Stilettos and broken bottles….

På dagen. Skrikande barn. Bolljagande hundar. Ibland ett picnic-gäng. Sol. Grönt gräs. Stilla vindars sus.

Men på natten. Då händer något. Vi vet inte riktigt vad. Men vi ser spåren.

Morgonvandring. Tidig söndag morgon. Folktomt. Men så kommer två män springande. Inte sådär Vi-måste-hinna-med-spårvagnen spring. Utan Vi-måste-undan-fort.

Sedan börjar vi gå på tå. I zickzack. Krossade ölflaskor. Fler än vanligt. Avspärrningsband som polisen knutit runt den stiliga mattlackade Audin. Bilen som får mig att tänka på James Bond-filmer. Den ser oskadd ut. Avspärrningsband längre fram. Fler band. Runt ett träd som det ligger fler krossade ölflaskor vid. Två män som ser spaka ut. En polisbil där det antecknas för fulla muggar.

Så krossade flaskor. Springande män. Poliser. Avspärrningar. Ingen aning vad som hänt men parken som på dagtid är en oas beter sig annorlunda på natten.

Vi går vidare.

Någon har lämnat sina kalsonger. Varför vet vi inte.

Det händer ”spännande” saker i parken på nätterna. Spår tyder på att gatuhörnsdamerna – och herrarna i damkläder tar sina kunder till parken. Kan det vara torskkalsonger? Vi kommer aldrig att få veta.

Någon natt måste vi ta en nattvandring. För att bevittna parkens nattliv. Eller inte. Fantasin är mer livlig än verklighetens stiletter och krossade flaskor.

*****

Granne rapporterar. Hon hade pratat med polisen. Slagsmål med krossade flaskor. En i allvarligt tillstånd på sjukhus.

En vandring mellan två olika världar

Innan vi hamnade bakom den förgyllda stjärten hade vi gått genom Turkiets små kvartersbutiker med uppskurna vattenmeloner som lockade förbipasserande, kebab-restauranger som osade och barer där folk drack kaffe istället för öl.

Men sedan kom vi fram till en park omgiven av insektshotell, ängsblommor pch vida vyer, Ett område med budget. Stor budget. Balkonger med möbler istället för cyklar och överblivna hushållsmaskiner och fransiga heltäckningsmattsrullar. Vi tittar på balkongerna. Ett försiktigt letande efter ett nytt hem. Det kryllar av lediga bostäder. Sajten Immoweb är fylld. Och det stajlas minsann inte med L:a Bruket tvålar och citronfyllda skålar. Tvärtom.

Här släpps inte stylister in när fotografierna ska tas.

Men det är gott om tid att fortsätta Immoweb-knarka. Det är 1a januari som flytten ska ske.

Fortsätter vandra.

Det går en järnväg genom området men den är kamouflerad av träd. Det gröna Schaerbeek. Inte det parklösa Schaerbeek där gatan är en lekplats.

Vi vänder om halvvägs in i Park Josaphat för vi möter en arg svan som ockuperat gångvägen. Möte mellan fågelhatande assistent och en allthatande svan kan bara sluta illa så vi vänder om. Tillbaka genom parklandet och sedan Turkiet för att komma hem. Två världar. I Turkiet kommer att anfall uppifrån. En matta som vädras på en balkong bestämmer sig för att fly och landar framför våra fötter och tassar med en smäll. Dammet yr. Det råder masktvång på de turkiska gatorna. Eller så har skyltarna helt enkelt inte plockats bort.

Det är två världar. Bara 20 minuters vandring hemifrån.

Plötsligt är jag i Portugal

Jag har gått genom en tunnel. En tunnel som jag aldrig sett förut. Jag har gått under en bro. En bro som jag inte visste fanns. Jag är vilse. Men jag har hamnat i Portugal.

