Bryssel

Gnällspikens dag

/ Hans Lind / Leave a comment

Idag. Dags för inkoppling av WiFi. Installatören skulle ha kommit kl 09.00. Han kom 11.07. Jobbade en stund och försvann sen. Borta över en timme. Jag klagade hos leverantören. Jagade upp 3 personal där. Och då knackar det på dörren – och Fahd (installatören) står där och säger att jobbet är klart. Surprise.

Det hela fungerar men bredbandshastigheten är 10% av den hastighet jag hade i förra hemmet. Tillbaka till Nairobi -nivå.

Howdy!!!!


Fahd är allergisk mot hundar och assistenten pockade på uppmärksamhet så Fahd nös. Han fick dricks. Assistenten fick order om att hålla sig undan. Det fungerade sådär…..

Jag kommer att gnälla mer om inte hastigheten på WiFi ökar. Det kan vara tillfälligt för även mobiltelefonen har gått ner till 3G under perioder idag.

Gnäll.

Hamnar i en diskussion online om att gnälla som utlänning – expat med finare ord … men varför kallas inte ensamkommande afghanska flyktingbarn för ’expats’? – när man bor i ett främmande land. Alla känner igen det (men detta handlar inte om de expats i Sverige som krackelerar över pandemin – de gnäller inte, de är rättshaverister och behöver vård ). Jag skulle ju kunna berätta storyn för andra utlänningar om wifi-installationen och alla andra skulle fylla på med sina historier om belgisk service. Men belgare i valfritt annat land skulle kunna köra samma race.

Varför finn-fem-fel där man bor? Typ vara Sverigedemokrat eller moderat och fokusera på det som inte fungerar – medan allt det andra fungerar smärtfritt. Varför fokus på nerdragna mungipor?

Jag erkänner. Jag kan vara rättshaverist i några sekunder -men sen tycker jag synd om rösten på andra sida luren och skojar till det för att det inte ska bli dålig stämning. Så när Fahd hade fixat fram ett segt WiFi så ringde jag genast kundservice för att be dem radera mitt gnäll. Rösten på andra sidan sade – ”Jag minns dig! Bra att du hör av dig”

Så Nej. En del kallar Belgiens byråkrati för självklar för Belgien är Kongos norra provins. Nehej. Bevis > igår fungerade inte mitt bankkort i lokala matpalatset. Fick använda ett annat kort vars kod jag knappt mindes. Ringer banken. Slussas runt väldig lite och så kommer svar både i ett telefonmeddelande och i appen – ”Du har för lågt tak för dagligt uttag. Höj det. Gör såhär.”

Men tillbaka. Varför gnälla där man är?

Vid 64 års ålder köper jag min första tvättmaskin

/ Hans Lind / Leave a comment

En som spelar en lång trudelutt när programmen är klara. 

Vi tror att detta är nåt sataniskt

Trappan ner till källaren är smal – så det behövde vara en maskin som är max 60 cm bred. Men så var det förpackningen som lade till 10 centimeter och det tog stopp i första trappsteget. Klä av maskinen och så svors det nerför trappan. Jag är osäker på vilket språk de svor på men jag tror det var turkiska. Ute på gatan svor en dam som inte kom förbi den mitt på gatan parkerade fraktbilen. De svärande tog det lugnt.

Huset börjar fyllas. Våning 3 har redan stirrat räddhågset på assistenten. Våning 2 flyttade in idag. Hon hade väldigt många stolar. Jag har 30 kaffekoppar så kanske kan vi starta verksamhet ihop. Hon har varit grälsjuk på någon under inflyttningen. En gäll stämma har sipprat ner genom trossbotten. 

I morgon installeras WiFi. Då blir livet som vanligt igen. TV- apparaten levererades idag. Den pratar.  Instruktionen är att sitta 2,2 meter från apparaten för vanliga program men 1.68 meter bort vid filmer. 

