Rutinerade rutiner

Det började när jag nästan skulle fylla 60 år. Jag fyllde 59 år och 364 dagar. Gick efter en halvskum gata. Hade hittat en butik som sålde galgar i form av hundhuvuden. Köpte två. Och så ….. här ser ju trevligt ut. In. Åt. Njöt. Kom tillbaka kvällen efter och fyllde både mage och 60 år. Kom tillbaka. 2018. Åt en lång lunch. Och i fredags skulle jag dit igen. Les Tantes Jeanne. Stängt. Vafalls? Samma idag på lunchen. Vafalls x 2. Men senare på eftermiddagen så stod dörren öppen. Bokade bord. När öppnar ni? 1830. Då vill jag ha ett bord vid den tiden,

Det handlar inte om fastrar eller mostrar. Det handlar om Gilbert Becaud.

Där kom namnet ifrån. Men han lagar inte mat. Men åt han mat? Han ser mager ut.

Så 18,29 är jag på plats.

Ett glas champagne. Som blir två glas. Det är lugnt. Det är en kund. Jag. Det är småprat med diskplockarna. Och så kommer familjen med världens mest uppfostrade 6-åring. Han tar fram kritor och målarbok. Och säger inte ett knyst.

Och sen kommer paret som kastar sig över sina mobiler så fort de har satt sig.

Och det kommer in en fiskbit på en gräddklick. Den smakar mums. Blommorna är ätbara. Säger de.

Det kommer in en kvinna från gatan och tar en flaska Cointreau från baren. Ingen reagerar. Eller agerar. Jag reagerar. Men det visar sig att ägarinnan har en restaurang bredvid. ”Not for gourmands but for people who like to hang out with their friends” säger Ilya Kuriakin eller vad han nu heter den ryskbrytande sommeliern.

Och nu kommer himmelriket. Foie Gras med bär. Ingefärabröd med en marmelad. Allt gifter sig. Äktenskap i min mun.

Den vilda rödingen. Med en risotto med kantarell. Och bättre kan det inte bli. Det är smör. Smör. I såsen. En sås som borde serveras i shots.

Och så marängen. Med bär. Turkish Rose. Heter skapelsen. Med en Sauternes. Och det är Toque de oro som de säger i Latinamerika.

Avslutar med kaffe och en 1986 Armagnac. Och gillar mina rutiner.

Hit återvänder jag. 2020. Och 2021.

Pariserier

Ja en till i Paris serien. 14e fången här. (Skulle skriva gången men det blev bättre så). Fångad av en Paris vind. Varför?

Det är inte bara maten. Även om den är fylld av omsorg. Och grädde. Och smör. Jag behöver inte gå många steg innan det pirrar i magen. Lockande pockande restauranger var 20e meter.

Och det vita. Vita vidder. Gnistrande vitt. En stad att bländas av.

Få går med mobilen som ledstjärna. Här är det andra människor man bligar emot. Kyska blickar. Färska blickar. Hypnotiska blickar. Det är en stad som öppnar. Som famnar. Om en.

(Bortsett från områdena runt järnvägsstationerna – där är det sluga blickar. Lömska blickar. Vad kan jag sno från dig blickar. Och så jag går snabbt blickar. Mina blickar är sådana )

Men …. jo. De kommer i grupper. Ledaren har en mikrofon. Skaran har hörlurar. Turister. Den japanska gruppen är mest påtutad. De går mitt på gatan. Den ryska gruppen verkar vara dopade för de går åt alla håll och kanter. Alla kommer från bysten vars byst de gnidit.

Dalida.

De är på väg mot Sacre Coeur. Om de nu kommer att se kyrkan eftersom de bligar i sina mobiler.

Skottpengar på turister. Nästan. En och en är vi ok. Vi turister. Men när vi hordar ihop oss är det bara att göra korstecken och fly.

I går kväll blev jag peruansk. El Pulpo. Och det var en upplevelse. Maten var vänligt bra. Ägarinnan drick hasade runt utan att lyfta fötterna. Som tur var så var kocken snabbare.

Uppmuntrad av en annorlunda upplevelse så vill jag leva upp mer. Frukost på stället 40 meter bort där ägarinnan hotat en kund med kniv – enligt en recension i TripAdvisor. Jag slet och drog i dörren. De skulle öppna 0800 och jag var där kvart i 10. Dörren låst. En man satt därinne och viftade med armarna. Jag antar att han var gisslan. Men jag var hungrig.

