Vattnet skiljer dom åt

Rundan tar oss mellan 2 världar. Vi går till parken bakom Tours&Taxis. Parken där man kan träna att gå på lina. Parken med pelaren med de mänskliga rättigheterna. Bygget går långsamt. De gamla tåghallarna ska byggas om till ett shoppingcenter. Tror jag. Oklart vad de bygger.

Detta är en tom värld. Inte mycket mänskligt liv. Någon enstaka cyklist.

Vi söker liv. Går över bron vid den gamla hamnen. Kanalen som borrar genom staden och skiljer världarna åt. Till höger Det trångbodda. Till vänster Det luftiga. De stora terrasserna lutar sig framåt för att få mesta möjliga vattenutsikt. Men om de höjer blicken och tittar tvärs över kanalen, kan de se de graffititäckta tegelväggarna, husvagnarna, plåtskjulen och de påbulsade stora täckjackorna som höljer sig över frusna ihopkrupna immigrant-axlar. De som är till höger om kanalen har inga inredningsproblem. De fryser. Plastkassar från Delhaize som rymmer deras ägodelar. En sovsäck sticker upp ur en kasse. Det är 2 plusgrader men det känns som 2 minusgrader.

På ena sidan kanalen hyrs en 120 kvadratmeters lägenhet – ”perfekt för den lilla familjen” står det på plakatet – ut för 1150 Euro + 150 Euro för underhållet + 100 euro för garageplats. För den lilla familjen.

På andra sidan kanalen är den förfallna lagerlokalen 10 gånger större, Hur många som bor där vet jag inte. Men de kommer ut från byggnaden – den ene efter den andra. Afrikaner. Väntandes. Jag vet inte på vad. Några av dem matar måsarna som skränar runt efter bröd.

På den vänstra sidan är det folktomt. Vinbaren har stängt. Lokala butiken är bara öppen på förmiddagarna. Spökstad med höga amorteringar.

Går vidare. Till Parc Maximilien. Nästa plats av väntan. Där är de ännu fler. Afrikanerna. Väntades. Jag vet inte på vad. Fler än 500 migranter. Jag måste googla för att försöka förstå varför parken är en samlingsplats.

Svar; lastbilar parkeras i detta område när chaufförerna vilar. En del försöker gömma sig i lastbilarna för att söka ta sig till England. Andra är här för asylansökningscentret är i närheten. Men säkert är många här för att andra är här. Andra som kan veta något – ha information. Nåt hoppfullt.

Detta är 500 meter från mitt trygga hem.

Kontrasternas stad. Stora lägenheter byggs mitt mellan samlingsplatser för bostadslösa migranter. Höghuset med de stora terrasserna har enstaka lampor tända på kvällarna. Ytorna värker ut sig. Men bara 100 meter åt varje håll trängs folk ihop sig sovandes på pappskivor lagda ut över den leriga marken. Smörgåsar från den lokala kyrkan delas ut på söndagarna.

Det är vinter.

Belgisk jul tar aldrig slut men börjar inte heller

Jag vet fortfarande inte om barnet ska ha sina julklappar på julafton eller den 6 januari. Det ges olika bud om det. Tomte eller Sinterklaas?

Men barnet bestämde. Julafton.

Och det blev en levande julgran. Efter mycket besvär. Först tänkte jag köpa en levande gran. Torget Sainte Catherine. Men det var ena anskrämliga granar. Fastkilade i en stubbe. Anorektiska. Sneda.

Så in på nätet. Sapins.be. Undvik.

-”Vi levererar 23e December.

Det gör dom inte. Trots 3 telefonsamtal. 1 mail.

-”Chefen ringer.”

Det gjorde han inte.

Men blomsteraffären Jette hade gran. En enda gran. Lite sned. Lite framfallig. Men med 5 euro rabatt och halva priset jämfört med internet-o-leverantören så blev det ett köp. Hälften av barren blev kvar på trottoarerna. Men ändå var det en fet gran som klev in i bostaden.