Det gamla hemmet är tömt och städat efter min konsts alla regler. Besiktaren som ska ha nycklarna hör inte av sig. Så här hänger jag med extra nycklar till en tom bostad. Behöver bara sopa rent i garaget så är mitt f d boende över. Gårdagens Uber-chaufför Paulo från Portugal tyckte att jag gjorde rätt i att flytta. -”Det är ju bara horeri i det här området”. 

Det är inte horeri i detta nya område. Knarkarna är utbytta mot ölgubbar. 

Tvättmaskiner ja. Jag har alltid bott i bostad med tvättstuga – eller i möblerade hem där tvättmaskin ingått. Men inte här. Ett rum utan vy i källaren med tvätt kombo torktumlare från Samsung spm spelar trudelutter och vispar ihop tvättmedlet till små kulor som projekterar kläderna. Högdraget väntar den med att börja tvätta tills den först har ”balanserat tvätten för bästa effekt”. Jag tror det är ett påhitt för att jag ska bli imponerad. 

TV-Apparaten – en LG – ville veta när jag är född. Doktor TV… You know too much!!!

Jette – vi har en konditor runt hörnet med de märkligt låga priserna på bakverk men ändå de största croissanterna. Och vi haver parker överallt. Assistenten är nöjd – men allt tar tid för det är nya inpinkade zoner att sniffa runt i. Det är gott om andra assistenter här. 

Inte en jävel ska släppas över bron

Covid-siffrorna brakar i höjden i Belgien. Hade de där märkliga expats som härjar i Sverige bott här hade de haft framfall redan 2020. Följt av blodförtvining i år.  Allteftersom läget faktiskt förbättras – många smittade men lindrigt sjuka – fortsätter de med ett tonläge som får hysteriska människor att framstå som sansade varelser. Undrar vad de härjade om innan pandemin?

69 timmar i Jette

/ Hans Lind / Leave a comment

Fel av mig att börja packa upp köket. Det tog för lång tid och ändå fick jag dricka första frukostkaffet ur ett whiskyglas. Kopparna låg i en av de understa boxarna. De är framme nu. Jag äger för mycket av allt så kartong efter kartong med saker jag inte kommer att använda åker ner en trappa. Loppmarknad nästa. Nån gång

Från söndag ska varje kund garanteras 10 m2 i en butik. I går var det ½ m2. Trångt. Icke enkelriktat. Jag hann också med den armeniska butiken. Granatäpplejuice!  Lokala konditorn med sockerchocksskyltfönster bjöd in assistenten som brottade sig in i butiken och flämtade vid åsynen av alla bakelser. Färsk äpple- och aprikospaj. 

Steffany från Peru är på besök hos en kompis till henne – 2 timmar och 3 tågbyten bort. Hon var uttråkad i den lilla vallonska byn så hon  dök upp 24 timmar i Jette. Bra så. Jag kunde packa upp – vardagsrummet nästan klart. Under tiden studsade hon runt med assistenten och en boll i trädgården. Bra så – för då hann jag med lång shopping utan stress i matpalatset. Ett barn i en kundvagn tog en glasburk med majonnäs och slängde den rakt ut framför mina fötter. En blivande granatkastare. Man halkar bra i majonnäs. 

Jag tror grannen tvärs över gården är Jeanne Dielemans. Hon kyler mat på balkongen. Det ryker av den heta potatisen och nu står Belgiens största kastrull där och ryker. Hon har välsignat assistenten. Beau!! Hälsade hon från sin balkong. Jag tror hon menade assistenten. Även lokala öldrickarna i Paul Garcet  parken utropar Beau  Chien!! 

Nästa upptäckt. En fin upptäckt. Den lokala blomsteraffären.  Butiken har stått still i 40 år. Det är en tidsmaskin. Priserna har också stått still några år. Oförskämt billiga hyacinter.

Jul utan julgran. Men det blir köttbullar och lax. Även bland flyttkartonger går det att ha en jul. Vi har ju fortfarande många julklappar att pack upp. Eller julflyttkartonger.

24 timmar i Jette

/ Hans Lind / Leave a comment

Det nya hemmet.

Jag har sett tre begravningsbyråer. En av dem hette Spruyt.

