Och så stannar dom upp mitt i steget ……

….. belgarna. Och Arman the Dog har blivit belgare. Uppenbarligen. Han stannar upp mitt i steget. Och jag ligger med ansiktet i gruset.

Fritt fall över en mitt-i-steget-stannande hund. Mitt i den raska promenaden -tvärstannar han. Snabbare än jag.

Han har blivit belgare.

För någon månad sedan krönikörade SRs sändebud om anarkin i tunnelbanan i Bryssel. Det är illa så med dörrblockerarna och ryggsäckarna (så många magsmällar man får av ryggsäcksbärarna som vrider sig av och an) men det är värre med de som stannar upp mitt i steget. Belgarna. Och min hund.

Tunnelbanetåg kommer in. Dörren öppnas. In kliver passageraren framför. Och stannar upp mitt i steget. I dörröppningen. Och blir överkörd av passagerarna bakom.

Rulltrappa. Äntligen uppe. Och där stannar hon – mitt i steget – och börjar leta efter något i sin handväska. Blockerandes alla som rullar uppför trappan (påminner om skidåkerskan i Bygdsiljums slalombacke 1977 som tappade taget om bygelliften och rasade nerför backen fällandes alla i liftkön. Salig röra. Plockepinn.)

Vadan detta? Folk kan ju inte tro att de är ensamma i världen – så ingen kan bli störd av deras uppstanning. Eller längtar man efter att få en annan människa uppkörd i sin nacke?

I mitt tidigare hemland gick jag för fort. Eller de andra gick för långsamt. Kenyansk lunchbuffé – vandring i sakta mak mot buffén – lyfta upp locket till maträtten – sänka locket – lyfta upp igen – fråga en servitör något – muttra – gå vidare utan att ta för sig av maträtten. Vidare till nästa karott – samma procedur, medan jag stampar otåligt bakom.

Min teori är att kenyaners ursprung är Mombasa. Varma stekheta Mombasa där man inte kan rusa fram i livet utan måste gå i sakta mak för att inte förgås av kokande svett. Det kan förklara det sakta maket fram i livet.

Men Belgarnas stannande mitt i steget? Kan det ha att göra med deras historia? Efter valet 2010 stannade landet upp mitt i steget – det tog 18 månader att bilda en koalitionsregering.

Leopold III – ja han fick man folkomrösta om. Skulle han få komma tillbaka till Belgien efter andra världskriget efter det att han kapitulerat mot tyskarna? Landet stannade då upp mitt i steget- regeringen i exil i Paris och kungen kvar i Bryssel kapitulerandes. Vem var det egentligen som bestämde?

Eller är det de trasiga trottoarerna? Precis som tangon utvecklades i Argentina som en trottoardans – där man fick ta lite plötsliga steg för att inte krocka med ett träd eller en uteservering – så är promenader i Bryssel fyllda av plötsliga stopp. Det saknas helt plötsligt en bit av trottoaren – eller betongplattorna ser väldigt lösa ut och det väller ut vatten i fogarna och trampar man på betongplattan så riskerar man att dratta ner i en vattenpöl.

Belgarna är ett ständigt berett folk. Stannar upp mitt i steget. Det gäller för mig att lära mig att parera mig för uppstannande belgare. Och uppstannande Arman.

-“Vill du skriva ett kapitel till min nya bok?”

-“Don’t push!!”

Jag läste rätt. Han hör av sig då och då. Luis. Den kloke mannen med sin ännu klokare hustru. Lärarinna och låtsasmamma.

Det började en februaridag 1990. Bordet var fyllt av projektdokument. Jag hade förberett mig. Hon satte sig mittemot – Libertad Hernandez Landa. Jag bläddrade i pappersbunten. Hon log. Hon gjorde konsultuppdrag för Rädda Barnen – få ordning och reda på delstaten Vera Cruz gatubarnsprogram. Gatubarn ska inte städas bort som delstaten tyckte. Det är istället skolans, familjens och närsamhällets uppgift att förebygga att barn inte stöts bort från hemmen och skolan och söker sig till gatan som det enda alternativet. Om de väl har hamnat där så är det dags att placera lärare och socialarbetare på gatan – som sakta ska söka barnens förtroende för att motiveras att lämna gatan som arbetsplats och hem. Allt detta i alla dessa projektpapper. Vi skulle prata om hennes nästa uppdrag.