Äggröra på stället där personalen jobbade mellan sina modelluppdrag. De paraderade i sin skönhet som om kunderna satt vid en catwalk. Men äggröra kunde de.

Men de hade hällt syra över badrumsspegeln. Jag tror det var nån i personalen som inte var så snygg så denne ville inte att skönheterna skulle spegelbeundra sig. Eller så var det ägarens verk – eftersom personalen stod och ålade sig framför spegeln för länge. Nu ser alla leprasmittade ut. Bra så. Jämlikhet., Framför spegeln.

Paris. Paris. Stad i världen. Världens stad. Oj vad jag gillar dig.

Nästa uppdrag. Affären Merci. Som har allt man vill ha men inte behöver.

Först lunch. Nyttig lunch. Det ligger kyckling i botten. Och ris, Mitt bland alla möljor. Det var det sista nyttiga under den här resan.

Detta ska hädanefter bli min melodi

Jag har iakttagit människor

imageFörst var det buffé-japanen. Det vankades frukostbuffé 0700-1100 och sedan lunchbuffé 1200-1400 och sedan eftermiddags te-buffé 1500-1630 och sedan middagsbuffé från 1700-2100 och sedan drink buffé fram till kl 23.00.

Han drack inte mycket. Men han åt. Eller inte. Han tömde bufféerna men lämnade det mesta oätet. Han skulle bara samla på hög. Utfall att. Kriget kommer. Eller nåt.

Hans smala, hälften så gamla fru,  åt bara bröd.

Sedan kom det gamla amerikanska paret. Långsammaste buffé-vandrarna nånsin. Dessutom skakade de bägge två så maten ramlade från deras tallrikar. Med sig hade de sin drygt 40-årige son. En moders kärlek omhuldade honom. Han klagade dock. Sade sig inte må bra. Modern hade två konkreta förslag;

-”Either we open the window or you just should regret you had a glass of red wine!”

Han blev inte nöjd med de konkreta förslagen. Höll upp sitt vinglas och slickade på glasets kant.  Och läppjade i trots.

Och så den snabbätande mexikanskan. Knappt hade hon satt sig så pinnade hon tillbaka till buffén. Dottern fick sällskapa sin IPad under tiden.

Jag själv hängde mest vid ishinken med champagne.

 

Och jag som trodde det var fattiga riddare!

Receptet såg så ut. Bröd. Ägg mjölk. Pain Perdu.

Jag bedrog mig.

A6445DB2-E31A-433C-AEC6-FC31FD2D5F9E

Det var ett himmelrike på en tallrik. Nästa som den där Ile Flotante i Geneve för 15 år sedan. (Men den var kladdig och klistrig och skeden blev till en Karlsson klister tub)

Paris. Igen. Under fotbollsVM. Det gick inte att få tag på en taxi strax före matchen idag. Det gick inte att flytta in i hotellrummet som jag bokat. (Jag antar att rumsstäderskorna laddade upp inför matchen). Men det fanns en tv i hotellbaren. Men den tv:n frös till regelbundet. Det blev massutflykt från baren av brummande åskådare.

Nåväl – alla är nöjda efter Frankrikes seger.

Det är stekhett i Paris.

5738D48F-F584-4D65-B5A7-C34A6B84ECA5

Maten är varm hela tiden. Gatorna kokar.

Jag besökte min favoritkrog Les Tantes Jeannes igår till lunch. Ägarinnan ursäktade sig för sin autistiske son. Han var inget att ursäkta för. Han var genuint nyfiken. Och maten var bra. En 6 rätters överraskningsmenu. Till lunch. Jag blev inte överraskad. Jag blev nöjd.

Från Sverige hörs stönanden om nazister och bleka poliser. Här står polisen mitt i gatan och viftar iväg alla lastbilar. De för inte köra mot Macrons hem. De får köra andra vägar. Inga bleka poliser här. Inte.

