Utöya

Varför gråter Eva?

/ Hans Lind / Leave a comment

Hon kände väl inte Robert Kennedy.

Det är bara några minuter in i den absolut perfekta Almodóvar-filmen Julieta. Nyheten blixtrar till på skärmen. USA kongressen under attack av fula ovårdade idioter. Det är så jag kommer att minnas det – 3 minuter in i Julieta.

Jag kan ha svårt att minnas vad jag åt till lunch igår – eller vad jag egentligen skulle göra i det rum jag precis klivit in i .

Men vad jag gjorde och hur jag satt och var jag satt när en historisk händelse sker – där finns inga minnesluckor. Jag gick i mellanstadiet när Robert Kennedy mördades – in i gymnastiksalen (egentligen ett gymnastikrum för det var inte stort där i B2-skolan i Olkamangi) och där satt vi på bänkar och tittade på tv:n. Och försökte förstå. Eva- skolbespisningstanten – (det luktade alltid väldigt gott i köket) – grät. Jag funderade mycket över varför hon gjorde det. Hon kände väl inte Kennedy? Jag var ett okänsligt barn på den tiden.

En annan stund. En lördagmorgon. Stefan från Sundsvall är på besök. Blev väckt av ett telefonsamtal. Aina från Västerås ringer. Jag sitter på golvet. Smutsgul televerkstelefon med hopklumpad sladd.

– ”Palme har blivit skjuten!”

– ”Men vad bra att han inte dog!” (Jag hade en förkärlek för att tänka positivt på den tiden).

-”Men han dog….”

9/11. Jag sitter på jobbet. Kollegan går förbi alla rum och meddelar samma nyhet. Jag åker hem. Det går inte att sitta kvar på jobbet. Tunnelbanan. 2 tonårsflickor bredvid. En säger;

-”Hörde du att araberna har bombat New York?”

Mannen mittemot. En viktig man bakom sin rosafärgade affärstidning sänker tidningen. Tittar stint på flickorna. Fnyser. Återvänder till sin rosa läsning.

Utöya. Jag har precis bytt kontorsrum i Lima. Nu har jag ett mindre rum. En duva pickar på fönsterkarmen. Bomb i Oslo. spekulationer börjar. Jag letar bland internetsidorna. Twitter är den bästa rapportören. En stund senare Utöya. Börjar följa en twittrare som är där. Som skriver om vad som händer. Som slutar skriva. Det var inte batterierna som tog slut i mobilen.

Kriget mot Portugal. Jag har inte börjat i skolan än. Jag har en kastrull i handen. Ska gå ner till källaren för att hämta potatis. Jag går långsamt nerför trappan. Orolig. Nu ska Sverige hamna i krig med Portugal. Radionyheterna hade ju precis sagt att det var nåt diplomatiskt bråk med Portugal. Då blir det krig. Tänkte jag. Tänkte fel. Jag var ett oroligt barn.

Där kan jag fortsätta. Händelse efter händelse. Jag minns. Stunden. Detaljen. Platsen. Som uppförsbacken med värkande mun i Umeå 1980. Jag har fått 2 visdomständer utdragna på tändläkarhögskolan. Kalle hette eleven och han bände och vred och drog och tänderna satt gjutna. Det gjorde ont. Jag hade munnen full av vaddtussar för att stoppa blödningen. (Vaknade upp ur dvalan på eftermiddagen och konstaterade att jag hade svalt tussen.) Men det är i uppförsbacken på väg mot Ålidhem som jag ser löpsedeln. John Lennon är mördad.

Men vad åt jag till lunch igår?

Inte förvånad

/ Hans Lind / 1 Comment

Sverigedemokraterna ber sina medlemmar knipa käft om Utöya och den norske högerextreme terroristen. Terroristen som skrev saker och ting på nätet som sverigedemokrater skriver utan att tveka. Skillnaden är att terroristen också ägnade sig åt terror. De sverigedemokratiska orden är den terror de åstadkommer. Flitigt framåt ända över sina tangentbord, letandes artiklar som de kan kommentera med sina upprepade fraser.
Och så kommer uppmaningen – knip käft!
Hur ska en vars vardag består av att muttra mantran helt plötsligt sluta göra det?

Ett förslag till SD- öppna ett intranät för medlemmarna – så kan de muttra invärtes och känna sig nöjda med det.

Hur kan man vara olika när man är lika?