Trodde jag.

Hon svepte undan pappren. Tittade mig stint i ögonen.

-“Vad säger din mamma om att du har flyttat hit?

Jag hade precis flyttat till Mexiko. Alldeles för långt bort för en uttänjd navelsträng.

-“Hon gillar det inte..”

-“Säg till henne att du har en reservmamma här som ska ta hand om dig.”

Inte bara konsult utan även reservmamma.

1998 blev hon mördad.

Hennes man lever fortfarande. Likaså alla minnen av allt vi gjorde. Allt vad de lärde mig. Deltagande processer. Kallade hon och hennes man det hela för. Studera inte folk. Studera med folk. Om du lär dig nåt om dem genom studier så ska de själva också lära sig något nytt. Kunskap botar. Kunskap är makt.

En dag bjöd de in en holländare – Benny – som låtsades vara gästprofessor. Han talade – eller predikade – i en halvtimme. Oförståelig. Akademiska titlar. Alla lyssnade artigt men slutade anteckna efter en stund. Det hela var obegripligt.

Övningen avbröts med sanningen. Benny spelade en roll. Men varför accepterar vi att en med titlar använder vår tid utan att vi har nytta av det? Varför har vi sån respekt för nån vi tror kan mer än vi kan? Bra diskussion om att inte våga ställa krav. Om klasskillnader. Om de som tar plats och de som ger plats.

Det fanns alltid en fråga med i allt.

-“Vad har vi lärt oss av detta?

Och nu vill Luis att jag ska skriva ett kapitel i hans nya bok. Om gatubarn. Om hur jag som svensk socialarbetare klev in i det program de arbetade med och vad jag tänkte och tyckte. Hur ska jag kunna skriva om något som inympades i mig? Som blev ett tankesätt. Som hade så bra lärare.

Från ILO-COOP

Vi lär oss bäst genom att beskriva vad vi gör när vi gör det. Detta hade Libertad och Luis som rättesnöre. Som bas.

Kunskap är till för alla. Även för dem som forskaren studerar. Bästa forskningen är den som folk gör om sig själva och sina liv.

Den tankevärlden formades i en värld där staten svikit. Där det inte fanns nån sjukvård – där kom handboken >

Image result for donde no hay doctor

Där det inte finns nån doktor.

Handbok efter handbok skrevs om hur folk utan samhällsservice skulle klara av sina liv. Där det inte finns advokater, tandläkare, socialarbetare etc etc. I denna gör-det-själv och gräv-där-du-står anda revs väggarna som stängde folk ute.

Jag återvände till socialtjänsten i Sverige 1994. Väntrum med skottsäkra glas. Securitasvakter. Murar mot befolkningen. Ibland. Jag gick på några anställningsintervjuer. Studerade väntrum. Lidingö kommun hade ett väntrum där en plastrutschkana fanns för barn – men den var vänd mot en vägg. Hade ett barn använt rutschkanan så hade de dundrat in i väggen. Danderyds kommun hade en vakt i väntrummet. Men Sigtuna kommun däremot hade en leende receptionist. Där ville jag arbeta. Och gjorde det. Första veckan blev det dock lite för kärvänligt. En assistent smög sig in på mitt rum när jag satt i telefon och smekte mig över nacken. Det gjorde hon inte om. Hon skyllde på att vi var släktingar.

Nästa socialtjänst. Norrmalms stadsdelsförvaltning hade också bra receptionister. Blommor i väntrummet. Leende människor. Inga rivna socialkontorsväggar men välkomnande ytor. Ja nästan som på barn-och ungdomspsykiatriska mottagningen i Fagersta där jag arbetade 1984-86. Mottagningseketeraren Monica. Familjerna kom en timme för tidigt. För hennes skull.

-“Men du har ju tid först om en timme?

-“Men det är så mysigt i ert väntrum – så jag sitter gärna här och tar det lugnt.

-“Välkommen!”

Så jo. Jag lärde mig i Xalapa Veracruz Mexiko att nyfikenhet tillsammans är grunden för förändring.

Grunden för en förändring ligger i;

  1. Det måste finnas ett intresse för en förändring.
  2. Det måste finns bevis för att en förändring är möjlig och nödvändig.
  3. Du måste motiveras av någon du litar på.
  4. Du måste veta hur du ska göra för att ändra på saker och ting.

