Avskärmad

Men äntligen en EU-byråkrat som föreslog ett promenadmöte istället för att stirra in i en skärm. Halvvägs från varsin skärm. Ixelles och Yser. Så det blir den Kungliga Parken. Parc Royal. Det är uppförsbacke dit och nerförsbacke hem. Bra så. Assistenten får följa med. Han vilar under parkbänken medan vi pratar civilsamhällets krympande utrymme, den nya EU budgeten och varför kärnstöd till organisationer vore så mycket bättre än projektstöd. Det är fler hundar än människor i parken (en människa har tre hundar).

Det är en folktom stad. Hemarbete råder. Eller så har familjerna flytt – det är påsklov. Denna vecka och nästa.

Arbetsdagen blir så mycket bättre. Mer energi. Mindre skärm. Detta ska hädanefter bli min melodi. En parkpromenad istället för skärmmöten. Om mötesmänniskan finns i närheten.

Damerna och herrarna i damkläder har kommit tillbaka till gatuhörnen. Det östeuropeiska gatuhörnet har blivit latinamerikanskt för vid det latinamerikanska gatuhörnet pågår gatuarbete. Prostitution är förbjudet under pandemin, men det struntar den rumänskregistrerade BMWn i där han sitter och bevakar sina damer.

Men vi får fri väg. När assistenten kommer flåsandes är det som Moses som delar Röda Havet. Damerna far åt alla håll de kan under tystnad men med en bevakande blick på assistenten. Men bordellhotellen är stängda. Var går de med kunderna? På dagarna vet jag inte. Men på kvällarna då får parken där vi tar morgonvandringen fungera som tjänstgörande bordellhotell.

Vi ser spåren.

Allteftersom pandemin fortsätter – så ökar de tillfälliga arbetena. Till och med skateboardaren som först blev utskälld av assistenten och sedan blev den bästa vännen . “The most beautiful dog in Brussels!!” – har blivit cykelbud. Restaurangen där han arbetade har stängt. Gatuhörnet med alla som vill arbeta extra som bärare på stora marknaden har tredubblat sina tillfällighetsarbetare. Afrika på södra sidan korsningen. ÖstEuropa på norra sidan. De två hörnen med prostituerade har blivit 5 hörn. I denna folktomma stad. Tillfällighetsarbete som överlevnad.

På morgnarna möter vi de fyra amerikanska ungdomarna vilt pladdrandes på väg med sin kärra med smörgåsar och termosryggsäckar med kaffe. På väg mot tillfälligheterna. Kaffe? Jag tror inte att den afrikanska sidan av korsningen gillar kaffe. Det är min erfarenhet från de 4 länder i Afrika jag har bott i – det dricks väldigt lite kaffe. Det är thé med mjölk. Eller mjölk med thé och 4-5 skedar socker.

De går inte till de prostituerades gatuhörn – utan till männen. Det är män som söker tillfällighetsarbete. De som vill arbeta på stora marknaden. Damerna i gatuhörnen får inget kaffe och smörgåsar. De är ensamma. I väntan på sällskap.

De papperslösa har bosatt sig i Église Saint Jean Baptiste au Béguinage. Kyrkan med de märkliga konstutställningarna. Där är det folk på kvällarna. De har sällskap. Men jag vet inte om kampanjen är lyckad. Dag efter dag har de “ockuperat” kyrkan. Stillestånd råder. Men jag hoppas de får kaffe och smörgåsar.

Det är en stad som väntar. En domstol har förklarat att alla Covid-19restriktioner inte har laglig grund. Bort med dom inom 30 dagar. Domen lär överklagas – men visar på hur lagstiftningen kring lockdowns inte har funnits på plats. Belgien använde en gammal lagstiftning som inte riktigt hade tänkt sig denna situation. Sverige spikade en ny lagstiftning för att kunna agera. Bråttom här. Väntan där. Lockdown här. Rekommendationer där. Ändå är det dubbelt så många i intensivvård här än där. Dubbelt så många döda här än där.

I övrigt råder väntan.

Året som gick … och alla andra dagar

Alla dessa dagar som kom och gick – inte visste jag att de var livet” skrev den allra första chef jag nånsin haft på sitt tackkort när hon gick i pension. Det är länge sen. De orden har fastnat. Mest för att jag tänkt att det var någon sorts besvikelse över livet. Eller så var det inte det. Det kanske var en tidig mindfullness känsla hon ville sprida. Kanske hon såg alla dagar som något att ta vara på var och en för sig. Jag vet inte. Men tackkortet har fastnat.