Vandringen till Portugal började halv åtta i morse. Det var de där 5 kilometrarna till djurkliniken. Operation 2. Resterande bråck ska lagas. Vi går genom parker. I den sista parkens innan kliniken så försöker jag rena rumpan på assistenten med våtservetter. Man ska vara hel och ren inför doktorns skarpa öga. Det går sådär för han sätter sig ner i gruset direkt efteråt. Få bort grus med våtservett går inte. Det får veterinären fixa.

Vem som ylar högst vid avskedet på kliniken får utomstående avgöra. Jag vandrar iväg. Jag har ett mål – frukost och kylunderlag som gåva till grannhunden Doodle vars husse ska köra till kliniken för att hämta en groggig assistent med mig.

Jag hade ett mål. Men jag går vilse. Totalt vilse. Det är en vandring med balkongbeundran. -”Där kan vi bo! Eller där! Men vänta den här gatan ser ju trevlig ut!” Efterbeek har en hel del bovärda gator.

Om ett halvår är det dags att flytta. Hyresvärden ska sälja lägenheten. Jag och assistenten ska gå i pension. Flytten denna gång får bli kort. Inom Bryssel. En rejäl balkong/terass är ett måste. Därför går jag med näsan i vädret och tittar på balkonger. Och går vilse.

Och ser saker jag aldrig sett förr. Som den magnifika moralmuralen. Och helt plötsligt pratar alla portugisiska. Jag har hamnat i portugalienland i Bryssel. Ett lockande område. Jag trodde portugiserna höll till i St Gilles området – men även här finns de. Östra Ixelles.

Jag slutar envisas. Vill inte gå ännu mer vilse. Tar fram Google Maps och hittar rätt. Kylunderlag och frukost.

Men det var en bra vandring. Många balkonger. Många idéer om var vi kan bo.

Under tiden låg assistenten på operationsbordet. Veterinären ringer – ”Jag hittar inget bråck…. Det måste ha läkt efter kastrationen.. Hämta honom när han vaknat upp – sådär 1630” . Jaha. Det var ju en bra nyhet. En operation som påbörjas men avslutas utan färdig operation. Öppna och sy igen….. Men bra att veta att bråcket har läkt.

Jag har samma erfarenhet. Som 19 åring hade jag ett ljumskbråck. Kunde inte springa. Hälsocentralens läkare -” Är det stressigt med studierna?” (Han hade väl gått nån vidareutbildning i psykosocialitet) -”Nej – men med springandet…” Det stack knivigt i ljumsken för varje gångsteg.

Remiss till kirurgen. – ”Nja – sade denne… Bråcket är så pass litet så vi väntar och ser”. Jag väntar fortfarande. 42 år senare. Jag kan springa och har gjort det i 42 år.

Assistenten och jag. Våra bråck är självläkande. Son och far. Vi brås på varandra. När han är pigg så tar jag en vandring med honom till Portugal så han får sniffa fram en bra balkong.

*********

Senare på dagen. Noterar att kärlek växer när man sitter i ett väntrum och hör ett yl runt hörnet och assistenten kommer som skjuten ur en kanon.

7,6 kilometer…..

….det är det mest avlägsna jag varit från mitt hem under ett helt år. Eller mer än så. 15 månader. 15 månader av närhet.

4,4 kilometer den näst längsta utfärden. Men dit har jag varit 2 gånger.

Det har inte blivit några långväga resor sedan mars 2020. 7,6 kilometer och 4,4 kilometer. Mer avlägset än så har det inte blivit.

Annat var det för 2 år sedan. 11727 kilometer till Siem Reap. 8963 kilometer till Antigua, Guatemala. 5533 kilometer till Dakar. 9786 kilometer till Kigali.

Det är historia. Avlägsen historia. Nuförtiden rör jag mig i närområdet. Saknar inte avstånden. Pandemin visar att det går att förflytta mig 3 meter mellan dator och espressomaskin och ändå möta folk från alla hörn. Men utan iskall luftkonditionering.

