På drift med lärarinnor

Tog äntligen tag i kartongen med alla foton. Färgerna har bleknat men minnena obleknar. Fastnar i ett foto med 3 rejäla svenska damer. Lärarinnor – ja två av dem är det. Den tredje var reseledaren – för nu var lokalföreningen från Täby på besök. Och ja. Då var det dags att för första gången besöka Ixcan i norra Guatemala. Inte för att det var farligt för mig att åka dit. Men för de jag besökte så skulle frågor ställas om varför jag hade varit där. Men i detta sällskap såg vi ut som 3 missionärer med chaufför. Och missionärer kryllade det av.

Lurade missionärer. Eller halvlurade. Kristendom varvades med ursprungsreligion. Egna gudabilder stoppades inuti krucifix. Som i CocaCola-kyrkan i San Juan Chamula. Blanda traditionell religion med kristendom. Missionärerna nöjda. Lokalbefolkningen nöjd.

Så att se ut som missionärer på drift var bra i detta läge där inbördeskriget härjade i Guatemala. Militären utrustade lokala hemvärnsgarden med vapen och spionerande öron. Vilka hjälper guerillan? Så koll på besökarna. (Note to myself; skriv en dag om middagen med en av guerillaledarna utan att jag visste vem det var) Det var en tid av änkor och barn. 140 000 döda. 1 miljon på flykt. I ett land med 14-15 miljoner invånare.

Men det vackraste land jag rest i.

Lärarinnorna var på besök på uppdrag av lokalföreningen i Täby. Lära sig för att lära vidare. Jag tror de fick en bra resa. Hotellet i Cobán med de knarrande golven. Maya-altaret med blommor, rökelse och ris. Tortilla med äggröra och svarta bönor till frukost. Smaken sitter kvar länge. Skolorna med 2 barn i varje skolbänk. Barn med frostnupna näsor och kinder. De vackra gryningarna när dimman lättnar.

Men också skotten i gryningen. -”Fyrverkerier?” frågade en av ”missionärerna”. Nej. Det låg kroppar vid vägkanten. Ett bakhåll mot militären. Vi reste vidare under tystnad.

En annan resa. Utan ”missionärer”. Men till byn uppe i bergen vid San Marcos. Den belgiske prästen hade skramlat ihop pengar och lett arbetet med att producera en konstgjord sjö. Med en liten ö. Och med 2 roddbåtar. Fiskodling. Folk ska inte bara äta tortilla och bönor och kyckling. Det behövs fisk i maten också. Så jo – han hade ju 2 fiskar som Jesus och såg till att det blev fler fiskar. Fiskar som delades ut bland byarna i närheten. Och där hade folk grävt dammar – som fylldes med vatten från nån av det otal bäckar som slingrade sig nerför bergsväggarna. Och när fisken vuxit till sig – så tömdes dammen och fisken plockades upp.

Och det är här jag vet att jag har i alla fall åstadkommit en förändring som var till det bättre för fattigbönder.

Mjärde. Böjde och ståltrådade av hönsnät en mjärde under böndernas tillsyn. Tornedalen goes San Marcos. Jag hoppas att ryktet om mjärden spreds till de andra dammbyggarna.

Och det var här uppe i bergen som jag hamnade i Tornedalen. Tystnaden. Hummanden. Där vi satt på en hemsnickrad bänk och såg ut över dalen. Mer dal där än i Tornedalen. Men samma gubbtystnad. Avbruten av ett konstaterande -”Det ser ut att bli regn i morgon…” Sedan tystnad igen. Nöjd tystnad. Regnet behövs. Samma gubbkonsterande.

En annan resa – södra Guatemala. En lärarinna – denna gång en guatemalanska – är med. Vi är 4 svenskar i bilen. Hon frågar om vi är gifta och om vi har barn. Svaren är lika -”har varit gift men är nu frånskild”….. Hon är tyst en stund och säger sedan – ”Jag förstår, i Sverige gifter man sig för en period!

I bilens kassettspelare ljuder Eva Dahlgren – ”En blekt blondins hjärta”. Lärarinnan får kassetten. Jag undrar om hon fortsatte lyssna på den tänkandes på de periodgifta svenskarna.

