I natt gjorde jag en Trump

DBISgDQUIAAjstp

Alla har väl någon gång somnat med mobiltelefonen i ansiktet. Det gjorde jag i natt. Men utan att ha lämnat nåt mystiskt tweet.

Det som däremot förvånar mig är hur han lyckades skicka iväg tweeten fast han uppenbarligen måste ha somnat mitt i ordet “coverage”.

Det  som förvånar mig ännu mer är ingen i hans stab vågar väcka honom för att radera tweeten. Eller att de har tillgång till hans Twitter -lösenord. Eller att de har det men vågar inte radera i alla fall.

Eller – nu ska jag konspirera – så är det en plan för att flytta fokus från svärsonens Rysslandsäventyr. Och i så fall lyckas han ju rejält. Då kan han ligga där och fnissa i sina kuddar och tycka att han var smart som covfefade hela världen.

Det tyder ju klockslaget på. 21.06 på kvällen – inte kan han väl ha somnat då? Och var det ficktweetande – så hade han ju kollat sin telefon innan han somnade efter att ha tittat klart på Fox News.

Upprörda studenter och kontakttäta villaägare

 

18766403_10155437509439515_2218372092565173657_o

Förhandla? Nej.

Ut på gatan. Stenkastning.
Så fort studenterna upprörs över något – ja man kan ju bli upprörd över höjda studieavgifter  – så vankas det smärre krig. Stenkastning mot passerande bilar  (som om det var bilisterna som höjt studieavgifterna).

Då och då kommer varningar om gator man inte ska köra på för att studenterna är ute och härjar. Strömavbrott på campus – vad gör man? Jo ut på gatan och kasta stenar.

Och det kan ju verka märkligt. Precis som ockupationerna av motorvägar i Peru när man vill förhandla.

Men det är inte så märkligt egentligen. Att vilja förhandla kräver en motpart som är beredd att förhandla. Saknas det  – så ut på gatorna.

I mitt bostadsområde planerades förra julen ett shoppingcenter på skyddad mark. Grävarbeten påbörjades och det blev snabb mobilisering. Inte så att grannarna rusade ut på gatan och började kasta stenar. Nej, det behövde de inte göra. I stället tog man reda på vem som kände vem som man skulle kunna påverka att stoppa det illegala bygget. Mycket riktigt stoppades det och den lokale polischefen som hade gett tillstånd – trots att han inte borde ha kunnat göra det – förflyttades till en ny tjänst i ödemarken.

Så de som har kontakter kan förhandla – kan påverka. Men de som inte bjuds in till ett förhandlingsbord – de ockuperar, de bränner, de kastar sten.

Annat var det under min studenttid. Vi sittstrejkade.

 

*********

Tillägg; och idag är det en politiker som kandiderar till parlamentet i Kenya som har .. just det – ockuperat en sträcka av motorvägen.

Fräscht.

 

