Ett kvitto i brevlådan. Ett rekommenderat brev från Sverige. Vem f-n skickar rekommenderade brev från Sverige? Det visar sig vara från Sirpatuuli. Men det är inte henne jag tänker på. Det är letandet efter postkontoret. Efter mångt och mycket hittar jag. Men kontoret är stängt. En skylt hänvisar till att gå till höger och sedan en trappa ner. Jag följer skyltarna men möts av 5 breda poliser som spärrar vägen. De frågar om jag ska till Paris? Nej. Jag ska till posten.

–”Gå tillbaka!”

I motsatt riktning. Jag lyder. Tar mig runt poliserna och försöker med nästa trappa ner. Möts av 2 säkerhetsvakter.

-”Gå tillbaka! Här får du inte gå”

Jag är alltså på en järnvägsstation där postkontoret ska ligga. Men jag får inte ta trappan ner till posten. Men äntligen – en av säkerhetsvakterna följer mig till nästa trappa och äntligen…..

Det är en av de förvirrrade stunderna när jag inte förstår varför jag inte får gå den väg som skyltarna visar. Belgien. Tänkte jag.

Men idag kom svaret. Under måndagen häktades en 23 årig kille för han sprang ifrån polisen som granskade en folksamling som bröt mot Covid-19 reglementet. Han greps men dog efter att ha ramlat samman i häktet. Obducenten säger ”hjärtstillestånd”. Och det – inte hjärtinfarkten utan dödsfallet – får 400 demonstranter att rasa mot polisstationen som ligger precis vid järnvägsstationen. Detta under tisdagen. Det är på onsdagen som jag virrar runt på jakt efter postkontoret. Det är några timmar innan 3 demonstranter sätter eld på polisstation – 50 meter från där jag irrar runt. Stenkastning. Eld.

Nu först – när jag sett nyheterna – förstår jag varför 5 breda poliser blockerade min väg. De ville hindra folk att ta sig till polisstationen. Som om jag skulle sätta eld på den…. Jag var ju på väg att hämta Sirpatuulis brev.

I övrigt – i morse kom snön. Men den dog innan den nådde marken. Assistenten reagerade inte alls – trots att det var hans första snö.

Nästa övrigt – covid-19 reglementet ser ut att förlängas till 1a mars. Så långhårig jag kommer att bli. Jag har redan slagit det rekord jag hade i hårlängd som vuxen efter 3 månader i västra Tanzania 1993. Annat var det när jag var 15 – hår ner till axlarna. Då gjorde det ont att bli klippt. Ett trauma efter pappas kusin Ivar och hans hårklippningsmaskin som nöps i nacken.

-”Gå och klipp dig !” Var ordern från mamma. Långsam vandring nerför backen till Ivars hus. Ivar med hårklippningsmaskinen. Ivar som luktade snus och kaffe. Sorg när jag satt där i en köksstol och såg håret falla ner på golvet och maskinen nöp min nacke. Idag vore det bra med Ivars maskin. Vaknar varje morgon och ser ut som ugglan Helge med håret på skaft. Men kanske kanske 2a mars öppnar frisörsalongerna igen. Kanske.

Kanske.