Idag kommer Corona i andra hand….

Han håller upp tassen. Vi har kastat och jagat pinnar i lekparken. Men plötsligt. En grop i marken. En ond grop.

-“Fixa tassen!

Han håller upp den och lägger den i mitt knä.

-“Fixa den! Nu!”

Vi sitter på en parkbänk en stund. Haltar sedan hemåt. Det går långsamt. Tills vi ser en duva. Då blir det full fart. En stund. Sedan påminner tassen honom om att det ska vandras långsamt.

På kvällen går vi bara ett halvt kvarter. Längre än så kan vi inte gå. Han sätter sig och tittar på mig med samma blick som Barnen från Frostmofjället när de upptäcker att Märta-Greta har ramlat av släden och försvunnit.

Vi haltar hem. Jag stödhaltar. Långsam vandring.

Jag flyttar in hans madrass i sovrummet – bäddar med svalt lakan och kuddar och sedan ligger han där bredvid min säng. Hans tass i min hand. Vi gnyr tillsammans.

Det blir oroliga drömmar. Jag vaknar upp till bägge två. Var och en för sig.

I den första är jag tillfångatagen av Sverigedemokrater. Jag blir placerad på ett hotell som de säger att jag måste betala själv. 2400 dollar för en natt. Jag vägrar. Då tar de mig till ett hotell som kostar 60 dollar i stället. Jag väcks 20 i 7 på morgonen för att köras till flygplatsen för att bli utvisad. Men det finns ingen som kör mig. Sverigedemokraterna verkar ha glömt bort mig. De sitter runt en lägereld och super och skrävlar. Jag känner mig lite besviken för att inte ha blivit utvisad från landet som de styr.

I den andra drömmen är jag en kvinna med startnummer 55 i en skidtävling i världscupen. Jag har kommit försent till starten så de andra har åkt iväg. Utom en polska med startnummer 56. Hon påstår att hon kom 5a i en sprinttävling något år tidigare. Men hon vänder ner blicken när hon säger det så jag är övertygad om att hon ljuger. Vi försöker skida ikapp de andra. Det går lagom bra. Helt plötsligt står vi med skidorna på på en metallställning – 50 meter upp i luften. Till nästa ställning går 2 metall-linor. Meningen verkar vara att man ska balansera på linorna till nästa ställning. Men det kan var och en med minsta svindel se att det är en omöjlighet. Det är väldigt bra att drömmen stannar i den scenen för jag blir handsvettig bara genom att skriva om det.

På morgonen ligger assistenten och tittar på mig. Vi går ut. Försiktigt. På asfalten haltas det men när vi kommer ut i gröngräset så ökar hastigheten. Rejält. Det haltas inte mer. Men det ödslas massor med “duktig!!” över honom. Det går riktigt bra och jag kan andas ut. Inget brutet. Adjö lekpark. Aldrig mer.

Nu kan vi återgå till Corona.

Jag har pratat med en främling ….

Assistenten och jag skuggar varandra

Det var länge sedan sist. Avhållsamhet är ett måste i Corona-tider. Vandringarna med assistenten sker i samspråk. Jag pratar. Assistenten sniffar vidare utan att svara. Jag nickar åt andra hundägare som är på behändigt avstånd. Assistenten rycker i kopplet och vill komma alltför nära de andra hundarna. Det får han inte. Corona-tider. Avhållsamhet är en dygd.

Men i morse kom en främling och ville prata. Det var minst 2 veckor sedan det hände sist. Då var det en som ville veta vad klockan var.

Detta är 3e veckan av isolering i Belgien. (Trots det är antalet avlidna 4x högre än i Sverige. Samma befolkning. Men mer tättboende; 376 invånare/km2 mot Sveriges 23).

Åter till främlingen. Han höll behörigt avstånd. Han hade ansiktsmask. Byggarbetarkläder. Cirka 45 år. 172 cm lång. Drygt 80 kilo. 43 i skostorlek.

Men pratade flamländska. Det hade kunnat bli ett kort samtal. Ett väldigt kort samtal.

-“Sorry I dont speak dutch..”

-“English? French?”

Och så kunde samtalet påbörjas. Han ville veta om jag hade sett vem som gjorde inbrott i bygget tvärs över gatan. Det hade jag inte. Inte heller assistenten. Däremot hade jag sett vem som bröt upp låset till byggets bajamaja.

-“Ahhh… that’s a regular thing. We have exchanged the lock more than 10 times..”

Min information var inte till någon nytta.

Men jag har pratat med en främling.