Om rädslan för plåtdörrar och svarta ryggsäckar

temporary

-”Vad skulle kunna trigga igång dig?” frågar kristerapeuten.
-”Plåtdörrar och svarta ryggsäckar…”
Det är nästan ett år sedan. En liten enrumslägenhet i Sibirien. Jag har spillt kaffe på min t-shirt. Jag kom för tidigt. Terapeuten var på väg från Arlanda. Jag går 20 steg neråt och 20 steg tillbaka. Om  och om igen. Dricker kaffe under tiden. Det borde jag inte ha gjort.
Jag var 16 år. Det är håltimme efter lunch. Jag har min måndagsrutin. Vandring till torget. Köper en hamburgare med frites och räksallad. Bär med mig påsen till studentrummet. Ligger det på Filpusbacken? Är det min adress? Jag minns inte.
Påsen värmer handen. En stund. Väl hemma är påsen sval. Hamburgaren kall och fritesen är blöt. Endast räksalladen behåller sin konsistens och kyla. Men det är mer morötter än räkor i salladen.
Vandringen är mer än 20 steg. Men jag minns hamburgarpromenaden. Jag vet inte varför. För att det är en rutin?
Plåtdörrar och svarta ryggsäckar är inte en rutin. Det är motsatsen. När plåtdörren öppnades – kom de. Oftast 3 stycken. Någon enstaka gång 5. De var aldrig mer än 5. De hade korta käppar. Käppar de slog med. Första gången för att skrämmas. Andra gången för att jag inte hade bankkort på mig. Tredje gången för att de trodde att jag hade gömt bankkorten i bilen. Fjärde gången för att jag sade att det fick vara nog med att ringa vänner och be dem skicka pengar.
Jag tror inte att det var fler än 4 gånger. Men jag vet inte.
Men jag vet – och minns – stryptagen. Två gånger. Jag försökte bända upp fingrarna som klämde. Det gick inte. Men så släppte greppet. Även andra gången. Den gången som jag trodde var den sista. Jag gav upp – slutade andas. Eller försöka andas. Jag kände bara lukten av händerna som ströp mig. Som gav upp. Efter det att jag hade gett upp. Och jag kunde andas igen.
Ryggsäcken. Stor. Tung. Det är då jag ger upp. Igen. Svart plastsäck. Det är säkert en svart plastsäck där inne. Något att svepa in min kropp i. Tror jag. Men jag vet inte. Jag vet inget. Inget om det som ska hända. Men jag ger upp. Jag tycker mig ha haft ett bra liv.
Jag minns de tre änkorna i Guatemala. Kriget hade dödat deras män. Skörden hade slagit slint 3 år i rad.
-”Vad kan jag göra för att hjälpa er?” är min tafatta fråga.
-”Det räcker med att du har korsat ett hav för att komma och lyssna på oss….”
Det svaret lärde mig mycket.
Skillnaden mellan det man vill göra och det man kan göra. Att vara lugn i att inte kunna göra allt.
Som att med egen kraft ta mig ut ur det där rummet med plåtdörren.
Det är ett rum med en säng med syntetöverkast. Lila syntetgardiner. Ett -eller två? – bildäck mot väggen. Kvinno- och barnkläder.
Det är ingen kvinna eller något barn i rummet. Det är jag och ibland 3 ibland 5 kidnappare i rummet.
Alla kommer att förstå om jag inte överlever. Utom min hund. Som inte kommer att förstå varför jag försvann.
-”När du pratar om din hund blir du varm och ler…” säger terapeuten.
Men det är inte en plastsäck i ryggsäcken. Det är skurtrasor och rengöringsmedel. Golvet ska skuras. Mitt blod ska bort. Jag får en flaska vatten. Jag instrueras att göra övningar. Lyfta på benen. Ett i taget.
-”Inga inre skador!” säger han som påstår sig ha studerat medicin.
Jag har tittat på golvets kakelplattor i flera timmar. Det är vita plattor med röda blomslingor. Och blodfläckar. Mitt blod. Jag reser mig upp. Vänster ben lyder inte. Jag lyfter det med bägge händer. Blodet börjar cirkulera.
Jag leds ut ur rummet. Ner i en soffa. Ett litet vardagsrum. Det är nyheter på tv. En man i västra Kenya har byggt en traktor. Den ser inte ut att fungera.
En hink med vatten. Min telefon släpps ner där.
Ska jag klara mig hel ur det här? Jag börjar våga tänka tanken.
Det är fotboll på tv:n.
-”Klarar du av att köra?
Jag klarar mig utan deras omtanke.
Jag har slutat ge upp. Jag har ett liv kvar. Jag släpps iväg. Jag kör hem. Jag lever.
Det har gått exakt ett år. Skadorna har läkt. Nästan. Bara höger ringfinger spretar. Jag kan inte knyta handen. Varför behöver man egentligen knyta händer? Jag ska inte slåss.
Dessutom är jag vänsterhänt.
Men jag är fortfarande rädd för plåtdörrar och svarta ryggsäckar.
Det är idag på dagen ett år sedan den rädslan uppstod.

