Month: May 2026

Jag ser monumentet

/ Hans Lind / Leave a comment

Monumentet om de stupade från trakten vid 1a och 2a världskrigen. Och kriget i Afghanistan. Räcket är rostigt och det är oklart när monumentet restes. Men det är sevärdheten i denna stad.

Två sunkiga pubar och en indisk restaurang stirrar på monumentet. Runt hörnet finns Co-op där de kallar mig ”love” både i kassan och i kön när jag låter en äldre dam med läsk och tidning gå före mig i kön.

Trots avrådan kliver jag in på en av de sunkiga pubarna. Det är French Open på TV-skärm och bartenderskan röker i dörren. Det blir tyst när en främling kliver in genom saloon-dörrarna – tänker jag.

Eller så är de andra gästerna bara upptagna med att bli berusade. De är på god väg. Det är ju fredag. Lunch-tid.

Väggarna är fyllda av walesisk visdom – de flesta skyltarna handlar om att bli berusad.

Och där tog staden slut. 1,1 km till staden. Indisk – kinesisk – fish & chips takeaway. Ett café. Staden.

På väg tillbaka. Nästa steg mot att utmana ödet.

Vägen mellan buskarna. -”Gå inte dit” sade värdfamiljen. Oklart varför. Förmodligen för att vägen är smal och det finns inga trottoarer. Eller nåt ohemult.

Jag går dit endera dagen. Värmeböljan är ju över. Så pass över så lille Charlie bestämde sig för att följa med till parken i morse. De senaste värmeböljedagarna har han gått 50 meter som längst. Nu blir det över en kilometers vaggande gång. Heder åt Charlie!

Och det är en rejäl skillnad mellan 17 C och 32 C. Nu spelar barnen fotboll. Tanterna är ute med sina franska bulldoggar. Barnen cyklar utan att hyperventilera.

Det går att sova på nätterna utan att svettas. Det går att sova på nätterna utan att knuffa iväg en varm hund. Det går att sova på nätterna utan att förbanna helvetet.

En vecka kvar i Pencoed. Jag är den andre hemsittaren här. De tidigare – polacker – säger sig ha vandrat över åkrar och ängar och mött kor och får. Det är väldigt oklart hur de bar sig åt. Nästa vecka är det mitt uppdrag.

Här tillverkas rugbyspelare…

/ Hans Lind / Leave a comment

Det är väl det som denna 10000 personers stad är känd för. Och så krigsmonumentet. Och ”puben ska du inte gå till” – säger värdfamiljen. Oklart varför. Möjligen för att det är berusade rugby-spelare där. I vilket fall så undviker jag puben – för labradoren Jett har aldrig varit på en restaurang. Där kom det andra rådet från värdfamiljen. -”Ta inte Jett på restaurang!”

Jag tror det skulle kunna fungera om Jett hade en boll i munnen. Då avstannar allt annat intresse. En annan hund kan sniffa Jett i baken. Jett märker inte det. Han har ju en boll. I munnen.

Om han hittar bollen på det blomgula fältet där kor inte längre betar för nu ska det odlas insekter i stället. Och dölja gula tennisbollar.

Pencoed. Jag tror staden lever på att ligga mittemellan Cardiff och Bridgend,

Men det är en öde stad. Inte för att människor är försvunna utan för att århundradets hetta har lagt sig över staden. Alla flämtar. Den andra hunden – Charlie – vägrar gå ut mer än att tömma sina laster. På 5 dagar har jag bara lyckats få honom till parken – 600 meter bort – 2 gånger. Resten av dagarna ligger han på soffan och kontrollerar gatan. Eller tar sig en svängom i trädgården.

Eller sover i 12-timmarspass.

2 veckors vila. Det är vad Pencoed kan erbjuda. Om jag inte tar en sväng förbi krigsmonumentet en dag.

Men dagarna innan och dagarna efter var det mer fart.

3 nätter i Cardiff – ett kaninskutt från nationalmuseet.

Ett gratis museum som i varje rum påminner en om att man kan donera 5 pund.

Matar och dricker mig.

Det finns 15 meter av High Street dit jag kommer gång på gång. Restaurangen Potted Pig. Rom-baren Rum and Fizz. Och framförallt gin-baren Gin and Juice.

Efter avslutat uppdrag återvänder jag en natt till Cardiff. Uppsöker de 15 metrarna då. Igen.

*****

Det gör jag inte. Om jag övernattar i Bridgend så sparar jag 100 GBP som ska användas till fine dining i London. Så det blir en natt i en ny stad – Bridgend.

*********

Sedan 2 nätter i London – vid Waterloo denna gång.

I slutet av juni återvänder jag till Wales och har lyckats boka in en natt i Barry. Staden som jag varit nyfiken på i nästan 20 år sedan Gavin & Stacey började sändas.

Nästa natt i Swansea. Dagen efter tåg till Carmarthen och en natt där på en pub med 9 gästrum och så buss till Castellnewydd Emlyn där det blir en vecka med River!

Igen.

Det blir åter en vecka med gröna kullar och inga grannar inom hörhåll.

Ett liv i balans mellan gin-barer och hundar.

Jag lägger mig i blöt …

/ Hans Lind / Leave a comment

Om Poole var staden där jag såg fler hundar än barn i barnvagnar, så är Bath staden där folk vrider händerna medan de lyssnar. En stad som ställer sig in. En stad som kostar.

Turisterna från USA ser ut som om det inte finns gator i England. De har vandrarkängor och vindtäta anoraks. De väsnas medan de varnar varandra för farorna med Europa.

Turisterna från Japan lös med sin frånvaro i Poole, men i Bath orsakar de köbildning på trottoarerna medan de ser vilsna ut.