Nu sitter jag i en lounge på hotellet. Det vankas mat – buffen står fylld. Det vankas vin. Ishinken är fylld med flaskor. Ät vad du orkar. (Folk orkar). Drick vad du orkar (det gör inte folk) Männen är feta och har foträta sandaler (läs – medborgare i USA). Damerna har ekiperat sig på modegatan och ondulerat håret (läs- medborgare i USA)

Den här delen av Paris är mer kontorig än St Germain där jag bodde senast. Här rullas trottoarerna ihop vid 20.00. Inte 5 krogar i varje korsning. Bara en i varje kvarter.

Jag drällde på Museet Jaquemart-Andree idag.

De hade inga barn. Och bara 13 års äktenskap. Efter ett tag flyttade hon sitt sovrum närmare hans. Det blev inga barn i alla fall. Det blev ett museum efter det att bägge hade dött. Deras shoppinghobby etablerat i ett vackert hus.

I morgon. (Om jag inte steks i värmen) är det en obestämd stadsdel. Jag brinner av nyfikenhet över vilken det blir.

Updatering. MARAIS. Victor Hugos lägenhet. Anka. Svett.

Staden som aldrig tar slut

3429CE1E-151B-49D6-A442-EDB8CCF9C94C(56139F05-9667-4B86-8BD0-A552B3EBFFFADet är städer i staden. Det är inte kvarter som kopierar varandra (ursäkta London). Det är inte betongerade gator där den kalla vinden viner (ursäkta Berlin). Det är inte människor som vandrar med en mobiltelefon som rättesnöre (ursäkta Stockholm).

Det är Paris. Staden som ler. Och som söker bekräftelse. Och får det.

Två tyska turister framför mig. Vi ska söka upp Marie Antoinettes fängelsehåla. De tar sin tid. Gräver i sina fullt utrustade ryggsäckar.  Guideböcker. Regnrockar (solen skiner men för en tysk väntar regnet bakom hörnet). Foträta skor. I reserv.  Det kan bli strid. Tyskarna har ju ockuperat Paris förr. Personalen i säkerhetskontrollen himlar med ögonen. Tänker på lunchen som väntar. Tålamod med ockupanterna.

Det är fler selfiepinnar i Barcelona. Tack.

Jag vill äta anka. Hittar en restaurang. Som är stängd. Letar efter god mat. Tripadvisor räddar. Här har folk gått för att fira födelsedag.

Jag ska fira födelsedag. En sorts. En dag då jag trodde jag skulle sluta fylla år. För exakt 2 år sedan. Sluta i ett dike. Men det gjorde inte jag. Jag ska fylla livet.

Jag hittar en restaurang. Den är väldigt beige. Ett äldre japanskt par ler snällt. ”Här kan du äta”  Det är en japansk chef som frankifierats. Därav så många japaner i publiken. Ja – har man kockar som tävlar i kock tävlingar så är  restaurangen en estrad och publiken instagrammar allt de ser. Så ock jag.

CF1E66CE-D301-4675-8259-74ECB165E26ASkådespelet levererar. Det äldre japanska paret – tack gode gud att de fotograferar sin mat frågar artigt varjag kommer ifrån. De tycker om Sverige. Säger de. Och fortsätter fotografera sin mat.

Paris. Jag beställer en meny med 5 rätter. Sommeliern väljer vinet. Jag berusas av vinet. Inte så jag blir full. Utan nöjd. Väldigt nöjd. Det är norra Frankrike som pressats ner i glasen.

 

Osten. Osten! Osten!!

 

Jag trodde jag beställde 5 rätter. Jag hade fel. Jag fick mer.

Glad  gick jag ut i livet. Glad över att leva. Glad  över att ha smaken av en Armagnac 1977 på min tunga.

79ED8DCB-713A-42C7-BECF-3A110C08B969Sommeliern går förbi. Lyfter flaskan. Häller på en 4a till.

-”Enjoy life” säger han.

Jag gör det.

Ikväll blir det fläsk. Bokat bord på Gerard Depardieus restaurang. Han känns mer som fläsk än denna japansk-franska ….. ja just det. Apelsindessert med saffran. Saffran som smakar saffran.

93674159-0AA2-4DAF-BC6B-73C5C904E00D

Paris. Staden som aldrig tar slut. Staden där jag kan hitta ett äventyr i varje kvarter. I morgon lämnar jag staden. Men är tillbaka 4e juli – 8 juli. Och ännu fler gånger.

Borde jag skaffa en blodtrycksmätare?