Det där med avståndsbehov från närområdet började egentligen i Juba. Att duscha i rent vatten – att äta färsk frukt – att gå på en gata utan att ramla ner i ett hål. Det behovet tog mig till Istanbul. Till Dubai. Och det fortsatte allteftersom jag flyttade till städer med brister. Åk till Paris, Barcelona, Madrid, Prag, Berlin och så vidare. Avbrott från dammet och det sega köttet (tips – lägg mogen papaya i skivor på steken några timmar så går det minsann att skära i det utan att använda slaktarredskap)

Jag har inget behov av avstånd längre. Det räcker utmärkt med 7,6 kilometer. På den vägen hittade jag det lilla konditoriet. På 4,4 kilometersvägen hittade jag Eggs Benedict som smakade perfekt.

I morgon är det avmaskning. Bara i butiker, offentliga lokaler och trånga shoppinggator gäller masktvång. Ett år utan att se om folk ler eller inte. Slut med det. Fram för ansiktsigenkänning.

Det finns mycket kvar att upptäcka utan gå för långt. Pommes-Frites museet står på listan. Bara en sån sak. Ett museum för friterad potatis. En värld fylld av upptäckter.

Nästan eufori över det normala

Det har inte varit läge att öppna när de andra öppnade för 2 veckor sedan. Det har varit kallt. Men i helgen skruvade hon upp en neonslinga på väggen. Planterade blommor i fönsterlådorna.

-”Jag öppnar på måndag

Favoritrestaurangen. Brasserie du Gourmet. Några kvarter bort.

Assistenten rusar det sista kvarteret. Bråttom. Han lugnar sig först när han har fått sina köttbullar. Boulettes. Då äntligen lägger han sig under bordet.

Jag får min sparris. Den får jag behålla. Assistenten smakar på en bit och spottar ut den med ett högt harkelljud.

Och så kommer juveleraren med sin e-bok, beställer som vanligt en förrätt och en flaska rödvin. Han tycker att assistenten är smalare över kinderna. Kyparen Pedro tycker att assistenten har blivit bredare över axlarna.

Och så kommer översätterskan. Med två herrar. Nya herrar. Jag har inte sett dem förr, men hon verkar nöjd. Hon har glömt bort assistentens namn – ”Det är något med Amor?” Säger hon. Nästan.

Teriyakibiffen. Perfekt. Rödvinet bjuder huset på. Som calvadosen, köttbullarna och rödvinet. Det är euforin. Euforin att börja umgås igen. Att välja i menyn. Att veta att det vankas god mat. Att det kommer köttbullar i en plastskål efter en stund. Att höra assistentens jubelrop när köttbullarna kommer. Köttbullarna som han har väntat på i 8 månader.

Vi har gått förbi varannan dag. Tryckt nosen mot dörren. Förbannat nerstängningen.

Men nu är restaurangerna öppna. Den 9e juni får man till och med sitta inomhus.

Antalet inlagda på IVA har gått ner under 500 – så om det fortsätter så här så blir det ett stadigt öppnande av samhället. 4 juni tas beslut. Men i väntan på det får vi sitta ute – så länge det är varmt.

Det känns nästan som normalt.

Korkarna flyger…..

På lördag skedde det. Hur länge höll det på? Jag letar bland instagramfoton och ser att det var 9e oktober då jag senast var på restaurang. 7 månader. Det var ett tag. Ett långt tag. Lördag. Restaurangernas terrasser öppnade. Men inte längre än till 2200. Och 1,5 meter mellan borden. Ingen tjuvlyssning längre.

Men det sker inte på lördag. Inte för mig. Det regnar. Det är kallt. 12 grader. Så mycket längtar jag inte efter frihetskänslan.

Men uteborden är fyllda. Rejält fyllda. Högljutt och glatt. Frihet.

På söndag däremot – 26C och stark vind från söder. Letar upp en bar med riktning norr så södervinden inte når oss. Och Le Bridge har infört Orval på menyn. Bra så.

