Jag minns knappt vad jag åt till lunch igår – men jag minns alla detaljer från en resa 16 år tillbaka i tiden.

Det började med ett översnöat Thai Airways flygplan i Helsingfors. Lång väntan på Arlanda. En incheckning som avbröts. En middag på flygplatsen och sedan äntligen i väg. 2 europashoppande thailändskor framför mig. Överförfriskad svensk herre med siktet inställt på thailändskor- “Hello girls!“. Damerna blev rädda men när herren fortsatte med sin svenska “charm” inne i planet så slog en flygvärdinna honom i huvudet med en matsked. Rätt så.

Nästa detalj. Det luktade så mycket cigarettrök i hotellrummet i Ho Chi Minh City så inte ens en doftsprayande receptionist kunde fixa det. Rumsbyte. När jag precis hade somnat så ringde mobilen. Den försenade väskan? Nej. En arg mamma som jag föreslagit inte skulle ha vårdnaden om sitt barn. Från Sverige. Jag i Vietnam. Vilket jag sade. (Jag minns att jag hade en kupad liten Siemens som senare blev egendom till en ficktjuv i Bryssel som absolut ville krama mig mitt på gatan – senare förstod jag varför )

Tillbaka till vårdnadstapperskan.

–“Fan vad du ljuger! Du bara ljuger! Du är inte i Vietnam! Du vågar bara inte prata med mig!” Och så slängde hon på luren. (Det heter nog så fast hon egentligen tryckte av samtalet)

Första lunchen. Guidebok på bordet. Väntade på brittiskan som skulle landa senare på dagen.

–“Önskar min herre damsällskap?” frågade servitören.

-“Nej. Jag har en bok.“

Sen kom brittiskan. Med sin vattenkokare i resväskan.

-“Den har jag alltid med mig. Hur ska jag annars få mitt eftermiddagsthé?”

Hon var alltså i Vietnam – ett av världens mest théproducerande länder. Men amerikanskan som anslöt var ännu mindre kunnig. Väldigt mycket mindre kunnig om var hon var. Där hon varit i 3 månader. Redan. Utan att ha en aning om var.

Vi åkte upp efter Mekongfloden. Uppdrag; utvärdera ett EU-finansierat räddningsprogram efter en översvämningskatastrof. Vi åkte i smala båtar. Upp efter floden. Långt upp. By efter by. Frågor till folk om vad som hade fungerat och vad som inte hade fungerat i räddningsprojektet.

Och så Byn. Där borgmästaren frågade om vi ville se museet. Gångarna. Guerillagångarna.

-“What museum?” frågade amerikanskan.

-“The war museum!“

–“Which war?”

–“The war against you!”

–“Against me?????”

Efter tre månader i Vietnam kände inte denna texanska dam till Vietnamkriget.

Nästa anhalt blev den caodaistiska kyrkan. Och där har mitt minne verkligen svikit mig. Jag har gått runt och inbillat mig att Jean Paul Sartre är en av kyrkans profeter – men det är ju Victor Hugo.

Han till vänster.

En penna vid altaret. Alla möjliga färger i resten av kyrkan.

Jag minns också de osedvanligt sega kolagodiset i närheten av Caodaisterna.

Jag minns de trilskande unga flickorna. 11 år. På väg hem från skolan. Inte tid att prata med utvärderare. Men de gav upp till slut och hade ett svar när jag frågade;

-“Vad ska vi göra annorlunda nästa gång det blir översvämning?“

-“Det ska ni väl veta själva. Vi är barn. Ni är vuxna!”

Sedan kom en av flickornas pappa och viskade i hennes öra att hon skulle säga att han behöver en ny båt.

Sedan upp. Upp. till Hanoi.

Brittiskan ville ha middag på tu man hand. Inte för att hon ville vara ensam med mig men för att hon inte klarade av det lokala njutandet av maten. Sörpleri av soppor. Spotteri av fiskben ner på golvet. Det nöjda rapandet. Ja – allt oväsen från karaokemaskinen. Hon ville he stillsamma middagar.

Och i Hanoi fann vi den. Stillheten. Men också matglädjen. I Koto Van Mieu restaurangskola. Skolan som var en restaurang som var en skola för kockar, bartenders och servitörer. Vi gick dit tre kvällar i rad.

Favoriteleven var hon som blev glad när jag beställde Crepes Suzette men sedan blev hon nedstämd;

-“They won’t let me put fire on things here…“

Ännu mer förvånad blev hon när jag ville ha en päronbrandy till espresson. En Poire William.

Hon blev förvånad och förskräckt.

-“What have they done to him?”

-“To whom?“

-“William!!”

Nästa kväll blev hon glad igen (vi bad om att få samma servitris-elev varje kväll). Brittiskan ville ha ett glas rödvin – jag ett glas vitt vin. Hon klev fram med stora steg med varsin flaska i varsin näve. Och började hälla upp i två glas samtidigt.

-“No!! You can’t do that!“

-“I can!!”

Det kunde hon inte.

Vi fick en ny bordsduk.

Jag minns också de tusentals motorcyklarna. En stadig ström från alla håll.

-“Gå! Bara gå! De är inte försäkrade! De kommer att bromsa in!”

Det gjorde de. Alla tusenden.

Jag minns Vietnam som igår.

Men var det sallad jag åt till lunch igår?