Jag anar att grunden till den korta dikten av Stig Johansson är det första. En besvikelse – eftersom kortdikten heter Förlusten. Men det är bara som jag anar.

Ser jag på min första chefs liv så ser jag ett liv. Inte en massa dagar som staplas på hög. Hon hade ett sätt att dra undan mattan under ens fötter – ett bra sätt. En skärpning och ett ta-tag -i- saker och ting istället för att fundera ett varv till.

Som när jag försökte separera ihopkletade overheadplastblad med lite darrande fingrar för på de första två raderna satt det vitrockar. Resten av salen var knökfull – men doktorerna längst fram. Jag skulle presentera ett åtgärdsprogram omkring kommunens och landstingets gemensamma ansvar för gravida missbrukare. Jag var 24 år och detta var långt innan powerpointens tid där ett av nerver darrande finger inte märktes på den projicerade duken. Men med overhead-apparat minsann. Där kommer ett darrande plastblad på väg mot ljuset och darret förstärks på den vita duken.

Men då lutar hon sig fram mot mig och viskar – “Tänk dig alla i publiken nakna!” Och så log hon nöjt, för det var väl vad hon gjorde själv. Och publiken blev en intressant skara och fingrarna slutade darra och det blev väldigt roligt att göra den presentationen. Och sedan dess har jag tänkt så inför varje publik. Jag har sett massor av nakna personer under mina presentationer under alla år som har gått.

Tyvärr lite svårare nu i Zoom-tider.

En annan dag klev jag in på hennes rum med ett bryderi. En familj jag hade besökt hade väldigt mycket kopparpynt på väggarna och på borden – alldeles för mycket. Detta i en period med väldigt många sommarstugeinbrott. Jag hade inte hunnit avsluta göra i – “Vad tycker du jag ska göra?” innan mattan rycktes undan mina fötter och hennes pekfinger trillade runt på bordstelefonens nummerskiva och när hon fick svar så sade hon “-Jag har en här som vill prata med dig!” och räckte över luren till mig och där hummade den lokale polischefen.

Hon bjöd teamet på middag och dagen efter fick alla veta hur mycket de skulle betala. Jag kom på henne i köket med en tratt i handen och ett billigt rödvin i den andra – hällandes över vinet i en flaska med dyrare etikett. -“De har ju druckit varsitt glas så de kommer inte att märka skillnad!”

Jag kom att tänka på henne idag när Facebook trängde sig på och påminde om hur det såg ut för ett år sedan. Stängda butiker. Utgång bara om man hade giltigt skäl. Människor bakom fönsterrutor. Tittandes ut på de som hade tillstånd att gå ut. Då var vi fortfarande få hundägare i kvarteret. Det var då. Nu är det hundinflation.

Ett år som känns som ett väldigt långt år. Dagarna som staplat upp året har varit likadana. Skärmen mellan 0830-1700. Tre vandringar med hunden. Vandringarna har blivit allt snävare. De två närmaste parkerna. Ibland upp efter kanalen. Ibland.

Tidigare gick jag och assistenten på restaurang 2-3 kvällar i veckan. Nu kommer en låda från Hello Fresh kl 1315 varje söndag med 5 middagar och 5 luncher. Det gör att det räcker att gå till mataffären 1 gång/veckan istället för 3-4 gånger innan pandemin. Livet krymper.

Men till skillnad från chefens pensionstackkort så handlar det inte om dagar som staplas. Det är en annan sorts liv. Jag har glömt resväskans låskombination. Den har inte gapat öppen och bett om att bli matad med kläder på över ett år. Och jag med all min reslust innan. Reslusten som jag skulle visa upp sade SJ 1993 när jag flyttade tillbaka till Sverige efter 3 år i Mexiko.

Centralen.

-“En enkel biljett till Fagersta, tack

-“Har du reslust?”

Märklig fråga. Inte visste jag att “reslust” var ett rabattkort hos SJ. Men det är väl så att SJ kör nån sorts Janne Karlsson grej som SAS – le och var lycklig och res.

-“Jo vi kan väl säga att jag har reslust!

-“Visa upp den!”

-“??????”

Jag hade alltså inte reslust.