Nunnorna i Retalhuleu. Södra Guatemala. Internflyktingar var deras uppdrag. Stöd. Mat. Skydd. Nunnorna var bevakade. När vi satte oss ner så öppnade de fönstret mot gatan – så att ”öronen” skulle höra bättre. -”Vi har inga hemligheter!” sade en av nunnorna. Någon månad senare fick hon fly till Spanien. Men innan det – när hon hörde att jag aldrig varit vid Stilla Havet – så tyckte hon vi kunde ha resten av mötet i bilen för ”havet är ju nära”. Ja – det var ju ”bara” 40 kilometer efter en av de rakaste landsvägar jag skådat – så det borde ha gått fort. Men det blev mer än 40 kilometer för vi fick köra i zickzack för att undvika de största hålen i asfalten i den dåligt underhållna landsvägen. Och jag fick premiärdoppa tån i Stilla Havet.

Guatemala. Det närmaste jag kommer det landet idag är när nån av de lokala latinska butikerna i Bryssel har burkar med pipian-sås som jag kan dränka kyckling i.

Mitt liv som elak jultomte

Nej. Din önskelista är fel. Eller den är inte fel för dig – men för mig.

Deltagarna i filmen har inte lämnat in önskelistor. Än

30 år ute i världen. 32 egentligen. 24 av dom som elak jultomte.

Det började i en by i nordvästra Guatemala. 296 kilometer från huvudstaden. En by en bit utanför San José Ojetenam. Upptäcktsfärd. Efter symaskiner. En partnerorganisation hade ett projekt där änkor – ja det pågick ett inbördeskrig – skulle skaffa sig försörjning genom att få symaskiner. God idé men fanns verkligen symaskinerna på plats? Så jag och en kollega åkte på upptäcktsfärd. Hyrde bil i huvudstaden och puttrade iväg. Vi kom fram strax innan mörkret föll. Lokala kyrkan bjöd på middag.

Vitt bröd. Pommes frites. Kokta ägg. Majonnäs.

Förvånad. Jag som vattnade tungan tänkandes på en pollo pipian eller något liknande.

-“Är detta vad ni brukar äta?”

-“Nej. Det är vad ni äter!

-“?

-” Vi hade en volontär här från USA och detta var det enda han åt.”

Assistenten äter inte kokta ägg.

Upp före solen. 0400. Fyra timmars vandring i riktning mot symaskinerna väntade. Över berg. Ner i dalar. Över bäckar skuttandes som en bergsget. Nästa berg. Och så kom vi fram. Frukost.

Vitt bröd. Kokta ägg. Majonnäs (kände igen burken så någon hde gått i förväg)

Symaskinerna? Jo de fanns där och gav lite inkomst till änkorna. Bra så. Åter tillbaka över bergen och dalarna och bäckarna. Framme. Adjö och tack för att vi fick besöka er. In i bilen och ……. nehej. En död bil. Batteriet levde men bilen kom inte igång. Inte ens med start i nerförsbacke. Lokal mekaniker. Det behöver bytas ut en del som han inte hade. Ringer biluthyraren – jo – vi kommer med reservdel och reservbil. I morgon. Sent på eftermiddagen. Så det blev 1 1/2 dag extra i byn. Tid för reflektion. Trodde vi. Men icke. Först kom borgmästaren med en projektidé – nåt om avloppssystemet. Sen kom prästen med nästa idé. Slaktaren ville ha pengar. Det bildades en kö utanför det enda hotellet. Frågor. Önskelistor.

-“Nej. sånt arbetar vi inte med. Nej, sånt har vi inte pengar till.

Elak jultomte. Som inte ger julklappar som folk behöver utan ger stickade yllestrumpor i stället.

Men det är ju inte fel på dem som skriver önskelistor. Problemet ligger i att folk i lokalsamhället inte riktigt vet vad vi gjorde där – de hade hört något och något annat och det vore ju dumt att inte fråga nu när jultomten är på besök. Det är det som är dilemmat när man besöker ett samhälle för första gången. Vad är det här för ena?

Hemma i byn jag växte upp i. Telefonen ringer. -“Det körde in en bil som jag inte sett förr. Vem kan det vara och vart ska de?”

Ungefär så. Inte mer konstigt än så.

Vi kom inte riktigt ut ur byn. Det kom en man springandes mot oss. Vi bromsade in. Det var borgmästaren från grannkommunen. Han hade hört att en biståndsorganisation var i närheten. Han hade också en önskelista.

Nästan 20 år senare. Södra Sudan. Alltför få flickor hade fullbordad grundskoleutbildning. Vi hade pengar till att stödja flickors skolgång – till att bygga skolor. Glada av förväntan åkte vi jultomtar till en by med vår present. Bygga skola.

-“Nej! Vi vill hellre ha vatten! Borra en brunn.

-“Sånt gör vi inte…. Det måste ni fråga någon annan om ...”

Elak jultomte.