/ Hans Lind / 2 Comments

Sverigedemokraterna ska nog vara tysta nu, ges i råd av statsvetare. Ändå bubblar de upp här och där. De som inte kan låta bli att babbla om det som de kallar för det förändrade samhället som leder fram till knäppgökar tar till våld. Det är ungefär lika smart som att säga att AFA tar till våld för att sverigedemokrater finns. Terroristens idéer om vad han vill motverka skiljer sig inte mycket från vad sverigedemokrater försöker motverka. Det är medlen som skiljer sig åt. Sverigedemokrater vill förändra samhället främst via parlamentarisk väg. Ingen anklagar dem för samröre med terroristens våldstankar. Men åsiktsmässigt är partiet lika förvirrat i sitt försök till logiskt tänkande och drar sig inte för att medvetet feltolka statistik. Så vad händer nu? De som lockas till SD för att “nån måste säga till ordentligt” får nu slicka sina sår och söka sig vidare. De som proteströstade på Sd kommer att ta sig en funderare. Resten kommer nog bara att vara tysta. Ett tag.

Nu börjar slingringen

/ Hans Lind / 2 Comments

Jimmy Åkesson håller inte med den lokale sd polityr RB som skyller den norske terroristens dåd ökad invandring och “islamisering” av samhället. Jimmy tror att detta är ett enskilt fall av dåligt tyckande i partiet.
Ohoppsan.
Partiet bygger ju på just dessa idéer. Minns SD:s valkampanjsfilm där burka klädda damer rusade förbi haltande pensionärer.
Så varför ska Jimmy just nu fjärma sig ifrån det partiet bygger på? Det ger inte mer stöd för SD. Ju mer han låtsas vara “vanlig politiker” – ju mer tappar partiet i opinionsmätningar. (i och för sig är ju detta bra… Att partiet tappar)
Men han har nog noterat att SD är omnämnt som något att lite på i terroristens manifest. Där även f ö folkpartiet ses som ett parti som inte riktigt är ett hot, utan i nån sorts temporärt tillstånd, enligt terroristen. även Jimmy fattar att an behöver göra allt han kan för att fjärma partiet från terroristen, även om denne just har haft en hel del kontakter med just Jimmys partimedlemmar.

En ensam dåre i en trupp av påhejare

/ Hans Lind / 10 Comments

När högerextrema gör sig skyldiga till terror – så tenderar de att beskrivas som störda individer. Skytten i Malmö. Lasermannen. Una-bombaren. När enskilda islamister gör sig skyldiga till terrordåd, så kallas de “organiserade”. Den organiseringen består av samma sorts organisering som de högerextrema finns i. Ett nätverk av stödjande utropare, varnande på olika nätsajter för de faror de ser och som skrämmer dem och de människor de hatar.
Så långt finns likheten. En bit på väg. Men sedan tar det stopp. Malandet om den islamistiska organiserade terrorn fortsätter medan den högerextreme sakta glider in i rollen “den ensamme tyste dåren”.
Men omgivningen? Stödtrupperna? Medhatarna? Ska de ta in något av detta vansinniga mördande i sina reflektioner? Eller är det hata as usual som gäller? När ska hatarkommentatörerna börja inse att de kan elda på en enskild dåre med sitt stöd till myter om “frågor som inte får diskuteras” (när invandring i verkligheten är en av de mest diskuterade frågorna….)
För när alla muslimer görs skyldiga till en individs enskilda handlingar – är det inte läge för de som använder sig av denna tanke, att då faktiskt ta på sig ansvar för skotten på Utöya?
Dagen efter skriver Anna Lena Lodenius om hur man ska hitta de ensamma farliga männen i skaran av de som tycker sig ha sanningen om vad Sverige eller Norge behöver. Skaran som ser en våldtäkt som begås av en svensk som en fyllegrej – och en som begås av en invandrare som en kulturellt betingad livsstil. Skaran som säger att antalet våldtäkter i Sverige är näst högst i världen efter Lesotho- utan att på nåt sätt bry sig om hur statistiken är formad. Skaran som säger att man inre får diskutera invandring i Sverige – när de befinner sig mitt i debatten om densamma.
Jo, skaran har ett ansvar. Det borde i skaran finnas varningssignaler som ljuder när en knäppgök börjar planera. Eller så märks det helt enkelt inte. I mörkret är alla skugggor grå.

Det finns de som påstår att ABB inte kan ha blivit påverkad av sin omgivning. Deras argument bemöts skickligt här.