Men det var inte den sortens reslust jag hade. Den reslusten är borta. Födelsen till reslusten var att bo i städer som Nairobi eller Juba eller Luanda. Städer som man måste lämna för att kunna återvända. Gator att gå på. Vatten att dricka ur en kran. Det kan jag göra i Bryssel. Inget behov av reslusteri.

Det är och blir ett nytt liv. Mer här än där. Hundvakten hör av sig med jämna mellanrum och vill höra om jag ska resa. Det ska jag inte. Jag gör honom arbetslös. Jag sitter still. Och längtar inte till flygplatsen. Livet som stillasittare i ett snävt kvarter. Jag har det bra.

Förbubblad

HelloFresh – beställ inte 20 minuters rätterna. De är äckliga. Beställ 40-50 minutrarna istället

Gasinspektören kom på besök. Assistenten blev glad för inspektören slet och drog i samma leksak som assistenten slet och drog i. Har man gasuppvärmt vatten så kommer inspektören minst en gång/vartannat år och mäter och rengör och har sig. Det tog en timme.

Det var en märklig timme – för det var det andra besöket i bostaden på ett helt år. Det förra första besöket var fönsterreparatören i september förra året. Två besök på ett år. Två besök.

Bubbla. Hermetiskt tillsluten bubbla.

Året innan var det besök på besök på besök. Hissdörren var en svängdörr. Där kom de fransyska lärarinnorna som skulle vidare till Norge men eftersom den enes pass försvann på tågresan så vet jag inte hur långt de kom. Där kom det ukrainska paret som bor i Polen och tänkte sig en framtid som glaskonstnärer. Där kom det brasilianska paret som bor i Portugal och som låg på golvet och klappade assistenten hela helgen. Där kom det New Zeeländska paret som rest runt i 2 år på en 5 USD/dagen budget. Där kom barcelonorskorna som kom från varsitt håll och den ena hade sprungit/gått ett 24 timmars lopp. Där kom slovaken med det märkliga namnbytet. Där kom spanjoren som våndades över det mesta. Där kom peruanskan vars mamma var min kollega. Där kom alla mexikaner. Jag tror de var 6. Där kom argentinskan som betjänade assistenten medan jag drällde i Paris. Och så alla svenskar. Hembiträdet med son. Mamman och kringspridande sonen. Hon som alltid åker vilse med dottern som inte ville dricka sprit. Familjen med pudeln på väg till Spanien. De vegetariska tågluffarna. Alla kollegor.

Det var svängdörrar det året. Roliga svängdörrar.

Nu är det 2 besök om varsin timme under ett helt år. Allt annat vore ett brott.

Jag själv är inte mycket bättre. Under ett helt år har jag bara klivit in 2 andras hem. Så nån sorts balans råder.

Det är det nya livet. Vänner, släktingar och kollegor i en skärm. En del med bluffad bakgrund. Det tycker jag är av ondo. Det är ju ett nöje att spana in folks hem. Deras tvättlinor och barnteckningar och odisk. På jobbmöten med folk från Europakommissionen ser jag könsuppdelning. Män har bokhylla alternativt världskarta bakom sig. Eller bägge. Kvinnor har barnteckningar. Världskarta förresten. På väggen. Varför? Står man vid den och säger

-”Jaha. Är det där Azerbajdzjan ligger? Jaha.”

Det nya livet. Människor på distans.

Men inget märkligt som inte har nåt gott med sig – som BrusselsTimes rapporterar idag;

6,600 fewer home burglaries and 1,300 fewer at business properties; 3,500 fewer cases of shoplifting (most shops were closed for part of the period) and almost 6,000 fewer cases of pickpocketing, as social distancing made it more difficult for thieves to get close enough to victims

Svårt med inbrott när folk inte lämnar sina hem. Svårt att snatta i butiker som är stängda. Svårt för ficktjuvar när distans måste hållas.

Det nya livet även för tjuvarna.

I eftermiddag kommer regeringens nya beslut. Ingen väntar sig lättnader på regelverket. Möjligen att utomhusbubblan kan utökas från 8 till 10 personer. Det nya livet fortsätter.

Nästa vecka börjar Bryssel vaccinera 75+arna. Det närmar sig. Kanske, kanske en spruta i maj. I bästa fall. Fram till det fortsätter det nya livet.

Kvarterets mysterium

Jag passerar fönstret flera gånger i veckan. Det väcker så mycket frågor. Varför?

Min fantasi skenar.