Och där behövs det vägglösa och det spegellösa och det vaktlösa socialkontoret.

Långt ifrån den journalanteckning jag skrev som 23 årig socialarbetare efter 2 veckors arbete som nyutexaminerad> “Trots att jag upprepade gånger sagt till XX att han ska sluta dricka alkohol – så gör han inte det..”

10 år senare gick jag hem till XX.

Han var då nykter alkoholist sedan några år.

-“Var det nåt jag gjorde för att hjälpa dig att sluta supa?

-“Njaee… när jag var nykter så var jag ensam. När jag var full så kom dottern, sen kom du, disktriktsköterskan, polisen och ambulansen. Det var det fullt med sällskap här hemma.”

Tänk förändring med folk – inte för dem.

Ska det bli ett kapitel? Det kanske är detta jag ska skriva om. Det vägglösa socialkontoret.

Kanske.

Jag tronar på minnen av fornstora dar ….

Jag minns knappt vad jag åt till lunch igår – men jag minns alla detaljer från en resa 16 år tillbaka i tiden.

Det började med ett översnöat Thai Airways flygplan i Helsingfors. Lång väntan på Arlanda. En incheckning som avbröts. En middag på flygplatsen och sedan äntligen i väg. 2 europashoppande thailändskor framför mig. Överförfriskad svensk herre med siktet inställt på thailändskor- “Hello girls!“. Damerna blev rädda men när herren fortsatte med sin svenska “charm” inne i planet så slog en flygvärdinna honom i huvudet med en matsked. Rätt så.

Nästa detalj. Det luktade så mycket cigarettrök i hotellrummet i Ho Chi Minh City så inte ens en doftsprayande receptionist kunde fixa det. Rumsbyte. När jag precis hade somnat så ringde mobilen. Den försenade väskan? Nej. En arg mamma som jag föreslagit inte skulle ha vårdnaden om sitt barn. Från Sverige. Jag i Vietnam. Vilket jag sade. (Jag minns att jag hade en kupad liten Siemens som senare blev egendom till en ficktjuv i Bryssel som absolut ville krama mig mitt på gatan – senare förstod jag varför )

Image result for siemens mobile phone 2000

Tillbaka till vårdnadstapperskan.

“Fan vad du ljuger! Du bara ljuger! Du är inte i Vietnam! Du vågar bara inte prata med mig!” Och så slängde hon på luren. (Det heter nog så fast hon egentligen tryckte av samtalet)

Första lunchen. Guidebok på bordet. Väntade på brittiskan som skulle landa senare på dagen.

“Önskar min herre damsällskap?” frågade servitören.

-“Nej. Jag har en bok.

Sen kom brittiskan. Med sin vattenkokare i resväskan.

-“Den har jag alltid med mig. Hur ska jag annars få mitt eftermiddagsthé?

Hon var alltså i Vietnam – ett av världens mest théproducerande länder. Men amerikanskan som anslöt var ännu mindre kunnig. Väldigt mycket mindre kunnig om var hon var. Där hon varit i 3 månader. Redan. Utan att ha en aning om var.

Vi åkte upp efter Mekongfloden. Uppdrag; utvärdera ett EU-finansierat räddningsprogram efter en översvämningskatastrof. Vi åkte i smala båtar. Upp efter floden. Långt upp. By efter by. Frågor till folk om vad som hade fungerat och vad som inte hade fungerat i räddningsprojektet.

Och så Byn. Där borgmästaren frågade om vi ville se museet. Gångarna. Guerillagångarna.

-“What museum?” frågade amerikanskan.

-“The war museum!

“Which war?”

“The war against you!”

“Against me?????”

Efter tre månader i Vietnam kände inte denna texanska dam till Vietnamkriget.

Nästa anhalt blev den caodaistiska kyrkan. Och där har mitt minne verkligen svikit mig. Jag har gått runt och inbillat mig att Jean Paul Sartre är en av kyrkans profeter – men det är ju Victor Hugo.

Han till vänster.

En penna vid altaret. Alla möjliga färger i resten av kyrkan.

Jag minns också de osedvanligt sega kolagodiset i närheten av Caodaisterna.

