Bryssel

-”Lever du?”

/ Hans Lind / Leave a comment

Frågan på Messenger i går kväll när jag bänkat mig framför fotbollen (på TV) förvånar mig. Inte för att jag kan läsa den för då lever jag ju. Men varför skulle jag inte leva? In på Svt.se innan jag svarar och förstår då frågan.

Sen kommer det fråga efter fråga efter fråga. Det är väl bra att folk bryr sig. Väldigt bra. Men tanken går vidare – folk långt borta från mig vet mer om det som händer runt mig än jag som lever mitt i det runda.

Gårdagen blev märklig. Prat on-line med språkkompisen i Kristianstad. Strax efter skotten. Sedan ut med taxen. Mörka gator. Men trygga gator. Utan att veta att mördaren var i faggorna – hans flyktväg från mordplatsen var i riktning västerut. Jag bor västerut. Hem. Fotboll. Sverige spelade fantastiskt bra. Gyokeres mål fick t o m den belgiska taxägarinnan att skicka beundran från Malaga. Sedan började frågorna. Och fotbollen – trots att den var rent fantastisk – fick bara ett halvt öga. Resten av kvällen var jag klistrad till telefon och tv och förklarande meddelanden från taxägarinnan. Kort sömn. Ut på morgonen med taxen. Mördaren på fri fot. Ut på gatan. Där kommer 2 stabila poliser. Trygghet. Men sedan ser jag att de har varit och handlat frukostbröd. Men parken är stängd. Inte på grund av terror utan för att de fallna löven ska rensas med diverse löv-sugar. Lugn. Det normala inkliver. Vi må ha en terrorist som är nånstans i staden men de torra löven ska bort.

Oro från Sverige.

Det är inte första gången. När jag 1990 flyttade till Mexiko så meddelade min mor med riktning ”du ska ha dåligt samvete” – att min far nu börjat titta på alla nyheter. Men det hände väl inget särskilt då som skulle kunna få folk i Sverige att skicka ett fax med frågan – ”Lever du?” Då fanns inte Messenger eller e-mail.

Men en dag i Nairobi hade en bomb smällt på en marknad. Sådär en 10 kilometer från mig. Jag hörde ingen smäll men telefonen började plinga från Sverige – ”Lever du?” På det sättet lärde jag mig att en bomb hade smällt på marknaden. En marknad jag bara kört förbi nån gång.

En gryning i Lima, Peru plingade det till i mobilen. -”Don’t go to the beach. There’s a tsunamiwarning!” Nu var klockan 0400 på morgonen och jag hade inte tänkt mig gå ner till stranden. Jag hade inte ens vaknat av jordbävningen.

Jag tycker jag hänger med vad som händer. Men mer fokus på det som händer i Sverige. Inte på det som händer nära mig var jag än bott. Min förklaring; i Sverige sprids nyheter snabbt. Media har mer resurser än media i Mexiko, Nicaragua, Peru, Angola, Etiopien, Södra Sudan eller Kenya. Men Belgien då ? Jo här sprids nyheter lite för snabbt till och med – men sen är det ju det där med min dåliga integrering när jag inte behärskar vare mig franska eller flamländska.

Sedan 1990 har jag bott till och från utanför Sverige och sedan 2005 definitivt. En utvandrare. I en bubbla som känns säker men som punkteras då och då av oros-frågor. I det stora hela har det gått bra. Fast jag sprider oro för andra- för de vet inte om jag är en del av rubriken. Men jag kan lugna dem. Uppkopplad 24 timmar för att inte låta folk sitta i orosfyllda väntrum. Och när det verkligen hade behövt vara oroliga – som 2007 – 2008 i Kenya då har jag sett till att kasta ur mig så mycket information som möjligt när jag satt inlåst i mitt hem och inte gick ut på flera dagar.