 

*********

Tillägg; 2 månader senare står jag med ett glas vin i vänster hand. Den högra handen “pryds” av en stödskena. Det är fest. Det är minnen. Tills frågan om skenan kommer. Jag tvekar. Detta är något ensamt. Inget att skrämma upp folk med. Många känner någon som känner någon. Eller har hört om någon.

Och så visar det sig att frågeställerskan själv varit med om samma. Fast med pistolhot. Och berättar om en till. Och nu är det inte ‘någon som känner någon som hört talas om någon’. Nu är det 2 som jag känner. Väldigt väl. Och jag har inte haft den minsta aning.

Varför ska man kunna berätta om sin senaste safari? Om sin skogspromenad? Men inte om timmarna som lärde mig älska livet? Mer.

Tystnad. Förstör.

Ja men det var ju det mest värdelösa

IMG_0922Sista dagen i Casablanca. De som skulle lämna staden i fredags kom tillbaka. Royal Air Maroc behagade ställa in planet till Nairobi. Det ger lite spänning inför söndagens hemresa.

Och så började Ramadan. Fasta från soluppgång till solnedgång.

Så lördagkväll var restaurangerna knökfulla medan de var stängda under lunchen. 29 faste dagar kvar.

Men innan matandet var det ut på stan. Gruppen skulle till Rabat i minibuss. Inte nåt för mig. Taxi till Morocco Mall istället.

Och det var ju värdelöst.

Dyrt och onödigt. Och stängd food court. Och ingen herrfrisör. Men ett kramdjur till Arman. Eller två.

IMG_0921Bättre var det på United Nations Square.

Matta och kafkan. Och nåt mot onda ögat på kuppen.

Och Casablanca är en bra stad.

Signalhornet är främsta kännetecknet för trafiken. En taxichaufför körde långsamt men tutade i varje korsning. Så ska det vara.

Casablanca betyder Vita huset men de flesta hus är grå – men det är ju ändå en fin stad. Färgen är av mindre betydelse.

IMG_2615

Jomenjo. Här skulle man ju kunna bo. Här finns maten. Här finns arkitekturen. Men jag ska inte bo här. Men jag gillar staden i alla fall.

Det har dock varit lite fram och tillbaka mellan 2 hotell – sova och mötas. Men gårdagens busstur gav mer. Här byggs det. Spårvagnar. Motorvägar. Nya spännande hus. Trottoarserveringar. Människor. 2 hundar dock bara.

IMG_2681

Höjdpunkten var det kooperativa varuhuset vid Oasis järnvägsstation. Ett måste även för turister. Marché Solidaire. Lägg det på Casablancaminnet.

Vi skulle börja med en presentation men väl inne i butiken hade en av ministrarna fyllt sin varukorg redan innan presentation hade börjat. En annan minister köpte en 5litersdunk med olivolja.

IMG_0906

Själv köpte jag en skål för 35 kronor, en hatt för 150 kronor, 4 gram saffran för 140 kronor, apelsinhonung för 15 kronor och couscous -1 kg för 5 kronor.

IMG_0910

Sedan bar det av ut i buskarna. Kvinnokooperativ som kombinerade ekologisk restaurang med egen snigelodling. En get som trodde han var en gås (uppvuxen med gäss)… Lekpark för barn. Kryddodlingar. (Alla besökare fick en kasse med rosmarin och lavendel så i morse luktade mitt hotellrum inte längre fukt).

Det vankades kaktustvål och sniglar. Och det blåstes i långa trumpeter. Och det trängdes i matköer. (Det trängs mycket och det svenska traditionella muttrandet när folk går före i köer fungerar inte alls. Icke det minsta).

Men jag trivs. Fin grå stad.

Ett nytt land

IMG_2566

Ja här är det ju lätt att bygga flygplatser. Tänker jag när planet går in för landning, Marocko. Casablanca,.

(Noterar att Trump är i Jerusalem nu – tur jag hann lämna i tid).

