En natt i en trappuppgång….

Fast vi försökte 2 andra sovplatser först. Garaget – men eftersom den ligger på gatuplanet så ville assistenten skälla på alla som behagade gå förbi på gatan. Synd för den stora röda soffan, som inte kunde flyttas upp i lägenheten på grund av sin storlek, är ju skön att sova i. Vi testade att sova skavföttes men assistenten tyckte han hade ett vaktuppdrag. Därmed fick jag ett vakuppdrag.

Nästa försök – takterrassen. Där står den stora breda Lamu-soffan. Men det var kallt. Och så kom regnet.

Så det blev en natt i trappuppgången. En madrass från en solstol. Och där sov vi sked. Assistenten och jag. Han väckte mig med ansiktsslick då och då och tyckte jag skulle pröva öppna dörren – vi sov ju precis vid den. Det var kallt. Jag hade som tur var täckjacka på mig. Assistenten sin päls. Den pälsen var fin mot mina ben när jag frös som mest.

Hotell? AirBnB? Hyresvärd? Fick jag råd om från en hjälperska i Huddinge. Men jag hade ju pengar och kreditkort i lägenheten. Inlåsta. Oanträffbara. Och hotellet runt hörnet stirrade på assistenten och sade nej. Och hjälperskans dotter bor 3 km bort och arbetade dessutom.

Allt detta p g a en hiss som skulle ha extra ljusridå för nån säkerhetsgrejs skull. Jag antar att det beror på att grannar inte stänger hissdörren ordentligt så hissen fastnar på olika plan som inte är min. En vecka har reparationsarbetet pågått.

Under tiden har vi vandrat upp och ner för 6 trappor. Och kommit in i hemmet via bakdörren. Bakdörren som behagade gå i baklås. Låsstrejk. Kl 20.00 igår. Nyckeln gick inte att vrida om. Så nära hemmet men så långt borta.

Så där sov vi sked. Assistenten och jag. På ett kallt trappuppgångsgolv. Regnet smattrade mot fönstret. Assistenten gnydde när han såg fladdermössen vaja av och an i mörkret. Vill jaga. Fick inte jaga.

Svindeljag funderade på att klättra ut genom fönstret och krossa gästrumsfönstret 1 och 1/2 meter bort. Men svindeljag gav upp slika planer. Det är för långt ner till marken.

Drömde om sommarfester med frivola människor. Det var mycket bad i underkläder. Kanske för att jag frös.

På morgonen. Tomt batteri i mobilen. Enda hoppet stod till att hissreparatören skulle komma idag. Han har varit osynlig i 2 dagar.

Inga pengar. Tomt batteri. Borta från omvärlden.

Då kommer omvärlden. Grannen Pascal. Med sin assistent som hatar min assistent och tvärsom. Han ringer låssmed. Låssmed kommer inom 30 minuter. Pascal ger mig kaffe. Mobilladdare. Omsorg.

-“Behöver du gå på toaletten?” Så osvenskt. Men han är ju inte svensk. Han är belgare. Här skäms man inte för att gå på toaletten.

Låssmeden var väldigt mycket “Problem! Cest impossible!!” men efter lite bändande och vridande och bankande och stämjärn och hammare så gick dörren upp. Han visade pluppen i golvet som skulle fösas ner med hjälp av låsanordningen. Den var tvärtuff och vägrade bli pressad. Ner. Ond plupp. Han gav låset en sista smörjning. En välsignelse. Och lämnade utan att ta betalt. -“Det ordnar hyresvärden!

Och nu är vi inne. Assistenten knuffade undan låssmeden och sprang in för att se att alla hans leksaker var intakta.

Och där fick jag mig 14 timmar av ovisshet. Vart vänder jag mig mitt i natten? Bra karl och assistent reder sig själv. En natt. Men om det hade blivit 2 eller fler nätter? Utan pengar. Utan mobil.

Men fan – så är ju livet för så många. För mig blev det en 14 timmars tankestund fylld av assistentens tunga på min haka. Han kan läsa av oro.

Nu sover han tryggt.

********

24 timmar senare. Ja. Jag har skrällhosta.

All irritation fastnar på resan till jobbet

Lugnet infinner sig när jag är på jobbet. Det är vägen dit som samlar på sig min irritation. Så har det inte alltid varit. I Fagersta på 80-talet promenerade jag till jobbet. Mötte knappast någon människa. Möjligen var blöta höstlöv på trottoaren ett problem.