  1. Kan det vara “det drar“-syndromet?

En människa som avskyr dragiga fönster och därför barrikaderar in sig? Fyll fönstret med kuddar och täcken och sitt tryggt i en dragfri bostad.

2. En kudd- och täcksamlare? Jag samlar på kristendomsprylar. En jag känner samlar på kräkpåsar från flygbolag. Men jag tvekar om den fantasin för då skulle ju kuddarna och täckena inte fösas ihop sådär.

3. En som behöver bo i ett madrasserat rum? Som lockas av att kasta sig ut genom fönstret och vill förhindra det äventyret.

4. En som är rädd för corona-viruset och har gjort en bostads-mask som komplettering till ansikstmasker? När jag tänker efter om när kuddarna dök upp – så är det nog förra våren. Så….

Eller så är det bara ett förråd för nåt av hotellen (de som hyr ut rum/halvtimme). Förmodligen så.

******

I övrigt. Snön försvann i måndags. Assistenten letade förtvivlat efter den. Men måndagens ösregn är skurken. Vi tog en morgonkaffe ute vid kanalen i morse. Vi tittade ut över en tom värld.

Belgien väntar. Vi väntar. Nästa vecka på fredag kommer besked om vilka restriktioner ska gälla framöver. Nästa vecka på tisdag får jag klippa mitt 3-månader långa hår. En bit på väg mot normalitet.

5 breda poliser spärrar min väg …

Ett kvitto i brevlådan. Ett rekommenderat brev från Sverige. Vem f-n skickar rekommenderade brev från Sverige? Det visar sig vara från Sirpatuuli. Men det är inte henne jag tänker på. Det är letandet efter postkontoret. Efter mångt och mycket hittar jag. Men kontoret är stängt. En skylt hänvisar till att gå till höger och sedan en trappa ner. Jag följer skyltarna men möts av 5 breda poliser som spärrar vägen. De frågar om jag ska till Paris? Nej. Jag ska till posten.

”Gå tillbaka!”

I motsatt riktning. Jag lyder. Tar mig runt poliserna och försöker med nästa trappa ner. Möts av 2 säkerhetsvakter.

-”Gå tillbaka! Här får du inte gå”

Jag är alltså på en järnvägsstation där postkontoret ska ligga. Men jag får inte ta trappan ner till posten. Men äntligen – en av säkerhetsvakterna följer mig till nästa trappa och äntligen…..

Det är en av de förvirrrade stunderna när jag inte förstår varför jag inte får gå den väg som skyltarna visar. Belgien. Tänkte jag.

Men idag kom svaret. Under måndagen häktades en 23 årig kille för han sprang ifrån polisen som granskade en folksamling som bröt mot Covid-19 reglementet. Han greps men dog efter att ha ramlat samman i häktet. Obducenten säger ”hjärtstillestånd”. Och det – inte hjärtinfarkten utan dödsfallet – får 400 demonstranter att rasa mot polisstationen som ligger precis vid järnvägsstationen. Detta under tisdagen. Det är på onsdagen som jag virrar runt på jakt efter postkontoret. Det är några timmar innan 3 demonstranter sätter eld på polisstation – 50 meter från där jag irrar runt. Stenkastning. Eld.

Nu först – när jag sett nyheterna – förstår jag varför 5 breda poliser blockerade min väg. De ville hindra folk att ta sig till polisstationen. Som om jag skulle sätta eld på den…. Jag var ju på väg att hämta Sirpatuulis brev.

I övrigt – i morse kom snön. Men den dog innan den nådde marken. Assistenten reagerade inte alls – trots att det var hans första snö.

Nästa övrigt – covid-19 reglementet ser ut att förlängas till 1a mars. Så långhårig jag kommer att bli. Jag har redan slagit det rekord jag hade i hårlängd som vuxen efter 3 månader i västra Tanzania 1993. Annat var det när jag var 15 – hår ner till axlarna. Då gjorde det ont att bli klippt. Ett trauma efter pappas kusin Ivar och hans hårklippningsmaskin som nöps i nacken.

-”Gå och klipp dig !” Var ordern från mamma. Långsam vandring nerför backen till Ivars hus. Ivar med hårklippningsmaskinen. Ivar som luktade snus och kaffe. Sorg när jag satt där i en köksstol och såg håret falla ner på golvet och maskinen nöp min nacke. Idag vore det bra med Ivars maskin. Vaknar varje morgon och ser ut som ugglan Helge med håret på skaft. Men kanske kanske 2a mars öppnar frisörsalongerna igen. Kanske.