Första besöket i Marocko. Det är sura miner i passkontrollen. Det är glada miner i tullen. Så jag vet inte om landet är glatt eller surt med de två första mötena som grund. Men penningväxlingen visar att det råder byråkrati. Stämplar och kopior.

Men det är dammigt. Ökensand och damm i en rejäl blandning. Nån har skrivit i dammet på receptionens dataskärm. Mina fötter är gråa efter en balkongvända. Jag kan skriva en bok i dammet på balkongbordet.  Men utsikten är rejäl.

Hunger. Men restaurangen öppnar först klockan 13.00 så vi går över gatan till grannhotellet. Där är vi först på plats. Sedan kommer en farbror med barnbarnet eller liknande. Barnbarnet har minikjol och dricker drinkar.

Servitören rekommenderar det lokala ölet med det originella namnet – Casablanca. Det här han rätt i. Köttbiten är lagom stor men rejält god.  Grannbordet får syn på  maten och ångrar sig och vill ha en likadan.

Så sprids trender. Med smackande. Och njutning,

Sedan lär jag mig att supermarket heter Supermarché.

Och jag ska sluta inbilla mig att jag är i Kairo bara för att det ser ut så och tutar så från gatan 10 våningar ner.

I morgon blir det konferens och sedan 2 skypemöten på raken som ska avgöra min framtid.

Bryder min min under tiden.

IMG_2577

Långt därnere under gallret vilar de – huvudrollsinnehavarna i en tidig såpopera.

temporary

Abraham var 99 år och hustrun Sara var 90 när de fick sin första son. Innan det hade Abraham fått en son med Saras tjänsteflicka Hagar. Det slutade illa. Damerna gillade inte varandra.

IMG_0893

Rena mexikanska såpoperan. Ovanpå tillkommer allt som har med rätten till land att göra genom den grav som Abraham köpte åt Sara. Och eftersom det byggdes en moské ovanpå gravarna så har moskén aldrig blivit synagoga –  trots ockupationer – förty synagogor kan inte byggas på gravplatser.  Däremot är byggnaden delad in i  två delar – en muslimsk del  och en judisk del. Detta skedde efter Baruch Goldsteins vilda skjutande.

temporary

Ett skottsäkert glas  till vänster om Abrahams grav skyddar idag muslimer från skjutglada bosättare. I den judiska delen ligger Jakobs grav.

temporary

Detta är den äldsta religiösa byggnaden i världen som fortfarande används  – påstår guiden. 2000 år liksom.

1 vecka i Palestina

temporary

Torrt. Torrare. Torrast. Här och där är det grönt. Då handlar det nästan alltid om en illegal israelisk bosättning. 83% av vattnet på Västbanken tar bosättarna och Israel hand om.

Långt därborta ligger Jerusalem. Färre vägspärrar än 2003. Men ännu svårare för palestinier att ta sig dit om de inte är registrerade i östra Jerusalem.

Men för mig som besökare går det bra. Inga förhör. Inget grävande i mina väskor. Upp med passet och åk.

Det är bara det där irriterande -“Welcome to beautiful Israel!” Som soldaten skanderar när vi kliver in i en illegal bosättning i Hebron. Staden med den 2000 år gamla moskén där Abraham och Sara och ett antal av deras söner ligger begravda.

Moskén där Baruch Goldstein mördade 29 bedjande människor och skadade över 100 andra.

Hebron – staden med 5 illegala bosättningar inne i staden. Staden där människor som egentligen har 100 meter från A till B får gå omvägar för att palestinier inte får gå på flera av gatorna.

Så för en palestinier är det bara mer inspärrningar. Men inte för mig som är på besök.

Till och med på flygplatsen på väg hem handlar frågorna om – “Har du packat din väska själv?” Inte mer.

Betlehem

IMG_0885

Wales Off Hotell. Banksys verk. Hotellet med världens sämsta utsikt. Muren. Separationsmuren. Apartheidmuren.