Så var det under mina första 24 år som handelsresande i mänsklig misär. Avståndet till de som skulle nås av biståndet blev i bland för stort. Mötena för få. Partnerorganisationerna vi arbetade med var inte fullt ut en del av lokalsamhället utan besökare. Besökte oftare än jag men ändå besökare.

Det fanns undantag. Utanför ett av våra fältkontor i Etiopien i ett flyktingläger för sudaneser fanns en målning på muren beskrivandes vad vi gör och varför och hur. Inget behöv av gissande önskelistor där inte.

Men sedan slutade önskelistandet. Jag började arbeta där jag arbetar idag. Kooperativ. De är inte besökare. Kooperativen bildas av folk med gemensamt intresse. I lokalsamhället självt. De besöker inte. De bor där. De äter och sover där. De flanerar omkring där och klappar kon och petar på kaffebusken. De vet vad vi arbetar med. De vet vad de ska fråga efter.

Men dags för ett ord som inte finns men som är så bra så det borde finnas.

Facipulera.

Att bara facilitera – ge pengar och säga – “Använd dom klokt! Räcker inte – det kan gå hur som haver.

Att manipulera ger bara tillfälliga inte hållbara lösningar. Så det räcker inte,

Men facipulera. Det är grejer det.

Här får ni ett stöd – hur ska ni se till att det når alla medlemmar med service? Hur ska ni se till att kvinnor och ungdomar blir aktiva i kooperativet och får vara med och bestämma? Hur ska ni se till att folk motiveras att bli medlemmar i kooperativet – framförallt de fattigaste av de fattiga? Hur ska ni se till att risker för korruption och annat maktmissbruk elimineras?

Frågor som sätter igång tankar. Frågor som gör att kooperativen själva tar fram lösningar.

Facipulera.

Och det händer saker. Som mjölkkooperativet som bestämde att medlemmarna skulle ha 2 bankkonton per familj för betalning av den sålda mjölken. Ett konto för maken och ett för makan – och så betalades hälften av ersättningen till vardera. Och det visade sig senare att kvinnorna investerade en större andel av inkomsten in i familjejordbruket än mannen. Och det ledde till ökad inkomst i framtiden.

Så ju närmare och oftare man är – ju mindre behov av gissningsönskelistor och känslan av att vara en elak jultomte.

Det var bättre förr …. Eller kontinenten som blev inkontinent… Eller vem kan man lita på?

Var finns de bra? De som kan kliva in och medla när ett land brakar sönder och samman? Förr fanns det flera i LatinAmerika.. nu är det Uruguay och kanske Mexico. Bolivia brinner. Chile brinner. Venezuela töms på folk. Colombia backar från freden.

Men vi börjar med 1993. Då var hon 17. Nu är hon 43. Vi möttes 1993. Då var hon en bland många på internflykt i landet. Vi äter lunch mittemot varandra. Vi har träffats förr men vi har inte pratat om förr. Vi har inte testat vilka vi känner. Jag nämner ett namn. Hon skiner upp. -”Han hade utbildningar med oss. Vi berättade vad vi varit med om. Vad som skrämt oss. Den flykt vi var på. I vårt eget land. Krig. Eller inte krig. Det är en massaker när beväpnade dödar obeväpnade”.

Vi kan ha mötts. Jag var också med på de mötena. För 26 år sedan. Möten där internflyktingar berättade och lyssnade. Om sina trauman av kriget. Susto sade de. Vi pratade om gröna ormar man kan möta i skogen. Alla visste vad de gröna ormarna var symboler förr.

-”Att lyssna på de andra räddade mig” säger lunchsällskapet. -”Jag förstod att jag inte var ensam om att vara rädd. Vi var många med samma historia”

Hur gör man med skrämda traumatiserade människor i ett krig? Det behövdes metoder som de känner igen. Gräv. Gräv. Intervjua. Ett barn behöver träffa någon att lita på. Som pratar med barnet om det som har hänt. Där det har hänt. Sällskap. Sällskap att lita på. Det var grunden för projektet. Möta andra i samma situation. Med samma susto. På drift i sitt eget land. Utan möjlighet att använda sina traditionella kläder för då syns det att man är på drift. Att man inte bor där man hör hemma.

Någon dag senare träffar jag Karolina. Vi arbetade ihop 1990-93. Gatubarn. En av de klokaste människor jag har träffat. Nu bor hon i en stuga på landet. Med hund förstås. Hon har hunnit bli 69 år av klokhet. Skärpt. Kunnig. Glad.

Och där hamnar vi igen. Vem kan man lita på? Kontinenten med så mycket hopp för 10 år sedan. De kloka ledarna. Som visade sig ha öppnat sina plånböcker för gåvor från Odebrecht – som visade sig ha tullat för mycket av andras pengar. De kloka som slutade vara kloka. Så vad finns kvar av klokhet och tillit på denna kontinent som blivit alltmer inkontinent? Uruguay….. möjligen.