Men det är efter Fagersta-tiden som jag brusar upp och hötter med nävar och ropar otidigheter (när jag sitter instängd i en bil så enbart medpassagerarna hör) och muttrar och fnyser.

Nu i Bryssel > “min mobil i främsta rummet” – folk fastnar stående i tunnelbanespärrar fastlåsta med blicken mot sin mobilskärm. Lätt tappad haka. Katatonisk kropp. Eller så går de i sidled som krabbor så de blir omöjliga att köra om. Mobilskärmen drar dem till höger. Alltid till höger. Snedgången sker aldrig mot vänster. Viktig observation. Antingen är det något med att läsa från vänster till höger på mobilskärmen som gör att kroppen väjer mot höger följandes texten.

Jag franskifierar mig. Suckar tungt och vräker ut armarna i en gest som ska visa på en upprörd hopplöshet. Det hjälper inte. Mobilskärmen har låst dem fast. Världen utanför finns inte.

Annat var det i Nairobi. Där blinkade jag med ljusen. Där hötte jag med nävar. Där skrek jag “jinga!” För där fanns gropar i vägarna. Som man skulle värja sig mot. Genom att köra i motsatt körbana. Fast jag kom från andra hållet. Så helt plötsligt väjde folk för en grop – utan att se om den andra körbanan var fri. Och så var det de högklackade. Som gick mitt på gatan. För det fanns ju ingen trottoar. Och då är mitt på körbanan den bästa placeringen för klackarna.

Som tur var så var min resa till jobbet 7 minuter och 8 sekunder. Exakt den tid det tar för Frida Hyvönen att sjunga Fredag Morgon

Det fungerade varje morgon. Sedan jag fick en signerad CD från Frida – tack till grannen Anniqa Nygårds – gick CDn nonstop i bilen under nästan ett år. Hela CDn när jag på fredag eftermiddagar körde 8 km fram och 8 km tillbaka till Carrefour för att handla. Fredag morgon till jobbet på morgnarna.

Kontrast mellan hennes ord och “jag får minsann använda vilken körbana jag vill” syndromet. Eller inte? Han som hällde kaffekoppen över henne och slog hennes dator är ju som den som vinglar mellan körbanorna tagandes sin rätt att köra som det passar honom utan hönsyn. (Just det … skulle skriva hänsyn …. men det liksom autokorrektades till hönsyn (hönssyn). Syn som en höna – ser inte längre än den egna motorhuven)

I Lima var trafiken lika irritationsilskeskapande. Och skapade ett lugn på jobbet. Jag hade ju avreagerat mig. I Lima var bilkörningstrafiken; – aha – tre körfiler och den högraste filen är kortast vid trafikljuset fast jag ska svänga till vänster – men jag öppnar fönstret och viftar lite aggressivt med handen så alla förstår att jag ska korsa två filer för att kunna göra en vänstersväng. Och så det där med att bilen framför körde när trafikljuset slog om till gult – och nästa – och eftersom det hann bli rött så kör jag ändå för bilen framför mig gjorde det.

Jag har aldrig tvärbromsat så mycket som i Lima. Och svurit. Och gastat. Och förbannat. Vore jag en häxa vars förbannelser fungerade så vore en stor del av Limas befolkning grodor idag.

Juba. Där var resan kort men väntan lång. Vi hade två gästhus och två bilar som skulle till jobbet. Vi åker kvart i åtta. Var överenskommelsen. Var. Det kom en. En annan släntrade. Klockan blev åtta. Ett stilla tutande. Inget hände. -“Hon är på väg“. Inte. Det gick ju inte att gasta och skrika- de var ju kollegor. Men en stilla suck och ett ironiskt -“Har du sovit gott för du sov ju ganska länge?

Svensk mästare i passivaggressiva påhopp.

Men jag hämnades. Jag körde och siktade på gropar i vägen så de i baksätet studsade lite mot varandra och bildörrarna. Eller inte så lite. Ganska mycket.

Addis Ababa. Där kom 40 får emot mig på motorvägen. Stillsamt ledda av en fåraherde som uppskattade den breda asfalterade fårstigen. Men det kunde jag ju inte bli arg på. De såg ju så oskyldiga ut. Fåren. Så min road-rage började inte i Addis Ababa. Den började med söliga kollegor i Juba.

Men jag har nytta av min ilskeavblåsning. Jag äntrar lugn genom dörrarna till jobbet. Det är vägen till jobbet som randas av min ilska.