Polisbilen smyger förbi – granskar bordsavstånden. Smyger vidare. Till nästa bordavståndsmätningsuppdrag.

På en del gator är det svårt att ta sig fram på trottoarerna. De är fyllda med bord. Till och med tvärs över gatan. Ut med bohaget på gatan – för in på restaurangen får man ändå inte gå. Förutom toaletten. Med mask på.

Ändå. En sorts normalitet mitt i restriktionerna.

På onsdag får jag min andra vaccinspruta. Ledig i 4 dagar efter det. Bra så. Närmare det normala. Och det börjar pratas om en Sverigeresa i september. Det känns långt borta.

Dörren är stängd….

Vid varje promenad runt Béguinage-kvarteren så ökar assistenten på sina steg. Riktning restaurang. Framåt. Ställer sig med nosen mot dörren och tror att den ska öppnas genom hans viljestyrka.

-“Está cerrado..” säger jag. Och han ger med sig.

Det är snart 7 månader sedan vi åt på restaurang senast. 9 oktober. 2020. Sedan dess har restaurangerna varit stängda. Vi har ägnat oss åt frites med majonnäs eller våfflor med blåbärssmak på en parkbänk. Det smakar inte lika gott som vid ett restaurangbord med en kall Orval i glaset.

8e maj. Kanske kanske kan restaurangerna öppna sina terrasser. –“Det måste bli 15-16 C varmt på kvällarna innan jag öppnar” säger favoritkrögerskan.

Hon som ger assistenten köttbullar innan jag får min varmrätt. Hon som ger honom vatten innan jag får min öl.

Precis som det ska vara.

Inte att undra på att han ökar på stegen när han ser köttbullsparadisets dörr. Men han får vänta 2 veckor till. Om inte….. sjukhusinläggningarna ökar. Det ser ut så nu efter några dagars nergång.

Sakta har förändring anats. Teatern i kvarteret har börjat släppa in publik – om de snabbtestas i tält utanför teatern. Men det handlar inte om de stora skarorna publik – utan en handfull.

Resten är stängda dörrar. Och tystnad.

Det borde skrikas. Högt. Men det är tyst. Eller så skriks det bakom de stängda dörrarna. Men det hörs inte. Staden är fylld av muralmålningar. Det är seriefigurer och glada fiskar. Och så skrikaren vid lekplatsen på Rue Léopold. Den sticker ut bland de färglagda leende muralmålningarna. Ett lockdown-skrik. Eller så är det en rocksångare. Jag måste veta. Letar. Och hittar. Det är en del av utställningen RVLT! från 2018 som mindes revoltåren 1968.

Revolt? Hur ser revolten mot de stängda dörrarna ut? Några försök till demonstrationer. Några hundra deltagare. Nåt aprilskämt om en ravefest i Bois de la Cambre som lockade flera tusen. Och flera vattenkanoner.

Jag går ut med assistenten. Vi letar revolt. Vi letar skrik.

Vi hittar en ockuperad kyrka. De papperslösas protest mot den eviga väntan. Vi ser pilar klistrade på trottoarerna med riktning kyrkan. Det är ju också en sorts protest mot de stängda dörrarna. Dörrarna som stängts framför dem när de letar asyl. Men det är tyst om de lockdown-stängda dörrarna.

Handeln protesterar med statistik. Lågmäld statistik. Påskhandeln gick åt skogen. Kunder behövde boka tid för att kunna handla i en butik som inte sågs som nödvändig – typ apotek och mataffärer. Och blomsteraffärer! Glad att blommor ses som livsnödvändiga….

Från igår kan man handla utan tidsbokning. Dörrarna öppnas något. På torsdag får jag klippa mig. 2 månader sedan sist. Frisören måste ha dörren mot gatan öppen. Säger regelverket. Ventilera! Men han får klippa mig. Han är också lågmäld. Han har fått ett lockdown-bidrag. Jag är för finkänslig för att fråga hur mycket det är. Men han pratar om sina två katter varje gång jag är där. Även om de stängda dörrarna gjort att det blev 2 besök på ett halvår. Ett långhårigt halvår.

