Hotellfrukost. Man tar en bricka, smörgås, pålägg. Filmjölk och ägg. Kaffe. Och så en vandring med brickan. En del svävar runt med sikte på en ledig plats. Andra tar första bästa stol de ser. Två kineser pekar på ättiksgurkan under förvånade utrop.

Sedan kommer hon. Ilsken. Som om alla andra borde utrymma frukostrummet så hon får äta sin frukost i fred. Hon hittar ett tomt bord. Det finns gott om lediga bord. Men ändå dundrar brickan ner på bordet med en smäll. Morgonhumör. Hon matar sig med filmjölk medan hon blänger. Våra blickar möts. Jag viker undan. Hennes blick bränner på mina kinder. Rodnad. Rädsla. Skam. Jag har utmanat henne. För en bråkdels sekund. Jag är brännmärkt. En som mött hennes ilska. På min vänstra kindknota är huden tunnare. Efter bastubad brukar den lysa rött. Så är det nu. Ett stoppmärke som lyser upp frukostmatsalen. Hon har lyckats. Besegrat mig.

Ändå är hon inte effektivt och ilsket affärsmärkt klädd. T-shirt och kavaj. Inte sidenblus och kavaj. Jeans. Inte snäv kjol. Låga skor. Inte smattrande höga klackar. Gustav Vasa-frisyr. Inte uppsatt hår. Samsung 4. Inte 9.

Hon sitter vid ett bord nära. Jag tittar djupt i mitt kaffe. Vågar inte utmana. Hennes min är snörpt. Skeden hamrar mot den nu tomma filmjölkstallriken. Hon kväver ett rap. Stiger upp. Går.

Rummet andas ut. Sorlet vaknar upp.

Frid

Senare på kvällen. Arlanda. Tidigt flyg i morgon. Så en natt på flygplatshotellet. Middag. Skagenröra och bouillabaisse. Och så vill jag ha en dessert.

-”Ta Creme brulée – den är bäst” viskar servitrisen i mitt öra. Sedan tycker hon att jag borde ta en konjak också.

-”Man sover bra om det är korta nätter.”

Det ska bli en kort natt. Upp 04.00 am.

Konjaken kommer. I ett whiskyglas. Servitrisen fryser till mitt i steget.

–”Så får man inte göra. Dålig bartender!” Säger hon.

Ursäkten kommer med notan. 25% rabatt.