Märkliga tider. Märklig bubbla. 3 promenader med assistenten varje dag. I går gick vi på gator vi inte hade gått på tidigare. De var också tomma.

Mataffären varannan dag. Den är välfylld. Men den frysta laxen var slut. Så det fick bli ceviche på rökt lax. Det var inte gott. Det var fett.

Tanken – “Det här är snart över” har ersatts av “Detta kommer att pågå länge“. Väldigt länge för någon vändning syns inte till.

Jag ser mina grannar genom fönstren.

Hon på andra våningen joggar varje kväll. Barnfamiljen på 5e våningen spelar sällskapsspel. AirBnBarna på 4e våningen har inga gäster. Han på första våningen fortsätter se sur ut. Tredje våningens hund skäller när vi åker förbi i hissen.

Det är en annan värld. En annan tid. Som en inledning till en katastroffilm. Någon hostar. En droppe saliv zoomas in. En räv slickar på droppen och nyser på en höna som äts upp av en kines och så börjar det. Ansiktsmaskerna tar slut. Folk slutar prata med varandra. De går undan. Och helt plötsligt vill en främling prata med dig.

Kan det hemska lämna något bra efter sig?

Det är livesändning på Facebook. Anna Tibblin – We Effect sänder live och pratar om Corona och hur pandemin påverkar de som lever i fattigdom. Hon får många frågor. Bra frågor. Men när hon säger att detta kan bli en vändpunkt till en bättre värld och folk fyller på med frågor om vad som kan vara det goda som detta kan leda till – så rusar tankarna.

Först till – javisst är det kris men vi delar ut 19 miljarder i aktieutdelning i alla fall. Och sen till – jag köper upp all alkogel och blir rik. Och Svärjevännen som köpte odugliga munskydd och höjde priset 10falt.

De där som såg den egna plånboken varandes för tom men såg de snabba möjligheterna att låta den svälla. Samtidigt finns det så många som har absolut tomma plånböcker och vet inte när det kan trilla dit en slant nästa gång.

Korsningen till höger med daglönearbetarna är nästan tom. Antingen gav de upp eller så har de fullt med jobb inom livsmedelsproduktionen. Bönderna ropar efter arbetskraft. Jag väljer att tro att de är fullt upptagna på åkrarna. Men jag vet inte.

Så vad kan det goda bestå i? Bestå som i bestående. Svårt att se än. Det är mer ett hopp. Så. Jag backar bandet till 1998. Jag var del av ett program med Rädda Barnen som hette ”Lo malo que pasó – pero lo bueno que quedó” – Det hemska som hände – men det goda det lämnades efter sig. Nicaragua. Orkanen Mitch 11000 döda i CentralAmerika. 4 dagars regn efter orkanen. Jordskred. Lermassor överallt. Och där åkte vi till strax efter stad i Nicaragua. Seminarier med vuxna – seminarier med barn. Vad har det hemska som hände fört med sig av nåt gott? Jag minns barnen. En var arg för att han inte fick vara med de vuxna och gräva i lermassorna. Han var 11 år. En annan sade att före orkanen så kunde hon gräla med grannflickan och säga fula saker åt henne. Men inte längre – hon hade ju förlorat sitt hem. Då fanns det inte längre plats för att vara elak.

Folk kommer närmare varandra när det krisar. I bästa fall. Om man vill. Mitt kvarter har krympt. Det kan i och för sig bero på att de sura hallickarna i sina BMWs har försvunnit eftersom gatuprostitutionen har upphört. Särskilt den suraste hallicken av de alla – han som ständigt parkerar framför min garagedörr. (Nu har jag i och för sig bara en soffa i det garaget men det är principen det handlar om). Jajustja – garaget. I morse sade jag till byggarbetarna som parkerar i en lervälling att de får stå framför min garagedörr för jag har ingen bil. Se där – jag har blivit snällare. Men fortfarande får hallicken inte parkera där. Då får han en ond lapp på sin vindruta. Så jag har blivit halvsnällare.

Och regeringen ger ett bidrag av 4 miljoner kronor till de organisationer som delar ut mat till hemlösa – de organisationerna har krisat eftersom matbutikerna helt plötsligt inte har överbliven mat att skänka för hamstrarna har fyllt sina kindpåsar. Se där – en snällare belgisk regering.

Men blir världen bättre? Är detta en vändpunkt? Det gäller att spana efter vartenda litet tecken på att det är så. Jag börjar spaningen nu.

*********

Uppdatering; Kvällsvandring med assistenten. Jakten på det goda.