Kanske.

Dimman lättar ….

Tidig gryning. Laglig tid. Passerat utegångsförbudstidsgränsen. Men det är mörkt. Det är minst en timmes sovtid kvar. Men inte. Kommunikationen är tydlig. Jag förstår inte alltid vad assistenten försöker säga men ”snabba flämtningar kombinerat med tätt gnyende” = ”jag måste bajsa! Nu!” Så pass mycket hundspråk kan jag. Så på med de första bästa plaggen. Snabbt. Inte se vad det är för väder. Det problemet tar vi efter akut-bajsandet.

Vi kommer ut.

Det är kallt. Det är dimma. Det är vackert. För 2 sekunder. Sedan har glasögonen immat igen. Assistenten har ett mål. Drar stadigt. Drar snabbt. Jag är i en dimma. Ser assistentens svajande svans. Bra så. I farten kan jag inte avdimma glasögonen. Det är assistentens behov som går i första hand medan vi halvspringer mot första bästa gräsmatta. (Det anstår inte assistenten att bajsa på trottoaren – fint ska det vara. Det ska vara på gräs.) Det tar stopp. Inte för assistenten – för han rusade under den utrangerade julgranen medan jag fastnar i den. I en dimma kan allt hända.

Vi kommer fram, Jag putsar glasögonen. Ser mig omkring. Det är en kall vacker dimma. Den enda människa vi ser är gatsoparen. Han kommer fram ur dimman som om det vore en entré i en deltävling i schlagerfestivalen. Det är vackert. Alla träd ser mjuka och konturlösa ut (kan också bero på att mina glasögon är -1 för svaga). Men det är vackert. Och öde. Och kallt.

På plastgräset vid lekplatsen har det bildats kristaller som förändrar gräsets utseende. Det är det närmaste snö vi har kommit.

Vi kan gå långsamt nu. Behovet är avklarat. Möter de polska byggnadsarbetarna som väntar på att arbetsplatsen ska låsas upp. 5-våningshuset är snart färdigbyggd.

Det blev en kort natt. Jag var uppe mitt i natten – följde Twitter och dramat med Trump som fick sitt konto spärrat och raskt rusade över till POTUS-kontot och fick sina inlägg där raskt raderade. Det är förbannelser om censur- säger han. Sonen Jr gastar ännu mer på sitt konto om att Ayatollah minsann får skriva men inte pappa.

Men pappan har inte koll på vad som händer utanför det ovala rummet. Att han inte skulle vara med på presidentinstallationen av Biden – misstänkte Twitter att det var en uppmaning till de ovårdade fula trumpisterna att attack är möjlig för Trump är inte där – och det tänkte kanske Trump också. Men de ovårdade är ilskna – på allt – på Trump som säger att de är kriminella (fast de tröstar sig snabbt med att han måste vara gisslan och tvingades till att spela in videon där han erkände förlusten). Men de ger sig på de gamla Trump-kompisarna. Lindsey Graham får löpa gatlopp på Washington DC flygplats – och där är korridorerna långa så gatloppen blir långa.

Det som fastnat i tankarna är hur de ovårdade fula klev in i kongressen filmandes det hela. Foton på sig själva utövandes kriminella handlingar. Jag tror att de inte såg brottet – de lydde ju presidenten. Fritt fram. Dokumenterandes fritt frammandet. Vi är trogna makten. Resultat= FBI – varsågod bevis.

Kollisionen mellan ”Vi är presidentens trogna följeslagare. Vi är ostoppbara” och ”Goddag – detta är FBI. Följ med oss!” – torde vara som ett fritt fall från 25e våningen. Jag skulle vilja se foton på de fallna hakorna när FBI ringer på dörren. Men 15 arresterade låter generöst lite. Nog ska de väl hitta fler vandaler….

Dimman har inte lättat. Inte här. Inte där. Men dimman här är vackrare.

Ilskan är svår att förstå…..

Det kan handla om att kvällspromenaden blev kort. Men det regnade kallt. Fast assistenten tyckte att regnrockarna dög. Svårt att veta. Men det blir en sur kväll. Den normala fotvärmarpositionen i sängen uteblir. Istället sover assistenten 7 meter bort vid hissdörren. Jag frågar. Inget svar. Bara sur min.

