ett hotell – ett väldigt billigt hotell – i Honduras -där hon först fick ett rum med draperi istället för dörr. Hon ville byta rum och efter ett tag så gick det. Ett rum med en dörr att låsa. Och med en massagemadrass. Trodde hon. Madrassen rörde sig men inte för att hon tryckt på en ”starta massagen knapp ” utan för att hon störde madrassens inneboende. Råttorna.

Bor – Södra Sudan. Inte ett hotell. Fanns inte. Men ett tält. I tältet bredvid kom kollegan rusandes ut i fullt skrik. Ormar! Jaha. De dödades. Och jag dröjde länge med att gå in i mitt tält. Men jag måste. Stampade mig in. Hoppade. Studsade. Men det gick bra.

Malualkon – Södra Sudan. Hydda med glesa väggar. Sandstorm. Men ändå – Malualkon utan elektricitet. Så många stjärnor det finns på himlen! Så vackra nätter…. Men inte när sandstormen kom. Jag klev upp på morgonen och såg på lakanet var jag hade sovit. Resten var sand. Borstade … nej .. sandblästrade tänderna. Munnen full av sand. Peeling tror jag det heter. Men stjärnhimlen var underbar. Utom under sandstormen.

Ahuacuotzingo – Guerrero – Mexiko. Migranter från bergen som söker sig till turismens Acapulco. Inget bra ställe att migrera till . Mottagen av en bleckblåsorkester. Mat. Och sen sova. Sätter mig på toalettstolen. Det kliar på ena skinkan. Kittlar. Ett spröt. Ett kackerlackespröt. Under toalettstolsringen.

Det går att rada upp sovplatser där jag sovit med ena ögat öppet. Och så är det. Men på väg dit och på väg från de platserna har det varit upptäcktsfärd. Upplevelser. Inte som i The Serpent med fara för livet. Eller jo .. kanske … som när jag skulle ta bussen från Mexico City till Cuernavaca och kön till biljetterna var lång. Och två män närmar sig och frågar om jag vill åka med dom i stället. Lite The Serpent- varning där. Det kommer jag på när vi är på motorvägen. 31 år före ”mini-serien ” men 14 år efter riktiga ”The Serpent”. Men det går bra. Jag var en extra passagerare i taxin och det blev billigare än bussen. Eller var det för att när vi kom till första motorvägsbetalningsstället och chauffören frågade om jag kunde betala i förskott och jag bara .. ”Jag har inga pengar” och svalde så adamsäpplet hoppade där jag satt i baksätet. – ”Men hur ska du då betala?” -”Jag har pengar skickade till där jag ska bo” (adamsäpplet fortsatte hoppa)

Jag kom fram. 31 år senare vet jag inte om jag var med i en mexikansk The Serpent_wannabee eller inte.

Men roligt har det varit. Alla skratt på vägen. Som när jag vinkade till ett barn på vägen till Biharamulo.

-”Det där borde du inte ha gjort!” Sade min tanzaniska kollega Fortunata.

-”Varför inte det?

-”Jo – han kommer hem och säger till sin mamma; idag var det en muzungo som vinkade till mig!

-”Vad ville han?

-”Jag vet inte.”

Dagen efter kommer mamman att gå till marknaden, fortsatte Fortunata.

Hon kommer att säga till de andra kvinnorna att en muzungo hade vinkat till hennes son.

-”Vad ville han?” Kommer de andra att fråga.

-”Jag vet inte” kommer hon att svara.

-”Se nu vad du har ställt till med!” Sade Fortunata.

Som var en fantastisk kollega. Hennes första anställning hos UNHCR – och blev ihopföst med mig. Och vi hade roligt efter vägarna. Trots att jag vinkade till barnen. Hon hamnade sedan i Afghanistan och jag är säker på att hon hamnade i situationer där folk efteråt sade -”Vad ville hon?