Month: May 2022

Matad i Paris

/ Hans Lind / Leave a comment

Det var ett tag sedan. Restaurangorgier. Senast jag var i Paris var nästan 3 år sedan – då blev det inte mycket mat. Rejäl förkylning efter att ha hamnat i ett regn och sökte skydd i en japansk restaurang med hardcore air-condition.

Nu skiner solen. Kyliga morgnar – heta eftermiddagar.

Stafetten börjar på fredag kväll på Le Herisson – bara några steg från hotellet. Bra recensioner. Bättre mat.

Gin – svartpeppar – lime och ingefära.

Ceviche med kumquat-kräm
Normandisk biff med rödkål och halstrad sallad
Hackad sockerkaka med jordgubbar och grädde

Det var bra. Väldigt bra. Men inte så mycket folk. Hela gatan är fylld av restauranger med Happy Hour-skyltar. Det behövs för att locka.

Överlag är det inte mycket folk på restaurangerna.

Lördag lunch – blir på Camille i Marais-kvarteren.

Där är det fullsatt. Men det är ju shoppinglördag efter lön. Restaurangen med ett överskott av kypare. Det tar inte många sekunder innan vattenglaset fyllts på. Lesson learned – sitter det många gamla franska tanter på en restaurang så är den bra. En gammal tant får sin biff uppskuren av en nästan lika gammal tant. Kund-kvalitet!

Americano ( 30 ml Campari30 ml Sweet Vermouth (Red)60 ml Club soda – lägg till 30 cl gin så får du en Negroni)
Ankterrin
Anklår

Effektivt och bra och fullsatt.

På kvällen är jag fortfarande mätt så de små rätterna på Les Musardeurs passar perfekt. Den baren ligger också på krypavstånd från hotellet. Mer bar än restaurang – men bra smårätter.

Sparris med houmus och tatakibiff med jordgubbar. Väldigt gott.

Söndag blir en vandring runt Quartier Latin – en favorit från 2018 är stängd – ser igenbommad ut. Stolarna dammiga och stapalde på varandra. Synd. Tar fram Tripadvisor – appen på jakt efter ett alternativ. Upptäcker att jag står 5 meter från en krog med spännande meny.

Atelier Maitre Albert – allt väldigt bra förutom hastigheten. Maten kommer in för fort. Jag hinner inte instagramma mellan rätterna.

Cevichen som får peruaner att rasa. Mango. Avokadokräm. Ingen chili

Lax med potatismos och fänkål i pressad apelsin.
Grillad äpple med kolaglass.

Men det var bra _ men snabbt. Inom en timme är jag ute. Alldeles för snabbt. Men det är bara 5 bord som är upptagna. Trots Mors dag. Så ser det ut på de flesta restauranger. Ekar tomt. Om restaurangen har överlevt pandemin.

På kvällen blir det svagkryddat. En spännande liten restaurang Le Pinceau i en graffitispäckad gågata. Bra meny – men maten…….. så fegt kryddat. Grilllad sparris – perfekt grillad med ett perfekt kokt ägg. Men så blek i smaken.

Samma med tonfisken – överkokt – halvljummen – träig. Och svagt kryddad. En besvikelse. Men vinet var gott.

Desserten var lite mer spännande. Nåt med jordgubbar, grädde och rabarber i en semla

Idag blev det husets meny…..

men jag ser en brasserie bredvid hotellet……..en sista middag ska jag väl hinna med. Och i morgon vet jag ju att det finns en bra restaurang nära den svenska ambassaden dit jag ska för ett nytt pass… Så matandet är inte över.

Måndagens lunch

Dagarna med Stella

/ Hans Lind / Leave a comment

Hon stirrar på mig och skälver. Inte av glädje. Men av skräck. Hon rusar uppför trapporna och tittar på mig på behörigt avstånd. Kommer jag närmare så springer hon undan.

Det blir en kamp att få på henne kopplet för en första vända ut. Det har gått 2 timmar. En tid av avstånd. Ute på gatan så tittar hon på mig i smyg. Stövlar iväg till första gräsplätt. Och helt plötsligt är vi vänner.

Det blir en stillsam första dag – men den andra och tredje dagen är det full rusning. Hopp och studs.

Hon fäller mig när jag sitter på golvet genom att kasta sig emot mig med tassarna mot mina axlar. Det är en bekantskap som ger mersmak. Vi tittar på hundfilmer på Netflix. Fast hon somnar när det inte blir tillräckligt med action.