Jag tröstar mig med Georgia. Det ser hyfsat ut. Men ju längre natten lider – ju bättre blir det. Bye Trump & co. Fnissar mycket åt David Perdue. … Perdue på franska betyder ”förlorat” och ju mer rösterna räknas – ju mer Perdue blir han.

Det ser ut som om de goda .. nåja .. de bättre krafterna vinner. Frid i trettonhelgen. Som inte firas i Belgien. Jo – det finns ett bakverk med massa mandelmassa i – men ingen helgdag.

Det är tredje veckan av ledighet. Det är åratal sedan jag hade en så lång sammanhängande ledighet. Det var på tiden. Det är Tour de Ski och snart blir det skidskytte igen. I övrigt är det regn fast det utlovas snö. Det är också karantäneri för alla hemvändande resenärer. Inte för oss. Vi har inte förflyttat oss mer än 4 kvarter under hela ledigheten. Håller på regelverket. Vill få slut på smittspridandet. (Under tiden blir pistvakterna i Sälen sura för att de inte får vara 13 i ett rum för att kolla på ishockey – i Belgien hade detta lett till 12 x 250 euro i böter + 4000 euro till den som bjöd in – så här finns ingen pistvaktssympati). Funderar på Sverige och skaran av de som känner att deras restriktions…. nåja… rekommendationsbrott var nödvändigt. Inte andras – men deras.

Januari-rean har börjat. Januari-rean lockar inte. Varför stångas med andra realisationerister när det enda jag möjligen kan behöva är en vattenkanna till blommorna? Men i morgon är det ingen sport på TV så en botanisering bland butikerna är inplanerad. Utan assistent.

Assistenten ja. Under gårdagen kom en liten bulldog rusandes mot assistenten. Ägarna skrek i panik. Assistenten lyfte upp bulldoggen och slängde iväg honom. Kast med liten bulldog. Vi gick vidare. Bulldogsägarna ojade glada över bulldoggens överlevnad. Ändå var det ju bara ett bulldogskast på cirka en halvmeter. Bulldog utan koppel. Assistent med koppel.

Kan det uteblivna mordet vara skäl till kvällens surhet?

Jag vet inte.Jag får inget svar på mina frågor.

Men under kvällen blev det Greta. En hel del tårar. Det mesta av stolthet för någon som kämpar. Men också tårstopp tänkandes på att hon egentligen inte vill. Att hon är stursk men skör. Och filmen visar så tydligt hur folk vill gnida sig mot henne men inte lyssna på henne. När hon talar i EU parlamentet så ändrades talarordningen – Juncker pratade efter henne – fast planen var att han skulle tala före. Men hans inlägg om att EU ska se till att reglera toalettspolning hade ju lett till en reaktion från Greta som Juncker inte hade velat få.

Greta var i Bryssel 2019 – assistenten och jag hade tänkt gå med i demonstrationen med 30 000 andra – men på väg dit såg vi organisationen med sex-skandalen i Haiti tåga ditåt med sina gröna flaggor och då vände vi om. Det var inte läge att branda sin organisation. Det var läge att stödja barnen och ungdomarna (som hoppade av iver i tunnelbanan på väg mot demonstrationen). Sedan dess har jag använt den scenen mot organisationen med de gröna flaggorna när de kommer med sina insamlingsbössor på stan. – Varför skulle jag stödja er när ni kidnappar barnens demonstration med era flaggor? Jag får avlånga ansikten till svar.

Under dagen var det Madonna i Päls – Radioföljetongen P1. Den romanen var spännande till en början. Tills huvudpersonen träffade på Madonnan och överförde sin kärlek till tavlan till modellen för tavlan och det blev ju svårare att bli förälskad i en levande person som inte var lika passiv som tavlan och som faktiskt inte blev kär i stirraren. Stirraren som förvandlades till en efterhängsen kardborre.

(Själv har jag blivit kallad kardborre en gång för att jag ringde upp arbetsplatsen dagen efter ett möte med en förtjusning på krogen. 20 år senare fick jag höra att det var min matlagning som var det förföriska med mig. Kände mig som Ria Wägner för en stund)

Saknar kardborreri. Saknar människor. Lever i en Covid-19 isoleringsbubbla.

Håll i hatten!

Det råder besvikelse. Det lovades snö. Men den kanske kommer på tisdag. Kommer den idag så skulle den blåsa väck. Det regnar horisontellt. Vi behöver köpa ny regnrock till assistenten. Han skakade sönder sin rock idag.

