Month: June 2020

Minnet av en vän

/ Hans Lind / Leave a comment

Det är nu när åldern är här som namnen på gravstenarna blir bekanta. För något år sedan planterade jag blommor på min mors grav vid Svansteins kyrka. Vandrade runt med tankar efteråt. Såg mina klasskamrater. Eller egentligen deras namn. På gravstenar. Den sportige. Bäst i fotboll. Nu ett namn på en gravsten.

Idag. Dottern jag aldrig träffat. Hennes äldre systrar har jag träffat när de var i blöjålder. Men hon jag aldrig har träffat hör av sig på Messenger. Hennes far är död. Jag behöver inte backa bandet. Men jag tror att vi inte har setts på 28 år. Men tack Facebook – vi har hört av varandra. Vi har pratat på telefon. Men alldeles för lite. Alldeles för lite nu när jag sitter och bläddrar i fotoalbumen.

Men jag minns. 80-talet i Sunne Folkets Park. Midsommar. Vi hade studerat ihop – 4-5 studiekamrater som efter examen hamnade rätt nära i geografin. Vi höll kontakten. Öl. Simhall. Bastu, Tipsextra. Krogen. I varandras hemstäder. En gång var de i Fagersta. My hometown. Jag tror inte de blev imponerade. Men Sunne folkets park. Dans. Midsommar. Lite lagom blyga ynglingar på främmande mark. Dans. Vi skulle varva runt brädorna med brudarna till leende guldbruna ögon men blygsel. Nån av oss. Jag vet inte vem.. Kläckte idén om att inte vara blyg utan att tävla. Vem bjuder upp kvinnan med största handväskan till dans? Blygseln försvann. Jakten på den största handväskan tog fart. Det fanns många stora handväskor den kvällen. Det dansades. Vem vann? Det var inte det viktiga. Det viktiga var att dansa och att föra/fösa damen bort mot mina vänner stolt visandes den stora handväskan.

Vi betade av flera Folkets Parker och Stadshotellsdiscon i MellanSverige. Fyllde i Stryktipskuponger och V65kuponger. Ingen vinst i pengar. Men mycket vinst i vänskap. Minnen som sitter som gjutna i hjärnbarken 38 år senare.

Detta är åren när vänner från förr dyker upp på gravstenar. Inte alla. Men några. Tack för att det finns minnen. Jag bläddrar bland foton. Det var goda tider. Tider när det fanns ett nöje i att åka i en Renault Laban efter mellansvenska riksvägar på väg mot en Folkets Park. Mot de stora handväskorna. Mot skratten. Mot att sova i en sovsäck på en väns köksgolv. Mot att upptäcka Torsby, Säffle, Katrineholm, Norberg, Smedjebacken (i Smedjebacken drack de inte vin utan Vodka blandat med Loranga).

Min första och sista surströmming åt jag med dessa vänner. Det minns jag. Men jag minns mest jakten på den största handväskan. Och allra mest min vän från förr vars dotter hör av sig och säger att han finns inte mer.

Sörj inte sorgen. Sörj att det inte blev mer tid till glädje. Det fanns glädje. Men vi hade kunnat ha så mycket mer glädje,

Minns det goda. Det glada. Minns Renault Labans alla nycker efter riksvägarna. Och jakten efter den stora handväskan.

Är det detta som kallas normalt liv?

/ Hans Lind / Leave a comment

Första ölen ute på stan sedan 12e mars. 3 månader sedan.

Borden är ute. Människorna är ute. Krogen Chez Bobonne har arbetat under stängningen. Byggt en öl -kaffe- choklad- vin- gin affär. För var det halvbra mat och helbra öl av egen tillverkning.

I rena glädjen i att kunna kliva in på en krog – fast deras kök öppnar först i september (men maten har aldrig varit deras styrka) – så blir det både kaffe från Myanmar – choklad från Ecuador – 6 öl av varierande typer (och när jag vill köpa 2 av deras ölglas så får jag dom på köpet).

Arman får vatten. Han smakar på det. Tittar på min öl. Dragkamp. Och somnar. Vi har tagit en lång promenad i värmen och sett den uppvaknande staden.

Det är en känsla. En känsla av att det ser normalt ut på ytan men att det bubblar av virus därunder. Antalet avlidna i Belgien minskar kraftigt. Ligger på 10-15/dag. Det är bara drygt 100 i intensivvård.

Det är en känsla. En känsla av att hålla andan. Det kanske blir bra nu. Kanske.

Det är allt färre masker ute på stan. Övermod. Vi går förbi en fest. Man får umgås i grupper om 10. Det är fler än 10 i lägenheten. Ni dumdristiga. Ni unga. Ni slarviga.

Arman och jag håller 7 våningars avstånd.

Taket.

Vindruvor. Jordgubbar. Vinbär. Tomater. Salvia. Snart ett olivträd. Murgrönor. Rosor. Apelsinträd.

Vi – eller jag – har skurat och tvättat och sprutat högtryck och spolat. Och det är bara en liten bit kvar och så blir det Playa Arman av det hela. Efter inoljning. 7 våningar upp från gatan är ett bra avstånd. Från de masklösa.

Och så ringer Polisens Kalla Fall grupp….

/ Hans Lind / Leave a comment

Det är mordutredningarnas dagar. Dubbelmordet i Linköping. Palmemordet (som nog får döpas om till keps-mordet). Och så blir jag uppringd av polisens Kalla Fall grupp. Om ett mord från 1995. Om ett förhör med mig 2 januari 1996. Som jag inte minns. Som jag absolut inte minns. Men jag minns namnet på polisaspiranten som förhörde mig. Så jag borde minnas vad jag sade också och om vem. Men jag minns inte. Så bra vittne är jag. Eller dålig.

Tittar på presskonferensen om Palmemordet. Och undrar hur det kan komma sig att åklagaren pekar ut en person – fastän åklagaren Peterson (alltså Peeeeeterson som polisen kallar honom fast TT reportern genast säger Petttttersson) säger att det han har skulle ha räckt till att anhålla personen.

Tillbaka till mitt mord. Jag har grunnat och grunnat men har absolut inget minne. Ändå tycker jag mig vara stolt över att jag inte minns vad jag åt igår – men däremot hur en Toast Skagen från 1998 smakade. Men här sviker minnet. Jag tipsar polisens Kalla Fall grupp om min dåvarande kollega som jag tror har bättre minne. Hoppas jag.

Tillbaka till Palmemordet. Jag är häpen. Väldigt häpen att åklagaren pekar ut Skandiamannen. Personen kan lika gärna vara en mytoman som vill vara med där det händer. Slutsatsen är “vi lägger ner – vi kommer inte längre än så här– men nåt måste vi ju lämna ut så det syns att vi har tänkt till. Ordentligt.”

För övrigt kryllar det av poliser i Bryssel. Det var stor Black Lives Matter demonstration i söndags. 10 000 deltagare. Och drygt 200 vandaler som blev gripna. Unga arga vandaliserande män. Som krossade skyltfönster och plundrade. Vad för butik? Jo Jimmy Choo. Vad i all friden skulle de göra med stilettklacks-damskor?

Restaurangerna har öppnat. Men man måste boka bord och servitören ska ha ansiktsmask och man får inte hålla i en meny. Bordellerna har också öppnat – regelverket är ansiktsmask (förutom vid oraliteter) och inga kyssar. Engångslakan.

Det har varit lugnt på gatorna. Hörnen har varit o-ockuperade. Damerna på gatan har ersatts av hundvalpar. Det verkligen kryllar av hundvalpar. Lugnare för mig. Men assistenten blir riktigt upphetsad. O-lugnare för mig.