Jag minns de trilskande unga flickorna. 11 år. På väg hem från skolan. Inte tid att prata med utvärderare. Men de gav upp till slut och hade ett svar när jag frågade;

-“Vad ska vi göra annorlunda nästa gång det blir översvämning?

-“Det ska ni väl veta själva. Vi är barn. Ni är vuxna!”

Sedan kom en av flickornas pappa och viskade i hennes öra att hon skulle säga att han behöver en ny båt.

Sedan upp. Upp. till Hanoi.

Brittiskan ville ha middag på tu man hand. Inte för att hon ville vara ensam med mig men för att hon inte klarade av det lokala njutandet av maten. Sörpleri av soppor. Spotteri av fiskben ner på golvet. Det nöjda rapandet. Ja – allt oväsen från karaokemaskinen. Hon ville he stillsamma middagar.

Och i Hanoi fann vi den. Stillheten. Men också matglädjen. I Koto Van Mieu restaurangskola. Skolan som var en restaurang som var en skola för kockar, bartenders och servitörer. Vi gick dit tre kvällar i rad.

Favoriteleven var hon som blev glad när jag beställde Crepes Suzette men sedan blev hon nedstämd;

-“They won’t let me put fire on things here…

Ännu mer förvånad blev hon när jag ville ha en päronbrandy till espresson. En Poire William.

Hon blev förvånad och förskräckt.

-“What have they done to him?”

-“To whom?

-“William!!”

Nästa kväll blev hon glad igen (vi bad om att få samma servitris-elev varje kväll). Brittiskan ville ha ett glas rödvin – jag ett glas vitt vin. Hon klev fram med stora steg med varsin flaska i varsin näve. Och började hälla upp i två glas samtidigt.

-“No!! You can’t do that!

-“I can!!”

Det kunde hon inte.

Vi fick en ny bordsduk.

Jag minns också de tusentals motorcyklarna. En stadig ström från alla håll.

-“Gå! Bara gå! De är inte försäkrade! De kommer att bromsa in!”

Det gjorde de. Alla tusenden.

Jag minns Vietnam som igår.

Men var det sallad jag åt till lunch igår?

Det var bättre förr …. Eller kontinenten som blev inkontinent… Eller vem kan man lita på?

Var finns de bra? De som kan kliva in och medla när ett land brakar sönder och samman? Förr fanns det flera i LatinAmerika.. nu är det Uruguay och kanske Mexico. Bolivia brinner. Chile brinner. Venezuela töms på folk. Colombia backar från freden.

Men vi börjar med 1993. Då var hon 17. Nu är hon 43. Vi möttes 1993. Då var hon en bland många på internflykt i landet. Vi äter lunch mittemot varandra. Vi har träffats förr men vi har inte pratat om förr. Vi har inte testat vilka vi känner. Jag nämner ett namn. Hon skiner upp. -”Han hade utbildningar med oss. Vi berättade vad vi varit med om. Vad som skrämt oss. Den flykt vi var på. I vårt eget land. Krig. Eller inte krig. Det är en massaker när beväpnade dödar obeväpnade”.

Vi kan ha mötts. Jag var också med på de mötena. För 26 år sedan. Möten där internflyktingar berättade och lyssnade. Om sina trauman av kriget. Susto sade de. Vi pratade om gröna ormar man kan möta i skogen. Alla visste vad de gröna ormarna var symboler förr.

-”Att lyssna på de andra räddade mig” säger lunchsällskapet. -”Jag förstod att jag inte var ensam om att vara rädd. Vi var många med samma historia”

Hur gör man med skrämda traumatiserade människor i ett krig? Det behövdes metoder som de känner igen. Gräv. Gräv. Intervjua. Ett barn behöver träffa någon att lita på. Som pratar med barnet om det som har hänt. Där det har hänt. Sällskap. Sällskap att lita på. Det var grunden för projektet. Möta andra i samma situation. Med samma susto. På drift i sitt eget land. Utan möjlighet att använda sina traditionella kläder för då syns det att man är på drift. Att man inte bor där man hör hemma.

Någon dag senare träffar jag Karolina. Vi arbetade ihop 1990-93. Gatubarn. En av de klokaste människor jag har träffat. Nu bor hon i en stuga på landet. Med hund förstås. Hon har hunnit bli 69 år av klokhet. Skärpt. Kunnig. Glad.