Sen är det ju en händelse som inte ledde till någon rubrik men som var det svåraste jag varit med om. Men det är en annan historia. Som jag överlevde.

Veckorna med Tango

/ Hans Lind / 2 Comments

Bosatt i nästan 3 veckor i främlingars hem. Tango är inte längre en främling. Vi har genomskådat varandra.

Det är ett grannskap med en t-banestation och en spårvagnshållplats. En förvånansvärt bra kinesrestaurang där kunderna stannar kvar länge vid kassan och pratar på som om de inte hade tillgång till Facebook. En väldigt bra grek där Tango är väldigt välkommen – så välkommen så han lägger sig på gatan för att markera att han vill in på restaurangen.

Och så stället som jag inte vet vad det heter. Det står “Le Regent” på markisen men på licensen som är uppklistrad i fönstret står det “Jardins de Babylon”. Jag hoppas att det är det senare namnet som är det riktiga.

På morgonpromenaden ska Tango in på baren fast den är stängd. På lunchen ska han in – på kvällspromenaden likaså. Det är något med ägarinnan som han gillar. Vi kan inte lämna baren utan att han ska hälsa på henne. Ägaren struntar han i – men de andra stamgästerna får sina hälsningar; den vildvuxne engelsmannen, den tjocke labradorägaren. Barnfamiljen från porten bredvid.

Grannskapet har två finparker och två fulparker. I ena fulparken – Prinsessan Clementines park – samlas a-laget. Och metarna. Metarna! De sitter mitt i stan och fiskar. Bröd på metkroken. Jag har inte sett nån fisk komma upp än. Men på morgonen hukar sig parkbänkarna bakom allt skräp. Likadant är det i andra fulparken – Leopold Square – där har kråkorna och råttorna fest på allt som slängts fastän varje parkbänk har en sopkorg bredvid.

I finparkerna på andra sidan genomfartsleden – där är det inte ett apelsinskal i sikte. Där frodas blommorna och träden och den afrikanske mannen som pratskriker i sin mobil 2 eftermiddagar i rad.

Och så parkernas park. Parc Laeken. Massiva ytor. Där får man livsrum. Dit vill Tango gå vid varje promenad. Men jag vet hur det blir. Han vill inte lämna den parken.Lägger sig ner med benen utspretade åt alla håll för att förankra sig i parken. Dragkamp. Tjurskallighet. Två tjurskalliga.

Nu är dagarna med Tango över. Kl 2100 sisådär kommer den semestrande familjen hem från Frankrike. Om 2 veckor kommer nästa hund – Kuma – för sin fjärde vistelse hos mig. På lördag träffar jag labradoren Kiba – som är inbokad över julhelgen. Och så ska jag träffa border collien Henri vars ägare renoverar sitt nyinköpta hus och behöver nån som tar hand om Henri några timmar då och då. Och så ska jag ju till Essex för att ta hand om Oscar och Henry.

Mitt liv som CrazyDogMan

*******

Det blev ett RomCom avsked. Där stod jag på spårvagnshållplatsen i ösregn. Och vem kommer springande för ett sista avsked……

-Nu när du är pensionär så har du väl tid att skriva oftare?

/ Hans Lind / 1 Comment

Svar: Nej

Jag har fullt upp med att utforska världen post-pension.

Morgonen när jag vaknade upp som pensionär var en fri morgon. Fri. Fira. Bokade in 3 nätter i Antwerpen. En terrass över torget. 7 våningar från gatubullret.

3 dagar i Antwerpen. 4 museer. 6 restauranger.

Vinnare bland museer; Mayer van den Bergh. Mannen som samlade och samlade konst tills han föll ner från en häst och dog. 51 år gammal. Mamma Mayer skapade museet.

huvudrätt

Vinnare bland restauranger; Sir Anthony van Dijck Lomo Bellota och ankbröst. Vackra väggar och ljudvågor i vågor. Mellan rätterna höjdes rösterna som sedan tystnade när tuggandet började. Nästan alla gäster kom samtidigt så ljudet var samkört.

