Om rädslan för plåtdörrar och svarta ryggsäckar

temporary

-”Vad skulle kunna trigga igång dig?” frågar kristerapeuten.
-”Plåtdörrar och svarta ryggsäckar…”
Det är nästan ett år sedan. En liten enrumslägenhet i Sibirien. Jag har spillt kaffe på min t-shirt. Jag kom för tidigt. Terapeuten var på väg från Arlanda. Jag går 20 steg neråt och 20 steg tillbaka. Om  och om igen. Dricker kaffe under tiden. Det borde jag inte ha gjort.
Jag var 16 år. Det är håltimme efter lunch. Jag har min måndagsrutin. Vandring till torget. Köper en hamburgare med frites och räksallad. Bär med mig påsen till studentrummet. Ligger det på Filpusbacken? Är det min adress? Jag minns inte.
Påsen värmer handen. En stund. Väl hemma är påsen sval. Hamburgaren kall och fritesen är blöt. Endast räksalladen behåller sin konsistens och kyla. Men det är mer morötter än räkor i salladen.
Vandringen är mer än 20 steg. Men jag minns hamburgarpromenaden. Jag vet inte varför. För att det är en rutin?
Plåtdörrar och svarta ryggsäckar är inte en rutin. Det är motsatsen. När plåtdörren öppnades – kom de. Oftast 3 stycken. Någon enstaka gång 5. De var aldrig mer än 5. De hade korta käppar. Käppar de slog med. Första gången för att skrämmas. Andra gången för att jag inte hade bankkort på mig. Tredje gången för att de trodde att jag hade gömt bankkorten i bilen. Fjärde gången för att jag sade att det fick vara nog med att ringa vänner och be dem skicka pengar.
Jag tror inte att det var fler än 4 gånger. Men jag vet inte.
Men jag vet – och minns – stryptagen. Två gånger. Jag försökte bända upp fingrarna som klämde. Det gick inte. Men så släppte greppet. Även andra gången. Den gången som jag trodde var den sista. Jag gav upp – slutade andas. Eller försöka andas. Jag kände bara lukten av händerna som ströp mig. Som gav upp. Efter det att jag hade gett upp. Och jag kunde andas igen.
Ryggsäcken. Stor. Tung. Det är då jag ger upp. Igen. Svart plastsäck. Det är säkert en svart plastsäck där inne. Något att svepa in min kropp i. Tror jag. Men jag vet inte. Jag vet inget. Inget om det som ska hända. Men jag ger upp. Jag tycker mig ha haft ett bra liv.
Jag minns de tre änkorna i Guatemala. Kriget hade dödat deras män. Skörden hade slagit slint 3 år i rad.
-”Vad kan jag göra för att hjälpa er?” är min tafatta fråga.
-”Det räcker med att du har korsat ett hav för att komma och lyssna på oss….”
Det svaret lärde mig mycket.
Skillnaden mellan det man vill göra och det man kan göra. Att vara lugn i att inte kunna göra allt.
Som att med egen kraft ta mig ut ur det där rummet med plåtdörren.
Det är ett rum med en säng med syntetöverkast. Lila syntetgardiner. Ett -eller två? – bildäck mot väggen. Kvinno- och barnkläder.
Det är ingen kvinna eller något barn i rummet. Det är jag och ibland 3 ibland 5 kidnappare i rummet.
Alla kommer att förstå om jag inte överlever. Utom min hund. Som inte kommer att förstå varför jag försvann.
-”När du pratar om din hund blir du varm och ler…” säger terapeuten.
Men det är inte en plastsäck i ryggsäcken. Det är skurtrasor och rengöringsmedel. Golvet ska skuras. Mitt blod ska bort. Jag får en flaska vatten. Jag instrueras att göra övningar. Lyfta på benen. Ett i taget.
-”Inga inre skador!” säger han som påstår sig ha studerat medicin.
Jag har tittat på golvets kakelplattor i flera timmar. Det är vita plattor med röda blomslingor. Och blodfläckar. Mitt blod. Jag reser mig upp. Vänster ben lyder inte. Jag lyfter det med bägge händer. Blodet börjar cirkulera.
Jag leds ut ur rummet. Ner i en soffa. Ett litet vardagsrum. Det är nyheter på tv. En man i västra Kenya har byggt en traktor. Den ser inte ut att fungera.
En hink med vatten. Min telefon släpps ner där.
Ska jag klara mig hel ur det här? Jag börjar våga tänka tanken.
Det är fotboll på tv:n.
-”Klarar du av att köra?
Jag klarar mig utan deras omtanke.
Jag har slutat ge upp. Jag har ett liv kvar. Jag släpps iväg. Jag kör hem. Jag lever.
Det har gått exakt ett år. Skadorna har läkt. Nästan. Bara höger ringfinger spretar. Jag kan inte knyta handen. Varför behöver man egentligen knyta händer? Jag ska inte slåss.
Dessutom är jag vänsterhänt.
Men jag är fortfarande rädd för plåtdörrar och svarta ryggsäckar.
Det är idag på dagen ett år sedan den rädslan uppstod.

 

*********

Tillägg; 2 månader senare står jag med ett glas vin i vänster hand. Den högra handen “pryds” av en stödskena. Det är fest. Det är minnen. Tills frågan om skenan kommer. Jag tvekar. Detta är något ensamt. Inget att skrämma upp folk med. Många känner någon som känner någon. Eller har hört om någon.

Och så visar det sig att frågeställerskan själv varit med om samma. Fast med pistolhot. Och berättar om en till. Och nu är det inte ‘någon som känner någon som hört talas om någon’. Nu är det 2 som jag känner. Väldigt väl. Och jag har inte haft den minsta aning.

Varför ska man kunna berätta om sin senaste safari? Om sin skogspromenad? Men inte om timmarna som lärde mig älska livet? Mer.

Tystnad. Förstör.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.