Och där hamnar vi igen. Vem kan man lita på? Kontinenten med så mycket hopp för 10 år sedan. De kloka ledarna. Som visade sig ha öppnat sina plånböcker för gåvor från Odebrecht – som visade sig ha tullat för mycket av andras pengar. De kloka som slutade vara kloka. Så vad finns kvar av klokhet och tillit på denna kontinent som blivit alltmer inkontinent? Uruguay….. möjligen.

LatinAmerika. Här finns de högljudda runda herrarna som leder sin högklackade unga dam till bordet och beställer champagne till hamburgaren. De syns överallt. De som höjer rösten. Mannen på flygplatsen som gastar över att hans resväska inte kommer bland de första på bandet. Han vevar med armarna. Han är upprörd över att inte bli prioriterad.

LatinAmerika. Inkontinenten med de största klyftorna i världen. Peru där man avskyr de venezolanska flyktingarna för ”folk borde stanna i sina hemländer men man vill passa på att hälsa till moster som bor i Madrid..”

Och så finns Antigua.

Antigua där restaurang efter restaurang serverar pizza, panini, crostini. Långt från den guatemalanska maten. Men här finns över 200 språkskolor så här gäller det att se till att studenterna har något att äta. Pizza Panini Crostini. Långt från Guatemala.

Panama. Penningtvättade skyskrapor. Köp tio våningar i ett höghus. Colombianska. Venezolanska smutsiga pengar blir ”rena”. Staden växer mot himlen. Långt från klyftorna.

Den inkontinenta kontinenten.

Hustaken skakar….

Det är fortfarande samma skrämmande scen. Inflygningen mot La Aurora-flygplatsen. Tätt över hustaken. Skakande plan. Skakande hus. Jag kan se de parkerade cyklarna. Soptunnorna. Så nära är vi.

Tv-skärmen i hotellhissen hänger upp och ner. Det dunkar från ett diskotek .En blöthårig amerikanska har lastat upp en massa dokument på receptionsdisken. Något har gått fel. Jag får mitt rum. Ett stort rum med obestämbara fläckar på heltäckningsmattan. En bred säng. Svala lakan. Kamp emot jetlag. Förlorar kampen. Vaknar 0400. Det är tyst. Diskoteket har somnat. Undantagstillstånd gör att krogar måste stänga 0100. Bra så. Inget uteliv. Det är fotboll på alla tv-skärmar., Utom på den upp och nervända skärmen i hissen.

Tidig frukost. Getost, Svarta bönor. Äggröra. Tomatsås. Allt utom tortillas. In kommer en rundlagd familj på 4. De ger sig på skinkupplägget. Där har jag också varit och länsat.

Detta land. Det måste vara mitt minst 30e besök här. Men 27 av de besöken skedde när jag bodde i Mexico. Ett vargtjut bort.

Det är bara en del av landet som, jag inte har besökt. Petén. Resten är beundrad., Första gången när jag körde över det andra berget och såg den tredje dalen – nöp jag mig i armen. Dröm eller verklighet?

Det här är landet där jag första och sista gången red …. eller nåja …åkte häst. Nunnan som förde mig över bergen på hästrygg påstod att jag var veterinär. Bra så.

Det här är landet där jag för första gången på allvar började tro på spöken. Vad annat kan det ha varit som klev in i mitt låsta hotellrum där dörren dessutom var haspad från insidan.

Det här är landet där jag besökte mitt första maya-altare. Landet där jag såg mina första ihjälskjutna människor. Landet där jag lärde mig att en mangofrukt äts bäst naken i en simbassäng. Landet där jag såg regionens ministrar för barnfrågor trippa iväg högklackat och hermesscarfat efter en middag där det blev mat över – till torget för ”att ge mat till de stackars hemlösa”. Landet dit den amerikanska turisten sökt sig för att bli mördad – hoppades hon – för hon var för feg för att ta sitt liv. Fast hon hade kastat sig framför bilar hemma så hon nu hade ett hål i huvudet. Sade hon.

Landet där jag letade efter 7 symaskiner och hittade dom fast jag fick gå i 3 timmar över 3 berg. Samtidigt hittade jag en konstgjord sjö med karpar och roddbåtar. Människor behöver både mat och kultur, sade den belgiske prästen som ordnat pengar till sjön,

Vackrare än såhär kan ett land inte bli.