Det började inte bra. Vi mötte hunden som ser ut som en ihoprullad smutsig dörrmatta. Hunden som inte förstår sin storlek. Hunden som rusar i en attackvåg och hussen ser mest frågande ut. – Hur kommer det sig att min dörrmatta blir så arg? Jag antar att hussens senfärdighet kompenseras av dörrmattans ilska.

Nåväl – vi fnyser åt dörrmattan och vandrar vidare. Tre rumänska berusade män kör tre högljudda monologer som enbart tystas av klunkarna ur Jupiler-burkarna. Det goda i det sällskapet är att de bara har blickar för sina egna burkar. Medan assistenten utfärdar sin no2 hukandes över gruset – passar en av rumänerna på att göra sin no1 mot ett träd 3 meter bort. Samhörighet! Vi ler mot varandra. Här är vi och uträttar våra behov. Gemenskap. Men han återvänder till sin ölburk och vi fortsätter sniffa buskar.

Men det fanns nåt gott där.

Den där blicken….

… dom däringa barnen borde undvika mig – jag är gammal…..

Blicken. Blicken som inte finns. Väjer undan. Viker av. Då. Men nu har den dykt upp. Den har vilat sedan sommaren 1994 då Sverige tog brons i Fotbolls-VM. Eller nån annan sporthändelse där man satt i t-banan i Stockholm och halva vagnen var täckt av blågula t-shirtar och avklippta jeans. Blicken dök upp höstdagen när det stod klart att Trump vunnit presidentvalet. Men det var en annan sorts blick. En jag ser dig och jag lider med dig.

Blicken som främlingar ger varandra. Den har kommit. Blicken som säger – vi delar något. Nu. Nu delar vi något. En sorts oro. En sorts hur ska det här bli. En gemenskap.

Det är färre människor ute. Men tidigare när det var få ute var det framåtriktning utan möte. Omkörning utan att tuta. Väjningsplikt. Nu är det blickar. Leenden. En del leenden är dolda av ansiktsmasker. Men de finns nog där bakom pappret. Jag ser dig. Du ser mig. Vi blickar.

Eufori vid sportframgångar (även om det är få i mitt kvarter som ler när Frida Karlsson spöar Johaug i en spurt för de har ju inte sett det hela) och oro vid pandemier skapar blickar av samhörighet. Vi är alla en del av detta. Vare sig vi vill eller inte. Då håller vi hop.

Men allt är inte blickar. Allt är inte samhörighet. Det finns också panikskrik. ”Lås! Nu!!”-skriken syns här och där. Men de är få och ekar i ihåligheten. Jag avföljer de mest panikdrabbade. Jag vill behålla respekten för dem. En av de mest panikdrabbade blockerar mig på alla sociala medier hen hittar när jag ifrågasätter hens panik. Så då slipper jag tappa respekten för hen.

Oro är en del av livet. För alla. Men oro går att härbärgera. Att resonera om. I den nära kretsen. Med de man litar på. Leve den oron. Som delas i närheten. Som får svar. Som kan hantera oron.

Men oro som ropas ut på barrikaderna syftar mer till att samla oros-styrkor. Och flytta över sin oro till andra. Och känna sig stärkt.

Skam. Jag skäms. Jag själv har kört den taktiken.

Jag är flygrädd. Vid fler än ett tillfälle har min flygrädsla dämpats genom att upptäcka någon annan passagerare som ser än mer nervös ut. Då dämpas min oro. Då kan jag le överseende. Pah! Flyga? Det är väl inget att oroa sig för!

Det är därför oros-innehavare vill sprida sin oro. Det ville jag. Det dämpar den egna oron. I bästa fall.

För övrigt är Anders Tegnell en lugnande punkt i tillvaron.

Och så blev passet en belastning

Det japanska passet. Det brukade vara det bästa att ha när man skulle resa. De skandinaviska passen var också väldigt nyttiga. Om man vill resa. Om man vill komma in i ett land. Om man vill komma in i många länder. Jag tror det är 90 länder dit man inte behöver söka visum i förväg om man är svensk. Det vill säga före Corona.

Jag minns en inresa till Argentina. Flera köer. Den med visum som man hade sökt i förväg. Den för de som inte behövde visum. Och så USA medborgare som fick betala 200 USD i visum (en revansch för den höga kostnaden att söka visum till USA). De som inte behövde visum -kön gick snabbt. Där kunde jag i princip småpromenera framåt.

Det var då det.

