De går mot varsitt håll med försiktiga steg…

Den ene för att inte slita på skorna.

Den andre för att komma igång med dagen.

Det skiljer nog 60 år mellan dem. Minst. Den äldre går upp och ner för Quai de Commerce varje morgon. Vi möter honom 2 gånger varje morgon. Vi går fort. Han tar sig fram steg för steg. Vi har börjat hälsa på varandra.

-”Bonjour!” Han mumlar tillbaka med ett leende. Han stannar upp i det långsamma steget och följer assistentens studsande och sniffande bland buskarna. Han ler. Vi möter honom igen 10 minuter senare när vi är på väg tillbaka från parken. Han har inte tagit sig långt. Ett steg i taget. Händerna knäppta bakom ryggen. Försiktiga steg. Prydlig rock. Varm halsduk. Läderhandskar. Vattenkammat hår. En man med pondus. Trots de försiktiga stegen.

Han möter inte bara oss utan också den andre vandraren. Som går lika försiktigt. Händerna nerkörda i jackfickorna. Axlarna hopkurade. Huvan nerdragen över ansiktet.

Jag tror han har gått hela natten. Försiktigt. Inte slita ut skorna. De är nog de enda han har. Han är i början av livet. 20 nånting. Inte på väg någonstans. Vägen är hans vandring. En till i raden av de alltfler unga afrikanska män som står vid Place D’Yser. Väntan. Ett dagjobb lockar. Men det är få dagjobb som dyker upp. En bil stannar. 20 unga män rusar fram. Men bilen skulle bara parkera. Inget dagjobb. Inte nu. Kanske sen.

Igår vid Parc Maximillien. En parkerad skåpbil. Soppa. Varm soppa. 150 män i tålmodig kö. Väntan. På soppa.

En går för att komma igång med dagen. En annan går för att det inte finns något annat att göra.

Och det kliar i mitt huvud. Jag vill veta mer om dem. Om bägge. Under tiden fortsätter jag fantisera. Om deras liv. Om deras vandringar.

Vattnet skiljer dom åt

Rundan tar oss mellan 2 världar. Vi går till parken bakom Tours&Taxis. Parken där man kan träna att gå på lina. Parken med pelaren med de mänskliga rättigheterna. Bygget går långsamt. De gamla tåghallarna ska byggas om till ett shoppingcenter. Tror jag. Oklart vad de bygger.

Detta är en tom värld. Inte mycket mänskligt liv. Någon enstaka cyklist.

Vi söker liv. Går över bron vid den gamla hamnen. Kanalen som borrar genom staden och skiljer världarna åt. Till höger Det trångbodda. Till vänster Det luftiga. De stora terrasserna lutar sig framåt för att få mesta möjliga vattenutsikt. Men om de höjer blicken och tittar tvärs över kanalen, kan de se de graffititäckta tegelväggarna, husvagnarna, plåtskjulen och de påbulsade stora täckjackorna som höljer sig över frusna ihopkrupna immigrant-axlar. De som är till höger om kanalen har inga inredningsproblem. De fryser. Plastkassar från Delhaize som rymmer deras ägodelar. En sovsäck sticker upp ur en kasse. Det är 2 plusgrader men det känns som 2 minusgrader.

På ena sidan kanalen hyrs en 120 kvadratmeters lägenhet – ”perfekt för den lilla familjen” står det på plakatet – ut för 1150 Euro + 150 Euro för underhållet + 100 euro för garageplats. För den lilla familjen.

På andra sidan kanalen är den förfallna lagerlokalen 10 gånger större, Hur många som bor där vet jag inte. Men de kommer ut från byggnaden – den ene efter den andra. Afrikaner. Väntandes. Jag vet inte på vad. Några av dem matar måsarna som skränar runt efter bröd.

På den vänstra sidan är det folktomt. Vinbaren har stängt. Lokala butiken är bara öppen på förmiddagarna. Spökstad med höga amorteringar.

Går vidare. Till Parc Maximilien. Nästa plats av väntan. Där är de ännu fler. Afrikanerna. Väntades. Jag vet inte på vad. Fler än 500 migranter. Jag måste googla för att försöka förstå varför parken är en samlingsplats.

Svar; lastbilar parkeras i detta område när chaufförerna vilar. En del försöker gömma sig i lastbilarna för att söka ta sig till England. Andra är här för asylansökningscentret är i närheten. Men säkert är många här för att andra är här. Andra som kan veta något – ha information. Nåt hoppfullt.

Detta är 500 meter från mitt trygga hem.