Jag har sett många byggnader som ser ut som servicehus. 

Parken det halva kvarteret bort stänger kl 19.00. Assistenten trånar vid grindarna. Men det hjälper inte. Inne i parken finns en meditationsruta med mosaikerade stenar. Men det går alltså inte att meditera mitt i natten. Inte hälsosamt heller för då blir man frostnupen. Det är rimfrost i gräset hela dagen. -4 grader.

24 timmar och har bara fixat ett fungerande kök och en fungerande säng. Jag sov bra.

Assistenten morrade vid alla nya ljud. Som när en bil körde förbi på gatan. Det är skillnad på 6e våning och på gatuplan. Men gatuplanet ger löften om tulpaner i trädgården till sommaren.  

Men matbutiken Delhaize ett kvarter bort. Ett matpalats. Adjö kvartersbutik. Välkommen matpalats.

I morgon kommer Steffany från Peru över dagen. Hon vill hjälpa till med att packa upp. Det får hon inte. Hon ska umgås med assistenten så jag kan packa upp. Idag har jag varit punktmarkerad. Så fort jag vänder mig om med en kartong så snubblar jag över assistenten. När jag går ner i källarförrådet med tomma kartonger – så springer assistenten från fönster till fönster. Jag hör de dunsande stegen på källartaket. 50 kilo hund som rusar runt. 

När jag kom hem med två tunga kassar från matpalatset (köp 3 portioner av laxinlindad chèvre så får du en fjärde gratis) så tittade jag in via fönstret mot gatan. Assistenten satt med den magiska blicken stint riktad mot lägenhetsdörren. Samma magiska blick som han riktar mot skafferiet när det finns biltong  där inne. Stirrar jag så öppnas dörren.

Det är inte lätt för assistenten att förstå varför vi bor här och inte hemma. Han lät flyttgubbarna bära ut alla saker -till och med hans barn. Han gick runt i sitt Pompeji bland minnen och såg ledsen ut. När jag kom tillbaka efter förrättat värv – 3 timmar senare – blev jag påsprungen och glädjechockad.  Kan assistenten ha trott att jag har flyttat och lämnar honom kvar? Är det därför jag är punktmarkerad hela eftermiddag och kväll igår och ända fram till kl 1900 idag? Nu sover han under bordet. Jag dricker min första Dry Martini. Paj i ugnen och massor av kartonger att packa upp.

120 centimeter

/ Hans Lind / Leave a comment

Tar med måttbandet inför kontraktsskrivandet.

Det räcker. Då kommer både soffa och fåtöljer in genom fönstret. Fönstret mot gatan. Men sedan är det dörren mot innangården. Där blir det stopp. För den kenyanska bulkiga utomhussoffan.

Men när kontraktet ska skrivas på – så vill hyresvärden bjuda på kaffe. I huset bakom innangården. Där har hans vän ett kontor. Med breda dörrar mot min innangård. Lösningen kommer. Vi lyfter soffan över staketet.

Problemet löst. Inflyttning i andra halvan av december. Då är tvättstuga och trappräcken färdiga.

Skriver på kontraktet i 3 exemplar. Armbågar mäklare och hyresvärd. Ena trevliga typer. Går till Jette centrum. Passerar butiker jag inte kommer att gå In i. Utom den armeniska matbutiken, det stora livsmedelsvaruhuset, hundaffären, Picard och den biodynamiska mataffären.

Det är lite luggslitet. Jette. Stadsdelen 8 spårvagnsstopp bort. Arg man med viftande krycka. Muttrande man med lös rottweiler. Hel familj på en madrass på trottoaren med varsin utsträckt pappersmugg. Äldre dam med sned peruk. Och så jag med nypåskrivet kontrakt i väskan. Här kommer jag ha mycket att fantisera om.

Betalar första hyran. Banken ringer. -”Är det du som har gjort överföringen?” -”Ja?” -”Det är så mycket phishing nuförtiden så vi kontrollerar en del betalningar.” Sedan ger Myriam på banken mig en instruktion om hur jag ska skaffa ett blockerat konto för 2 månaders hyr-deposition. Och hennes kollega ska ringa mig på måndag om hemförsäkringsöverflyttning.

