Det är ovanligt tyst idag ……

Det är den bilfria dagen. Från 0930 till 1900 är bilkörning förbjuden i Bryssel. Men trafiken är farligare än någonsin. Cyklar från alla håll. Rullskridskor. Skateboards. Sparkcyklar. Det brummar inte. Det viner.

På morgonvandringen med assistenten ser vi 3 bilister bli bötfällda. De ser förvånade ut. Så där skrikigt förvånade. Ingen har sagt nåt. Säger de. Med armar, axlar och ögonbryn.

På lunchvandringen ser vi en stor folkskara. Eller två stora folkskaror. Vi vet att den andra skaran får köa för påsar med kokt ägg, vattenflaska, bröd, yoghurt och en plastlåda med ris och kyckling. Vi har sett äggskalen, plastlådorna, yoghurtburkarna. Tömda. På kajkanten.

Nu är den första skaran där. Rena t-shirtar med ”Clean the Canal” på. Jag trodde kampanjen skulle handla om att rensa vattnet i den smutsiga kanalen. Men inte – det är kajkantsrensning. Den andra skaran – migranter är de som sitter stilla och väntar. Väntar. Det finns en annan grupp migranter – de som står vid Yser-korsningen och väntar på dagarbete. De står där och väntar på bilar som ska plocka upp dem. De står där även idag. Idag när det inte rullar några bilar. Inga alls. Ändå står de där. Väntandes på några euro för tillfälligt arbete.

Clean-the-Canalarna är ivriga. Fulla av liv. De går runt med pinnar försedda med tång – 1 meter från äggskalen och Yoghurtburkarna – och fyller sina sopsäckar. En man blir så ivrig så han till och med lägger sopor i en kvinnas sopsäck. Han gör det med sån iver att fylla hennes säck så det känns erotiskt. Förföriskt. Penetrativt.

********

I övrigt har jag sniffat på apelsiner, svartpeppar, tomater och citroner. I torsdags började det klia i halsen. I fredags hostade jag lungorna ur plats. I lördags kom febern. I dag är febern och hostan borta. Hela tiden har luktsinnet varit intakt. Det halsonda är borta. Jag skyller på onsdagskvällens takterassittande. Det var kallt. Men det var ju 30 grader på dagen så då borde kvällen också vara ljum. När jag huttrande kom ner i bostaden så såg jag temperaturen – 10 grader. Ingen corona här inte. Hoppas jag. Men vanvård av hals på kallt tak.

Utanför murarna

Idag kom den. Biljetten. Gåvan från staten. En gratisresa varje månad ett halvår framåt. Upptäck Belgien! Utforska ditt eget land. Börja den 5e oktober.

Resan måste dock ske efter 0900 vardagar eller under helgerna. Och detta är ju bra. 2005 -2006 bodde jag i Belgien under 17 månader. Denna gång har jag bott här i 17 månader igen. Så för varje dag som går slår jag mitt belgiska rekord. Men vad har jag besökt förutom de Brysselianska gatorna? Några timmer i Brügge 2006. Ett dygn i Leuven 2019. Ett dygn i Lederkirke 2005. That’s it. Min belgiska erfarenhet. Allt annat är ett vitt fält. Men nu vill den belgiska staten att jag bättrar mig och gör en resa/månad mot allt utom flygplatsen Zaventem eller gränsstäderna. Gent. Liège (jamen … där bytte jag tåg 1979) Namur. Antwerpen. Utforska landet .Ja tack. Biljetten gäller till mars 2021 men enbart en t o r resa /månad är möjligt.

Tacksam.

Utanför Bryssels murar.

I övrigt;

  1. Ebba Busch vet mycket väl att hennes senaste förslag om att använda biståndspengar till att bygga fängelser i Afghanistan och Somalia inte är genomförbart. Men det är ju inte konkreta möjliga förslag till förbättrat liv hon presenterar, utan konkreta möjliga förslag till några fler promille i nästa opinionsmätning. Och varför inte bygga fängelser i Norge och Finland? Det är ju dessa två länder som har flest antal medborgare i svenska fängelser. Och så intervjuas KD i StudioEtt och svarar inte det minsta på frågorna. Redan idag ska ju utländska medborgare avtjäna sina straff i hemlandet – men de flesta straff är så korta så man hinner inte effektuera det – säger Kriminalvården (som därmed slår igen den uppsparkade öppna dörren som KD ramlat in i). KD ”Fängelserna i länder dit det inte går att utvisa ska förbättras” – men ehh.. om det inte går att utvisa så varför förbättra fängelser?
  2. Debatten om importerade kriminella klaner. Jag som är gammal minns MCgängen. Gör ingen annan det? Har de pensionerat sig? Eller är de eliminerade? Helt plötsligt är kriminalitet =.invandring liksom det enda som ryms i debatten.
  3. Sveriges låga nysmitt-siffror. Oj vilken besvikelse det måste vara för alla som sågar den svenska Covid-19 taktiken. 22 forskare och deras svans. Här är det mask på. Sägs det. Under gårdagskvällens vandring med assistenten räknade vi till 54 maskfria människor. Detta på 20 minuter. Så balansen – tänk själv – skydda andra (Sverige) och lyd order (Belgien) leder till en mer ökad smittspridning i Belgien jämfört med Sverige trots en stängning från 12 mars till 10 juni. Här i Belgien.