3D5D2757-4C95-4443-A097-F9CD89E72914.jpeg

Det började 2013. Första gången i en A380 – Johannesburg – Paris. Jag kliver in på planet, hivar upp handbagaget. Då närmar sig en flygvärdinna – ”Are you ok?” Jag tycker hon ser bekymrad ut. Förvisso har jag suttit 2 timmar i en lounge och druckit några glas vin. Men ser jag sjuk ut? Jag blir lite stött.

Och så hände det igår igen. Pursern – den pratgladaste nånsin – sätter sig på huk vid mitt säte. Och så kommer det – ”Are you ok?” Nu är klockan 0800 på morgonen och jag har inte druckit några glas vin.

Den gemensamma nämnaren är att bägge arbetar på Air France och kanske kanske har de egentligen drömt om att bli läkare? De ser varje passagerare som en potentiell patient så de kan hämta sin akutväska och börja pilla på en.

Men….. i går kväll när jag kastade mig undan ösregnet och in på en restaurang och möts av det polyglotta ”ça va? – Are you ok?” så förstår jag. Det är inga läkarwannabees – de är fråga om rak översättning. How are you?

Bak i tiden. Jag klev in i en kroatisk turistbyrå 1991 – ja då var den ju jugoslavisk.  Jag möttes med Što mogu pomoći?

Aha! En hälsning!  Jag svarade med samma mynt. Damen log rart. Tycke uppstod och vi hade hälsat på varandra. Så jag fortsatte med att hälsa lokalt vart jag än kom. Alla log vänligt.

Što mogu pomoći? 

Det lät både vackert och väluppfostrat.

Tills den sista kvällen på Unijes enda restaurang.

AC16CE30-4E73-4B0B-B23F-3E1B85C7FC2AJag var på väg till Mali Losinj med båt från Rijeka. Jag klev av på fel ö. Unije. Kväll. Båten gick. Jag var ensam turist. Inget hotell. Nästa båt skulle gå om en vecka. Militärförläggning på ön. Inga turister välkomna. Skrämde hon mig med. Den onda Zlata – serbiskan som var gift med pensionerade Arthur – en snäll krumryggad tysk. De tog hand om mig. Jag fick hyra ett rum.

De log när jag på morgonen dundrade nerför trappan och sade Što mogu pomoći? 

Nothing – svarade Arthur – the breakfast is ready. Och där borde jag ha anat att jag var ute på hal is. Men man byter inte ut ett vinnande lag.

Ön var öde. Det var jag och getter och på väg tillbaka från Arthur och Zlata efter kvällsmiddag på öns enda restaurang dödade jag massor av grodor. De låg överallt på vägen. Och finns det grodor så finns det ….. ormar. Arthurs och Zlatans toalett var ett utedass. En toalettstol av den vanliga porslinsarten men i ett bås med cementgolv och ett hål från stolen rakt ner …. i klippan. Högt fall.

Men en morgon satt jag med benen rakt ut i luften. Byxorna nere. Fötterna på cementplattan. Tittar ner på golvet och golvet rör sig. En orm ringlad runt toalettstolsbasen. Upp med benen!!! Arthur!!!!! Help!!! En kvastsvingande Arthur dyker upp. Zlata skrattar. Jag förnedrad.

Segelbåt. Den österrikiska familjen dyker upp. Sällskap! De har en dotter som ser ut som Carole Bouquets lillasyster – ja i alla fall när hon var med i Bondfilmen.

CE6D38D1-7790-4CAC-843A-7A18F9D4763D.png

Hon petar med sina fötter på mina under middagsbordet. Vi har avskedsmiddag. Avslutar med pannkakor med chokladsås och sedan ska österrikarna segla vidare.

(Jag låter bli att skriva om när de tog med mig i segelbåten till en nudiststrand)

Morgonen efter kommer Zlata uppdundrande uppför trappan. Your friends are gone! Ýou are all alone now!!”

Hon ler glatt. Skadeglatt.

Men så kommer båten – som ska ta mig vidare. Efter en vecka av Što mogu pomoći? Och Zlata.

Sista kvällen är det avskedsmiddag. En makaronigryta på den enda restaurangen. Ägaren sätter sig ner.

Han säger att Zlata egentligen är snäll. Men hon har tagit på sig att låtsas vara elak. Hon spelar sin roll bra.