Denna restaurang hade jag inte upptäckt om inte ryktet om den räddade gränden Vlaeykensgang hade väckt mitt intresse. Gränden som skulle blivit en parkeringsplats men blev en gränd där turister säger -“ooohhhh!” Jag sade -“ooohhh!” av maten. Kombinationen varma körsbär och ankbröst var lika perfekt som kombinationen Lomo Bellota och fikon.

Tillbaka hem efter tre mätta dagar var jag inte mätt. Tog tåget till Halle- stället dit folk åker i april och maj för att se den blommande skogen Hallerbos Det är inte långt dit. 25 minuter med tåg. Jag skulle inte se skogen – den har slutat blomma. Jag skulle se staden. Det gick fort. Sevärdheten;

… den svarta madonnan – som kungar vallfärdat för att se. Hon blir bara mer och mer mörk för det är ett hav av tända stearinljus framför henne.

Men efter 1 och 1/2 timme hade jag sett allt av Halle. Utom mat. Och det blev ju 1 och 1/2 timme med ceviche och kalvfilé.

Ceviche med gurkskum. Gurkskum. Visa detta för en peruan och det blir blodstörtning. -“Esto no es ceviche!!! Es una blasfemia!!”Men den var god. Förutom gurkskummet.

Nu vaktar jag ett hus och en hund i 3 veckor. Det är huset jag gått förbi så många gånger och tänkt – efter revolutionen ska jag bo där. Huset är stort. Hunden är stor. Huset är lättskött. Hunden är lättstött. Avrundar jag vandringen för snabbt så lägger han sig ner och vägrar gå. Folk omkring.- “Est-il malade?” -“Non, juste têtu” (jag kan inte franska men denna fras har jag fått lära mig för att förklara varför en liggande hund inte tarvar en ambulans).

Hunden – Tango – är känd i kvarteren. Folk hälsar på honom och han hälsar på dem. Till och med damen med katten och det gråa håret hälsar glatt på honom fast Tango dreglar mot katten.

Och under tiden får jag en fråga från Essex om att passa Oscar och Henry medan ägarfamiljen är på semester i Albanien. Så helt plötsligt har jag bokat en resa till Saffron Walden – jo man odlade saffran där förr i världen – i augusti. 17 dagar av lokala pubar och sevärdheten – en mosslabyrint – som om man går genom den ger en promenad av 1.5 kilometer.

Mitt hundpassande går på export.

Gnällspikens dag

/ Hans Lind / Leave a comment

Idag. Dags för inkoppling av WiFi. Installatören skulle ha kommit kl 09.00. Han kom 11.07. Jobbade en stund och försvann sen. Borta över en timme. Jag klagade hos leverantören. Jagade upp 3 personal där. Och då knackar det på dörren – och Fahd (installatören) står där och säger att jobbet är klart. Surprise.

Det hela fungerar men bredbandshastigheten är 10% av den hastighet jag hade i förra hemmet. Tillbaka till Nairobi -nivå.

Howdy!!!!


Fahd är allergisk mot hundar och assistenten pockade på uppmärksamhet så Fahd nös. Han fick dricks. Assistenten fick order om att hålla sig undan. Det fungerade sådär…..

Jag kommer att gnälla mer om inte hastigheten på WiFi ökar. Det kan vara tillfälligt för även mobiltelefonen har gått ner till 3G under perioder idag.

Gnäll.

Hamnar i en diskussion online om att gnälla som utlänning – expat med finare ord … men varför kallas inte ensamkommande afghanska flyktingbarn för ’expats’? – när man bor i ett främmande land. Alla känner igen det (men detta handlar inte om de expats i Sverige som krackelerar över pandemin – de gnäller inte, de är rättshaverister och behöver vård ). Jag skulle ju kunna berätta storyn för andra utlänningar om wifi-installationen och alla andra skulle fylla på med sina historier om belgisk service. Men belgare i valfritt annat land skulle kunna köra samma race.