Ska man pryda en gran så besöker man New de Wolf. Det var 15 år sedan sist och även om det är en butik med saker man ska undvika – läs; Kitsch – så måste jag erkänna att samtliga julgranskulor köpta för 15 år sedan lever fortfarande. Trots hund. Och de tunna gardinerna har överlevt 5 länder. Och hänger fortfarande ihop. Det är bara själva chocken när jag kliver in i butiken och känner mig fängslad av en discokula – som gör att jag tar på mig solglasögon innan jag går in.

Eftersom jag tillbringade måndagen 23e december i hemmet väntandes på en gran så blev det inte så mycket av julhandel. Ingen fara. Belgisk julafton är en vanlig kontorsdag. Allt är öppet – i alla fall till klockan 18.00.

Så 2 kilo köttfärs – utan mynta – hos en halalslaktare. Mynta? I köttfärs. Ja, sade slaktaren. Det ska man ha.

Picards frysboxar. Att tina upp en julmiddag.

Lokala spritbutikens hyllor gapade tomma. Lyckad handel? Nej – butiken ska stänga.

-”Vi har inga kunder…

Till och med stora varuhuset Galeria Inno var öppet. Det finska paret cirkulerade runt vinglasen. Inget dög. Fast det var 50% rabatt på Iittala. Eller det var hon som cirkulerade. Han stod still med händerna knäppta bakom ryggen. Finskt tålamod.

Fram till 5e januari är den stora julmarknaden på torget Sainte Catherine öppet. Det är något jag inte har förstått. Julmarknad fram till 5e januari??? Men det är ju Sinterklaas man ska vänta på. Han är sen.

Det är en no-go-zon. Ätande folkskaror ( det är mest mat i de olika stånden) som gestikulerar med varmkorv med senap. Drickande folkskaror som raglar runt berusade. Men de hade Pastel de Nata.

Det är en förvirrande jul. Den belgiska. Det är som om den inte fanns. Eller är väldigt lång. Grannarna hade upp sin julgran redan för 2 veckor sedan. Samma helg som marknaden öppnade. Och fram till 5 januari lär julen fortgå. Ansträngande. Det är en jul som både inte finns och som aldrig tar slut.

Men köphysterin lyser med sin frånvaro. Wonderful!

Sherrysillen är klar. God. Riktigt god. Men jag ser redan de rynkade ögonbrynen hos gästerna som kommer ikväll. 6 mexikaner. Sill och Mexico är ingen lyckad blandning.

Men de ska ha svensk julmat. Det får väl peta i köttbullarna. Eller den upptinade kalkonen.

Rapport följer.

Var det ett rånförsök eller en beundran av en överrock?

Alla händelser har sina sanningar. Inte en gemensam sanning utan varsin sanning utifrån de olika deltagarnas tankevärld och förväntningar.

Vad hände nyss?

Lunchvandring med assistenten. Han drar ivrigt. (Om detta kan alla vara överens) Två unga killar närmar sig med raska steg. Ser assistenten och studsar till och tvärvänder. (Detta är också en sanning för alla). Men det är tolkningen av händelsen som blir olika beroende på vems tolkning man lyssnar på.

Min tolkning; Fnissar glatt. Jädrar vad skraja de blev av åsynen av 45 kilo hund.

Armans tolkning; Fan vad rädd jag blev. Rusa iväg sådär mitt i mitt sniffande i blomsterlådan. Skrämmas.

Om jag vore Sverigedemokratisk Svärjevän; Dom där MENA-killarna ser inte tillförlitliga ut. De närmar sig för raskt. Onda avsikter. De ska nog råna mig. En har handen i fickan. Det är säkert en kniv där. Men vilken tur att jag har en hund (Tysk!!!) som skyddar mig. Där fick de så de teg. Men de ska väl iväg och råna någon annan.

Om jag vore en av killarna; -“Du kolla snubbens rock! Det är nog en Armani Collezione! Jag ska fråga honom! Jag måste fråga var han har köpt den!

Men helvete! Ser du hunden! Vilket monster! Spring! Den kan döda!!

Om jag vore pensionärsgubben som satt på parkbänken; -“En till hund! Det är för många hundar i den här parken! Och säkert ska den skita! De som gick förbi nyss plockar plockar aldrig upp skiten! Och haha.. säkert trampade den där unga killen i hundbajset så fort som han rusade iväg mot vattenkranen!

Om jag vore kristdemokrat; -“Sjukvårdsköerna är för långa!