Det är en blöt helg. Det är tre djupa andetag innan vi öppnar ytterdörren och sedan gäller det att bita ihop i kastvindarna.

Allt blåser bort. De enda som kämpar på i gatuhörnen är gatudamerna. Deras verksamhet är förbjuden under Covid-19 tiderna men de utövar motstånd och ställer sig på sina poster. Kikandes runt hörnen för att se när polisbilen kommer. Och de kommer. Varje assistent-vandring ser vi 2-3 polisbilar. Det vaktas.

Och det är väl den enda spänning vi har i vårt liv just nu. Hur många polisbilar ska vi se under vandringen? Kommer snön på tisdag?

Det har snöat i Ardennerna. -”Åk inte dit” säger polisen. Igår räknade de till 14 km av landsväg med bilar parkerade på bägge sidor. Snölängtan. Felparkeringslängtan.

Eller – jo – det finns mer spänning i form av restriktionsbrytarna. Bröllopet med för många gäster där brudgummen som arrangör fick böta 4000 Euro. Och familjen i Waterloo med 10 gäster som slogs med polisen. Eller som mamman i familjen tyckte att polisen borde inte brottat ner henne – ”för hon gav ju en polisman bara en örfil...” Hon fick en bruten näsa som påföljd.

Trots all trots så går Covid-19 siffrorna ner. Några få % varje dag. Men fortfarande över 2000 nysmittade varje dag. Fast det är tyst och stilla och folktomt. I vandringen i Botaniska trädgården igår såg vi 6 människor. Och en skata.

Vi skapade spänning genom att traska runt i labyrinten. Men vi gick inte vilse. Så ospännande var det.

Snart slut på år 2000. Det märkliga året. Det enda som liknar detta är de 2 veckorna av Eyafjallajökul-utbrottet. 2 veckor då. 10 månader nu. Hitintills. Det blir längre.

Det börjar närma sig 4e mars. Det var den dagen år 2020 som var den senaste gången som var en vanlig dag. Sedan dess har det restriktiverats. En märklig tid.

Jag tittar på assistenten. Hur hade detta år varit utan honom? Konstaterar ärligt att assistenten är räddaren i nöden. Utan räddaren hade jag varit rädd att bli lappsjuk. Zoomifierad. Videomötifierad. Tangenttyckare. Tangenttryckare.

Nu gör vi tre vandringar om dagen. Vi sniffar upphetsade redan i hissen. Det luktar Labdoodle på våning 3. Balettdansösen på 3an och jag har en överenskommelse att ta omvägar när vi ser varandra. Vi vinkar och ropar Godmorgon! Goddag! God kväll! Och tar omvägar. Labdoodle och assistent avskyr varandra. Öronen rakt upp. Svansen ännu rakare upp. Studsande gång. Anfallsläge. Men på behörigt avstånd. Aldrig nära. 2 okastrerade hannar går inte ihop.

Jomen lite spänning var det ju att följa historien om Hardy Alandh – Mörtfors-Tarzan. Dokumentär på SVTPlay. Sonens beskrivning av sin far som ständigt svek och som ville att prins Sigvard skulle designa parfymflaskor. Det gjorde han. Men det blev ingen parfym i flaskorna.

Men på tisdag kommer snön. Då blir det spännande. Assistenten har aldrig sett snö.

********

Uppföljning. Saknas spänning så skapar man den. Själv. Med enkla medel. Ut i regnet. Efter 2 kvarter – Fan! Ansiktsmasken är kvar hemma. 250 Euro i böter om jag påtappas avmaskad. Knyter halsduken tätt över ansiktet. Drar upp regnrockshuvan. Det funkar i 10 meter. Sedan kommer vindpusten och sliter bort arrangemanget. Under tiden har jag tappat en handske. Återvänder i spåren – hittar handsken. Bakgator hem för att hämta masken och så ut igen.

Så spännande kan en söndag bli.

Gult kort vid kramar!

Det blir en blöt jul. Det regnar och regnar och har gjort det i 3 dagar. Men det är ett ljummet regn. Och både assistenten och jag har regnrockar. Och tackar regnet för då kan jag inte tvätta fönster. Borde tvätta fönster men kan inte tvätta fönster.

Julgranen har vält två gånger redan. Jag misstänker assistenten. Eller robotdammsugaren. Men jag har inga bevis. Men nu står granen inklämd i ett hörn.

