På drift med lärarinnor

Tog äntligen tag i kartongen med alla foton. Färgerna har bleknat men minnena obleknar. Fastnar i ett foto med 3 rejäla svenska damer. Lärarinnor – ja två av dem är det. Den tredje var reseledaren – för nu var lokalföreningen från Täby på besök. Och ja. Då var det dags att för första gången besöka Ixcan i norra Guatemala. Inte för att det var farligt för mig att åka dit. Men för de jag besökte så skulle frågor ställas om varför jag hade varit där. Men i detta sällskap såg vi ut som 3 missionärer med chaufför. Och missionärer kryllade det av.

Lurade missionärer. Eller halvlurade. Kristendom varvades med ursprungsreligion. Egna gudabilder stoppades inuti krucifix. Som i CocaCola-kyrkan i San Juan Chamula. Blanda traditionell religion med kristendom. Missionärerna nöjda. Lokalbefolkningen nöjd.

Så att se ut som missionärer på drift var bra i detta läge där inbördeskriget härjade i Guatemala. Militären utrustade lokala hemvärnsgarden med vapen och spionerande öron. Vilka hjälper guerillan? Så koll på besökarna. (Note to myself; skriv en dag om middagen med en av guerillaledarna utan att jag visste vem det var) Det var en tid av änkor och barn. 140 000 döda. 1 miljon på flykt. I ett land med 14-15 miljoner invånare.

Men det vackraste land jag rest i.

Lärarinnorna var på besök på uppdrag av lokalföreningen i Täby. Lära sig för att lära vidare. Jag tror de fick en bra resa. Hotellet i Cobán med de knarrande golven. Maya-altaret med blommor, rökelse och ris. Tortilla med äggröra och svarta bönor till frukost. Smaken sitter kvar länge. Skolorna med 2 barn i varje skolbänk. Barn med frostnupna näsor och kinder. De vackra gryningarna när dimman lättnar.

Men också skotten i gryningen. -”Fyrverkerier?” frågade en av ”missionärerna”. Nej. Det låg kroppar vid vägkanten. Ett bakhåll mot militären. Vi reste vidare under tystnad.

En annan resa. Utan ”missionärer”. Men till byn uppe i bergen vid San Marcos. Den belgiske prästen hade skramlat ihop pengar och lett arbetet med att producera en konstgjord sjö. Med en liten ö. Och med 2 roddbåtar. Fiskodling. Folk ska inte bara äta tortilla och bönor och kyckling. Det behövs fisk i maten också. Så jo – han hade ju 2 fiskar som Jesus och såg till att det blev fler fiskar. Fiskar som delades ut bland byarna i närheten. Och där hade folk grävt dammar – som fylldes med vatten från nån av det otal bäckar som slingrade sig nerför bergsväggarna. Och när fisken vuxit till sig – så tömdes dammen och fisken plockades upp.

Och det är här jag vet att jag har i alla fall åstadkommit en förändring som var till det bättre för fattigbönder.

Mjärde. Böjde och ståltrådade av hönsnät en mjärde under böndernas tillsyn. Tornedalen goes San Marcos. Jag hoppas att ryktet om mjärden spreds till de andra dammbyggarna.

Och det var här uppe i bergen som jag hamnade i Tornedalen. Tystnaden. Hummanden. Där vi satt på en hemsnickrad bänk och såg ut över dalen. Mer dal där än i Tornedalen. Men samma gubbtystnad. Avbruten av ett konstaterande -”Det ser ut att bli regn i morgon…” Sedan tystnad igen. Nöjd tystnad. Regnet behövs. Samma gubbkonsterande.

En annan resa – södra Guatemala. En lärarinna – denna gång en guatemalanska – är med. Vi är 4 svenskar i bilen. Hon frågar om vi är gifta och om vi har barn. Svaren är lika -”har varit gift men är nu frånskild”….. Hon är tyst en stund och säger sedan – ”Jag förstår, i Sverige gifter man sig för en period!

I bilens kassettspelare ljuder Eva Dahlgren – ”En blekt blondins hjärta”. Lärarinnan får kassetten. Jag undrar om hon fortsatte lyssna på den tänkandes på de periodgifta svenskarna.

Nunnorna i Retalhuleu. Södra Guatemala. Internflyktingar var deras uppdrag. Stöd. Mat. Skydd. Nunnorna var bevakade. När vi satte oss ner så öppnade de fönstret mot gatan – så att ”öronen” skulle höra bättre. -”Vi har inga hemligheter!” sade en av nunnorna. Någon månad senare fick hon fly till Spanien. Men innan det – när hon hörde att jag aldrig varit vid Stilla Havet – så tyckte hon vi kunde ha resten av mötet i bilen för ”havet är ju nära”. Ja – det var ju ”bara” 40 kilometer efter en av de rakaste landsvägar jag skådat – så det borde ha gått fort. Men det blev mer än 40 kilometer för vi fick köra i zickzack för att undvika de största hålen i asfalten i den dåligt underhållna landsvägen. Och jag fick premiärdoppa tån i Stilla Havet.

Guatemala. Det närmaste jag kommer det landet idag är när nån av de lokala latinska butikerna i Bryssel har burkar med pipian-sås som jag kan dränka kyckling i.

2 thoughts on “På drift med lärarinnor

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.