I Rio de Janeiro finns en gammal knarrig spårvagn. Sta Theresa.

Vännerna som flyr land efter land i SydAmerika innan gränserna stängs – är i Rio. Spårvagnen går! Åk den!

De försöker. Spårvagnen går. Men inte för turister. Bort med er västerlänningar! (Jag hoppas deras flyg från Sao Paulo i eftermiddag bort från de stängda gränsernas kontinent fungerar så de kan komma till de stängda gränsernas hemkontinent)

Men det kunde bli värre. Det blev det. Guayaquil, Ecuador. Ett flygplan från Iberia med enbart personal kan inte landa på flygfältet eftersom borgmästarinnan har beordrat fordon att parkera på landningsbanan. Planet skulle plocka upp strandsatta spanjorer men tvingas landa i Quito istället. Samma händer med ett senare flyg från KLM som skulle plocka upp strandsatta holländare. Bort med er västerlänningar!

De åtråvärda passen har blivit paria-pass. Västerlänningar som kunnat flyga vart de vill. Utan problem. Blivit välkomnade med stora famnen får nu en rygg att titta på. Bort med er.

Kan det, kan det, kan det möjligen få upp våra ögon för hur det känns för de som förgäves försöker komma in i våra länder? Jag betvivlar. Men jag hoppas.

Parc Maximillien i närheten. För några dagar sedan jagades immigranterna bort därifrån. De som delar ut mat till immigranterna får böter och får inte fortsätta med sin verksamhet. Vart ska immigranterna ta vägen? Nästa plats. Tills de jagas bort därifrån. Till nästa plats. För de försvinner inte.

Vandrar med assistenten. Kajen Quai des Péniches är den nya platsen. Men de är inte lika många som tidigare i parken. En polisbil övervakar.

Vandrar vidare till Parc Maximillien som är tömd. På allt utom 2 polisbilar och träd som är dekorerade med ordergivning från borgmästaren.

De tre bordellerna (hotell som hyr ut rum för 30 minuter) i kvarteret har stängts. Damerna på gatan är borta. Från gatan alltså. De är inte borta. Bara osynliga. Men parken där vi går på morgonrundan har nu en utsmyckning av använda kondomer. Verksamheten fortsätter. I parken i stället för på bordellen.

Så gör vi. Stänger om oss när fara hotar. Ser ut de farliga och låter dem inte åka spårvagn. Snabba bedömningar. Snabba beslut. Och så klappar man sig för bröstet. En åtgärd har vidtagits. Med stängda ögon och stängt samvete.

Håll distansen

Armlängds lucka gäller inte. Det är 2 armars längdlucka som gäller. 1,5 meter till närmaste människa.

Och 10m2 per kund i mataffären. Och alla andra affärer stänger. De är inte nödvändiga.

Detta gäller från 1200 idag. Men redan 0800 är staden nästan öde.

Två hundekipage och vi. Och poliser. En grupp håller på att avhysa en uteliggare som sover bland höghusets sopcontainers. En annan grupp kontrollerar bilar som ska ska köra in mot centrum.

De allra flesta positiva Corona-fall i Belgien är dock inte i Bryssel utan i Flandern och Vallonien. Det verkar som Brysselianerna inte åkte på sportlov till Italienska alperna. Eller så kontaktar inte folk i Bryssel sjukvården. Vad vet jag?

Tänk positivt. Ja. Detta minskar ju ens utgifter när det enda som går att handla är mat och medicin. Jag tänker ju inte handla toapapper, ansiktsmasker eller handsprit på svarta marknaden.

Fast det är svårt att tänka vare sig positivt eller negativt. Det går att tänka med frågor utan svar. Vem vet hur det blir efter 5e april? Om nu den sociala distanseringen håller folk smittfria så blir det ju en dag när regelverket lossnar och då rusar folk till kafeteriorna, barerna, restaurangen och då attans fungerar de flesta osmittade som läskpapper. Eller så finns ett vaccin den 5e april. Tänk positivt.

Vännerna som fastnat i Sydamerika har kommit in i Brasilien och ska flyga till Europa om 2 dagar. De 23 dagarnas rundresa blev kortare – men de verkar vara på väg hemåt trots alla stängda gränser. Och utan stämpel i passet om inresa till Brasilien. Tänk positivt.

Stänger hemkontoret för lunch och tar med assistenten ut i parken. Daglönearbetarna står vid Yser-korsningen. Ingen 1,5 meters lucka där inte. Tours and Taxis parken – där ligger paren och lunchhånglar. Definitivt inte 1,5 meter mellan de omslingrade tungorna.