Ok – nu har jag skickat kapitlet till boken

Svettig. Instruktionerna var; Skriv vad du vill. Skriv hur långt du vill. Svår instruktion. Väntar på svar…

**********

Sverige. Tidigt 80-tal. Jag var en ny färsk socialarbetare.  På en anställningsintervju sade socialnämndens ordförande – ”Horor och fattiga ska hållas kort!” Jag valde att inte börja arbeta där. Under en praktikperiod hade jag en kollega som satt på en bänk utanför lokala Systembolaget och granskade om några av hans klienter – framförallt ensamstående mammor – köpte sprit. Gjorde dom det så följde han efter och lade ett meddelande i deras brevlåda; ”Ni är iakttagna av barnavårdsnämnden!”

1982 försökte Sverige reformera socialtjänsten. Ny lag. Samverkan. Dialog med de som behövde samhällets stöd. Många försök gjordes att också i verkliga livet reformera mötet med de fattiga och utsatta. Men kontrollen fanns kvar. Och än mer idag – ropen skallar; förbjud tiggeri! (men inte fattigdom). Lås in kriminell ungdom! (men minska budgeten för de förebyggande insatserna; fritidsgårdar, bibliotek, socialarbetare ute på gatorna). I den allmänna debatten är synen på de fattiga och de utsatta samma som för 50 år sedan. De är ett problem. Inte att de har ett problem.

Mexiko. Tidigt 90-tal. Jag var en svensk socialarbetare på export. Samma anda. Samma syn på de fattiga. På de utstötta. Lås in dom! Rensa gatorna! Där som i Sverige var de fattiga ett estetiskt problem för de som inte ville se något annat än vackra fasader och rensopade gator.

Men det fanns annat.

Jag tar fram en manual från 1992. En manual som jag burit med mig i nästan 30 år. Till Sverige. Etiopien. Kenya. Sudan. Peru. Kenya. Och nu Belgien. Den är sönderläst men innehållet är lika värdefullt nu som då.

Jag bläddrar lite i den. Minns mötet med Libertad Hernández Landa och Luis Gabarrón. Minns dem ännu mer när jag hittar en text skriven med Libertads penna. Vila i frid  Libertad!

Dialog. Förståelse. Undersök tillvaron tillsammans med de som de handlar om. Det är de som är experter på sin egen tillvaro. Inte jag som granskar dem. Jag kan försöka förstå men kan aldrig fullt förstå. Jag kan erbjuda alternativ men det är inte jag som ska leva i det alternativet. Jag bär med mig; Det är de som jag möter som är experterna. Experter på sina egna liv.

Jag minns en övning; Libertad och Luis delade in oss i 2 grupper. 6 i varje. Vi fick 2 pappersark var – A3 storlek. Instruktion; ”Det ena pappret illustrerar ett lokalsamhälle. Ni ska alla rymmas i det – utan att vidröra golvet!”

Bägge grupper började elastiskt klänga på varandra – bära varandra – hålla om varandra. På det andra pappret. Pappret som inte symboliserade något. Men vi föll.

-”Ingen av er valde att försöka rymmas på pappret som symboliserade lokalsamhället. Ni valde att testa och experimentera i laboratorieform. Ni undvek att testa ihop med de människor ni ska arbeta med. Varför?”  

Respekt för de man arbetar med. Prata med. Inte om. Förstå tillsammans. Inte åtgärda problemet.

Luis och Libertad arbetade med gatubarn. Barn som de flesta undvek. Men även dessa barn hade en gång levt i en familj. En familj som stött ut barnen.  De hade en gång gått i skola. En skola som stött ut barnen. De hade en gång varit en del av ett kvarter. Ett kvarter som inte ville se barnen igen.

Gatubarn kan aldrig rehabiliteras genom inlåsning i institutioner. Det är en kunskap som är allmän egendom men som inte tillämpas. Fortfarande är alltför många barn instängda i institutioner. Något ”renare” gator. Något lugnare vuxna.

Men Luis och Libertad såg något annat. Vi behöver arbeta med de barn som hamnat på gatan – försöka få dem att lita på vuxna. Få dem att tillsammans med de vuxna söka alternativ. Alternativ som de själva tror på.