Men sedan kommer det. You are the first swede i have met. It was nice meeting you. But i wonder – why do you say Što mogu pomoći? every time you enter the restaurant? Its strange…

-Do I pronounce it wrong?

-No… its just wrong. 

-Isn’t it the correct way to greet?

-Its not a greeting…. it means How can i help?

På väg till Paris. Igen. För att fira livet.

44B8ADDA-C207-4F0E-A0AB-3CEFC3808EF5.jpeg5 dagar och nätter i Paris väntar. Varför alltid Paris?

Jo – staden tar aldrig slut. Denna gång ska jag för andra gången – första gången var 2002 – bo på  nedre delen av Seine. 100 meter från den stora matbutiken. 150 meter från restaurangen  Les Botanistes.  10 meter från Luxembourg-parken.

Men det ska regna i Paris.

Air France har börjat flyga direkt. Och det är bra.  Mat, vin, säten och filmer är mycket bättre än Kenya Airways. Äggröra med tryffel och hummer till frukost. Eller de sade att det var brunch för då kan man ta ett glas vin till maten. Det kan man inte göra till frukost. Säger de. Jag håller med.

Men ….. i natt drömde jag om att en flåsande massmördare följde mina steg. Han var känd för att stampa ihjäl barn. Jag blev visad blodfläckar kvarlämnade efter hans offer. Eller fläckar? Mera pölar. Jag visste vem han var men han var hela tiden några steg bakom mig.

Det är inte en parisförberedelsedröm.

Det är mer fråga om att det  på torsdag den 31a  är 2 år sedan kidnappningen. Inga mardrömmar utom för ett år sen. Och nu efter 2 år. Men på 2-årsdagen firar jag livet. Inte skräcken. Inte döden. Inte blodpölarna.

Men jag är på behörigt avstånd. För ett år sedan i Casablanca. Nu i Paris.

Mardrömmar dröms bäst med distans.

||||||||||||||

1. Paris ja. Min första parisvistelse var ett byte av järnvägsstationer. Jag skulle från Lissabon till Malmö. Jag hade rest i två dygn. Min blöta handduk i ryggsäcken började lukta oroväckande illa. Jag hade slut på pengar. Vindruvor och vitt bröd var vad jag hade ätit de två senaste dagarna. Jag hade lutat mig ut från tågfönstret och fått sot i ögonbrynen. Jag såg märklig ut.

Tunnelbana mellan järnvägsstationer. Luktande jag. Illaluktande jag. Jag minns en tennisspelare som höll sig för näsan.

2. Andra gången i Paris var jag på ett möte på UNESCO som jag inte förstod nånting av. Men en amerikanska tyckte vi skulle gå till ett autentiskt ställe dit inga turister hittar.

Det var bara turister där.

Men Rodinmuseet! Fast fru Camille Claudel var bättre än maken. Är.

3. Tredje gången i Paris gick mitt sällskap 5 meter framför mig hela tiden. Det fick mig att avsky Paris. Ett tag.

4. Fjärde gången i Paris var hela turisteriet med grodlår och ”jag framför Eiffeltornet och jag framför Triumfbågen och hela det där köret utan att ta av sig solglasögonen”. Det fick mig att längta efter att åka till Paris ensam.

5. Femte gången i Paris. Delat rum med ”mamma” utan toalettdörr. Men detvar roligt. Förutom toabestyren.

6. Sjätte gången i Paris hamnade jag i förorterna och förvånade mig själv. Lite.

7. Sjunde gången i Paris högtravade jag vid Operahuset. Och minns inte riktigt vad jag gjorde.

8. Åttonde gången i Paris såg jag en Pro-marihuana demonstration och bestämde mig för att aldrig mer bo vid Place Republique.

9. Nionde gången i Paris höll jag på att stekas i hjäl i ett hotellrum. Det var varmt. Kvavt. Ingen luft. Men en tapet med änglar i taket.

10. Tionde gången i Paris log jag hela tiden. Utom på en snorkig restaurang.  Jag fyllde 60 år och blev mogen.

Nu är det gång nr 11.