De personer jag minns från förra veckan …

En banan i ena handen. En iPhone i den andra. Bläddrandes med tummen . Jag går fort. Men hon går dubbelt så fort. Jag svettas av min hastighet. Jag undrar hur det är med henne. Stövlarna blänker., Allt sitter rätt. Hon är på väg. Mot karriären.

Personen på bilden har inget med berättelsen att göra.

De är många. De karriärriga. Bryssel är en mellanlandning. Efter mastersexamen. Då gäller det att gå fort. Så andra inte tar över karriären.

I Nairobi satt de med MacBookPros på lokala caféet. Gå på gatan med. iPhone i handen är inte att rekommendera.

Hamrade på tangenterna. Indikatorer. Många indikatorer. Andras indikatorer. Skriver något viktigt. 24 år sådär. På väg. Sittandes längst ut på stolskanten. På väg. Mot karriären. Skyndsamt. Så ingen annan tar över karriären.

Vart var jag på väg som 24-åring? Jag satt i luggslitna soffor och lyssnade. Och lyssande. En gång hällde jag ut en dunk t-sprit. Dunkägaren hade slocknat. Familjen stod runt honom och tittade på.

En annan familj. Frun hade gömt all sprit. På lättfunna ställen. Hon smög efter sin man och när han väl hittade en flaska – det var inte svårt – så ringde hon mig med triumfatorisk röst. Återfall!! Igen! Vad var det jag sa??

Tallrikarna på fotot har inget med berättelsen att göra.

Hon sitter mitt emot mig. Äldre Yngre eller Lika Gammal. Amerikanska. Utan adapter för Europa. Hon med rödvin. Jag med champagne. Hon säger att vi samarbetar. Jag har försökt peta in hennes elsladd i ett europeiskt eluttag. Vi har misslyckats. Hon kallar det för samarbete. Det är hundratals människor omkring mig. Hon är närmast. Hon är mest högljudd. Hon reser sig upp var femte minut. På väg. Inte mot karriären. Den är som min. På väg att avrundas.

Veckans tankar. 3 år till pension. Var ska jag bo? Hur många år i frihet med Arman? Han är 8 år. Månde han bli 15 så vi kan campa i skogar och plaska i sjöar. Erbjudandet om en lägenhet i Madrid för en rimlig summa lockar. Men Madrid i augusti och Arman. Ingen bra kombination. Långt till sjöar. Långt till skogar.

Jag slutar tänka. Det är 3 år kvar. Först ska jag över Atlanten.

De kaosartade människorna på bilden har inget med berättelsen att göra. Jag minns ingen av dem.

Snabbköpet. Hon hade ställt sin varukorg mitt i gången. Jag klev över den. Nästa gång. Hon ställer sig själv mitt i gången. Varukorgen bredvid. En barrikad. En mänsklig barrikad. Ut med armarna. Hon vill något. Jag vet inte vad. Vet hon? Hade det varit i skogen så hade jag vänt om. Fara. Nu är det på Delhaize Proxy och hon vill störa. Svart kappa. Rufsigt hår. Ingen lukt. Vidvinkelblick. Uppmärksamhetstörstande. Som ett troll på Twitter. Som Ebba Busch Thor på partikongress. Törstande efter uppmärksamhet. Om du inte tycker om mig så kan du väl i alla fall vara rädd för mig.

Jag betalar och går ut ur butiken. Hon fortsätter spärra gångarna. Varukorgen var överfylld så hon har spärrat runt ett tag.

Apan som liknar mig

På väg. Till landet jag besökt mer än 30 gånger. Bergklädda dalars land. Färgglada dräkters land. På väg. Alltid på väg.,

12 timmar – 3 filmer

Sätet var så smalt så jag tände lyset. Ljusknappen sitter där låret sitter. KLM har klämt in 3-4-3 sittning i en Boeing 777-300. Trångt om stjärterummet. Men skärmen var bättre än på de gamla 747orna. Se filmer där fick mig att fundera om jag hade haft fel kontaktlinser i ögonen. Suddigt.

Nu hade jag kortspelande holländare i 3 raden. Han närmast var en 2-metersman men han höll snällt sina armbågar i schack. Utom när han var på väg att vinna i kortspelet. Då dängde han korten på bordet med hela kroppens kraft.

Resten av planet var tatuerade.