Men vi måste också arbeta med dem som stöter ut barnen. Med skolan som vill stänga av elever som inte fungerar. Som vill straffa elever som somnar i klassrummet (för att de inte vågat sova på natten). Disciplinera ungdomar som inte kan koncentrera sig (för att de inte ätit vare sig middag eller frukost). Vi måste arbeta med lokalsamhället – föra dialog med dem om hur vi kan undvika att stöta ut barn från gemenskapen. Hur vi kan stödja de familjer där barn har det svårt.

Ut med socialarbetarna på gatan. Möte med folk där de är. Inte en kallelse till ett möte i en overklig miljö i ett samtalsrum i kommunhuset. Låt de som du arbetar med vara precis vad de är; experter på sin egen tillvaro.

TACK Luis och Libertad för allt vad ni lärt ut med så många. Jag är tacksam för att få ha varit en av dem.

När man krattar gången för andra så faller man ofta själv däri….

Kristdemokraterna halveras i senaste SCB-undersökningen . Sverigedemokraterna ökar nästan lika mycket som Kristdemokraterna tappar.

Och här minns jag teorierna om att Kristdemokratiska tappet började i och med EU-valet och Adaktussons slirande i abortfrågan. Kanske lite – men det egentliga tappet började den 2a juli. Köttbullslunchen mellan Ebba Busch Thor och Jimmie Åkesson där de diskuterade gemensamma intressen – sjukvård och energi. Fast det hela började tidigare. 26 november när Johan Ingerö började arbeta för Kristdemokraterna. Efter detta har Ebba Busch Thor alltmer börjat prata om saker och ting som skulle kunna locka väljare från Sverigedemokraterna. Det finns de som sympatiserar med Sverigedemokraterna men inte fullt ut – det har funnits skam med i bilden. Skam för att stödja ett parti med mörkbrun historia. Och då kommer karbonpappret Kristdemokraterna. Säger i princip samma saker (minns Ebba Busch Thor i en partiledardebatt pratandes om 100 000 våldtäkter och att de skyldiga männen ska utvisas som om svenskar inte våldtar och när det i verkliga livet handlar om 7960 våldtäktsanmälningar) men litar på att folk tänker “de är ju ändå kristna och vill väl”

Men att säga samma saker som Åkesson säger räcker inte. Värre är normaliseringen av rasismen. När Ebba Busch Thor lunchar med Jimmie Åkesson – tar hon nästa steg. Hon gör det rumsrent att resonera med rasister. Hon bjuder in Åkesson in i samtalet. (Det är nog bara Nobelkommittén som står emot hårdnackat snart) Hon gör Åkesson rumsren.

Men se – då slipper ju de som egentligen stödjer Sverigedemokraterna känna skam för att göra det längre. Det hade hon nog inte tänkt på…..

Alltså – jag känner fortfarande ingen – absolut ingen – som berättar att de stödjer Sverigedemokraterna. Men de måste ju finnas – även i mina algoritmer. Men att berätta ? Skammen har varit för stor. Rätt så. Det är inget att vara stolt över att stödja ett rasistiskt parti.

Men så kommer Ebba Busch Thor och drar av skämsskudden. Och då rusar raskt de som under en tid gav sitt stöd till hennes parti – tillbaka till originalet. Det ser man tydligt i dagens SCB – undersökning.

Men – och här kommer det hemska men – sisådär 26-28% beredda att stödja ett rasistiskt original och ett karbonpapper….. (nu finns det ju fortfarande riktiga kristna som inte gillar Kristdemokraternas vändning från vänd andra kinden till – till > örfila på bägge kinder.

Vadan detta? Skjutningar? Termosbomber? Trasig skola? Är det den s k systemkollapsen som det tjatas om som får folk att vilja ha enkla svar? I den vevan kommer Pisa-undersökningen som visar på skolresultat klart över OECD-snittet. Det kommer trygghetsundersökningar från Stockholm och Malmö som visar på att folk känner sig alltmer trygga och utsätts för färre brott. Kommer den informationen att dränkas i klagovisorna från SD, M och KD?

Om folk inte själva letar efter information – utan lyssnar till den som gapar högst – är risken stor för att 22,6% inte är taket för SD.