Jag läste rätt. Han hör av sig då och då. Luis. Den kloke mannen med sin ännu klokare hustru. Lärarinna och låtsasmamma.

Det började en februaridag 1990. Bordet var fyllt av projektdokument. Jag hade förberett mig. Hon satte sig mittemot – Libertad Hernandez Landa. Jag bläddrade i pappersbunten. Hon log. Hon gjorde konsultuppdrag för Rädda Barnen – få ordning och reda på delstaten Vera Cruz gatubarnsprogram. Gatubarn ska inte städas bort som delstaten tyckte. Det är istället skolans, familjens och närsamhällets uppgift att förebygga att barn inte stöts bort från hemmen och skolan och söker sig till gatan som det enda alternativet. Om de väl har hamnat där så är det dags att placera lärare och socialarbetare på gatan – som sakta ska söka barnens förtroende för att motiveras att lämna gatan som arbetsplats och hem. Allt detta i alla dessa projektpapper. Vi skulle prata om hennes nästa uppdrag.

Trodde jag.

Hon svepte undan pappren. Tittade mig stint i ögonen.

-“Vad säger din mamma om att du har flyttat hit?“

Jag hade precis flyttat till Mexiko. Alldeles för långt bort för en uttänjd navelsträng.

-“Hon gillar det inte..”

-“Säg till henne att du har en reservmamma här som ska ta hand om dig.”

Inte bara konsult utan även reservmamma.

1998 blev hon mördad.

Hennes man lever fortfarande. Likaså alla minnen av allt vi gjorde. Allt vad de lärde mig. Deltagande processer. Kallade hon och hennes man det hela för. Studera inte folk. Studera med folk. Om du lär dig nåt om dem genom studier så ska de själva också lära sig något nytt. Kunskap botar. Kunskap är makt.

En dag bjöd de in en holländare – Benny – som låtsades vara gästprofessor. Han talade – eller predikade – i en halvtimme. Oförståelig. Akademiska titlar. Alla lyssnade artigt men slutade anteckna efter en stund. Det hela var obegripligt.

Övningen avbröts med sanningen. Benny spelade en roll. Men varför accepterar vi att en med titlar använder vår tid utan att vi har nytta av det? Varför har vi sån respekt för nån vi tror kan mer än vi kan? Bra diskussion om att inte våga ställa krav. Om klasskillnader. Om de som tar plats och de som ger plats.

Det fanns alltid en fråga med i allt.

-“Vad har vi lärt oss av detta?“

Och nu vill Luis att jag ska skriva ett kapitel i hans nya bok. Om gatubarn. Om hur jag som svensk socialarbetare klev in i det program de arbetade med och vad jag tänkte och tyckte. Hur ska jag kunna skriva om något som inympades i mig? Som blev ett tankesätt. Som hade så bra lärare.

Vi lär oss bäst genom att beskriva vad vi gör när vi gör det. Detta hade Libertad och Luis som rättesnöre. Som bas.

Kunskap är till för alla. Även för dem som forskaren studerar. Bästa forskningen är den som folk gör om sig själva och sina liv.

Den tankevärlden formades i en värld där staten svikit. Där det inte fanns nån sjukvård – där kom handboken >

Där det inte finns nån doktor.

Handbok efter handbok skrevs om hur folk utan samhällsservice skulle klara av sina liv. Där det inte finns advokater, tandläkare, socialarbetare etc etc. I denna gör-det-själv och gräv-där-du-står anda revs väggarna som stängde folk ute.

Jag återvände till socialtjänsten i Sverige 1994. Väntrum med skottsäkra glas. Securitasvakter. Murar mot befolkningen. Ibland. Jag gick på några anställningsintervjuer. Studerade väntrum. Lidingö kommun hade ett väntrum där en plastrutschkana fanns för barn – men den var vänd mot en vägg. Hade ett barn använt rutschkanan så hade de dundrat in i väggen. Danderyds kommun hade en vakt i väntrummet. Men Sigtuna kommun däremot hade en leende receptionist. Där ville jag arbeta. Och gjorde det. Första veckan blev det dock lite för kärvänligt. En assistent smög sig in på mitt rum när jag satt i telefon och smekte mig över nacken. Det gjorde hon inte om. Hon skyllde på att vi var släktingar.

Nästa socialtjänst. Norrmalms stadsdelsförvaltning hade också bra receptionister. Blommor i väntrummet. Leende människor. Inga rivna socialkontorsväggar men välkomnande ytor. Ja nästan som på barn-och ungdomspsykiatriska mottagningen i Fagersta där jag arbetade 1984-86. Mottagningseketeraren Monica. Familjerna kom en timme för tidigt. För hennes skull.

-“Men du har ju tid först om en timme?“

-“Men det är så mysigt i ert väntrum – så jag sitter gärna här och tar det lugnt.“

-“Välkommen!”

Så jo. Jag lärde mig i Xalapa Veracruz Mexiko att nyfikenhet tillsammans är grunden för förändring.

Grunden för en förändring ligger i;

1. Det måste finnas ett intresse för en förändring.
2. Det måste finns bevis för att en förändring är möjlig och nödvändig.
3. Du måste motiveras av någon du litar på.
4. Du måste veta hur du ska göra för att ändra på saker och ting.

Och där behövs det vägglösa och det spegellösa och det vaktlösa socialkontoret.

Långt ifrån den journalanteckning jag skrev som 23 årig socialarbetare efter 2 veckors arbete som nyutexaminerad> “Trots att jag upprepade gånger sagt till XX att han ska sluta dricka alkohol – så gör han inte det..”

10 år senare gick jag hem till XX.

Han var då nykter alkoholist sedan några år.

-“Var det nåt jag gjorde för att hjälpa dig att sluta supa?“

-“Njaee… när jag var nykter så var jag ensam. När jag var full så kom dottern, sen kom du, disktriktsköterskan, polisen och ambulansen. Det var det fullt med sällskap här hemma.”

Tänk förändring med folk – inte för dem.

Ska det bli ett kapitel? Det kanske är detta jag ska skriva om. Det vägglösa socialkontoret.

Kanske.