All irritation fastnar på resan till jobbet

Lugnet infinner sig när jag är på jobbet. Det är vägen dit som samlar på sig min irritation. Så har det inte alltid varit. I Fagersta på 80-talet promenerade jag till jobbet. Mötte knappast någon människa. Möjligen var blöta höstlöv på trottoaren ett problem.

Men det är efter Fagersta-tiden som jag brusar upp och hötter med nävar och ropar otidigheter (när jag sitter instängd i en bil så enbart medpassagerarna hör) och muttrar och fnyser.

Nu i Bryssel > “min mobil i främsta rummet” – folk fastnar stående i tunnelbanespärrar fastlåsta med blicken mot sin mobilskärm. Lätt tappad haka. Katatonisk kropp. Eller så går de i sidled som krabbor så de blir omöjliga att köra om. Mobilskärmen drar dem till höger. Alltid till höger. Snedgången sker aldrig mot vänster. Viktig observation. Antingen är det något med att läsa från vänster till höger på mobilskärmen som gör att kroppen väjer mot höger följandes texten.

Jag franskifierar mig. Suckar tungt och vräker ut armarna i en gest som ska visa på en upprörd hopplöshet. Det hjälper inte. Mobilskärmen har låst dem fast. Världen utanför finns inte.

Annat var det i Nairobi. Där blinkade jag med ljusen. Där hötte jag med nävar. Där skrek jag “jinga!” För där fanns gropar i vägarna. Som man skulle värja sig mot. Genom att köra i motsatt körbana. Fast jag kom från andra hållet. Så helt plötsligt väjde folk för en grop – utan att se om den andra körbanan var fri. Och så var det de högklackade. Som gick mitt på gatan. För det fanns ju ingen trottoar. Och då är mitt på körbanan den bästa placeringen för klackarna.

Som tur var så var min resa till jobbet 7 minuter och 8 sekunder. Exakt den tid det tar för Frida Hyvönen att sjunga Fredag Morgon

Det fungerade varje morgon. Sedan jag fick en signerad CD från Frida – tack till grannen Anniqa Nygårds – gick CDn nonstop i bilen under nästan ett år. Hela CDn när jag på fredag eftermiddagar körde 8 km fram och 8 km tillbaka till Carrefour för att handla. Fredag morgon till jobbet på morgnarna.

Kontrast mellan hennes ord och “jag får minsann använda vilken körbana jag vill” syndromet. Eller inte? Han som hällde kaffekoppen över henne och slog hennes dator är ju som den som vinglar mellan körbanorna tagandes sin rätt att köra som det passar honom utan hönsyn. (Just det … skulle skriva hänsyn …. men det liksom autokorrektades till hönsyn (hönssyn). Syn som en höna – ser inte längre än den egna motorhuven)

I Lima var trafiken lika irritationsilskeskapande. Och skapade ett lugn på jobbet. Jag hade ju avreagerat mig. I Lima var bilkörningstrafiken; – aha – tre körfiler och den högraste filen är kortast vid trafikljuset fast jag ska svänga till vänster – men jag öppnar fönstret och viftar lite aggressivt med handen så alla förstår att jag ska korsa två filer för att kunna göra en vänstersväng. Och så det där med att bilen framför körde när trafikljuset slog om till gult – och nästa – och eftersom det hann bli rött så kör jag ändå för bilen framför mig gjorde det.

Jag har aldrig tvärbromsat så mycket som i Lima. Och svurit. Och gastat. Och förbannat. Vore jag en häxa vars förbannelser fungerade så vore en stor del av Limas befolkning grodor idag.

Juba. Där var resan kort men väntan lång. Vi hade två gästhus och två bilar som skulle till jobbet. Vi åker kvart i åtta. Var överenskommelsen. Var. Det kom en. En annan släntrade. Klockan blev åtta. Ett stilla tutande. Inget hände. -“Hon är på väg“. Inte. Det gick ju inte att gasta och skrika- de var ju kollegor. Men en stilla suck och ett ironiskt -“Har du sovit gott för du sov ju ganska länge?

Svensk mästare i passivaggressiva påhopp.