Kontrasternas stad. Stora lägenheter byggs mitt mellan samlingsplatser för bostadslösa migranter. Höghuset med de stora terrasserna har enstaka lampor tända på kvällarna. Ytorna värker ut sig. Men bara 100 meter åt varje håll trängs folk ihop sig sovandes på pappskivor lagda ut över den leriga marken. Smörgåsar från den lokala kyrkan delas ut på söndagarna.

Det är vinter.

Belgisk jul tar aldrig slut men börjar inte heller

Jag vet fortfarande inte om barnet ska ha sina julklappar på julafton eller den 6 januari. Det ges olika bud om det. Tomte eller Sinterklaas?

Men barnet bestämde. Julafton.

Och det blev en levande julgran. Efter mycket besvär. Först tänkte jag köpa en levande gran. Torget Sainte Catherine. Men det var ena anskrämliga granar. Fastkilade i en stubbe. Anorektiska. Sneda.

Så in på nätet. Sapins.be. Undvik.

-”Vi levererar 23e December.

Det gör dom inte. Trots 3 telefonsamtal. 1 mail.

-”Chefen ringer.”

Det gjorde han inte.

Men blomsteraffären Jette hade gran. En enda gran. Lite sned. Lite framfallig. Men med 5 euro rabatt och halva priset jämfört med internet-o-leverantören så blev det ett köp. Hälften av barren blev kvar på trottoarerna. Men ändå var det en fet gran som klev in i bostaden.

Ska man pryda en gran så besöker man New de Wolf. Det var 15 år sedan sist och även om det är en butik med saker man ska undvika – läs; Kitsch – så måste jag erkänna att samtliga julgranskulor köpta för 15 år sedan lever fortfarande. Trots hund. Och de tunna gardinerna har överlevt 5 länder. Och hänger fortfarande ihop. Det är bara själva chocken när jag kliver in i butiken och känner mig fängslad av en discokula – som gör att jag tar på mig solglasögon innan jag går in.

Eftersom jag tillbringade måndagen 23e december i hemmet väntandes på en gran så blev det inte så mycket av julhandel. Ingen fara. Belgisk julafton är en vanlig kontorsdag. Allt är öppet – i alla fall till klockan 18.00.

Så 2 kilo köttfärs – utan mynta – hos en halalslaktare. Mynta? I köttfärs. Ja, sade slaktaren. Det ska man ha.

Picards frysboxar. Att tina upp en julmiddag.

Lokala spritbutikens hyllor gapade tomma. Lyckad handel? Nej – butiken ska stänga.

-”Vi har inga kunder…

Till och med stora varuhuset Galeria Inno var öppet. Det finska paret cirkulerade runt vinglasen. Inget dög. Fast det var 50% rabatt på Iittala. Eller det var hon som cirkulerade. Han stod still med händerna knäppta bakom ryggen. Finskt tålamod.

Fram till 5e januari är den stora julmarknaden på torget Sainte Catherine öppet. Det är något jag inte har förstått. Julmarknad fram till 5e januari??? Men det är ju Sinterklaas man ska vänta på. Han är sen.

Det är en no-go-zon. Ätande folkskaror ( det är mest mat i de olika stånden) som gestikulerar med varmkorv med senap. Drickande folkskaror som raglar runt berusade. Men de hade Pastel de Nata.

Det är en förvirrande jul. Den belgiska. Det är som om den inte fanns. Eller är väldigt lång. Grannarna hade upp sin julgran redan för 2 veckor sedan. Samma helg som marknaden öppnade. Och fram till 5 januari lär julen fortgå. Ansträngande. Det är en jul som både inte finns och som aldrig tar slut.

Men köphysterin lyser med sin frånvaro. Wonderful!

Sherrysillen är klar. God. Riktigt god. Men jag ser redan de rynkade ögonbrynen hos gästerna som kommer ikväll. 6 mexikaner. Sill och Mexico är ingen lyckad blandning.

Men de ska ha svensk julmat. Det får väl peta i köttbullarna. Eller den upptinade kalkonen.

Rapport följer.

Var det ett rånförsök eller en beundran av en överrock?

Alla händelser har sina sanningar. Inte en gemensam sanning utan varsin sanning utifrån de olika deltagarnas tankevärld och förväntningar.

Vad hände nyss?

Lunchvandring med assistenten. Han drar ivrigt. (Om detta kan alla vara överens) Två unga killar närmar sig med raska steg. Ser assistenten och studsar till och tvärvänder. (Detta är också en sanning för alla). Men det är tolkningen av händelsen som blir olika beroende på vems tolkning man lyssnar på.