Belgien. Detta byråkratiska näste har blivit problemlösarnäste. Allt fixas. På en gång.

I eftermiddag ska assistenten sniffa runt i Jette. Han ska godkänna sitt nya hood.

-”Men trappan!!!”

/ Hans Lind / Leave a comment

-”Men trappan!!!

Jag oroar mig för den. Söker stöd mot väggen när jag går upp – men det är värre när jag ska ned. Brant.

-”Det kommer upp ett räcke” säger mäklaren som mest oroar sig för att hunden ska ramla. Jag är mer orolig för att jag ska ramla.

Jag tänker – om jag får hyra lägenheten – bygga mur av kokböcker efter vänstra kanten.Och svindelträna. Men det ska upp ett räcke. Säger mäklaren..

Det är 8 hållplatser bort. Spårvagn. Inte en endaste av de som kliver på plingar sin biljett.

Jette. Stadsdelen som är låg. En by som blev uppslukad av Bryssel. Hukande hus som inte vuxit högre än 4 våningar.

Det finns en lägenhet till. Högst upp med milsvid utsikt. Men med terrass utan räcke. –”Det ska sättas upp ett räcke” säger mäklaren. Men de smala trapporna och ingen hiss avskräcker. Då är bottenvåningen bättre. Med innangård med stort träd. Och tvättstuga i källaren.

Vandrar i kvarteren. Armenisk restaurang. Bra. Bageri med sockerchock i skyltfönstret. Mycket gelatin.

Stor park ett halvt kvarter bort.

Med råttgift. Kommunen varnar hundägare – och hundar – för råttgiftet.

En stor Delhaize – riktigt stor. Skällande hundar.

Kommer hem. Fyller i ansökningsblanketten. Skickar med kopia på id-kort (bägge sidor), skattedeklarationskopia, 3 senaste lönespecifikationerna, bevis på att jag har betalt hyran det senaste året. Detta är Belgien som älskar kopior. Nästan lika mycket som Peru. Nästan.

Väntan på hyresvärdens beslut.

Det finns gott om lediga lägenheter i Belgien. Det finns gott om hyresvärdar i Belgien som inte accepterar hundar. I hela landet finns det 40-talet lediga bostäder med hyra < 1200 euro som godtar stora hundar. De vet inte vad de går miste om.

************

Uppdatering 3 dagar senare.

Hyresvärden har valt mig (oss) som hyresgäst. Det räckte med att svara på 4-5 annonser och se en bostad och vi har ett hem i 3 år till. Minst. Assistenten kommer nog att vänja sig. Det är närmare till stora parker där än här.

Idag gick vi runt i 70 minuter i den rojala parken. Scouterna vällde runt där. En lös labrador hade fått för sig att sticka upp snoken i assistentens bakdel. Brottningsmatch med assistenten för att förhindra labradormos.

Stilettos and broken bottles….

/ Hans Lind / Leave a comment

På dagen. Skrikande barn. Bolljagande hundar. Ibland ett picnic-gäng. Sol. Grönt gräs. Stilla vindars sus.

Men på natten. Då händer något. Vi vet inte riktigt vad. Men vi ser spåren.

Morgonvandring. Tidig söndag morgon. Folktomt. Men så kommer två män springande. Inte sådär Vi-måste-hinna-med-spårvagnen spring. Utan Vi-måste-undan-fort.

Sedan börjar vi gå på tå. I zickzack. Krossade ölflaskor. Fler än vanligt. Avspärrningsband som polisen knutit runt den stiliga mattlackade Audin. Bilen som får mig att tänka på James Bond-filmer. Den ser oskadd ut. Avspärrningsband längre fram. Fler band. Runt ett träd som det ligger fler krossade ölflaskor vid. Två män som ser spaka ut. En polisbil där det antecknas för fulla muggar.