Varför finn-fem-fel där man bor? Typ vara Sverigedemokrat eller moderat och fokusera på det som inte fungerar – medan allt det andra fungerar smärtfritt. Varför fokus på nerdragna mungipor?

Jag erkänner. Jag kan vara rättshaverist i några sekunder -men sen tycker jag synd om rösten på andra sida luren och skojar till det för att det inte ska bli dålig stämning. Så när Fahd hade fixat fram ett segt WiFi så ringde jag genast kundservice för att be dem radera mitt gnäll. Rösten på andra sidan sade – ”Jag minns dig! Bra att du hör av dig”

Så Nej. En del kallar Belgiens byråkrati för självklar för Belgien är Kongos norra provins. Nehej. Bevis > igår fungerade inte mitt bankkort i lokala matpalatset. Fick använda ett annat kort vars kod jag knappt mindes. Ringer banken. Slussas runt väldig lite och så kommer svar både i ett telefonmeddelande och i appen – ”Du har för lågt tak för dagligt uttag. Höj det. Gör såhär.”

Men tillbaka. Varför gnälla där man är?

Vid 64 års ålder köper jag min första tvättmaskin

/ Hans Lind / Leave a comment

En som spelar en lång trudelutt när programmen är klara. 

Vi tror att detta är nåt sataniskt

Trappan ner till källaren är smal – så det behövde vara en maskin som är max 60 cm bred. Men så var det förpackningen som lade till 10 centimeter och det tog stopp i första trappsteget. Klä av maskinen och så svors det nerför trappan. Jag är osäker på vilket språk de svor på men jag tror det var turkiska. Ute på gatan svor en dam som inte kom förbi den mitt på gatan parkerade fraktbilen. De svärande tog det lugnt.

Huset börjar fyllas. Våning 3 har redan stirrat räddhågset på assistenten. Våning 2 flyttade in idag. Hon hade väldigt många stolar. Jag har 30 kaffekoppar så kanske kan vi starta verksamhet ihop. Hon har varit grälsjuk på någon under inflyttningen. En gäll stämma har sipprat ner genom trossbotten. 

I morgon installeras WiFi. Då blir livet som vanligt igen. TV- apparaten levererades idag. Den pratar.  Instruktionen är att sitta 2,2 meter från apparaten för vanliga program men 1.68 meter bort vid filmer. 

Det gamla hemmet är tömt och städat efter min konsts alla regler. Besiktaren som ska ha nycklarna hör inte av sig. Så här hänger jag med extra nycklar till en tom bostad. Behöver bara sopa rent i garaget så är mitt f d boende över. Gårdagens Uber-chaufför Paulo från Portugal tyckte att jag gjorde rätt i att flytta. -”Det är ju bara horeri i det här området”. 

Det är inte horeri i detta nya område. Knarkarna är utbytta mot ölgubbar. 

Tvättmaskiner ja. Jag har alltid bott i bostad med tvättstuga – eller i möblerade hem där tvättmaskin ingått. Men inte här. Ett rum utan vy i källaren med tvätt kombo torktumlare från Samsung spm spelar trudelutter och vispar ihop tvättmedlet till små kulor som projekterar kläderna. Högdraget väntar den med att börja tvätta tills den först har ”balanserat tvätten för bästa effekt”. Jag tror det är ett påhitt för att jag ska bli imponerad. 

TV-Apparaten – en LG – ville veta när jag är född. Doktor TV… You know too much!!!

Jette – vi har en konditor runt hörnet med de märkligt låga priserna på bakverk men ändå de största croissanterna. Och vi haver parker överallt. Assistenten är nöjd – men allt tar tid för det är nya inpinkade zoner att sniffa runt i. Det är gott om andra assistenter här. 