Helt plötsligt är jag inte längre yngst …

Det regnhotar. Koekelberg basilikan lyser upp mot de ill-svarta molnen. Det droppar. Lite. Sen skurar det. Ingen uteservering idag. Inomhus. Restaurang. In med en blöt hund

Det går bra. Ägarinnan håller på att skura golven. Hon pekar mot ett hörnbord. Assistenten trampar runt några varv och lägger sig med ett stön. Han lyfter upp huvudet först när steken serveras.

En äldre dam haltar in. Beställer ett glas rödvin. Som jag. En stek. Som jag. Samhörighet. Hon sitter tvärs över restaurangen. En restaurang som ska ha karaokekväll senare under dagen. En piano i ett hörn. En högljudd platt-tv som stängs av när damen muttrat något. Ägaren hasar bort mot en IPod och snart ljuder smeksamma toner. Angie med Rolling Stones. Strangers in the Night med Frank Sinatra.

Damen höjer sitt vinglas. Det enda jag förstår är ordet ”chien” (hund). Jag antar att hon åsyftar assistenten och inte att jag är en hund. Jag ursäktar mig med att jag inte kan franska men det hejdar inte henne. Tvärtom. Hon hejdar sig inte alls utan monoligiserar.

Steken kommer. Smörstekt. Assistenten höjer huvudet. Det smakar gott. Damen får sin stek. Hon är inne på sitt andra glas rödvin.

Dörren öppnas. Nästa dam kommer in. Hon har gyllene skor. Vi kan kalla henne Herrey. Hon hälsar på rödvinsdamen. Hon hälsar på assistenten. Och på mig. Och nöjer sig med en kaffe.

Och börjar prata. Nåt om hund och ler vänligt. Och pratar på. Och jag ler och skär stek. Och ger bitar till assistenten. Och damerna suckar hänfört. De följer assistentens tuggande med sina egna läppar frotterandes i en maklig rörelse.

Och det är då det kommer. Tanken. Varför inbillar jag mig vara lammkött? De är ju i min ålder. Jag borde bära en spegel med mig vart jag går. Påminnas om att historia inte är nutid.

Jag har varit en yngling i alla arbeten jag har haft. Det vill säga – fram till 1990 ungefär. De senaste 30 åren har jag burit med mig känslan av att vara yngst och oskyldigast fast jag varit motsatsen. I alla fall vad gäller ålder.

Och här sitter jag i min åldersgrupp och är mer rostbiff än lammkött. Tanken slår mig. Ägaren serverar mig en slivowitz till espresson. En gammelmansavec. Rätt så. Snart kommer jag att gå runt på stan och hötta argt med en käpp.

När man slutar smyga …

Det är när jag är på väg till jobbet som jag förstår vad som orsakade oväsendet kl 0200 på natten.

Men vi hade somnat in i god tid före det – assistenten och jag. Fönstret var öppet. Det luktade grillos och falsksång från grannhuset. En god lukt att somna till. Falsksången var avlägsen – mer ett mummel och till mummel är det lätt att somna till. En period i livet somnade jag in till P1s mummel – svag volym så jag knappt hörde vad som sades. Men det påstods av någon att hjärnan då koncentrerar sig på att försöka höra in vad som sägs och alla vandringstankar som går vilse sätter sig till ro och det är lättare att somna. Och en del påstår att nu är vi vips tillbaka i tryggheten i livmodern och hör mummel och då känner vi oss lugna och sansade och sover med tummen i munnen,

Och vi sov där till klockan 0200. Då kom det där bankandet. Inte ett bankande som man hör i livmodern.

(ps …. jag klarar inte av Olle Sarris röst i Radioföljetongen Nötskal. Om barnet i livmodern som hör moderns (mordens) och älskarens mordplaner. Hans röst är för gäll. Boken är utmärkt. Men med fel röst. )

Utan ett bankande från beslutsamheten. Inte regelbundet. Mer som om någon försökte ta sig ur en kontainer. Men det finns inga kontainrar att ta sig ur på våran gata så vi somnade in igen. Assistenten mumlade något ohörbart och lade sig på golvet framför hissdörren. Den kallaste platsen i bostaden. Ryggen tryggt mot hissdörren. Och då kan ju inte bankaren komma in. Tänkte han nog.

Morgonvandring. Byggjobbarna är på plats kl 0630. Skalet tvärsöver gatan ska bli 46 studentlägenheter. Bygget går långsamt men rutinen sitter i. Assistenten får sitt glada “Bonjour monsieur!” från byggarbetarna. Slowmotionarbetarna.