Om nyttan med Paris

FAEC9FD4-CE25-48B5-95F1-39DFBC794135

Staden att återvända till. Gång på gång. Staden som aldrig tar slut. Den ouppfostrade staden. Staden är som hundarna som flanerar efter gatorna. Utan koppel. Vägrar lyda sin ägare. Det finns ju alltid nån urinfläck att sniffa på. Så är också  servitörerna på alla stadens var-25e-meter krogar. Jag kommer när jag har tid. Jag ska bara sniffa lite på min kollega först.  Vad kockarna sniffar på vet jag inte – men de skapar underverk. Och är inte rädda för grädde och smör och konjak.

170B3C25-5DA0-438A-AF27-9A6358EE952COch det är här det är dags att rekommendera denna restaurang undanstoppad på en bakgata i Montmartre. Efter 2 kvällars ätande där  i en halvtom restaurang ser jag att de erbjuder 20% rabatt om man bokar bord via The Fork. Besviken för att de behöver ta till lockknep. Matoset borde få folk att vallfärda dit.

Och så var det vinet.

86340652-3EF8-4C9C-80E2-34C1C4F2426E

På Les Tantes Jeanne första kvällen när servitrisen häller upp champagne (det fylldes ju år) så säger hon;- ”Drink up so i can poor more in your glass!” – Andra kvällen får jag ett erbjudande om ett vinpaket för 59 euro till 5 rätters middagen. Vad innebär det? Frågade jag.

-”Better wines and generous amounts.

Det var det.

EB73FB32-893B-49E5-A16C-2922276FD0A3Och så är det avsaknaden av gå-runt-och-stirra-i-en-mobilskärm. Detta gör bara japanska turister. De tar seden dit de kommer och har förmodligen varit i Stockholm först och lärt sig stirra.

I Paris stirrar man på varandra. Man känner sig vacker i Paris. Tills man ser en spegel och ser svetten rinna nerför halsen. Men man är vacker i andras ögon. Bekräftelsegivare av stora mått.

Expediten på Galeries Lafayette när jag ska pröva ett par byxor;

-”I am size 33 and I guess you are aswell.”

-”But I´m fatter than you!”

-”Sir. You are perfect!”

Men byxorna krävde kemtvätt så det blev inget köp. Trots bekräftelsefjäsket.

Och så är det ögonen. Alltid något att se. Hus. Fasader. Skorstenar. Staden har sina breda boulevarder men också sina hur-fick-den-här-gatan-plats-här?

Jag bor i olika områden varje gång. Och det är en ny stad men ändå inte. Hundarna. Kyparna. Kaoset. Lika överallt. Men alltid något nytt. De senaste dagarna i Montmartre.

Kullen med alla revolutionärer som fick sig en stor kyrka påprackad över sina huvuden. Konstnärerna som söp och målade. Utom Suzanne Valandon som var modell och målade och söp och födde konstnären Utrillo. Som söp alldeles för mycket.

Senast vid Triumfbågen. Före det Place Republique.  Före det Opera. Men det är mer än 15 år sedan som jag sovit söder om Seine. Nästa gång? För det blir en nästa gång. Alltid en nästa gång när jag är i Paris.

(När jag bodde i Mexico sades det; -”Senast när jag var i Paris...”. Det betydde att man hade varit där en gång.)

Jag kommer aldrig att sluta åka till Paris. Så för mig är det Nästa gång när jag åker till Paris. 

Är det maten eller miljön som ska locka?

Det bästa är både och! Men maten smakar bättre om bordet är rent och miljön skaplig.

I lördags bestämde jag mig för att satsa på miljön.

 

La Fermette Marbeuf.

Det kan kallas turistfälla men det är en vacker turistfälla. Boka bord – även om det fanns lediga bord så avvisades de som klev in utan reservation.

Art Deco så det sväller över bräddarna. Ok prisläge trots att det är den sortens restaurang där man inte kan hälla upp vinet själv för kyparen är där direkt när glaset har en centimeter vin kvar. (Och här kom jag att tänka på restaurangen i Bryssel som jag gillade så mycket som sålde vin per centimeter – alltså fram med en flaska och sedan när man skulle betala så kom linjalen fram och de mätte hur många centimeter manade druckit).

temporaryFörrätt ; krabb tartar. Detta blev kvällens tema. Mer vackert än gott. (Fast det ändrar sig på slutet). Inget sting. Ingen smaksensation. Bara en hederlig krabba.

temporaryVarmrätt; Pilgrimsmusslor med tryffelrisotto. Här var jag lite orolig innan. Jag älskar inte tryffel precis. Men smaken uteblev. Återigen var det skönheten som gick före smaken.