Inte en jävel ska släppas över bron

Covid-siffrorna brakar i höjden i Belgien. Hade de där märkliga expats som härjar i Sverige bott här hade de haft framfall redan 2020. Följt av blodförtvining i år.  Allteftersom läget faktiskt förbättras – många smittade men lindrigt sjuka – fortsätter de med ett tonläge som får hysteriska människor att framstå som sansade varelser. Undrar vad de härjade om innan pandemin?

69 timmar i Jette

/ Hans Lind / Leave a comment

Fel av mig att börja packa upp köket. Det tog för lång tid och ändå fick jag dricka första frukostkaffet ur ett whiskyglas. Kopparna låg i en av de understa boxarna. De är framme nu. Jag äger för mycket av allt så kartong efter kartong med saker jag inte kommer att använda åker ner en trappa. Loppmarknad nästa. Nån gång

Från söndag ska varje kund garanteras 10 m2 i en butik. I går var det ½ m2. Trångt. Icke enkelriktat. Jag hann också med den armeniska butiken. Granatäpplejuice!  Lokala konditorn med sockerchocksskyltfönster bjöd in assistenten som brottade sig in i butiken och flämtade vid åsynen av alla bakelser. Färsk äpple- och aprikospaj. 

Steffany från Peru är på besök hos en kompis till henne – 2 timmar och 3 tågbyten bort. Hon var uttråkad i den lilla vallonska byn så hon  dök upp 24 timmar i Jette. Bra så. Jag kunde packa upp – vardagsrummet nästan klart. Under tiden studsade hon runt med assistenten och en boll i trädgården. Bra så – för då hann jag med lång shopping utan stress i matpalatset. Ett barn i en kundvagn tog en glasburk med majonnäs och slängde den rakt ut framför mina fötter. En blivande granatkastare. Man halkar bra i majonnäs. 

Jag tror grannen tvärs över gården är Jeanne Dielemans. Hon kyler mat på balkongen. Det ryker av den heta potatisen och nu står Belgiens största kastrull där och ryker. Hon har välsignat assistenten. Beau!! Hälsade hon från sin balkong. Jag tror hon menade assistenten. Även lokala öldrickarna i Paul Garcet  parken utropar Beau  Chien!! 

Nästa upptäckt. En fin upptäckt. Den lokala blomsteraffären.  Butiken har stått still i 40 år. Det är en tidsmaskin. Priserna har också stått still några år. Oförskämt billiga hyacinter.

Jul utan julgran. Men det blir köttbullar och lax. Även bland flyttkartonger går det att ha en jul. Vi har ju fortfarande många julklappar att pack upp. Eller julflyttkartonger.

24 timmar i Jette

/ Hans Lind / Leave a comment

Det nya hemmet.

Jag har sett tre begravningsbyråer. En av dem hette Spruyt.

Jag har sett många byggnader som ser ut som servicehus. 

Parken det halva kvarteret bort stänger kl 19.00. Assistenten trånar vid grindarna. Men det hjälper inte. Inne i parken finns en meditationsruta med mosaikerade stenar. Men det går alltså inte att meditera mitt i natten. Inte hälsosamt heller för då blir man frostnupen. Det är rimfrost i gräset hela dagen. -4 grader.

24 timmar och har bara fixat ett fungerande kök och en fungerande säng. Jag sov bra.

Assistenten morrade vid alla nya ljud. Som när en bil körde förbi på gatan. Det är skillnad på 6e våning och på gatuplan. Men gatuplanet ger löften om tulpaner i trädgården till sommaren.  

Men matbutiken Delhaize ett kvarter bort. Ett matpalats. Adjö kvartersbutik. Välkommen matpalats.