I parken ligger en man insvept i ett lakan. Men han snarkar. Han har lagt sig mitt på gräsmattan. Sover fridfullt. Inget prångletande där inte. Sov i det fria.

På tunnelbanan en timme senare kliver en tiggare in. Inte försiktigt bedjande utan dundrar in och ropar;- “Je veux manger! Donne moi de l’argent!” Inget krypande. Utan krävande. Den nya tidens uteliggare. Ingen ursäkt. Mitt på gräsmattan. Inget prångliv. Ingen utsträckt hand med pappersmugg utan full volym.

Tidigare under de senaste veckorna har byggarbetarna haft semester. De har lämnat sin bajamaja olåst men bakom ett staket. Som om det skulle räcka. Gatans parlament har använt bajamajan flitigt. Till i lördags när en användare bände upp staketet, öppnade dörren och ryggade tillbaka.

Sedan i måndags är bajamajan – en ny hoppas jag – placerad bakom en låst port till byggarbetsplatsen.

Men tillbaka till bankningarna. Det var ett annat sorts krav. Oblygt. Oförsiktigt. Som gräsmatteliggaren. Som tunnelbanetiggaren. Som bajamajamissbrukarna.

Jag går runt hörnet och hamnar i ett kristall-land. Tjocka glasbitar överallt. En SUV med gapande taggigt fönster. Glasbitar över hela förarsätet. Bilinbrott. Det är slut med de försiktiga inbrottstjuvarna. De som smyger. Nu tar de plats. Även kl 0200 på natten. Här kommer jag. Jag tar min rätt. Jag sover där jag vill. Jag kräver mat. Jag bajsar i din toalett. Jag ser en bil och en gatsten och de hör ihop. Tänkte han.

Jag bor i ett spännande kvarter.

Vårt korta möte

Vårt möte är kort. En bråkdels sekund. Hon är på väg mot sitt håll. Jag mot mitt. Jag vet varthän jag ska. Jag undrar om hon har ett mål. 

Två resväskor. Den ena har en filt ihoprullad och fastbunden. Den andra en tunn madrass. Ihoprullad. Trångt snörad. 

Jag har en kabinväska. En övernattning. Ett par sandaler. 2 par kalsonger. 2 par strumpor. 2 skjortor. (Egentligen räcker det med 1 av varje men man kan ju alltid råka ut för att spilla kaffe och då är det bra att ha en reserv med sig). Jag packade också ner rakhyveln och rakkräm även om jag rakade mig i morse men tåg kan ju bli inställda så jag behöver ju ha rakhyveln med utifall att. En bok. Datorn, IPad, 2 mobiltelefoner. 

Jag vet inte vad hon har i sina väskor. De är tunga. De rullar tungt efter henne. Det är nog hela hennes liv i de två väskorna. Jag gissar vilt. Jag tror hon är rumänska. Jag är svensk. Samma Europa. Samma EU. Vitt skilda liv. Jag med neurosen om hur många skjortor att packa ner utifall att. Hon med funderingar om var hon ska sova nästa natt. 

Jag är inbokad på ett hotell i Delft. Universitet har ordnat rabatt. För henne är det andra rabatter det handlar om. I parken. 

Varje morgon ser vi dem. Jag och assistenten. De sover i rabatterna. På parkbänkarna. Inne i den lilla stugan  i barnens lekhörna. På konstgräset på fotbollsplan. Insvepta i filtar. Skorna som huvudkudde. 

De andra EU medborgarna. De som inte packar ner en extra skjorta för utifall att de skulle spilla kaffe. De som har andra bekymmer för dagen än om rakhyveln ska packas ner eller inte.

Och det är här jag förstår vad kärlek är….

….. när Arman får vatten innan jag får vin.

Det får han varje gång. På denna restaurang. Som är märkligt folktom. Brasserie du Gourmet. Några chihuahua-skall från hemmet. Mat att slicka sina läppar för.

Det har varit Sahara dagar – 31 grader inomhus. Arman har legat insvept i blöta handdukar. Jag har sparkat täcket av mig. Vi har flåsat.

Idag var det bättre. Bara…. bara…. 29,5 grader inomhus.

Men vi gick ut. Mat i sikte. Vi skulle fira. Armans haltande är över. Förrförra natten vid 0400 kom han gnyendes. Tassen. Skadad. Av springet efter pinnar tror jag. Gropar i lekparken. Men jag vet inte.

