-“Vill du skriva ett kapitel till min nya bok?”

-“Don’t push!!”

Jag läste rätt. Han hör av sig då och då. Luis. Den kloke mannen med sin ännu klokare hustru. Lärarinna och låtsasmamma.

Det började en februaridag 1990. Bordet var fyllt av projektdokument. Jag hade förberett mig. Hon satte sig mittemot – Libertad Hernandez Landa. Jag bläddrade i pappersbunten. Hon log. Hon gjorde konsultuppdrag för Rädda Barnen – få ordning och reda på delstaten Vera Cruz gatubarnsprogram. Gatubarn ska inte städas bort som delstaten tyckte. Det är istället skolans, familjens och närsamhällets uppgift att förebygga att barn inte stöts bort från hemmen och skolan och söker sig till gatan som det enda alternativet. Om de väl har hamnat där så är det dags att placera lärare och socialarbetare på gatan – som sakta ska söka barnens förtroende för att motiveras att lämna gatan som arbetsplats och hem. Allt detta i alla dessa projektpapper. Vi skulle prata om hennes nästa uppdrag.

Trodde jag.

Hon svepte undan pappren. Tittade mig stint i ögonen.

-“Vad säger din mamma om att du har flyttat hit?

Jag hade precis flyttat till Mexiko. Alldeles för långt bort för en uttänjd navelsträng.

-“Hon gillar det inte..”

-“Säg till henne att du har en reservmamma här som ska ta hand om dig.”

Inte bara konsult utan även reservmamma.

1998 blev hon mördad.

Hennes man lever fortfarande. Likaså alla minnen av allt vi gjorde. Allt vad de lärde mig. Deltagande processer. Kallade hon och hennes man det hela för. Studera inte folk. Studera med folk. Om du lär dig nåt om dem genom studier så ska de själva också lära sig något nytt. Kunskap botar. Kunskap är makt.

En dag bjöd de in en holländare – Benny – som låtsades vara gästprofessor. Han talade – eller predikade – i en halvtimme. Oförståelig. Akademiska titlar. Alla lyssnade artigt men slutade anteckna efter en stund. Det hela var obegripligt.

Övningen avbröts med sanningen. Benny spelade en roll. Men varför accepterar vi att en med titlar använder vår tid utan att vi har nytta av det? Varför har vi sån respekt för nån vi tror kan mer än vi kan? Bra diskussion om att inte våga ställa krav. Om klasskillnader. Om de som tar plats och de som ger plats.

Det fanns alltid en fråga med i allt.

-“Vad har vi lärt oss av detta?

Och nu vill Luis att jag ska skriva ett kapitel i hans nya bok. Om gatubarn. Om hur jag som svensk socialarbetare klev in i det program de arbetade med och vad jag tänkte och tyckte. Hur ska jag kunna skriva om något som inympades i mig? Som blev ett tankesätt. Som hade så bra lärare.

Från ILO-COOP

Vi lär oss bäst genom att beskriva vad vi gör när vi gör det. Detta hade Libertad och Luis som rättesnöre. Som bas.

Kunskap är till för alla. Även för dem som forskaren studerar. Bästa forskningen är den som folk gör om sig själva och sina liv.

Den tankevärlden formades i en värld där staten svikit. Där det inte fanns nån sjukvård – där kom handboken >

Image result for donde no hay doctor

Där det inte finns nån doktor.

Handbok efter handbok skrevs om hur folk utan samhällsservice skulle klara av sina liv. Där det inte finns advokater, tandläkare, socialarbetare etc etc. I denna gör-det-själv och gräv-där-du-står anda revs väggarna som stängde folk ute.

Jag återvände till socialtjänsten i Sverige 1994. Väntrum med skottsäkra glas. Securitasvakter. Murar mot befolkningen. Ibland. Jag gick på några anställningsintervjuer. Studerade väntrum. Lidingö kommun hade ett väntrum där en plastrutschkana fanns för barn – men den var vänd mot en vägg. Hade ett barn använt rutschkanan så hade de dundrat in i väggen. Danderyds kommun hade en vakt i väntrummet. Men Sigtuna kommun däremot hade en leende receptionist. Där ville jag arbeta. Och gjorde det. Första veckan blev det dock lite för kärvänligt. En assistent smög sig in på mitt rum när jag satt i telefon och smekte mig över nacken. Det gjorde hon inte om. Hon skyllde på att vi var släktingar.

Nästa socialtjänst. Norrmalms stadsdelsförvaltning hade också bra receptionister. Blommor i väntrummet. Leende människor. Inga rivna socialkontorsväggar men välkomnande ytor. Ja nästan som på barn-och ungdomspsykiatriska mottagningen i Fagersta där jag arbetade 1984-86. Mottagningseketeraren Monica. Familjerna kom en timme för tidigt. För hennes skull.