Om jag vore pensionär (det är 17månader dit) skulle jag gå runt och intervjua folk om hur livet bakom de stängda dörrarna har varit. Och är. För de är fortfarande stängda även om det gläntar lite.

Mannen som skriker åt bilar i korsningen till höger – har faktiskt efter dryga 2 år sagt sin första mening till mig. Han sade att assistenten blir blöt om det regnar. Jag höll med. Huset han bor i håller på att rustas så han är ofta ute på gatan. Skrikandes åt bilar. Han bor i ett hus för socialt utsatta. Det visste jag inte förut – men när fasaden målas så sätter kommunen upp en stor skylt att ‘de rustar hus för socialt utsatta’. Tack. Liksom.

Efter de inledande meningarna efter två så ska jag nog kunna fråga honom hur hans liv varit bakom de stängda dörrarna. Men han ska få skrika klart på bilar så länge.

Staden tinar upp och sätter sig ner

Vi iakttar folks parkvanor

Det blev en sådan där dag där alla virusar glöms bort. En bro nästan på plats. En folkmyllerpark. Distanspark. De enda som inte distanserar sig är hundarna som kör upp nosen i varandras bak.

Men först Susan Daniel. Hon har fått en bro uppkallad efter sig. Den är nästan på plats.

Fotgängare, cyklister och lokaltrafik får kliva runt på Susan Daniel-bron. Snart klar. Men det är inte dit vi ska. Det är dags att inspektera Tours&Taxis parken. Det har inte regnat på flera dagar så den normalt sett gyttjiga parken är torr. Vi passerar en graffitivägg som bara kan beskådas från en parkeringsplats. En grafitör är i full fart med att måla läppar medan hans Shiba tittar på.

Ett sällskap i parken utmärker sig. En av männen putar med rumpan och de andra sparkar en fotboll mot hans stjärt. De flesta missar. Han verkar missnöjd.

En kvinna sover med huvudet mot en mans runda mage. Det är frid. Det är söndag. Långt bort från trängslet. Långt borta från förra årets regelverk. Då fick man inte sitta på parkbänkarna eller på gräset. Cirkulera! Beordrade cykelpolisen. Vad lite man visste då. Vad mycket man skrämdes då. Inte ens om man var ensam fick man sitta på en parkbänk. Det känns som en evighet sedan men är bara 12 månader bak.

Fritesvagnen har öppnat. Ett tag var till och med de stängda. Vi sätter oss med en stor frites med extra majonnäs. Assistenten vägrar äta frites utan majonnäs. Vi får sitta och äta. Ett tag var allt ätande utomhus förbjudet. Cirkulera! Sitt inte där och samla på dig virus!

Ett äldre par kommer med ett hopfällbart badmintonnätsstativ. Jag visste inte att sådan fanns. Nu vet jag det. Jag vet inte om de var förbjudna för ett år sedan….

Sakta sakta ska Belgien öppna upp. Butiker utan bokning för besök öppnar 26e april. Samtidigt öppnar också frisörerna. Tack! Har en bokning 29e april…. Restaurangerna får öppna sina bord utomhus den 8e maj. Då ska jag hänga på låset till favoriten. Om hon inte gått i konkurs. Det är tunga gardiner för fönstren. De fanns inte på plats tidigare. Jag hoppas hon renoverar stället men det kan också vara en nedmontering på gång.

12e maj får jag min andra vaccindos. Samma dag som balettdansösen på våning 3. Då kan vi sluta vinka till varandra på avstånd. Då kan takterasserna bli en samlingsplats igen.

Vindruve- och vitavinbärsbuskagen har klarat sig bra. Rosorna och murgrönan också. Persiljan och gräslöken går in på sin andra säsong.