Så krossade flaskor. Springande män. Poliser. Avspärrningar. Ingen aning vad som hänt men parken som på dagtid är en oas beter sig annorlunda på natten.

Vi går vidare.

Någon har lämnat sina kalsonger. Varför vet vi inte.

Det händer ”spännande” saker i parken på nätterna. Spår tyder på att gatuhörnsdamerna – och herrarna i damkläder tar sina kunder till parken. Kan det vara torskkalsonger? Vi kommer aldrig att få veta.

Någon natt måste vi ta en nattvandring. För att bevittna parkens nattliv. Eller inte. Fantasin är mer livlig än verklighetens stiletter och krossade flaskor.

*****

Granne rapporterar. Hon hade pratat med polisen. Slagsmål med krossade flaskor. En i allvarligt tillstånd på sjukhus.

En vandring mellan två olika världar

/ Hans Lind / Leave a comment

Innan vi hamnade bakom den förgyllda stjärten hade vi gått genom Turkiets små kvartersbutiker med uppskurna vattenmeloner som lockade förbipasserande, kebab-restauranger som osade och barer där folk drack kaffe istället för öl.

Men sedan kom vi fram till en park omgiven av insektshotell, ängsblommor pch vida vyer, Ett område med budget. Stor budget. Balkonger med möbler istället för cyklar och överblivna hushållsmaskiner och fransiga heltäckningsmattsrullar. Vi tittar på balkongerna. Ett försiktigt letande efter ett nytt hem. Det kryllar av lediga bostäder. Sajten Immoweb är fylld. Och det stajlas minsann inte med L:a Bruket tvålar och citronfyllda skålar. Tvärtom.

Här släpps inte stylister in när fotografierna ska tas.

Men det är gott om tid att fortsätta Immoweb-knarka. Det är 1a januari som flytten ska ske.

Fortsätter vandra.

Det går en järnväg genom området men den är kamouflerad av träd. Det gröna Schaerbeek. Inte det parklösa Schaerbeek där gatan är en lekplats.

Vi vänder om halvvägs in i Park Josaphat för vi möter en arg svan som ockuperat gångvägen. Möte mellan fågelhatande assistent och en allthatande svan kan bara sluta illa så vi vänder om. Tillbaka genom parklandet och sedan Turkiet för att komma hem. Två världar. I Turkiet kommer att anfall uppifrån. En matta som vädras på en balkong bestämmer sig för att fly och landar framför våra fötter och tassar med en smäll. Dammet yr. Det råder masktvång på de turkiska gatorna. Eller så har skyltarna helt enkelt inte plockats bort.

Det är två världar. Bara 20 minuters vandring hemifrån.

Plötsligt är jag i Portugal

/ Hans Lind / Leave a comment

Jag har gått genom en tunnel. En tunnel som jag aldrig sett förut. Jag har gått under en bro. En bro som jag inte visste fanns. Jag är vilse. Men jag har hamnat i Portugal.

Vandringen till Portugal började halv åtta i morse. Det var de där 5 kilometrarna till djurkliniken. Operation 2. Resterande bråck ska lagas. Vi går genom parker. I den sista parkens innan kliniken så försöker jag rena rumpan på assistenten med våtservetter. Man ska vara hel och ren inför doktorns skarpa öga. Det går sådär för han sätter sig ner i gruset direkt efteråt. Få bort grus med våtservett går inte. Det får veterinären fixa.

Vem som ylar högst vid avskedet på kliniken får utomstående avgöra. Jag vandrar iväg. Jag har ett mål – frukost och kylunderlag som gåva till grannhunden Doodle vars husse ska köra till kliniken för att hämta en groggig assistent med mig.

Jag hade ett mål. Men jag går vilse. Totalt vilse. Det är en vandring med balkongbeundran. -”Där kan vi bo! Eller där! Men vänta den här gatan ser ju trevlig ut!” Efterbeek har en hel del bovärda gator.

Om ett halvår är det dags att flytta. Hyresvärden ska sälja lägenheten. Jag och assistenten ska gå i pension. Flytten denna gång får bli kort. Inom Bryssel. En rejäl balkong/terass är ett måste. Därför går jag med näsan i vädret och tittar på balkonger. Och går vilse.