I morgon kommer Steffany från Peru över dagen. Hon vill hjälpa till med att packa upp. Det får hon inte. Hon ska umgås med assistenten så jag kan packa upp. Idag har jag varit punktmarkerad. Så fort jag vänder mig om med en kartong så snubblar jag över assistenten. När jag går ner i källarförrådet med tomma kartonger – så springer assistenten från fönster till fönster. Jag hör de dunsande stegen på källartaket. 50 kilo hund som rusar runt. 

När jag kom hem med två tunga kassar från matpalatset (köp 3 portioner av laxinlindad chèvre så får du en fjärde gratis) så tittade jag in via fönstret mot gatan. Assistenten satt med den magiska blicken stint riktad mot lägenhetsdörren. Samma magiska blick som han riktar mot skafferiet när det finns biltong  där inne. Stirrar jag så öppnas dörren.

Det är inte lätt för assistenten att förstå varför vi bor här och inte hemma. Han lät flyttgubbarna bära ut alla saker -till och med hans barn. Han gick runt i sitt Pompeji bland minnen och såg ledsen ut. När jag kom tillbaka efter förrättat värv – 3 timmar senare – blev jag påsprungen och glädjechockad.  Kan assistenten ha trott att jag har flyttat och lämnar honom kvar? Är det därför jag är punktmarkerad hela eftermiddag och kväll igår och ända fram till kl 1900 idag? Nu sover han under bordet. Jag dricker min första Dry Martini. Paj i ugnen och massor av kartonger att packa upp.

120 centimeter

/ Hans Lind / Leave a comment

Tar med måttbandet inför kontraktsskrivandet.

Det räcker. Då kommer både soffa och fåtöljer in genom fönstret. Fönstret mot gatan. Men sedan är det dörren mot innangården. Där blir det stopp. För den kenyanska bulkiga utomhussoffan.

Men när kontraktet ska skrivas på – så vill hyresvärden bjuda på kaffe. I huset bakom innangården. Där har hans vän ett kontor. Med breda dörrar mot min innangård. Lösningen kommer. Vi lyfter soffan över staketet.

Problemet löst. Inflyttning i andra halvan av december. Då är tvättstuga och trappräcken färdiga.

Skriver på kontraktet i 3 exemplar. Armbågar mäklare och hyresvärd. Ena trevliga typer. Går till Jette centrum. Passerar butiker jag inte kommer att gå In i. Utom den armeniska matbutiken, det stora livsmedelsvaruhuset, hundaffären, Picard och den biodynamiska mataffären.

Det är lite luggslitet. Jette. Stadsdelen 8 spårvagnsstopp bort. Arg man med viftande krycka. Muttrande man med lös rottweiler. Hel familj på en madrass på trottoaren med varsin utsträckt pappersmugg. Äldre dam med sned peruk. Och så jag med nypåskrivet kontrakt i väskan. Här kommer jag ha mycket att fantisera om.

Betalar första hyran. Banken ringer. -”Är det du som har gjort överföringen?” -”Ja?” -”Det är så mycket phishing nuförtiden så vi kontrollerar en del betalningar.” Sedan ger Myriam på banken mig en instruktion om hur jag ska skaffa ett blockerat konto för 2 månaders hyr-deposition. Och hennes kollega ska ringa mig på måndag om hemförsäkringsöverflyttning.

Belgien. Detta byråkratiska näste har blivit problemlösarnäste. Allt fixas. På en gång.

I eftermiddag ska assistenten sniffa runt i Jette. Han ska godkänna sitt nya hood.

-”Men trappan!!!”

/ Hans Lind / Leave a comment

-”Men trappan!!!

Jag oroar mig för den. Söker stöd mot väggen när jag går upp – men det är värre när jag ska ned. Brant.

-”Det kommer upp ett räcke” säger mäklaren som mest oroar sig för att hunden ska ramla. Jag är mer orolig för att jag ska ramla.

Jag tänker – om jag får hyra lägenheten – bygga mur av kokböcker efter vänstra kanten.Och svindelträna. Men det ska upp ett räcke. Säger mäklaren..