Sociopater

Assistenten på bilden har inget med rubriken att göra – förutom när han ser en duva.

2,4 km vandring till kontoret. Assistenten följer med. Det är uppförsbacke. Vi iakttar. Vi sniffar. De masklösa är många. Och det är inte med skammens rodnad som ansiktena är bara. Det är med rak rygg och det-här-gäller-inte-mig min. Stolt vandring med tveksamt innehåll.

Det är alltså masktvång i Bryssel. Säkert i 2 veckor till. Siffrorna går ner. Sakta. Och det här med maskfrihet får en bild när den brasilianska studien beskrivs . Använder du mask? Gör ett personlighetstest! Och de avmaskade visade sig ha narcissistiska, sociopatiska drag. Och jo – i diskussionstrådarna i Life in Belgium på Facebook är maskmotståndarnas profiler baröverkroppade och muskelspända. Framför spegeln liv. Jag först och jag sen. Varför skulle regler gälla mig?

Jag gillar inte masken. Det blir varmt. Jag blir svettig på överläppen. Det kliar. Men det är ett måste och jag klarar det. Om den fungerar som skydd det vette fasen men det känns som ett bidrag till det gemensamma motståndet.

Kontoret. Armbågshälsningar. Avstånd. Assistenten sniffar runt. Kör upp nosen på olämpliga ställen på kollegorna. Alert. Nytt område. Nytt fält. Första besöket.

Under vandringen till kontoret på de tidigare välbekanta gatorna kommer fenomenet fram. Det som varit borta i flera månader.

Praktikantbredd.

De är tillbaka. De internationella unga. De som går i bredd beredda att ta över världen i morgon eller i övermorgon. Assistenten agerar bowlingklot och kör rakt igenom praktikanthögarna. De faller inte men deras världsövertagande får sig ett hack.

Senare ska vi vandra tillbaka till de tre eftermiddags- o kvällsmötena. Vi ska fälla några breddgående praktikanter på vägen. Löfte.

Belägrad i Bryssel

Målet var en ny B-stad. Det var ett tag sedan. Barcelona. Berlin. Bangkok. Var avverkade. Nu var siktet inställt på Bonn. 2 timmar 34 minuter bort. Planen fanns där. Fram till 21 augusti. Då slog tyskarna till. Covid19 test och riskera 2 veckors självisolering om du kommer från Bryssel. (Bryssel är region no 8 på den europeiska listan över mest smittökande regioner. )

Så jag stannar. Hemma. Belägrad. Resfritt. Ett bra tag till. Nöjd. Trots avsaknaden av en ny B-stad. Men jag bor i en B-Stad. Bra så.

Jag har kommit en bra bit in bland recepten i ”Det goda enkla” – Bergenströmmarnas mästerverk,.

Men jag har fastnat i fiskrecepten. Den inlindade fisken med tomater smör vin fänkål. In i smörpapper. Ugn 30 minuter. Upprepar och upprepar receptet.

Stänger av videokameran under arbetsmötet. De där latinamerikanerna ska inte behöva se smörsåsen drypa nerför min haka.

Matlagar mycket. Ikväll blir det mole igen. Hittade 2 burkar i en latino-shop.

Tänker efter. Häpnar över tanken att jag har ätit på restaurang Senaste månaden tror jag att jag bara har ätit ute 7 gånger. Bäst var detta.

Värmen finns i maträtterna. Himlen har lugnat ner sig. Når inte 20C längre. Bra så efter alla 35C dagar när det blev 32C inomhus och luften stod still. Det hela vände dagen efter himmelbranden.

Det är svalt nu. Det regnar. Det är Bryssel som Bryssel brukar vara.