Resten är död och elände.

Och de där blå sakerna som dyker upp varje vår i skogarna runt Hallenbos dyker upp i en kruka. Hur de hamnar där vet jag inte. Det måste finns lökar som överlever år efter år. Som ett virus. Men ett vackert virus.

Sakta sakta är det vanliga på väg tillbaka. En stad som tinar upp ur Covid-19 kylan .

I väntan på en biverkan….

…som inte kommer.

Tisdag kväll 22.42. Ett SMS. Ett förvånande SMS. “Registrera tid för din vaccin“. Ok då. Jag gör det och får en tid 16 timmar senare. Vafalls? De höll ju på med +75:orna. Och redan nu får jag tid för min första dos…. Kan det vara så att många avstår? Kan Ramadan göra att folk väntar med vaccin till efter Eid al Fitr? (fast vaccin inte bryter mot fastereglerna). Eller hur kan det finnas så mycket lediga tider så snabbt?

Belgien är ett mystiskt land men det är bara att tacka och ta emot. 8 maj öppnar gatuserveringar. Man får gå ut på natten – men bara i grupper om 3. Och så den däringa knuffelcontacten … folk utanför hushållet som man får krama och cuddla med. Från att ha varit en – blir de nu två – men de måste komma från samma hushåll.

http://www.brusselstimes.com

Samma hushåll. Låter lite eehh… 3kantigt. Men jag antar att man ska få krama både mormor och morfar – om de bor ihop. Snuskigare än så är det inte. Tror jag.

Tillbaka till nålen. Det var snitslade banor på vaccinationscentret. Grönt för att kliva in mot nålen. Blått för att lämna nålen. Sprit på händerna. Termometer mot pannan.

-“Varsågod! Följ de gröna pilarna!

En stol utanför ett bås. Sitt! Och där sitter jag med alla gamlingar. Och så in i båset. Två snabba frågor om allergi eller blodförtunnande mediciner och vips så sitter ett plåster där och hade jag inte haft ont i armen idag så skulle jag inte vetat om att jag var vaccinerad.

-“Sitt!”

Nästa order. 15 minuters observationssitt. Jag observerar de andra. De observerar andra. Känslan av en ugglekoloni. Storögda. Väntare. Registrering vid utgång. Ut på gatan.

En frihetskänsla. Även om det tar 14 dagar innan effekten börjar verka. Lagom till restaurangöppnandet. Och så stick 2 den 12e maj. Mer frihet. Väldigt mycket mer frihet,

Jag har skakat av mig skaklarna. Jag tränar inför den ökande friheten. Kökstvångets 8 veckor är över. Hello Fresh. Kartong med 5 middagar som levererades varje söndag.

Det började bra – men mönstret blev tydligt efter ett tag. Mycket potatis, Mycket spenat. Mycket aubergine. Mycket morötter. Och så ynkligt lite kött, fisk, kyckling. In med det billiga – ut med det dyra, En del rätter – framförallt de som lagades till på 20 minuter var bleka. Av de 8 veckornas 40 middagar är det maximalt 4-5 rätter jag gillade. Resten var magmättare. Det var en bra period. Smittan rusade. Sjukhusinläggningarna rusade. Då var det bra med kartongmiddagar som lades utanför dörren. Nog med det. Nu åker kokböckerna fram igen.

Belgien är otåligt. Men inte som de i Sverige som kräver ostkupetillvaro. Belgarna kräver kosläppstillvaro. Ut och hoppa. Men medan det inte går så … ja en ung kvinna dog när hon sökte fly via ett fönster när polisen avbröt ett lockdown party. Det är dagliga historier om folk som försöker bryta restriktionsbojorna. Men 8e maj får jag dricka en öl eller två. Ute. Längtar.

