Varför gråter Eva?

Hon kände väl inte Robert Kennedy.

Det är bara några minuter in i den absolut perfekta Almodóvar-filmen Julieta. Nyheten blixtrar till på skärmen. USA kongressen under attack av fula ovårdade idioter. Det är så jag kommer att minnas det – 3 minuter in i Julieta.

Jag kan ha svårt att minnas vad jag åt till lunch igår – eller vad jag egentligen skulle göra i det rum jag precis klivit in i .

Men vad jag gjorde och hur jag satt och var jag satt när en historisk händelse sker – där finns inga minnesluckor. Jag gick i mellanstadiet när Robert Kennedy mördades – in i gymnastiksalen (egentligen ett gymnastikrum för det var inte stort där i B2-skolan i Olkamangi) och där satt vi på bänkar och tittade på tv:n. Och försökte förstå. Eva- skolbespisningstanten – (det luktade alltid väldigt gott i köket) – grät. Jag funderade mycket över varför hon gjorde det. Hon kände väl inte Kennedy? Jag var ett okänsligt barn på den tiden.

En annan stund. En lördagmorgon. Stefan från Sundsvall är på besök. Blev väckt av ett telefonsamtal. Aina från Västerås ringer. Jag sitter på golvet. Smutsgul televerkstelefon med hopklumpad sladd.

– ”Palme har blivit skjuten!

– ”Men vad bra att han inte dog!” (Jag hade en förkärlek för att tänka positivt på den tiden).

-”Men han dog….”

9/11. Jag sitter på jobbet. Kollegan går förbi alla rum och meddelar samma nyhet. Jag åker hem. Det går inte att sitta kvar på jobbet. Tunnelbanan. 2 tonårsflickor bredvid. En säger;

-”Hörde du att araberna har bombat New York?

Mannen mittemot. En viktig man bakom sin rosafärgade affärstidning sänker tidningen. Tittar stint på flickorna. Fnyser. Återvänder till sin rosa läsning.

Utöya. Jag har precis bytt kontorsrum i Lima. Nu har jag ett mindre rum. En duva pickar på fönsterkarmen. Bomb i Oslo. spekulationer börjar. Jag letar bland internetsidorna. Twitter är den bästa rapportören. En stund senare Utöya. Börjar följa en twittrare som är där. Som skriver om vad som händer. Som slutar skriva. Det var inte batterierna som tog slut i mobilen.

Kriget mot Portugal. Jag har inte börjat i skolan än. Jag har en kastrull i handen. Ska gå ner till källaren för att hämta potatis. Jag går långsamt nerför trappan. Orolig. Nu ska Sverige hamna i krig med Portugal. Radionyheterna hade ju precis sagt att det var nåt diplomatiskt bråk med Portugal. Då blir det krig. Tänkte jag. Tänkte fel. Jag var ett oroligt barn.

Där kan jag fortsätta. Händelse efter händelse. Jag minns. Stunden. Detaljen. Platsen. Som uppförsbacken med värkande mun i Umeå 1980. Jag har fått 2 visdomständer utdragna på tändläkarhögskolan. Kalle hette eleven och han bände och vred och drog och tänderna satt gjutna. Det gjorde ont. Jag hade munnen full av vaddtussar för att stoppa blödningen. (Vaknade upp ur dvalan på eftermiddagen och konstaterade att jag hade svalt tussen.) Men det är i uppförsbacken på väg mot Ålidhem som jag ser löpsedeln. John Lennon är mördad.

Men vad åt jag till lunch igår?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.