Och här sitter jag och tror att jag såg 3 filmer. Jag såg 4 – började med en spion-mossad-Iran film där allt går fel men går så väldigt rätt. Minns inte vad den heter, för huvudet blev fullt av Britt-Marie var här. En film jag verkligen ville gilla men hade svårt att göra det. Varje scen borde ha kortats en sekund. Då kanske det hade blivit lite rörelse. Jag ville gilla filmen för det var ju Tuva Novotny som hade regisserat. Hennes telefonnummer hade jag i min mobil 2003-2005 tills den elake mannen på gatan i Bryssel skulle krama mig mitt i natten och blev bortknuffad och 5 minuter senare upptäckte jag att ficktjuven hade min telefon. Jag spärrade den så han inte skulle kunna ringa till Tuva Novotny.

Men det var en seg film. Trevande. Haltande.

Så in i nästa. Och då blev det fart. Lögner. Svek. Terapisamtal. Självmord. Eller inte? Syskonbarn som inte flyttar till Norge utan flyttar ihop med Juliette Binoches man. Det märkligaste med filmen är att de lyckats göra Juliette Binoche ganska ful. Mission impossible.

Men sjujävlar så bra. Framförallt terapisamtal med stela psykiatern som tinar och tinar allteftersom Juliette har slaskat till det i sitt privatliv.

Och så blev det ännu bättre.

Carmen och Lola. Det klappas i takt och det sjungs. Och polisens vakttorn över stadsdelen med romsk befolkning har inga väktande poliser längre. Väkteriet sköter familjerna själva. Flickorna ska giftas bort. Snabbt. Fort. Annars. Det blir bättre. Ett tag. Sedan blir det bara sämre. Och om slutet var ett slut eller en början till nåt nytt? Det är bara att gissa.

Så ett jävelusiskt långt flyg kan tyna bort. 9600 kilometer eller nåt sånt. Över Kabul. Över Moskva,

Nu i Amsterdam. Det regnar. Människorna hukar sig inomhus. Flygplatsen var öde. Trodde jag. Alla gömde sig i loungen. Här är det stolfattigt.

Människor på väg. Men eftersom det är söndag så råder könsbalans. Nu är det inte affärsresenärerna,. Nu är det allhelgonarna. På väg hem.

Jag med. 4 mjukhundar i bagaget. Någon har fyllt 8 år. Jag har missat det. Kompensation på väg.

One night in Bangkok

21 timmar i Bangkok. Varav 2 timmar i passkontrollskö. En timme på väg in i Bangkok. En timme på väg ut. På väg ut en hostande indier bakom mig. Det gav blåst i nacken. På väg in en vaggande amerikan. Han vägde från ena foten till den andra under hela tiden i kön. På väg ut – varannan människa hade inte fyllt i uppgifterna i immigrationsblanketten. Det hade jag.

På väg in. Rallydam som körde taxin. Smågator. Gränder. Genvägar. Full gas. Underbar färd.

På väg ut. Äldre herre som blev omkörd av allt och alla och som tog omvägar. Men söndag morgon är en bra dag för motorvägarna. Framme i tid för att kunna köa i passkontrollen.

Lördag kväll. Förutom torkad durian – påse efter påse – så åt jag. Brände läppar och mage. Men det var gott även om det var förvirrad service. Mitt i maten kommer en dam med fråga om jag vill beställa dessert. Inte nu när jag äter svarar jag. -”Then its too late!”

Hotellet har indiskt party på våningen ovanför. Men det är bra ljudisolering. På morgonen glittrar korridoren. Paljettattack.

Australiensisk ”champagne”. Saftiga kycklingvingar. Bra så. I övrigt var hotellet roligt.

-”Du har bokat transport från flygplatsen till hotellet” sade receptionisten när jag checkade ut.

-”Nej – från hotellet till flygplatsen!”

-”Det står från flygplatsen i bokningen!”

-”Men jag står ju här. Jag är inte på flygplatsen…”

Det rodnade sig. Alltså det rodnade sig men receptionisten rodnade.

Nu hem.

För 5 dagar. Sedan åt andra hållet. Nästa långresa.

