Är det detta som kallas normalt liv?

Första ölen ute på stan sedan 12e mars. 3 månader sedan.

Borden är ute. Människorna är ute. Krogen Chez Bobonne har arbetat under stängningen. Byggt en öl -kaffe- choklad- vin- gin affär. För var det halvbra mat och helbra öl av egen tillverkning.

I rena glädjen i att kunna kliva in på en krog – fast deras kök öppnar först i september (men maten har aldrig varit deras styrka) – så blir det både kaffe från Myanmar – choklad från Ecuador – 6 öl av varierande typer (och när jag vill köpa 2 av deras ölglas så får jag dom på köpet).

Arman får vatten. Han smakar på det. Tittar på min öl. Dragkamp. Och somnar. Vi har tagit en lång promenad i värmen och sett den uppvaknande staden.

Det är en känsla. En känsla av att det ser normalt ut på ytan men att det bubblar av virus därunder. Antalet avlidna i Belgien minskar kraftigt. Ligger på 10-15/dag. Det är bara drygt 100 i intensivvård.

Det är en känsla. En känsla av att hålla andan. Det kanske blir bra nu. Kanske.

Det är allt färre masker ute på stan. Övermod. Vi går förbi en fest. Man får umgås i grupper om 10. Det är fler än 10 i lägenheten. Ni dumdristiga. Ni unga. Ni slarviga.

Arman och jag håller 7 våningars avstånd.

Taket.

Vindruvor. Jordgubbar. Vinbär. Tomater. Salvia. Snart ett olivträd. Murgrönor. Rosor. Apelsinträd.

Vi – eller jag – har skurat och tvättat och sprutat högtryck och spolat. Och det är bara en liten bit kvar och så blir det Playa Arman av det hela. Efter inoljning. 7 våningar upp från gatan är ett bra avstånd. Från de masklösa.