Taket har varit en fläkt under hettan. Efter kl 2000 när solen lagt sig bakom väggen. Jordgubbarna mognar men härmar smultron. De törs inte växa. Tomaterna börjar bulla upp sig. Vindruvorna dog men börjar vakna. Vinbärsbusken gick i strejk. Men det fläktar där uppe. Högt upp ovanför det krossade glaset och spyfläckarna. Gatan blir Vilda Västern så fort solen går ner. Men där uppe är det ett himmelrike.

Resan inåt. Inte bortåt. Jag har ingen flygbiljett bokad. Så har jag inte haft det de senaste 15 åren. Men det är gott så.

Och så kom dagen …..

22 lyder. 54 lyder inte.

Assistenten och jag går en lunchpromenad. 4 kvarter bort. 4 kvarter tillbaka. Vi räknar de lydiga. De är få. Bara 22 stycken. De olydiga är desto fler – 54 stycken.

Från idag måste man bära mask även utomhus – inte bara i butiker i Bryssel. Den dagen det är fler än 50 nysmittade/100 000 invånare så ska det maskas på. Vi maskar. 66% gör inte det.

Visar vår egenhändiga utredning.

Samtidigt pågår en värmebölja. Sedan en vecka. 32 C inomhus. Några grader därutöver utomhus. Läppen rinner av svett under masken. Andra verkar svettas om sina näsor för de organen sticker ut ovanför maskerna. Andra tror att man ska ha mask på armbågen.

På Facebook rasas det. -”Detta bryter mot mina mänskliga rättigheter !” Gormar en. Men får snabbt svar -”Är också säkerhetsbälten i bilar och övergångsställen på gator ett brott mot dina mänskliga rättigheter?” Bra svar.

Även på kvällsvandringen lyser maskerna med sin frånvaro.

Men det kommer en störtskur. En befriande störtskur efter alla dagar av impregnerad svett framåt kvällen. Gårdagens lunch bestod av 2 smörgåsar med ost på – sittandes i kallt vatten i badkaret. Så j-a varmt är det. I kväll utlovades den befriande åskstormen med vindstyrkor upp till 100km/h. Det lovas och lovas. Kvalmigheten sitter kvar i luften.

Semester nästa vecka. Hoppas på kallt väder. Man kan inte vara ledig när det är för varmt.

Och det blev en av de bra kvällarna ….

Hela dagen gick åt till möten. Om strategier. Om projekt. Om svårigheten att få folk att koppla in sig på de otaliga on-line möten som pandemin tvingar oss till. Om de 250 ansökningar som dykt upp till 7 tjänster i fjärran land. Om de sent ankomna ansökningarna. Yoghurt med den fantastiska körsbärskompotten från grekiska butiken till lunch. Snabbvattning av både blommor, assistent och terassgolv.

Hela tiden med assistenten bevakandes mina göranden och sägandes och tyckanden. Ibland med en gäspning. Men oftast läggandes en boll i mitt knä.

Solen steker. Men sedan tog mötena slut, Assistenten och jag kunde snöra på oss skor respektive koppel och vandra ut.

Parkarbetarna hade blåst ihop och fraktat bort nästan alla torra löv. Parken såg ren ut.

All fiendekiss var bortblåst. Vandringen gick fort. Han visste vart vi skulle. Jag hade ordat bokstäverna N a t a c h a. Han drog mig mot krogen.

Stambordet. Han får vatten. Jag får öl.

Covid-19. Det är ödsligt i krogvärlden. Få kunder. Sorgligt. Hur många restauranger ska klara sig? 40% går under tror branschnäringen. 30% säger staten.

Staten ja. Nu har Belgien slagit rekord i att vara utan vald regering. En övergångsregering mal på.

Vi tar carnivoremenyn men entrecoten är slut så vi får lamm istället. Det är helt ok. Lammet är perfekt.

Under förrättten – carpaccion från himmelriket- dyker andra gäster upp. Gäster som gläds åt assistenten. Han bevakar dom och de bevakar honom.

Lammet som sakta faller i sina beståndsdelar kommer. Vi delar på den. Vi har det bra.

Vandrar hemåt. Vi möter juveleraren som vi hälsar på. Vi möter en liten skrikig hund som vi skäller på. Vi stannar upp med juveleraren en stund som fortfarande frågar om varför assistenten skällde på honom första gången vi möttes. Det är över ett år sedan. Men människans minne är evinnerlig.

-”Han skyddade mig – för du gick för långsamt. Långsamtgående människor planerar ofärd” säger jag.