-“Men du har ju tid först om en timme?

-“Men det är så mysigt i ert väntrum – så jag sitter gärna här och tar det lugnt.

-“Välkommen!”

Så jo. Jag lärde mig i Xalapa Veracruz Mexiko att nyfikenhet tillsammans är grunden för förändring.

Grunden för en förändring ligger i;

  1. Det måste finnas ett intresse för en förändring.
  2. Det måste finns bevis för att en förändring är möjlig och nödvändig.
  3. Du måste motiveras av någon du litar på.
  4. Du måste veta hur du ska göra för att ändra på saker och ting.

Och där behövs det vägglösa och det spegellösa och det vaktlösa socialkontoret.

Långt ifrån den journalanteckning jag skrev som 23 årig socialarbetare efter 2 veckors arbete som nyutexaminerad> “Trots att jag upprepade gånger sagt till XX att han ska sluta dricka alkohol – så gör han inte det..”

10 år senare gick jag hem till XX.

Han var då nykter alkoholist sedan några år.

-“Var det nåt jag gjorde för att hjälpa dig att sluta supa?

-“Njaee… när jag var nykter så var jag ensam. När jag var full så kom dottern, sen kom du, disktriktsköterskan, polisen och ambulansen. Det var det fullt med sällskap här hemma.”

Tänk förändring med folk – inte för dem.

Ska det bli ett kapitel? Det kanske är detta jag ska skriva om. Det vägglösa socialkontoret.

Kanske.

Nyfikenhet vid åsynen av ett berg….

Men det ska vara ett lagom högt berg. Ett berg som går att bestiga för att se vad som finns på andra sidan. Precis som bergen jag såg från köksfönstret – Kipelivara, Jussivaara, Salvatinvaara och alla de andra 150-200 meter höga bergen. Lagom berg för ett barn att fantisera om.

Att födas på platt mark frodar inte ens nyfikenhet. Man vet ju allt. Ser allt. Inga överraskningar. Inga fantasier.  Hade jag fötts på platt mark hade jag nog varit skolkamrer.

Men det måste finnas något som lockar bakom berget. Mer än nyfikenheten. Som vykorten långtbortifrån. Från pappas kusin som blev au-pair i unga år och som skickade vykort från andra sidan bergen och haven. Helmi Maria Lind.

helmi

Källa för fotot. 

40 år efter att jag nådde över köksbänken och kunde  se bergen, satt jag vid ett restaurangbord på Österlånggatan i Gamla Stan. Mittemot mig satt Maureen. Vi skulle leda en 5 dagars kurs ute på Nässlingen i skärgården. Skydd av barn i krig och på flykt. Maureen ville testa en presentationsövning. Rita upp 3 stenar du gått på för att komma dit du är. Vilka viktiga personer – vilka viktiga händelser har gjort att du har hamnat där du är?

steppingstones

Hon tog fram en servett, ritade upp tre cirklar. “Vi testarBerätta om dina stenar…

Jag vet definitivt om den första stenen – och den andra  > Libertad Hernandez Landa (hon blev mördad 1998 denna vitamininjektion från Xalapa i Mexico). Jag var nyanställd – andra veckan på jobbet i Mexico City 1991. Bordet mellan henne och mig var dukat med dokument. Vi skulla gå igenom hennes konsultavtal och det uppdrag hon hade framför sig; se till att programmen för gatubarn blev bättre (det blev dom). Men efter några minuter sopade hon undan dokumenten, tittade mig länge i ögonen och frågade;-“Vad tycker din mamma om att du är långt borta hemifrån?” Vid 34 års ålder tyckte  inte jag att det var ett problem. Libertad tyckte annolunda. Hon såg modersperspektivet.  -“Hälsa henne att du har en reservmamma här. Jag! Det kommer att lugna henne!

A5F0A855-82F0-4629-86FC-C9C2BC42B02F

Libertad – nr 3 från höger 

Och denna reservmamma lärde mig att kasta mig in i konfliktlösningsarbete med nyfikenhet och glädje. – “Jag älskar heta potatisar! Man kan inte hålla länge i dom utan måste ge dem vidare till nästa – och på så vis får alla komma till tals och lyssna på varandra så länge som man kan hålla i en het potatis tills man får hjälp av nästa att hålla i potatisen! Det blir inte en version av konflikten  – utan en tjockare och bredare beskrivning. Och ett lyssnande. Och ett lärande!” Hon lärde mig att inte studera saker och ting på distans utan med dem som man studerar. Hon hamrade rättvisetänkande i mig.