Det är 8 hållplatser bort. Spårvagn. Inte en endaste av de som kliver på plingar sin biljett.

Jette. Stadsdelen som är låg. En by som blev uppslukad av Bryssel. Hukande hus som inte vuxit högre än 4 våningar.

Det finns en lägenhet till. Högst upp med milsvid utsikt. Men med terrass utan räcke. –”Det ska sättas upp ett räcke” säger mäklaren. Men de smala trapporna och ingen hiss avskräcker. Då är bottenvåningen bättre. Med innangård med stort träd. Och tvättstuga i källaren.

Vandrar i kvarteren. Armenisk restaurang. Bra. Bageri med sockerchock i skyltfönstret. Mycket gelatin.

Stor park ett halvt kvarter bort.

Med råttgift. Kommunen varnar hundägare – och hundar – för råttgiftet.

En stor Delhaize – riktigt stor. Skällande hundar.

Kommer hem. Fyller i ansökningsblanketten. Skickar med kopia på id-kort (bägge sidor), skattedeklarationskopia, 3 senaste lönespecifikationerna, bevis på att jag har betalt hyran det senaste året. Detta är Belgien som älskar kopior. Nästan lika mycket som Peru. Nästan.

Väntan på hyresvärdens beslut.

Det finns gott om lediga lägenheter i Belgien. Det finns gott om hyresvärdar i Belgien som inte accepterar hundar. I hela landet finns det 40-talet lediga bostäder med hyra < 1200 euro som godtar stora hundar. De vet inte vad de går miste om.

************

Uppdatering 3 dagar senare.

Hyresvärden har valt mig (oss) som hyresgäst. Det räckte med att svara på 4-5 annonser och se en bostad och vi har ett hem i 3 år till. Minst. Assistenten kommer nog att vänja sig. Det är närmare till stora parker där än här.

Idag gick vi runt i 70 minuter i den rojala parken. Scouterna vällde runt där. En lös labrador hade fått för sig att sticka upp snoken i assistentens bakdel. Brottningsmatch med assistenten för att förhindra labradormos.

Stilettos and broken bottles….

/ Hans Lind / Leave a comment

På dagen. Skrikande barn. Bolljagande hundar. Ibland ett picnic-gäng. Sol. Grönt gräs. Stilla vindars sus.

Men på natten. Då händer något. Vi vet inte riktigt vad. Men vi ser spåren.

Morgonvandring. Tidig söndag morgon. Folktomt. Men så kommer två män springande. Inte sådär Vi-måste-hinna-med-spårvagnen spring. Utan Vi-måste-undan-fort.

Sedan börjar vi gå på tå. I zickzack. Krossade ölflaskor. Fler än vanligt. Avspärrningsband som polisen knutit runt den stiliga mattlackade Audin. Bilen som får mig att tänka på James Bond-filmer. Den ser oskadd ut. Avspärrningsband längre fram. Fler band. Runt ett träd som det ligger fler krossade ölflaskor vid. Två män som ser spaka ut. En polisbil där det antecknas för fulla muggar.

Så krossade flaskor. Springande män. Poliser. Avspärrningar. Ingen aning vad som hänt men parken som på dagtid är en oas beter sig annorlunda på natten.

Vi går vidare.

Någon har lämnat sina kalsonger. Varför vet vi inte.

Det händer ”spännande” saker i parken på nätterna. Spår tyder på att gatuhörnsdamerna – och herrarna i damkläder tar sina kunder till parken. Kan det vara torskkalsonger? Vi kommer aldrig att få veta.

Någon natt måste vi ta en nattvandring. För att bevittna parkens nattliv. Eller inte. Fantasin är mer livlig än verklighetens stiletter och krossade flaskor.

*****

Granne rapporterar. Hon hade pratat med polisen. Slagsmål med krossade flaskor. En i allvarligt tillstånd på sjukhus.