-”Jag går alltid långsamt” säger juveleraren.

-”Då får du räkna med att bli utskälld!”

Men nu är de vänner. Förmodligen för att vi alltid träffar på juveleraren när han sitter still.

Vi vandrar vidare.

Sommarkvällen är fylld av leenden. Vi ler tillbaka. Och viftar på svansen. Kvällen är fin. Den är varm. Och människorna går långsamt. Utan att bli utskällda. Om de ler.

Jomenvisst var det en kvarterskrog. Liksom

Sen lunch. Letar på Tripadvisor efter en lunchrestaurang som har öppet till 15.00. Le Corbeau. 1 knapp kilometer hemifrån. Bra. Då kan jag köpa juicepressen på väg hem. Jag ska inta c-vitaminer. Det motverkar säkert Corona-viruset.

-”Ett ställe dit lokalbefolkningen går..” skriver en recensent på Tripadvisor. Det borde ha ringt varningsklockor – men ibland vill jag bara se det fina och goda i världen. Så jag går dit. Möts av en skylt – ”Don’t speak loud!” . Inget problem. Jag har inte ens tänkt prata. Ägaren skriker loud. Däremot. -”Skriv in dig i boken!” Sedan återgår han till att prata högt med sitt sällskap.

Boken. Ett kollegieblock med folks namn och nummer. Detta ska sparas i två veckor för eventuell smittspårning.

Jag sätter mig långt från de högljudda. Högljuddhet sprider viruset. Tänk på reglementet för körsångeri. Vädra rummet var 15e minut.

Bordets patina lockar. Här har många armbågar gnidit sig mot plywoodskivan. Under årtionden.

Kyparen hasar. Ja verkligen hasar mot mitt bord. Tunga ben. Ben som inte lyfter från golvet. Han ser trött ut. Jag beställer ankbröst och en LeffeBlond. Den kommer in snabbt. Med en väldigt vass kniv. En kniv som behövs för att komma igenom ankköttet. Jag tar i.

Och det är kanske därför borden är så slitna. Folk har tagit i för att skära upp sin mat. Tallrikar har gnidits mot bordsyta medan kampen gått vidare.

Krieksås… hmmm…. fruktöl i såsen. Kanske. Men ändå inte rätt till rätten.

Jag ser mig omkring. Jag förstår vad som menas med lokalbefolkning. Lokalbefolkning är folk som ofta bevistar lokaler.

Maskpolis i Marolles

Årets hetaste dag.

Den börjar med ett ivennerligt tutande från stadens samlade fordon. Men det visar sig vara 300 långtradare. Köra runt i stan och täppa till trafiken. I 4 timmar. Det är nöjesfältisterna. Karusell- och gungfolket. De får inte öppna i år. De går under ekonomiskt. Det som de inte kan ta in via karusellerna går inte heller att ta in via gungorna.

Men man kan ju fundera över hur långt viruset sprids av vrålskrikande människor som slungas fram och tillbaka i en gunga? Eller hissas upp i luften och sen rasar ner under avgrundsvråleri?

Jag tar mig till Marolles. Stadsdelen med alla lumpbodar och antikvitetsaffärer. Och luktande tvålbutiker. Rue Haute är en påmaskningsgata. Var 50e meter påminner skyltar om hur man ska se ut.

Börjar räkna. Ger upp efter 10 möten. Bara 2 har mask.

Den belgiska statens underskott skulle kunna saneras av lite kontroll. Men ser bara 2 kontrollanter på hela eftermiddagen.

Gör ett lyckokast. Tar första bästa lunchrestaurang. Och det var fräscht. Ploegmanns. Medan jag väntar på Caesar -salladen läser jag recensioner. En sur manager tycker några sällskap. Sur? Han är rustik och rakt på sak. Inget vridande av händer där inte. Inget bakåtkrypande lismeri. Raka puckar. Vad ska du ha? Här är det du ska ha.

Precis som det ska vara.

Engångsmaskerna blir svettsamlingar alltför fort. Det blir en blöt gegga vid munnen. Så in till öl- och babyklädsbutiken där de har tvättbara tygmasker med musslor och pommes frites motiv. Fast jag påstod att det var kaffebönor men expediten vägrade gå med på det.

Det ska regna i morgon. Jag ser fram emot det.

100-åringen som stör mitt i semestern

Första mini-semesterdagen. Då vill International Labour Organisations kooperative chef intervjua. Hedrad så det är bara att stryka en skjorta. Ställa upp. Kooperativa avdelningen fyller 100 år och det vill de fira genom att intervjua kooperativister.