Du kan hyra en sprayburk och måla muren. De flesta gör det hellre än bra.

På väg tillbaka till Ramallah blir jag nästan kär i Antoinette.

3 äldre damer som startade ett kvinnokooperativ. Mat. Broderier. Försörjning. Stolthet. 2 kuddfodral är nu mina.

IMG_0886

Och så Gamla Stan i Jerusalem. Ska man besöka en butik så är det Maro Sandrounis  The House of St George for Authentic Art > Här! 

IMG_2550

Och så var det maten. Denna kyckling i Hebron.

temporary

Och innangårdarna. Denna i Lutherska kyrkan i Jerusalems gamla stad.

Mysteriet med de försvunna mammorna…

temporaryDet började med Adam och Eva längst bort till höger. Så långt var allt väl. Men sedan försvann mammorna och papporna tog över barnafödandet så att Jesus till slut kunde födas. Ja då dök ju äntligen en mamma upp igen. Maria. Men på trädet ser det ut som om Josef var hennes far.

Komplicerat.

Strax innan hade jag klivit upp i ett lutherskt torn där en duva vilade och struntade i trampet från turistfötter. Det var flaggor här och flaggor där.

Och jag.

temporary

Röd efter att ha undvikit att trampa på duvan. Det var stilla däruppe i kyrktornet. Gyttret av turistfötter ekade nere i gränderna.

temporary

Kupolerna lyste mot Oljeberget. Stillhet.

temporary

Men den nigerianska gruppen i Garden of The Tomb – där lutheranerna påstår att Jesus begravdes – var inte stilla. De pressade sina pannor mot gravväggarna. Och gravgrottan blev till en sjudande gryta.

Själv tände jag ljus. För de döda lutheraner jag känner.

Det var nog lite fel att tända ljus för dem i en ortodox kyrka som jag gjorde häromdagen. Men nu är det tillrättalagt.

Sedan blev det bröd och fisk. Och kyckling Musakhan. (Stekt brödskiva med massa lök o kryddor och marinerat kycklingbröst).  2 stycken människor blev matade. Det var gott. Rossini. Kom ihåg namnet om ni har vägarna förbi Jerusalem. Tack till den armeniska damen som keramikerade granatäpplen som tipsade om restaurangen.

Hon lärde mig att bruden i armeniska bröllop smackar ett granatäpple mot en vägg för då blir det minsann ett fruktbart äktenskap.

Och en rätt svårtvättad vägg. Antar jag.

Resan är nästan över. En natt kvar och sedan visa Istanbul till Nairobi till Casablanca.

Korsbärarna på Via Dolorosa har ersatts av selfiestickbärare

temporaryNu ska den Röda Gruppen kliva in i Heliga Gravens kyrka. På väg dit kommer den ena gruppen efter den andra. En grupp leds av en korsbärare. De andra grupperna fäktar med selfiepinnar. Utom en grupp som har ett sånghäfte.

Det gemensamma för alla grupper är att de blockerar gränderna i sin framfart.  (Jag som trodde att goda kristna ser andras behov – men icke – det var framfart i bredd som gällde).

Väl inne i kyrkan ser man folk pussa den stenplatta som Jesus kropp smordes på efter nerplockningen från korset. En del svepte med handdukar på stenen för att fånga upp det sista av Jesus DNA.

Stenen är från 1808….

temporary

Kön framför Golgata altaret är långt. Man kan knäböja och känna på Golgataklippan i ett hål under altaret. Man kan. Om man vill.

temporary

Det fanns en lugn plats vi den eviga elden. Tände ett ljus för farmor och ett för mor. Placerade ljusen bredvid varandra. De bodde ju grannar.

temporary

Den eviga elden ja. Den är inte evig. Den släcks varje ortodox påsk så det blir alldeles mörkt i kyrkan. Så tänds den igen – och ljus efter ljus.

temporary

temporary

Sedan ut in värmen. Ett glas granatäpplejuice för 90 kronor. Krämarna har tagit över templet. Igen.