Men på slutet blev det som med Fritiof Nilsson Piratens gravsten – det hela ändrade sig på slutet.

temporaryDessert; Sufflé på Grand Marnier. Ingen skönhet precis – ser mer ut som en nyvaken groda. Men smaken. Definitiv.

Så ska man äta med ögonen och inte med munnen så är La Fermette Marbeuf ett måste.

“Of men and war”…

IMG_1254Just det. Män och krig. På Armemuseum. (Jag tänkte att det skulle vara svalt därinne – det är det  inte) Museet är en dröm för vapenfetischister. Det är metall och gjutjärn och vassa svärd och spetsiga hillebarder. Och Charles de Gaulle.

IMG_1239 En hel källare med Charles lite här och var. Hållandes tal. Planterandes rosor.

Allas Kalle.

temporaryHologramKalle.

Och Napoleons grav.

IMG_1217Graven är omcirklad av vaktande statykvinnor. Och mysljus.

2. Det är 34 C i Paris. Inte ens museets tjocka väggar ger svalka. Och här finns inga dunkla vrår så Kate Atkinson kan inte ha fått inspiration. Inte här.

Besökarna går runt med Napoleon papphattar. Jag avstår.

3. Sedan blir jag förvirrad. En del av Frankrike var ockuperat av Tyskland under andra världskriget men resten var inte det. Påstår museet. Men Vichyregeringen var väl bundsförvanter med tyskarna? Eller? (Måste googla). Men det ser lite nationalistiskt hjärtligt nekande ut med en karta som visar att hela Frankrike inte var ockuperat. Men inte var Vichyregeringen som Asterix och hans gäng som aldrig gav upp?

4. Jag kan inte träna på min nya skälmska blick här. Alla bara dreglar över vapensamlingarna. Ute på gatan fungerar det inte heller. Alla – inklusive jag – kisar. Solen gassar. Inga ögon äro öppna.

5. Café Max. Burratina och rigatoni. Fransk restaurang. Italiensk mat. Den äldre mannen bredvid läser Le Republique och hummar. Om han hummar nöjt eller hummar missnöjt är omöjligt att veta. Men han slurpar nöjt i sig sina jordgubbar med vispgrädde. Han går ut  med en käpp som stöd. Jag vill också ha en käpp. Det ger respekt. Eller rädsla. Det finns ju de som höttar med sina käppar.

temporary6.  Zoe. Otuktad schweizisk schäfer.

-“Lie down! Lie down!!”

Zoe struntar i den amerikanska mattens förtvivlade order. Grymtar till och efter det att ordergivningen upphört sätter hon sig tillrätta och sedan lägger hon sig ner.

I en minut. Upp och skäller – jagar en pojke som går förbi, rycker matte med sig. Hon släpas över trottoaren. Restaurangstolen rasar. Mineralvattenflaskan ringlar runt på bordet, vinglar, lägger sig tillrätta. En stund och rasar sedan ner med en kvartersrungande krasch på trottoaren.

Upprördhet. Ja, alltså alla är upprörda- utom Zoe. Som äntligen lägger sig ner på trottoaren. Matte från USA – förövrigt klädd så hon matchar Zoe – ja, vi är ju bara ett kvarter från fisförnäma varuhuset Bon Marché – samlar ihop sig och försvinner snabbt. Zoe är glad för uppmärksamheten.

7. De paraderar förbi. Eller lufsar. De franska damerna paraderar. Hatt. Bara axlar.  Klapprande klappar. Liten nyfriserad hund. Viktig uppsyn. Fräscha. Nyondulerade. Precis som sina hundar.

Turisterna lufsar förbi med shorts som har ätits upp av stjärtskåran. De ser mest svettiga ut.

För övrigt vill jag verkligen rekommendera Lets Botanistes, 11 Bis Rue Chomel. Zoe lär inte återvända dit.

8. Skärmstirrarna är farligare än i Stockholm. Här går de med höga klackar. Vinglar. Långsamma. Går i sidled.

IMG_12539. Jag längtar efter en stad där jag kan snubbla nerför trapporna och äta frukost på en trottoarservering. Eller inte. Arman skulle ju bete sig som Zoe.