Bath – först kom prins Bladud. Med eller utan gris.

Grundaren. Son till Rud Hud Hudibras. Åkte till Aten för att bilda sig men skaffade sig spetälska. Väl hemma flydde han från karantän och blev svinaherde. När han märkte att svinen hade fint skinn för de rullade runt i en varm gyttja så gjorde han också det och vips så blev han botad från spetälskan. Och så grundade han de heliga källorna med 35 C – vatten. Det vatten som romarna sedan gjorde om till en spaanläggning.

När romarna åkte hem så förföll spa-anläggningen. Men britterna gillade det varma vattnet och tänkte att det kurerar ju – så ”den heliga källan” blev en plaskdamm för rika sjuka.

Då nådde vattnet upp till där det bruna byter färg. Ringarna i väggen klamrade man sig vid medan man blev frisk. Men egentligen skulle man dricka 5 liter av det heliga vattnet. Före frukost.

Jag dricker 5 milliliter. Det smakar vidrigt.

Bath är ljusgult. Jag tjuvlyssnar på turister som ska vandra i Bridgertons fotspår. Jag har inte sett serien men förstår att de är hövålmsfrisyrer och sex mot höskrindor och ekar. Och det hela har filmats här. I Bath.

En del turister tar detta på blodigt allvar.

Maskerad för att gå på georgianskt museum. De måste vara civilingenjörer. Jag tjuvlyssnar. Tyskar.

Det ljusgula,

Överallt. En lokal kalksten. Bath stone.

Staden kostar. 27 GBP för att se var romarna plaskade. 9 GBP för att se var munkarna huserade. 16 GBP för att se brittiskt stöldgods.

Men Victoria Art Gallery är gratis. Och trevlig

Det större museet – Holbourne – är sevärt. Där går guiderna och vrider händer medan de förklarar hur saker och ting hänger ihop.

Den katolska kyrkan St John har en hemmagjord utställning om Kristi Blod. Var man än har en relik med hans blod så är det av blodgruppen AB. Och det är ju en sällsynt blodgrupp. En blodgrupp som bara kan ge blod till andra med AB blod. Tur att Kristus inte var blodgivare. Däremot kunde han ha tagit emot blod från alla andra – men det behövde han inte för han återuppstod och for till himlen i förra veckan.

Damen som verkar vara utställningsskaperska är exalterad. Och inte mindre lugn blir hon när jag säger att jag har kladdat på ampullen i Brygge där Kristi blod sägs…..

I övrigt är kyrkan sevärd. Vacker.

Den andra kyrkan jag besöker. Den f d klosterkyrkan där munkarna drevs iväg när kungariket stängde alla kloster. Just detta kloster stängdes då kungen tyckte munkarna var ”dumma och promiskuösa”.

Mat.

Startar i Turkiet.

Capadoccia.

Nästa blir Italien

Amarone.

Avslutar i Frankrike.

Chez Dominique.

Bath är en sevärd stad.

Ha fylld plånbok. En öl kostar 40 SEK mer än motsvarande öl i Oldham. 20 SEK mer än i London.

Men det är en av de mest instagrammiga städerna jag har besökt.

Och så förstås den 100 -åriga djurkyrkogården med Fritz och Lola och alla andra som en gång tassade på denna jord.

I morgon är jag i en annan del av Storbritannien. 1 timme 11 minuter bort.

Lämnar Hiya- land …..

/ Hans Lind / Leave a comment

5 timmar på ett tåg. Stenhårt säte. Jag får träsmak. Det är 17 stopp från Manchester till Bournemouth.

Innan träsmaken slog till.

Jag såg ”Je M’appelle Agneta”.

Jag tycker hon borde ha valt att bli hus- och hundvakt istället .

Jag vill se havet. Här vid havet säger de inte ”Hiya” när man möter dem. De säger ingenting. I Manchester-trakten är det ”Hiya” för hela slanten.

Och så skall när familjen kommer hem från Lanzarote. Tankeläsarfamiljen. Hur kunde de veta att Lepanto är en favorit-brandy?

God gåva.

Det var två bra veckor med miss Daisy. Det bästa sällskapet.

Egen vilja.
Stark vilja.

God vilja.

Nu vid havet.

Getterna och jag.

Och nästan Fawlty towers. Men utan en Basil som skäller på en när man påpekar fel.

  • Kommer fram 1630. Rummet är inte klart. -”Ta en öl så länge” säger receptionisten. Det var ju generöst, tänkte jag. Men sen kom notan.
  • Rummet var klart. Strykbräda men inget strykjärn. Men ”Snäll Basil” kom upp med den inom 3 minuter.
  • Säkerhetsskåpet var låst. -”You have to put in your own code” sade ”Snäll Basil”. Som om….. Men inom 5 minuter var han uppe på rummet med teknikern och fixade det hela.
  • Försökte ringa – men rumstelefonen var inte inkopplad.
  • Duschade i fotdjupt vatten. Avlopp?

Men jag sov bra. Och frukosten var anständig.

Gårdagens middag en kilometer bort var bra. Trots is i en Dry Martini. Den smakade gott men utspätt mot slutet.

Jag var länge enda gästen tills ett sällskap på 8 personer kom in. En av dem pratade oavbrutet med en mässande entonig ton. Även medan de andra beställde dryck. De satt för långt borta för att jag skulle känna igen språket. Möjligen franska. -”Arabic!” sade servitören.- Det var inte arabiska. Definitivt inte.

Jag beställde en espresso för att kunna lösa mysteriet. Men eftersom ingen av de 7 andra pratade så löstes inte gåtan. Den entonige fortsatte prata medan jag lämnade.

Getterna hade gått hem. Havet låg kvar.