Och ser saker jag aldrig sett förr. Som den magnifika moralmuralen. Och helt plötsligt pratar alla portugisiska. Jag har hamnat i portugalienland i Bryssel. Ett lockande område. Jag trodde portugiserna höll till i St Gilles området – men även här finns de. Östra Ixelles.

Jag slutar envisas. Vill inte gå ännu mer vilse. Tar fram Google Maps och hittar rätt. Kylunderlag och frukost.

Men det var en bra vandring. Många balkonger. Många idéer om var vi kan bo.

Under tiden låg assistenten på operationsbordet. Veterinären ringer – ”Jag hittar inget bråck…. Det måste ha läkt efter kastrationen.. Hämta honom när han vaknat upp – sådär 1630” . Jaha. Det var ju en bra nyhet. En operation som påbörjas men avslutas utan färdig operation. Öppna och sy igen….. Men bra att veta att bråcket har läkt.

Jag har samma erfarenhet. Som 19 åring hade jag ett ljumskbråck. Kunde inte springa. Hälsocentralens läkare -” Är det stressigt med studierna?” (Han hade väl gått nån vidareutbildning i psykosocialitet) -”Nej – men med springandet…” Det stack knivigt i ljumsken för varje gångsteg.

Remiss till kirurgen. – ”Nja – sade denne… Bråcket är så pass litet så vi väntar och ser”. Jag väntar fortfarande. 42 år senare. Jag kan springa och har gjort det i 42 år.

Assistenten och jag. Våra bråck är självläkande. Son och far. Vi brås på varandra. När han är pigg så tar jag en vandring med honom till Portugal så han får sniffa fram en bra balkong.

*********

Senare på dagen. Noterar att kärlek växer när man sitter i ett väntrum och hör ett yl runt hörnet och assistenten kommer som skjuten ur en kanon.

7,6 kilometer…..

/ Hans Lind / Leave a comment

….det är det mest avlägsna jag varit från mitt hem under ett helt år. Eller mer än så. 15 månader. 15 månader av närhet.

4,4 kilometer den näst längsta utfärden. Men dit har jag varit 2 gånger.

Det har inte blivit några långväga resor sedan mars 2020. 7,6 kilometer och 4,4 kilometer. Mer avlägset än så har det inte blivit.

Annat var det för 2 år sedan. 11727 kilometer till Siem Reap. 8963 kilometer till Antigua, Guatemala. 5533 kilometer till Dakar. 9786 kilometer till Kigali.

Det är historia. Avlägsen historia. Nuförtiden rör jag mig i närområdet. Saknar inte avstånden. Pandemin visar att det går att förflytta mig 3 meter mellan dator och espressomaskin och ändå möta folk från alla hörn. Men utan iskall luftkonditionering.

Det där med avståndsbehov från närområdet började egentligen i Juba. Att duscha i rent vatten – att äta färsk frukt – att gå på en gata utan att ramla ner i ett hål. Det behovet tog mig till Istanbul. Till Dubai. Och det fortsatte allteftersom jag flyttade till städer med brister. Åk till Paris, Barcelona, Madrid, Prag, Berlin och så vidare. Avbrott från dammet och det sega köttet (tips – lägg mogen papaya i skivor på steken några timmar så går det minsann att skära i det utan att använda slaktarredskap)

Jag har inget behov av avstånd längre. Det räcker utmärkt med 7,6 kilometer. På den vägen hittade jag det lilla konditoriet. På 4,4 kilometersvägen hittade jag Eggs Benedict som smakade perfekt.

I morgon är det avmaskning. Bara i butiker, offentliga lokaler och trånga shoppinggator gäller masktvång. Ett år utan att se om folk ler eller inte. Slut med det. Fram för ansiktsigenkänning.

Det finns mycket kvar att upptäcka utan gå för långt. Pommes-Frites museet står på listan. Bara en sån sak. Ett museum för friterad potatis. En värld fylld av upptäckter.