Men jag hämnades. Jag körde och siktade på gropar i vägen så de i baksätet studsade lite mot varandra och bildörrarna. Eller inte så lite. Ganska mycket.

Addis Ababa. Där kom 40 får emot mig på motorvägen. Stillsamt ledda av en fåraherde som uppskattade den breda asfalterade fårstigen. Men det kunde jag ju inte bli arg på. De såg ju så oskyldiga ut. Fåren. Så min road-rage började inte i Addis Ababa. Den började med söliga kollegor i Juba.

Men jag har nytta av min ilskeavblåsning. Jag äntrar lugn genom dörrarna till jobbet. Det är vägen till jobbet som randas av min ilska.

Hem….

Var är ditt hem?

Där jag ställer ner min väska.

Så definierar jag inte ”hem”. För mig är ett hem dit min post adresseras. Mer stadigt än en halvt uppackad resväska i en hall. Trots definitions begränsningen har det blivit många hem.

Som vuxen började det med Floravägen 19B i Fagersta. En kommunägd lägenhet – eller var det Fagersta Bruk som ägde den ? I vilket fall så bodde jag med blommiga tapeter i köket och målade moln i badrummet i 2 år. Detta var i tider av blå radon. Jag fick en mätare installerad men fick aldrig reda på resultatet.

Jag uppgraderade mig med en ”dyr” bostadsrätt på Hantverksvägen. Hela 8000 kronor kostade den och jag sålde den för 1 krona. Där trivdes jag även om gäster fick rivsår för jag fick för mig att spackla väggarna i vardagsrummet med vit strukturfärg som man inte skulle luta sig mot. De som gjorde det fick rivsår. Jag bestämde mig också för att renovera badrummet. Det tog 6 månader. Sedan dess har jag aldrig renoverat badrum.

Nästa hem var på andra sidan en ocean. Viveros de Coyoacan i Mexico City. En stor lägenhet på 7e våningen i ett höghus där grannar slogs om parkeringsplatser och där hyresgästen före mig hade gått in ett spår i heltäckningsmattan – från ingången till köket till läshörnan till sovrummet till badrummet. Det tog flera veckors vandring i bostaden innan det intrampade försvann.

Här firade jag min första jordbävning. Det var spännande i någon sekund. Sedan svajade det för mycket.

2 år där och sedan ville ägaren flytta tillbaka.

Nästa hem blev på Calle Toledo i det syndiga Zona Rosa (rosa för att nästan allt var tillåtet där men ändå inte riktigt rött som i Red light.) En alkoholiserad dam som behövde pengar hyrde ut den. Ibland ringde hon på och svajade vid dörren. Söndagar vaknade jag upp av korianderhackande från restaurangen på gatan. Kilovis med koriander. Sedan dess avskyr jag koriander. Men ett bra hem. Trots koriander och rosa zon. Ett kvarter i 20 miljonersstaden där alla känner alla. Kastade ner pengar på gatan och tidningsförsäljaren kastade upp morgontidningen.

Märsta! Trodde aldrig att jag skulle hamna i Märsta men det gjorde jag. En kort tid. Ett nybygge som luktade plast.

Vällingby. Jag var på plats 47 i bostadskön till lägenheten men eftersom jag hade fast inkomst fick jag den. En bostad med sköra väggar men med två fantastiska tanter som grannar. Fast tant nr 2 lärde jag känna först efter att hennes man hade dött. Han var en sur en.

-”Hej! Det är jag som flyttade in igår” – hälsade jag när jag mötte honom i trappuppgången.

-”Ja jag hörde det. Det var ett jävla oväsen. Det får vara slut med det!” (Som om jag skulle flytta in där varje dag)

Nästa gång jag såg honom försökte jag stoppa blödningen från hans nyopererade fot. Det gick inte. Han dog.

Efter det så bjöd tanten på middag. En flaska grön chartreuse inköpt på 50 talet öppnades. Tanterna och jag blev berusade.

Rue Americaine. Bryssel. Några steg från Place Chatelain som öppnades upp för en marknad varje onsdag. Blommor, ost och vin. Jag trivdes infernaliskt bra där. Ett lummigt träd vid sovrumsfönstret. Ljus i matrummet. Massa ljus.