Men så var det det där med de belgiska kramarna. Man får alltså ha en kramkontakt i Belgien. En människa man får umgås med utan mask. Det kallas Knuffelcontact. (för övrigt vald till årets flamländska ny-ord)

Men så var det där med att göra mål i en fotbollsmatch. Kramas man så blir det gult kort . Oklart om det är så om en av medspelarna faktiskt är ens knuffelcontact.

I går en utfärd till stadsdelen Jette. Förty där finns hundaffären Tom&Co och djuypfrystaffären Picard. Utfärden tog en timme och i utfärden ingick ett berusat äldre par (kl 1400) som välte omkring som bulldozrar bland de djupfrysta matvarorna. Affären är en snitslad bana där man gräver sig fram bland frysdiskarna ett steg i taget respekterande avståndet till nästa diskgrävare. Är meningen. Utom för det berusade paret som virrar fram och tillbaka under livliga utrop om frysta potatisar. Det blir en spännande dans i butiken där jag gör mitt bästa för att undvika paret.

I övrigt är Jette en platt stadsdel.

Julplaneringen om en ny park/dag med assistenten har regnat bort. Det är för lerigt. För blött. Men det är 2 1/2 veckas ledighet kvar. Vi hinner.

Istället blir det regn-tv. Netflix serien ”The Ripper” var ju en avrättning av en fördomsfylld poliskår som dömde ut offren som skyldiga (om de misstänktes vara prostituerade) eller oskyldiga (om de inte var prostituerade). En utbildningsserie för polisutbildningar.

Den tredje vågen

När man inte får röra mun ögon eller näsa med tassarna

Belgien. Nya restriktioner men egentligen bara en upprepning av de nuvarande. Trots att siffrorna går upp igen – efter flera veckors nergång. Under flera veckor var de flesta butiker stängda (förutom mat o apotek) men 1a december öppnades alla butiker igen. Den nedåtgående siffran av antalet döda/dag slutade gå ner och går nu något upp sedan några dagar.

Den tredje vågen är här – säger experterna. Vaknar upp på morgonen till en märklig twittertråd –

Märklig med tanke på hur ett regelverk sätts igång när folk sitter i luften och hamnar i ett ingenmansland i en passkontroll och informationen om vad härnäst uteblir.

Minnena kommer;

Sydafrika 2014 – fasthållen på flygplatsens polisstation i 2 timmar utan information om varför. Men jag misstänker att de trodde jag var knarksmugglare med tanke på mina ständiga resor ut och in från Peru under 5 år (de förstod inte – och frågade inte – om varför jag rest så mycket till ett land jag bodde i under 5 år). Nåväl. Jag släpptes ut ur landet och har inte återvänt till Sydafrika sedan dess.

Schiphol 2011 eller 12 . Eller var det 2009? Nåväl 5 centimeter snö och alla flyg ställdes in. Mitt plan från Lima fick landa på en annan flygplats. Var var det? Eindhoven? Möjligen. Och sedan till Schiphol. Och där var det stopp. Alla plan inställda. Inga ombokningar möjliga. Ingen information – utom ”gå till gaten och hoppas på det bästa” . Och det gick bra. Jag kom iväg med första planet – men med dåligt samvete förty det krävdes armbågar. Vassa armbågar.

Schiphol (igen) 2012. Knark på planet! Sades det. Alla passagerare bussades iväg till en tom terminal. Sitt! Där satt vi! I timmar! Ingen information. Sitt! Och sedan en i taget fick vi gå igenom en kontroll och vända ut och in på fickorna. Och sedan uppmaningen – spring så du inte missar din anslutning!

Den oförberedda ansvarige. Som inte har en plan B. Som inte vet hur agera. Som inte ens improviserar utan väntar och ser.

https://covid19.healthdata.org/belgium?view=daily-deaths&tab=trend

Den tredje vågen. Men min CoronAlert app säger att jag inte varit i närheten av smittrisk. Märkligt. Med fler än 2500 nysmittade/dag borde ju någon finnas i närheten.

Men spridningen i Sverige – lika stor befolkning som Belgien -är 4faldigt högre just nu. Men antalet döda/dag är ungefär lika högt.

Över till något annat; Julmat. Köttbullar. Janssons frestelse. Gubbröra. Sellerisallad. Fetafyllda paprikor.

Ledig i tre veckor. Det var länge sedan sist. Nästan så jag inte vet vad jag ska göra. Mer än laga julmat. Och vara isolerad.