-”Blås!!” Sade han nog inte men det var stor ynkedom. Och tycksynderi. Och jag lade ispåsar på. Och vid 0700 gick vi på morgonpromenad. På tre ben. Det gick långsamt. Det haltades. Det var en syndfull vandring. Hjärtat smälte. Han kämpade på. Och vi kom runt kvarteret. Fyllde bajspåsen. Kissade på revirbuskarna.

Och så idag var trebenheten borta. Vacker tass. Till och med jaga kråkor. (Som verkar väldigt intelligenta) Glädje. Stor glädje.

Vi ska fira! Favoritrestaurangen Brasserie du Gourmet. Kokerskan kan ryska. Servitören kan inte engelska. Men han fixar vatten till Arman innan jag får mitt vin.

Och det är ju den där sparrisen med hackade ägg och snällt smällt smör. Flamande säger de. Och varje hundägare ska ju ha en burk vit sparris hemma. Utifallatt. Om hunden äter nåt vasst så är den vita sparrisen en räddare. Bäddar in det vassa. Räddar hunden,

Och vi delade på den. Sparrisen. Och vi lät andra kliva in i restaurangen. Utom en. Han skällde vi på.

-”Han gör sitt jobb!” Sade den utskällde. Arbetsteorin är att han gick misstänkt långsamt. Värre var det med den förbipasserande som förstod spanska och hörde hur Arman och jag kommenterade förbigångarna. Men han log.

Och så kom köttet. Teriyakiköttet.

Med parmesan. Two Rights makes an unbeatable thing. Arman gillar parmesan. Han gillar kött. Han försökte knuffa undan mig. Men nöjde sig med smakprover. Och restaurangen bjöd på kaffet. Och kokerskan kramade Arman, Och vi log. Alla log. Till och med den fete mannen som åt rå tonfisk vid bordet bredvid. Och drack rödvin till.

Vi har det bra. När temperaturen har lämnat Sahara. När staden är klädd i shorts och t-shirt. När solen ligger i moln. Och Arman får sitt vatten innan jag får mitt vin. Och vi gillade Bryssel. Men idag blev vi nog kära i Bryssel.

Hur firar man Kristi Himmelsfärd?

Till pingst ska jag tala i tungor. Till påsken målar jag ägg. Till julen kokar jag gröt. Men vad förväntas man göra under Kristi himmelsfärd? Blåsa upp ballonger?

Med det mysteriet i huvudet vandrar assistenten och jag ut i Ensamhetens park. Det är 08.00 på morgonen. Soporna ligger kvar på gatan. De brukar vara bortplockade före 07.00. Inte idag. Det är kanske så man firar denna dag? Sopgubbesovmorgon.

Och där sitter de. En efter en. Minst 2 tomma parkbänkar mellan varje. De Ensamma. Huva över huvudet. Händerna mellan knäna. Inte i bön. Utan i ”håll er på plats”. En huva vandrar runt med ett äpple i handen. Försöker inleda möten. Det går inte. De Ensamma förblir tysta. Det är 08.00 på morgonen och allt är tyst. En frusen chihuahua gläfser. Lite förstrött för att i alla fall bryta lite av tystnaden.

Jag vet inte vilka de är. De Ensamma. Jag vet inte om de väntar på något. Att vandra mellan dom är likt en inledning till en apokalyptisk film. En av dem fryser. Han – eller hon, jag kan inte se ansiktet under huvan – har nog suttit där hela natten.

Parken ligger bara ett chihuahua-skall från Sällskapet. Området med krogarna. Barstolarna. De glada skålarna. Så nära men så långt borta. Två världar. Eller så är det bara som jag inbillar mig? De Ensamma kanske satt i Sällskapet halva natten och är för fulla för att gå hem. Skenet bedrar. Den fisförnäma fiskbutiken – so i thought – klev jag in i går eftermiddag för att köpa sill. Och det fisförnäma yttre skalet dolde en varm god kallskänka som slevade upp sillspad med rosenröda kinder.

Tobakskiosken – som jag trodde var ett ställe för lottokuponger och sur tobak – visade sig ha stadens bästa sortiment av gin och armagnac.

Vad vet jag om de Ensamma? De kanske valde den egna parkbänken med minst en eller två tomma bänkar till nästa Ensamme. Assistenten sniffar nyfiket på en. Den Ensamme reagerar inte. Han tittar rakt fram. Tomt. Uteliggare? Nej. Inga väskor och kassar och filtar. Och så här dags sover de fortfarande i portgångarna.

Jag vet inget men bestämmer mig för att fira Kristi Himmelsfärd genom att i nästa vandring med assistenten hälsa på en Ensam.