Min tolkning; Fnissar glatt. Jädrar vad skraja de blev av åsynen av 45 kilo hund.

Armans tolkning; Fan vad rädd jag blev. Rusa iväg sådär mitt i mitt sniffande i blomsterlådan. Skrämmas.

Om jag vore Sverigedemokratisk Svärjevän; Dom där MENA-killarna ser inte tillförlitliga ut. De närmar sig för raskt. Onda avsikter. De ska nog råna mig. En har handen i fickan. Det är säkert en kniv där. Men vilken tur att jag har en hund (Tysk!!!) som skyddar mig. Där fick de så de teg. Men de ska väl iväg och råna någon annan.

Om jag vore en av killarna; -“Du kolla snubbens rock! Det är nog en Armani Collezione! Jag ska fråga honom! Jag måste fråga var han har köpt den!

Men helvete! Ser du hunden! Vilket monster! Spring! Den kan döda!!

Om jag vore pensionärsgubben som satt på parkbänken; -“En till hund! Det är för många hundar i den här parken! Och säkert ska den skita! De som gick förbi nyss plockar plockar aldrig upp skiten! Och haha.. säkert trampade den där unga killen i hundbajset så fort som han rusade iväg mot vattenkranen!

Om jag vore kristdemokrat; -“Sjukvårdsköerna är för långa!

Och så stannar dom upp mitt i steget ……

….. belgarna. Och Arman the Dog har blivit belgare. Uppenbarligen. Han stannar upp mitt i steget. Och jag ligger med ansiktet i gruset.

Fritt fall över en mitt-i-steget-stannande hund. Mitt i den raska promenaden -tvärstannar han. Snabbare än jag.

Han har blivit belgare.

För någon månad sedan krönikörade SRs sändebud om anarkin i tunnelbanan i Bryssel. Det är illa så med dörrblockerarna och ryggsäckarna (så många magsmällar man får av ryggsäcksbärarna som vrider sig av och an) men det är värre med de som stannar upp mitt i steget. Belgarna. Och min hund.

Tunnelbanetåg kommer in. Dörren öppnas. In kliver passageraren framför. Och stannar upp mitt i steget. I dörröppningen. Och blir överkörd av passagerarna bakom.

Rulltrappa. Äntligen uppe. Och där stannar hon – mitt i steget – och börjar leta efter något i sin handväska. Blockerandes alla som rullar uppför trappan (påminner om skidåkerskan i Bygdsiljums slalombacke 1977 som tappade taget om bygelliften och rasade nerför backen fällandes alla i liftkön. Salig röra. Plockepinn.)

Vadan detta? Folk kan ju inte tro att de är ensamma i världen – så ingen kan bli störd av deras uppstanning. Eller längtar man efter att få en annan människa uppkörd i sin nacke?

I mitt tidigare hemland gick jag för fort. Eller de andra gick för långsamt. Kenyansk lunchbuffé – vandring i sakta mak mot buffén – lyfta upp locket till maträtten – sänka locket – lyfta upp igen – fråga en servitör något – muttra – gå vidare utan att ta för sig av maträtten. Vidare till nästa karott – samma procedur, medan jag stampar otåligt bakom.

Min teori är att kenyaners ursprung är Mombasa. Varma stekheta Mombasa där man inte kan rusa fram i livet utan måste gå i sakta mak för att inte förgås av kokande svett. Det kan förklara det sakta maket fram i livet.

Men Belgarnas stannande mitt i steget? Kan det ha att göra med deras historia? Efter valet 2010 stannade landet upp mitt i steget – det tog 18 månader att bilda en koalitionsregering.

Leopold III – ja han fick man folkomrösta om. Skulle han få komma tillbaka till Belgien efter andra världskriget efter det att han kapitulerat mot tyskarna? Landet stannade då upp mitt i steget- regeringen i exil i Paris och kungen kvar i Bryssel kapitulerandes. Vem var det egentligen som bestämde?

Eller är det de trasiga trottoarerna? Precis som tangon utvecklades i Argentina som en trottoardans – där man fick ta lite plötsliga steg för att inte krocka med ett träd eller en uteservering – så är promenader i Bryssel fyllda av plötsliga stopp. Det saknas helt plötsligt en bit av trottoaren – eller betongplattorna ser väldigt lösa ut och det väller ut vatten i fogarna och trampar man på betongplattan så riskerar man att dratta ner i en vattenpöl.