LatinAmerika. Här finns de högljudda runda herrarna som leder sin högklackade unga dam till bordet och beställer champagne till hamburgaren. De syns överallt. De som höjer rösten. Mannen på flygplatsen som gastar över att hans resväska inte kommer bland de första på bandet. Han vevar med armarna. Han är upprörd över att inte bli prioriterad.

LatinAmerika. Inkontinenten med de största klyftorna i världen. Peru där man avskyr de venezolanska flyktingarna för ”folk borde stanna i sina hemländer men man vill passa på att hälsa till moster som bor i Madrid..”

Och så finns Antigua.

Antigua där restaurang efter restaurang serverar pizza, panini, crostini. Långt från den guatemalanska maten. Men här finns över 200 språkskolor så här gäller det att se till att studenterna har något att äta. Pizza Panini Crostini. Långt från Guatemala.

Panama. Penningtvättade skyskrapor. Köp tio våningar i ett höghus. Colombianska. Venezolanska smutsiga pengar blir ”rena”. Staden växer mot himlen. Långt från klyftorna.

Den inkontinenta kontinenten.

Hustaken skakar….

Det är fortfarande samma skrämmande scen. Inflygningen mot La Aurora-flygplatsen. Tätt över hustaken. Skakande plan. Skakande hus. Jag kan se de parkerade cyklarna. Soptunnorna. Så nära är vi.

Tv-skärmen i hotellhissen hänger upp och ner. Det dunkar från ett diskotek .En blöthårig amerikanska har lastat upp en massa dokument på receptionsdisken. Något har gått fel. Jag får mitt rum. Ett stort rum med obestämbara fläckar på heltäckningsmattan. En bred säng. Svala lakan. Kamp emot jetlag. Förlorar kampen. Vaknar 0400. Det är tyst. Diskoteket har somnat. Undantagstillstånd gör att krogar måste stänga 0100. Bra så. Inget uteliv. Det är fotboll på alla tv-skärmar., Utom på den upp och nervända skärmen i hissen.

Tidig frukost. Getost, Svarta bönor. Äggröra. Tomatsås. Allt utom tortillas. In kommer en rundlagd familj på 4. De ger sig på skinkupplägget. Där har jag också varit och länsat.

Detta land. Det måste vara mitt minst 30e besök här. Men 27 av de besöken skedde när jag bodde i Mexico. Ett vargtjut bort.

Det är bara en del av landet som, jag inte har besökt. Petén. Resten är beundrad., Första gången när jag körde över det andra berget och såg den tredje dalen – nöp jag mig i armen. Dröm eller verklighet?

Det här är landet där jag första och sista gången red …. eller nåja …åkte häst. Nunnan som förde mig över bergen på hästrygg påstod att jag var veterinär. Bra så.

Det här är landet där jag för första gången på allvar började tro på spöken. Vad annat kan det ha varit som klev in i mitt låsta hotellrum där dörren dessutom var haspad från insidan.

Det här är landet där jag besökte mitt första maya-altare. Landet där jag såg mina första ihjälskjutna människor. Landet där jag lärde mig att en mangofrukt äts bäst naken i en simbassäng. Landet där jag såg regionens ministrar för barnfrågor trippa iväg högklackat och hermesscarfat efter en middag där det blev mat över – till torget för ”att ge mat till de stackars hemlösa”. Landet dit den amerikanska turisten sökt sig för att bli mördad – hoppades hon – för hon var för feg för att ta sitt liv. Fast hon hade kastat sig framför bilar hemma så hon nu hade ett hål i huvudet. Sade hon.

Landet där jag letade efter 7 symaskiner och hittade dom fast jag fick gå i 3 timmar över 3 berg. Samtidigt hittade jag en konstgjord sjö med karpar och roddbåtar. Människor behöver både mat och kultur, sade den belgiske prästen som ordnat pengar till sjön,

Vackrare än såhär kan ett land inte bli.

Möten med Guds budbärare (detta inbegriper inte Kristdemokraterna)

Nunnorna. I Guatemala. San Andrés Sajcabajá. Upp på en häst. Över ett antal berg. Till en liten by, Med en get som sinat. Alla tittar förväntansfullt på mig.

-“Du är veterinär“” sade nunnan. “Jag kan inte säga att du kommer från en biståndsorganisation för det finns öron som lyssnar. Överallt. Det är farligt för dom vi besöker med svenska besökare.