Och det har tjuvlyssnats på svenskar och finländare

Det började på planet från Bangkok till Siem Reap (i och för sig hade jag 2 högljudda bakom mig på Amsterdam-Bangkok planet men de skrek på holländska så jag behövde inte tjuvlyssna för allt hördes men jag förstod inget. De var dock upphetsade av att åka till Thailand). Nej, det var på Siem Reap planet när 20-talet finländare i grupp åkandes med Lomalinja dök upp. Tågade in. Herrarna med ärmlösa t-shirtar och smutsiga shorts. Damerna med finknuten scarf och viktig min. (Jag vet vem som bokade resan)

Hööö! Asiaaaaan? Tä?

(Och vem som undrade vad det var för fel på Gran Canaria.)

Det luktades mumlandes på tonfiskmackan på planet.

Jag låtsades vara intresserad av landskapet medan jag fortsatte tjuvlyssna.,

Efter landningen såg jag dem inte mer.

Men på hotellet – det träplankade hotellet där hala skor surfade. Där en man i frukostmatsalen gjorde en saltomortal med sitt kaffe – kaffet alltså – inte mannen. Hotellet där all personal hälsade. Ideligen. Hela tiden. Jag hälsade tillbaka och började göra det till en sport att hälsa först. Det blev en millimetertävling. De var också snabba. – Där var de. Busslastade.

En kväll när jag såg till att få min onda fot (trampdyneskada) ompysslad av en alltför svaghändad massör så hörde jag klatschar och stönanden bakom en gardin. Inte luststönanden utan smärtstönanden. I övrigt tyst.

Amerikanskor. Värdelösa att tjuvlyssna på. De bara stönade.

Men sen kom de. Svenskarna. Finländarna. En masse. Buss efter buss.

Skatteåterbäringen är här. Tjuvlyssningen kan börja. Men det handlade bara om vilken mat det andra bordet hade beställt. Vilken drink de andra drack. Och när jag för att förlänga tjuvlyssnandet beställde en Dry Martini (världens minsta drajja) så tog det 5 minuter så satt paret vid bordet bredvid med varsin miniatyr drajja. Härmapor.

Finländarna åt frukt till frukost. Mycket frukt. Det andra fick vara. En av dem – en stadig foppatoffla – bar sitt kaffe till hotellrummet. Mysterium. Det fanns ju vattenkokare och Nescafé på rummen.

Ruinerna. Ruinerna. Så fina. Så bra. Så fyllda. Av folk. Och en katt.

Civil olydnad

Och brudparet. Hon i telefon. Han med flugknytarproblem. Hon i vitaste fräschaste utstyrseln. Han i skrynklig begagnad kostym. Ett äktenskap i obalans.

Bruden gillade mig,. Barnet skrek.

(Och på hotellet i Bangkok ylar en KennyG kopia. Hjälp! )

Men ruinerna. Där Angelina Jolie härjade för 19 år sedan. Måste se om Tomb Raider. Se hur ruinerna såg ut då. Innan restaureringen började. Eller….. indierna som lovade restaurera Jolie -templet använde syra. Inte bra. Nu använder de inte syra längre. Men restaurationen går i makligt tempo.

Vila vid denna källa….

Armbågar. Trängsel. Se ruiner. Eller se sig själv i ruiner. Ruinselfies.

-”This is a good photospot. Stand in line for your photo!” Sade guiden. Var femte minut. -”This is a postcard place! Very famous postcard!” Insisterade han. Sponsrad av nåt selfiesticksförtetag. Tror jag.

Var var finländarna? Svenskarna? Nu var det spanjorskor. Och mexikaner. Jag gick bakom dem. De skulle dö. Hela tiden. Trodde de.För de gick uppför en brant trappa. Men bara om de föll. Då skulle de döda andra också. Med sina kameraväsketyngda kroppar.

Hola! Sade spanjorskorna vid varje avsats uppe på templet. Det blev för mycket. En hälsning hade räckt. Nu blev det upprepning varannan minut. Men jag knuffade dem inte nerför trappan. Den branta trappan.

Och så sista kvällen. Då var de där. Hotellrestaurangen. Svenskarna. Kvinnor med GustavVasa frisyr. Män med igelkottsfrisyr och vågade glasögonbågar. Såna där – jag är förvisso inte kulturtant men min fru är det– bågar. Det-är-hon-som-valde-bågarna-fast-jag-själv-ville-välja-dem-men- lät-bli. Och de pratade. Och pratade. Om vilken mat de andra borden hade valt och vad de hade i sina glas.