….. belgarna. Och Arman the Dog har blivit belgare. Uppenbarligen. Han stannar upp mitt i steget. Och jag ligger med ansiktet i gruset.
Fritt fall över en mitt-i-steget-stannande hund. Mitt i den raska promenaden -tvärstannar han. Snabbare än jag.
Han har blivit belgare.
För någon månad sedan krönikörade SRs sändebud om anarkin i tunnelbanan i Bryssel. Det är illa så med dörrblockerarna och ryggsäckarna (så många magsmällar man får av ryggsäcksbärarna som vrider sig av och an) men det är värre med de som stannar upp mitt i steget. Belgarna. Och min hund.
Tunnelbanetåg kommer in. Dörren öppnas. In kliver passageraren framför. Och stannar upp mitt i steget. I dörröppningen. Och blir överkörd av passagerarna bakom.
Rulltrappa. Äntligen uppe. Och där stannar hon – mitt i steget – och börjar leta efter något i sin handväska. Blockerandes alla som rullar uppför trappan (påminner om skidåkerskan i Bygdsiljums slalombacke 1977 som tappade taget om bygelliften och rasade nerför backen fällandes alla i liftkön. Salig röra. Plockepinn.)
Vadan detta? Folk kan ju inte tro att de är ensamma i världen – så ingen kan bli störd av deras uppstanning. Eller längtar man efter att få en annan människa uppkörd i sin nacke?
I mitt tidigare hemland gick jag för fort. Eller de andra gick för långsamt. Kenyansk lunchbuffé – vandring i sakta mak mot buffén – lyfta upp locket till maträtten – sänka locket – lyfta upp igen – fråga en servitör något – muttra – gå vidare utan att ta för sig av maträtten. Vidare till nästa karott – samma procedur, medan jag stampar otåligt bakom.
Min teori är att kenyaners ursprung är Mombasa. Varma stekheta Mombasa där man inte kan rusa fram i livet utan måste gå i sakta mak för att inte förgås av kokande svett. Det kan förklara det sakta maket fram i livet.
Men Belgarnas stannande mitt i steget? Kan det ha att göra med deras historia? Efter valet 2010 stannade landet upp mitt i steget – det tog 18 månader att bilda en koalitionsregering.
Leopold III – ja han fick man folkomrösta om. Skulle han få komma tillbaka till Belgien efter andra världskriget efter det att han kapitulerat mot tyskarna? Landet stannade då upp mitt i steget- regeringen i exil i Paris och kungen kvar i Bryssel kapitulerandes. Vem var det egentligen som bestämde?
Eller är det de trasiga trottoarerna? Precis som tangon utvecklades i Argentina som en trottoardans – där man fick ta lite plötsliga steg för att inte krocka med ett träd eller en uteservering – så är promenader i Bryssel fyllda av plötsliga stopp. Det saknas helt plötsligt en bit av trottoaren – eller betongplattorna ser väldigt lösa ut och det väller ut vatten i fogarna och trampar man på betongplattan så riskerar man att dratta ner i en vattenpöl.
Belgarna är ett ständigt berett folk. Stannar upp mitt i steget. Det gäller för mig att lära mig att parera mig för uppstannande belgare. Och uppstannande Arman.
itsallabouttransparency 