Guatemala. 1990-tal. Inbördeskrig. Folk på flykt i sitt eget land.

En familj bjuder på en soppa med potatis, morötter och några bitar hönskött.

-“Har ni många höns?

-“Vi hade en..”

Det är den vi nyss åt.

Här hjälps man åt. Byn skyddar internflyktingarna. Byn välkomnar främlingar.

28 år senare. Det kristna partiet i Sverige. Eller de kallar sig så. Deras ungdomsförbund vill skydda Sveriges gränser och tillverkar en affisch.

Några dagar senare raderar de affischen från sitt Facebookkonto. Även inom KDU finns tydligen gränser. ( ps KDU – Det heter “på grund av” inte “pågrund av”)Men de måste ha tänkt under tiden de klippte och klistrade framför sina datorer. De tänkte inte kristet. De tänkte på hur roffa åt sig så många % i nästa opinionsmätning som möjligt. Här handlade det inte om att dela med sig av vad man har utan att roffa åt sig en större bit. Åt sig själva. Röster i valet. Med alla medel.

Jag är döpt. Jag är konfirmerad. Men jag lämnade statskyrkan under 1980-talet när prästen i grannförsamlingen vägrade döpa ett barn för att barnets föräldrar inte var gifta.

-“Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till. ” är ursprungsbudskapet.

För grannprästen blev budskapet istället “Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till men bara om deras föräldrar är gifta

Adjö statskyrka som tillåter såna tolkningar.

Jag har fortsatt gå i kyrkor. Men inte på ceremonier (förutom ett bröllop och två begravningar). Jag går själv i kyrkor och tänder ljus. För de döda. För de saknade. Jag mumlar något men jag tror inte det är en bön. Det är mer en hälsning.

Men – och detta är ett viktigt men – jag har mött goda kristna lite här och var. Jag känner igen en god kristen. Det är något med ögonen. Det är något med händerna. Det är leende ögon. Det är utsträckta händer.

Och så har vi dagens kristdemokrater. Jag är säker på att det finns leende ögon och utsträckta händer bland enskilda medlemmar i partiet. Men när jag ser de som har makten i partiet ser jag sluga ögon och händer som formats till pekfingrar.

Tillbaka till Guatemala. 1990-tal. 3 nunnor i Retalhuleu.

-“Vi pratar högt så han som sitter och tjuvlyssnar där ute på trottoaren verkligen hör oss!” Det är humor mitt i det farliga. En tid senare tvingas en av dem fly till Spanien för hoten blev för många. För tydliga. För allvarliga.

Hennes “brott”? – Att skydda folk som flytt från inbördeskriget.

På väg från nunnorna (som när de hörde att jag aldrig sett Stilla Havet, föste in mig i sin bil och körde. – Det är nära! Det var det inte. Men vi kom fram och jag doppade min tå i Stilla Havet. Sedan var det dags att åka tillbaka innan det blev för mörkt) så var det dags för nästa by.

3 änkor, Skörden som slagit fel 3 år i rad. Män som dödats i inbördeskriget. Och de vill absolut skänka mig en höna. Jag kan inte. Jag vill inte. Men jag måste. Det är deras gåva. Inte min gåva. Deras berättelse har följt mig sen dess. För vad dom sade. Men mest för deras svar på min osedvanligt korkade fråga. Den hjälplösa frågan. Den dumma frågan. Frågan som fick ett klokt svar.

-“Vad kan jag göra för att hjälpa er?

“Va? Det räcker med att du kommit så långt bortifrån för att lyssna på oss! Berätta vidare!

Och det är där jag hamnar. När jag ser Ebba Busch Thor i partiledardebatten. När jag ser Sara Skyttedal i en Aktuellt debatt med Karin Karlsbro och Malin Björk.

Vilken historia väljer man att berätta vidare? Den om händer som möts? Den om blickar som bekräftar? Blickar som ser en. Om det goda mötet?

Nej. Det är berättelser om hot. Om ett “okontrollerat växande EU” (när EU i verkligheten blir vad vi gör den till) . Om våldtäktsmän som inte utvisas. Ebba Busch Thor hade kunnat välja berättelsen om kvinnor som är rädda för män och behöver skydd – även hon borde väl i alla fall ha hört om Josefin Nilsson dokumentären och utvecklingen på Dramaten efteråt? Hon väljer i stället berättelsen om våldtäktsmannen som inte utvisas. (Hon nämner inte att han dömdes till 2 års fängelse).

Vi väljer våra berättelser. Jag valde denna berättelse om de goda kristna och de sluga kristna. Eller sluga? Inte riktigt. De oklokt maktsökande där ändamålet helgar medlen.