Frågan är om det var det sista som ledde till mordet på henne. Hon skulle publicera intervjuer gjorda med barn som tvingats in i prostitution i delstaten Vera Cruz där hon arbetade. Avslöja ett pedofilnätverk med politiker och företagare.

Eller var det ett rånmord utfört av en taxichaufför?  Det går att sakna Libertad väldigt mycket men all kunskap, glädje, nyfikenhet och rättvisetänkande som hon lämnade efter sig försvinner inte. Någonsin.

462DE846-A31D-4302-AC9A-A8294A9062E8

En kurs i psykosociala program med representanter för internflyktingar i Guatemala under brinnande inbördeskrig. Vi är i utkanterna av Antigua. -“Hur ska vi få de som inte pratar så mycket att få utrymme att prata? Hur ska vi få de pratglada att prata lagom?” frågar Libertad. Hon har svaret.  När deltagarna kliver in i samlingslokalen får alla 8 kaffebönor var. Varje gång man ska prata – kostar det en kaffeböna. Vi håller tiden den dagen – ingen kall mat till en försenad lunch, ingen sen kväll. Alla kommer till tals. (En försöker dock låna kaffebönor av andra). Det handlar inte om att bromsa folks åsikter och erfarenheter – det handlade om att allas erfarenheter av att leva på internflykt -lika viktiga – kommer fram.

Tillbaka till servetten och den första stenen. 2004 – Gamla Stan. Jag förklarar för Maureen var jag är född. De där bergen som jag såg bakom  köksfönstret (förresten samma köksfönster där mamma gluttade bakom gardinen – “Titta! Det kommer en bil? Vem kan det vara? Den bilen har jag inte sett förr!“) och vykorten från New York och lite varstans ifrån. Helmi Maria som inte ville lära sig att mjölka kor för då hade hon blivit kvar i byn.

Och just i denna stund händer det något märkligt. På gatan utanför restaurangfönstret går Helmi Maria. Som jag inte har sett på över 10 år. Min första sten. Min nyfikenhetsinspiratör. Maureen och Helmi Maria presenteras för varandra och vi kommer överens om att detta är en bra presentationsövning som blev bättre tack vare att den första stenen dök upp live mitt i övningen.

Jag minns inte längre vem  eller vad som var den tredje stenen. För den är inte densamma nu som 2004. Den tredje stenen lärde jag känna 2006. Han koordinerade då en FN-ledd studie om våld mot barn. Paulo Sergio Pinheiro. Nuförtiden rapportör  för FN om brott mot mänskliga rättigheter i Syrien. Då en kämpe för barns rättigheter. Ja, det är han ju fortfarande.

paulo

Men modet. Ilskan över orättvisor. Rätten av att – som han säger – vara så gammal så han inte har tid längre  att vara diplomatisk. Jag minns hans inlägg vid ett möte 2009 i Lima, Peru där de amerikanska staterna skulle diskutera framsteg vad gäller barns rättigheter i regionen och Colombia och Venezuela hamnade i ett av sina vanliga gräl anklagandes varandra och Venezualas representant sökte lite stöd från omgivningen med frågan;

-“Inte ska väl en annan stat lägga sig i en stats sätt att hantera sina barn?

Paulo suckade och svarade -“Det där var ungefär lika intelligent som när en fisk anklagar en annan fisk för att vara blöt!”

Vem som helst hade kunnat bli anklagad för att vara spydig och arrogant, men inte Paulo. Hans brinnande intresse för mänskliga rättigheter, hans erfarenhet, hans rättvisepatos skapade respekt. Som min tredje sten är han grunden för tanken – “Ge inte upp! Var arg när det behövs men förklara varför du är arg! Det är ok att vara förbannad när man ser orättvisor! “

Men när det behövdes var han diplomatisk. Som januari 2010. Jordbävning i Haiti. Kongressledamöter från USA ville rädda Haitis barn. Snabbadoptioner till USA! Som om det skulle kunna lösa problemen. Snarare skapa nya problem genom att ta till adoptioner mitt i en kris. Som ansvarig för barnrättsfrågor inom Organisation of American States (OAS) blev han lyssnad på. En tvärgrupp för barnskyddsfrågor inom USA´s administration såg till med Paulos hjälp att de “goda ideerna” från kongressledamöter skrinlades. Hur han gick till väga vet jag inte. Jag fick sitta i väntrummet utanför mötet i Washington DC  men han kom ut storleendes från mötesrummet. Mission accomplished.

 

 

Jag hoppas jag kan träffa på fler stenar som inspirerar. Fler stenar som finns där bortom Kipelivara, Jussivaara, Salvatinvaara och alla de andra 150-200 meter höga bergen.