Det tar tid att gå genom parken. Assistenten har inte varit här på tre veckor. Mycket nya lukter har dykt upp under tiden. Det är bra. För solen gassar som om sommaren hade tjuvstartat. Det är 16 grader i skuggan. Det är 100 grader i solen. Kinderna blossar. Det är inte feber. Det är solvärme.

Det är som vanligt. Men butikerna är stängda. Allt på kvartsfart. Men solen skiner. Tänk positivt.

Men det gör inte schlagerälskarna. Eurovision song contest inställt. Nu gråter de i stugorna. De där med hopprepet framför spegeln.

Balansgång i Bryssel

Det lutar hit. Det lutar dit. Vad händer i morgon? 300 ungdomar samlades till en rave i östra Belgien under helgen. Samtidigt stänger Gallerias Inno sina varuhus. I helgen var det bara apotek och mataffärer som fick vara öppna. Och frisörerna – om man hade bokat tid. Inget drop-in. De flesta lyder. Några passar på.

Flera restauranger ställde om sig – började med hemleveranser. Så gör Chez Bobonne i närheten – stället där det hemmabryggda ölet är så mycket bättre än maten. Och UberEats erbjuder gratis transport t o m söndag.

-”Ta bara i maten som du tänker köpa” skyltar lokala matbutiken. Vem i all friden går och klämmer på all mat? Eller jo – jag brukar ju klämma på avokadon. Men det slutar jag med. Har redan slutat.

Staden är gles. Tidigare brukade vi få en egen trottoar i områden som lyder 3e Mosebok 11:27. Nu har vi egna trottoarer överallt. Det finns nästan inga människor ute. Det är bara vi hundvandrare som går runt och gläfser.

Postkontoret. Igår. Hämtade kontaktlinspaketet.

En meter mellan alla i kön. Max 20 personer inne på postkontoret. Staket en meter från expediten.

Matbutiken säger – 1 kund per 15m2. Så 3,5 meters fri yta åt alla håll. Omöjligt när det är 1 meter breda gångar mellan hyllorna.

Hur länge ska detta vara? Ingen vet. Vissa vandringar – när jag ser den alltmer tomma staden – tänker jag; detta är början till en helt ny värld. Andra vandringar tänker jag – det här går ju över. De andra Sarsarna, svininfluensarna, galna kosjukorna, fågelinfluensorna har ju gått över. (Jag tror jag hade fågelinfluensan men jag vet inte – 39 C feber i 4 dagar men det gick ju över). Annars har jag klarat av 2 skorpionhugg, 1 stingrockehugg och duschat 1,5 år i vatten direkt från latrinfyllda Nilen. Och mässling och vattkoppor. Och nån sorts nagelbandsinfektion som fick mig att gå med bandagerade händer en hel sommar. Och 2 kidnappningar. Så varför inte detta? Fast jag är i ålderzonen där dödligheten är 3.6 % (dock en 1/3 av den italienska dödligheten).

Men det kunde vara värre. Vänner skulle upptäcka Sydamerika i 23 dagar. Redan 3 dagar inne i resan – i Puno, Peru – stänger Peru rörligheten. In i Bolivia istället för Machu Picchu. Och så stänger Bolivia. Dit dom inte ens skulle. Så flyg till Santa Cruz och buss över till Brasilien. Adjö Chile. Adjö Argentina. Brasilien har inte stängt in sig än. Så kanske kommer de in. Och kanske kan de flyga till Europa därifrån. Kanske.

Det som irriterar mig är medias jakt efter löpsedlar. Lyssnar på en presskonferens och hör jakten på den feta rubriken. Men jag gläds åt svaren – Vi vet inte. Det känns betryggande

Charlotte Rampling är behållningen i den ojämna danska kriminalserien DNA. Hennes budskap gäller för allt. Absolut allt. Vem ska man lita på? Definitivt inte de som går upp i falsett – utan de som säger ”det här är vad vi vet hitintills”.

Henne litar jag på. Och min lokala matbutik.

*******

Uppdatering. Från kl 1200 på onsdag är det andra bullor. Bannbullor. Bara affärer som är nödvändiga får ha öppet. Matbutikerna måste reglera hur många de släpper in. Man får gå ut – men hålla distans till de man promenerar med. Oklart om man får gå med en eller flera.

Jag och assistenten håller distans.

Han drar. Ivrigt. Nästa buske. Vem har kissat där?

Till 5e april gäller bannbullorna.