Belgarna är ett ständigt berett folk. Stannar upp mitt i steget. Det gäller för mig att lära mig att parera mig för uppstannande belgare. Och uppstannande Arman.

En natt i en trappuppgång….

Fast vi försökte 2 andra sovplatser först. Garaget – men eftersom den ligger på gatuplanet så ville assistenten skälla på alla som behagade gå förbi på gatan. Synd för den stora röda soffan, som inte kunde flyttas upp i lägenheten på grund av sin storlek, är ju skön att sova i. Vi testade att sova skavföttes men assistenten tyckte han hade ett vaktuppdrag. Därmed fick jag ett vakuppdrag.

Nästa försök – takterrassen. Där står den stora breda Lamu-soffan. Men det var kallt. Och så kom regnet.

Så det blev en natt i trappuppgången. En madrass från en solstol. Och där sov vi sked. Assistenten och jag. Han väckte mig med ansiktsslick då och då och tyckte jag skulle pröva öppna dörren – vi sov ju precis vid den. Det var kallt. Jag hade som tur var täckjacka på mig. Assistenten sin päls. Den pälsen var fin mot mina ben när jag frös som mest.

Hotell? AirBnB? Hyresvärd? Fick jag råd om från en hjälperska i Huddinge. Men jag hade ju pengar och kreditkort i lägenheten. Inlåsta. Oanträffbara. Och hotellet runt hörnet stirrade på assistenten och sade nej. Och hjälperskans dotter bor 3 km bort och arbetade dessutom.

Allt detta p g a en hiss som skulle ha extra ljusridå för nån säkerhetsgrejs skull. Jag antar att det beror på att grannar inte stänger hissdörren ordentligt så hissen fastnar på olika plan som inte är min. En vecka har reparationsarbetet pågått.

Under tiden har vi vandrat upp och ner för 6 trappor. Och kommit in i hemmet via bakdörren. Bakdörren som behagade gå i baklås. Låsstrejk. Kl 20.00 igår. Nyckeln gick inte att vrida om. Så nära hemmet men så långt borta.

Så där sov vi sked. Assistenten och jag. På ett kallt trappuppgångsgolv. Regnet smattrade mot fönstret. Assistenten gnydde när han såg fladdermössen vaja av och an i mörkret. Vill jaga. Fick inte jaga.

Svindeljag funderade på att klättra ut genom fönstret och krossa gästrumsfönstret 1 och 1/2 meter bort. Men svindeljag gav upp slika planer. Det är för långt ner till marken.

Drömde om sommarfester med frivola människor. Det var mycket bad i underkläder. Kanske för att jag frös.

På morgonen. Tomt batteri i mobilen. Enda hoppet stod till att hissreparatören skulle komma idag. Han har varit osynlig i 2 dagar.

Inga pengar. Tomt batteri. Borta från omvärlden.

Då kommer omvärlden. Grannen Pascal. Med sin assistent som hatar min assistent och tvärsom. Han ringer låssmed. Låssmed kommer inom 30 minuter. Pascal ger mig kaffe. Mobilladdare. Omsorg.

-“Behöver du gå på toaletten?” Så osvenskt. Men han är ju inte svensk. Han är belgare. Här skäms man inte för att gå på toaletten.

Låssmeden var väldigt mycket “Problem! Cest impossible!!” men efter lite bändande och vridande och bankande och stämjärn och hammare så gick dörren upp. Han visade pluppen i golvet som skulle fösas ner med hjälp av låsanordningen. Den var tvärtuff och vägrade bli pressad. Ner. Ond plupp. Han gav låset en sista smörjning. En välsignelse. Och lämnade utan att ta betalt. -“Det ordnar hyresvärden!

Och nu är vi inne. Assistenten knuffade undan låssmeden och sprang in för att se att alla hans leksaker var intakta.

Och där fick jag mig 14 timmar av ovisshet. Vart vänder jag mig mitt i natten? Bra karl och assistent reder sig själv. En natt. Men om det hade blivit 2 eller fler nätter? Utan pengar. Utan mobil.

Men fan – så är ju livet för så många. För mig blev det en 14 timmars tankestund fylld av assistentens tunga på min haka. Han kan läsa av oro.

Nu sover han tryggt.

********

24 timmar senare. Ja. Jag har skrällhosta.

All irritation fastnar på resan till jobbet

Lugnet infinner sig när jag är på jobbet. Det är vägen dit som samlar på sig min irritation. Så har det inte alltid varit. I Fagersta på 80-talet promenerade jag till jobbet. Mötte knappast någon människa. Möjligen var blöta höstlöv på trottoaren ett problem.