Avskärmad

Men äntligen en EU-byråkrat som föreslog ett promenadmöte istället för att stirra in i en skärm. Halvvägs från varsin skärm. Ixelles och Yser. Så det blir den Kungliga Parken. Parc Royal. Det är uppförsbacke dit och nerförsbacke hem. Bra så. Assistenten får följa med. Han vilar under parkbänken medan vi pratar civilsamhällets krympande utrymme, den nya EU budgeten och varför kärnstöd till organisationer vore så mycket bättre än projektstöd. Det är fler hundar än människor i parken (en människa har tre hundar).

Det är en folktom stad. Hemarbete råder. Eller så har familjerna flytt – det är påsklov. Denna vecka och nästa.

Arbetsdagen blir så mycket bättre. Mer energi. Mindre skärm. Detta ska hädanefter bli min melodi. En parkpromenad istället för skärmmöten. Om mötesmänniskan finns i närheten.

Damerna och herrarna i damkläder har kommit tillbaka till gatuhörnen. Det östeuropeiska gatuhörnet har blivit latinamerikanskt för vid det latinamerikanska gatuhörnet pågår gatuarbete. Prostitution är förbjudet under pandemin, men det struntar den rumänskregistrerade BMWn i där han sitter och bevakar sina damer.

Men vi får fri väg. När assistenten kommer flåsandes är det som Moses som delar Röda Havet. Damerna far åt alla håll de kan under tystnad men med en bevakande blick på assistenten. Men bordellhotellen är stängda. Var går de med kunderna? På dagarna vet jag inte. Men på kvällarna då får parken där vi tar morgonvandringen fungera som tjänstgörande bordellhotell.

Vi ser spåren.

Allteftersom pandemin fortsätter – så ökar de tillfälliga arbetena. Till och med skateboardaren som först blev utskälld av assistenten och sedan blev den bästa vännen . “The most beautiful dog in Brussels!!” – har blivit cykelbud. Restaurangen där han arbetade har stängt. Gatuhörnet med alla som vill arbeta extra som bärare på stora marknaden har tredubblat sina tillfällighetsarbetare. Afrika på södra sidan korsningen. ÖstEuropa på norra sidan. De två hörnen med prostituerade har blivit 5 hörn. I denna folktomma stad. Tillfällighetsarbete som överlevnad.

På morgnarna möter vi de fyra amerikanska ungdomarna vilt pladdrandes på väg med sin kärra med smörgåsar och termosryggsäckar med kaffe. På väg mot tillfälligheterna. Kaffe? Jag tror inte att den afrikanska sidan av korsningen gillar kaffe. Det är min erfarenhet från de 4 länder i Afrika jag har bott i – det dricks väldigt lite kaffe. Det är thé med mjölk. Eller mjölk med thé och 4-5 skedar socker.

De går inte till de prostituerades gatuhörn – utan till männen. Det är män som söker tillfällighetsarbete. De som vill arbeta på stora marknaden. Damerna i gatuhörnen får inget kaffe och smörgåsar. De är ensamma. I väntan på sällskap.

De papperslösa har bosatt sig i Église Saint Jean Baptiste au Béguinage. Kyrkan med de märkliga konstutställningarna. Där är det folk på kvällarna. De har sällskap. Men jag vet inte om kampanjen är lyckad. Dag efter dag har de “ockuperat” kyrkan. Stillestånd råder. Men jag hoppas de får kaffe och smörgåsar.

Det är en stad som väntar. En domstol har förklarat att alla Covid-19restriktioner inte har laglig grund. Bort med dom inom 30 dagar. Domen lär överklagas – men visar på hur lagstiftningen kring lockdowns inte har funnits på plats. Belgien använde en gammal lagstiftning som inte riktigt hade tänkt sig denna situation. Sverige spikade en ny lagstiftning för att kunna agera. Bråttom här. Väntan där. Lockdown här. Rekommendationer där. Ändå är det dubbelt så många i intensivvård här än där. Dubbelt så många döda här än där.

I övrigt råder väntan.