Assistenten ligger bredvid på sängen. Intresserad i en minut. Sedan börjar gäspandet. Tyst först. Tills det blir till ett tjut.

Assistenten är trött på allt prat framför datorn. Enda gången han sätter sig ner och stirrar är när han känner igen en röst. Språkkompisen från Kristianstad har han börjat hälsa på. Chefens röst får honom att rusa till datorn.

Vi var olagliga igår. Först idag såg jag att det råder masktvång i området runt St Catherine. Där plöjde vi genom folkmassorna utan mask. Full färd framåt mot den grekiska restaurangen. Bot och bättring utlovas. Annars vankas det 250 euro i böter.

Nu börjar oron stiga i Belgien. Igen. Från att 0,6 % av proven varit positiva så är det uppe i 6-8%. Men det är inte på långa vägar så illa som det var i mars -april med 300 avlidna/dag. Nu handlar det om 2/dag. Har behandlingarna blivit mer effektiva? Eller? Vet inte.

För övrigt var samtalet med Simel det första samtalet på flera månader som inte handlade om Corona. Eller nämnde Corona. Ovant.

Jag kom på mig själv igår i tunnelbanan stirrandes ilsket på mannen med den fallna masken. Jag kom på mig själv stirrandes häpet på de som har strutmasker så de ser ut som fåglar. Jag kom på mig själv stirrandes på en dam med hemmasydd mask som inte nådde upp till näsan. En tanga-mask.

Jag stirrar mer än jag gjorde förr.

På upptäcktsfärd i hemstaden

Dagens handling.

St Gillis. Vässa portugisiskan. Där bor portugiserna. Inbillar jag mig. Målet är butiken Pueblo Latino som lär ha Aji Amarillo. Trodde jag. Det hade de. Men djupfryst gul chili – jag hade inbillat mig hitta färdiga såser. Men icke.

Men tortillas från Mexiko. Arepas från Colombia. Mole från Mexiko. Och nån flytande Guanabana -grej. Som jag inte vet vad jag ska göra med. Men den såg god ut.

Butiken är en butik där det är omöjligt att hålla 1,5 meters lucka till de andra kunderna. En stor frysdisk står mitt i lokalen och hur man än bär sig åt så krockar man med andra kunder. Framförallt de två herrarna som absolut ska köpa öl så fort som möjligt.

Ett dyrt nöje. 4,90 euro för ett 1/2 kilo tortillas. Berätta det för en mexikan. Hen lär svimma.

Vandrar vidare. Mumlar på portugisiska. Hittar ingen som pratar det. Hittar en öl. Favoritölen. Orval.

Hittar spagetti med räkor. Rykande hett. Tomaterna skållar. Tom restaurang. Ekar öde. Det är många stängda butiker och restauranger i stadsdelen. Men det som är öppet tarvar återbesök. Med tid. Variationen av butiker är stor. Häringa ska skafferiet fyllas. Mat. Massor av mat.

6 dagars minisemester. Börjar dagen med att bli #33 i raden av kooperativister som intervjuas av ILO COOP. Mitt i intervjun gäspar assistenten. Med ett halvt yl.

Resten av minisemestern ska bli varm. 35 C väntas på fredagen. Det ska ätas och vandras. Semester i hemstaden. Hemvister.

Men tunnelbanan. Masktvång. Alla lyder. Utom en som tror han andas med adamsäpplet. Nerhasad mask. Men det är surrealistiskt. En kvinna har en servett i handen som hon håller i handtagen med. Det dansas balettpiruett i omtanken i att inte beröra eller beröras. Surrealistiskt. Detta påträngande folkslag som normalt står inuti ens halslinning håller nu avstånd. Rejält avstånd.

St Gillis. Ska återvända.

På kvällen gjorde assistenten och jag någonting vi aldrig gjort förut. Vi gick inte förbi grekiska restaurangen som vi alltid har gjort. Vi klev in. Och det var så helt underbart. Saganaki-osten dröp av olja. Men var så färsk. Så trådig. Så ljuvlig. Dolmarna var ännu färskare. Och den grillade kycklingen var nästan underkokt. Men bara nästan. Så färsk. Så citronig. Vi slickade läpparna – assistenten och jag.

Vi avslutade med en espresso och en 12 årig Metaxa. Och när vi skulle betala så fick vi göra det – men fick en till Metaxa – en stor jävla Metaxa. Och hit ska vi återvända. Det finns mycket kvar på menyn att upptäcka.