Men det är efter Fagersta-tiden som jag brusar upp och hötter med nävar och ropar otidigheter (när jag sitter instängd i en bil så enbart medpassagerarna hör) och muttrar och fnyser.

Nu i Bryssel > “min mobil i främsta rummet” – folk fastnar stående i tunnelbanespärrar fastlåsta med blicken mot sin mobilskärm. Lätt tappad haka. Katatonisk kropp. Eller så går de i sidled som krabbor så de blir omöjliga att köra om. Mobilskärmen drar dem till höger. Alltid till höger. Snedgången sker aldrig mot vänster. Viktig observation. Antingen är det något med att läsa från vänster till höger på mobilskärmen som gör att kroppen väjer mot höger följandes texten.

Jag franskifierar mig. Suckar tungt och vräker ut armarna i en gest som ska visa på en upprörd hopplöshet. Det hjälper inte. Mobilskärmen har låst dem fast. Världen utanför finns inte.

Annat var det i Nairobi. Där blinkade jag med ljusen. Där hötte jag med nävar. Där skrek jag “jinga!” För där fanns gropar i vägarna. Som man skulle värja sig mot. Genom att köra i motsatt körbana. Fast jag kom från andra hållet. Så helt plötsligt väjde folk för en grop – utan att se om den andra körbanan var fri. Och så var det de högklackade. Som gick mitt på gatan. För det fanns ju ingen trottoar. Och då är mitt på körbanan den bästa placeringen för klackarna.

Som tur var så var min resa till jobbet 7 minuter och 8 sekunder. Exakt den tid det tar för Frida Hyvönen att sjunga Fredag Morgon

Det fungerade varje morgon. Sedan jag fick en signerad CD från Frida – tack till grannen Anniqa Nygårds – gick CDn nonstop i bilen under nästan ett år. Hela CDn när jag på fredag eftermiddagar körde 8 km fram och 8 km tillbaka till Carrefour för att handla. Fredag morgon till jobbet på morgnarna.

Kontrast mellan hennes ord och “jag får minsann använda vilken körbana jag vill” syndromet. Eller inte? Han som hällde kaffekoppen över henne och slog hennes dator är ju som den som vinglar mellan körbanorna tagandes sin rätt att köra som det passar honom utan hönsyn. (Just det … skulle skriva hänsyn …. men det liksom autokorrektades till hönsyn (hönssyn). Syn som en höna – ser inte längre än den egna motorhuven)

I Lima var trafiken lika irritationsilskeskapande. Och skapade ett lugn på jobbet. Jag hade ju avreagerat mig. I Lima var bilkörningstrafiken; – aha – tre körfiler och den högraste filen är kortast vid trafikljuset fast jag ska svänga till vänster – men jag öppnar fönstret och viftar lite aggressivt med handen så alla förstår att jag ska korsa två filer för att kunna göra en vänstersväng. Och så det där med att bilen framför körde när trafikljuset slog om till gult – och nästa – och eftersom det hann bli rött så kör jag ändå för bilen framför mig gjorde det.

Jag har aldrig tvärbromsat så mycket som i Lima. Och svurit. Och gastat. Och förbannat. Vore jag en häxa vars förbannelser fungerade så vore en stor del av Limas befolkning grodor idag.

Juba. Där var resan kort men väntan lång. Vi hade två gästhus och två bilar som skulle till jobbet. Vi åker kvart i åtta. Var överenskommelsen. Var. Det kom en. En annan släntrade. Klockan blev åtta. Ett stilla tutande. Inget hände. -“Hon är på väg“. Inte. Det gick ju inte att gasta och skrika- de var ju kollegor. Men en stilla suck och ett ironiskt -“Har du sovit gott för du sov ju ganska länge?

Svensk mästare i passivaggressiva påhopp.

Men jag hämnades. Jag körde och siktade på gropar i vägen så de i baksätet studsade lite mot varandra och bildörrarna. Eller inte så lite. Ganska mycket.

Addis Ababa. Där kom 40 får emot mig på motorvägen. Stillsamt ledda av en fåraherde som uppskattade den breda asfalterade fårstigen. Men det kunde jag ju inte bli arg på. De såg ju så oskyldiga ut. Fåren. Så min road-rage började inte i Addis Ababa. Den började med söliga kollegor i Juba.

Men jag har nytta av min ilskeavblåsning. Jag äntrar lugn genom dörrarna till jobbet. Det är vägen till jobbet som randas av min ilska.