Gästhuset där jag hade ett sovrum i Juba, Södra Sudan. 32 C i genomsnittstemperatur varje natt. Inomhus. Det bruna nilvattnet i vattentanken. Efter 3 dagar hade slammet sjunkit i tanken så vattnet såg ut som vatten. Jag blev aldrig riktigt ren där. Syntetlakanen klibbade mot kroppen. En natt vaknade jag upp med en halv spindel i mungipan. Var andra halvan var vet jag inte men jag drömde att jag åt färska blåbär.

Nästa hem hittas inte på Google Street view. Huset med arga myror i trädgården. Addis Ababa.

Stugan i Nairobi. Första veckan sprang råttorna i innertaket. Andra veckan luktade det döda råttor efter att hyresvärden hade lagt ut gift. Tredje veckan upptäckte jag vägglössen. Eller de upptäckte mig. Vaknade varje morgon med blodiga knäveck. Men sedan madrassen blev besprutad och jag drog ut sängen så den inte rörde vid väggen så fick lössen hitta blod på andra ställen. Som tur är så bodde jag bara ett halvår där.

Alfonso Ugarte i Barranco, Lima. Lägenheten på tredje och fjärde våningen med terrass runt halv bostaden. Stor trivsel.

En säkerhetsansvarig tyckte att trädet på gatan borde sågas ner för där kunde man klättra uppför stammen och göra inbrott. Svar; nej. Bättre med arg schäfer på terrassen. Inga inbrott. Eller jo , men genom dörren men den tjuven – antar att det var grannens drogmissbrukande make – smet direkt när larmet gick. Det här var ett bra område att bo i. Ett bra hem.

Men allt är tillfälligt.

5 år där.

5 är här.

Och nästa hem om 1 månad >

Högst upp. Taket. De samlade tillhörigheterna är på väg dit. Om en månad bor jag där. Två veckor senare kommer hunden.

Hem för i alla fall 2 år.

Sorg över Södra Sudan…

Det som såg så bra ut.

På ytan.

Men nu diskuterar grannländerna att sända in militärstyrkor för att få slut på dödandet av civila. Dinkas mot Nuers. Nuers mot Dinkas. Skjutglada.

När jag lämnade södra Sudan för exakt 5 år sedan så var optimismen på topp. (Men skjutglädjen bubblade under ytan…)

Det som nu är Juba fylld av humanitära insatser för internflyktingar >>

Image>>

>> skulle enligt vilda planer ha blivit en ny huvudstad för en kostnad av 10 miljarder dollar. En stad i form av en noshörning (!).. Jag tror att nån planeringsminister  hade besökt Dubai och blivit inspirerad….

Image

Men noshörningsbygget kom av sig. Skjutglädjen och maktkampen tog över.

Jag minns säkerhetsrapporterna från förr – varje vecka kom ny läsning från FN organet OCHA om hustrun som hittade maken i hyddan med grannfrun och reagerade med att slänga in en handgranat i hyddan, om hämndattacker mot boskapstjuvar – inte för att ta tillbaka boskapen enbart utan för att döda så många boskapstjuvar som möjligt. Och så vidare..

Vapen i överflöd. Kalasnjikov över axeln när man skulle framföra sitt ärende. Barn som inte kunde gå i skolor som helt plötsligt blivit militärförläggningar.

Och ändå rådde fred. Då. På ytan. 

Nu har ytan krackelerat.Och regnen kommer. En stor del av landet blir ett innanhav. Meterhög gyttja över vägarna. Allt stannar av.

Utom inbördeskriget.

 

 

 

Haiti fredag


Det är Juba. Minnen från Juba. Det händer när jag äter lunch – stekt ris med sötsur kyckling. Det händer nu. På flygplatsen. Massor av människor som hänger runt och väntar på något. Uniformerade. Bagagebärare som vill bära din 8,5 kilos väska. stämplar från alla håll och kanter och jag är osäker om nyttan och det egentliga behovet. 
Det är den slitna flygplatsen där alla vet vart dom ska ta vägen, d v s om de har varit här tidigare. Det är alla som väntat i timmar på sitt lilla charterplan. Det är en passagerarlista som inte stämmer.

Det är Juba. Fast jag är i Port-au Prince. I någon timme till.