Varje morgon upprepar hon samma rutin. Går ut mitt i gatan och kissar. Bilarna får vänta. Jag är oerhört fascinerad av denna 10 månaders labrador som inte viker ett tum från min sida under de tre dagar hon är hos mig.

Det blir långsamma promenader. Hon stannar till så fort hon hör ett misstänkt ljud. Det må vara en bildörr, klapprande klackar eller en kyrkklocka. Hon stelnar till i stegen när hon möter en människa. Men möter hon en hund så blir det full fart framåt. Ingen rädsla. Men hon löper så jag får skrika på avstånd ”boy or girl”? Är det en girl så snos kopplen ihop – är det en boy så får boy tråna på avstånd.

Mitt liv som dogsitter. Jag vet inte om jag kommer att bli lika fascinerad av nästa hund – en strävhårig tax som kommer 4 juni. Före det ska en blandras inspektera mig för att besluta om han ska vara hos mig i början av juli. I slutet av juli kommer Marta – en australian cattle dog – som inte skäller utan låter som en chimpans. Hon har redan inspekterat och godkänt mig. Och nästa fredag ska jag inspektera farmen 20 km från Bryssel med 2 hundar, 3 katter, 2 hästar och ett otal höns. Kanske för att bo där i slutet av augusti när familjen är på semester. Kanske.

Det ringer på dörren men du skäller inte…..

/ Hans Lind / 2 Comments
2 maj 2022

Du brukade rusa fram så fort du hörde ett nytt starkt ljud. Du rusade förebrående mot mig varje gång jag nös. Ringde telefonen så hörde jag dina snabba tassar över parketten med krav att veta vem det var som ringde.

Nu ligger du i din säng vid dörren. En halvmeter från bäddsoffan där jag halvsov i natt. Jag förstod på kvällen att du inte skulle orka gå uppför trappan till sovrummet. Din andning var tung. Stötvis. Dina tassar och nos var kalla. Jag värmde dom. Så gott jag kunde. De smärtstillande tabletterna hjälpte. Tror jag. Jag bäddade ner dig på köksgolvet för du ville inte flytta på dig. Inte förrän vid 2-tiden på natten. Då kom du till din hundbädd. Lade dig. Din tass i min hand. Jag halvsov. Vid halvtretiden bytte du ställning – gick runt i din säng och lade dig mer bekvämt. Där ligger du nu. Det ser ut som du sover. Sover lugnt. Men din kropp är stel. Du blir alltmer kall. Men du är fin. Så fin.

Jag är glad att jag överlevde dig. Du hade inte förstått om jag hade försvunnit. Jag är glad att det gick så fort på slutet – att jag inte behövde ta beslutet att du skulle avlivas. Du förstod själv. Det har du alltid gjort. Du som sprang efter bollar – hämtade dom – och stannade halvvägs – för att jag skulle få springa också.

Du som såg till att jag fick betala för vattenkranen i kontorets trädgård. Kranen som du förstörde genom att slita i vattenslangen.

Du som dödade grannens katt. Katten som nu ligger begravd i ett majsfält i Nairobi.

Du som hälsade på Milli – hemhjälpen – med att skälla ut henne varje morgon. Du som fick tvättmaskinsreparatören att gå med ena skon i handen som försvar utifall att.

Du som charmade alla som inte var rädda för dig. Och som fick två hundrädda kollegor att säga – ”Han är ju så fin och så snäll!” Du som bevakade omgivningen när jag gick till en bankomat i Lima och i Nairobi.

Nu sover du fint. Ena framtassen lite uppdragen. Huvudet mot den mjukaste delen av din bädd. En kenyansk kikoy värmer dig. Ja den värmer väl inte. Det är bara som jag inbillar mig.

Om en dryg timme kommer begravningsbyrån. De ska hämta dig och köra dig 4 kilometer bort. Du ska kremeras i morgon. På fredag får jag hämta urnan. Tåget till Agathe St Berchem. 700 meters promenad. Det kommer att bli mitt livs längsta 700 meter.

Mycket längre än de 7 meter från bilen till porten när jag hämtade dig. 8 veckor gammal. Bångstyrig redan då. Egen bestämd vilja. Men ett hjärta av guld.

Ett hjärta som berört så många. Vänner från 5 kontinenter hör av sig. En del har aldrig träffat dig. Men det är som om de har gjort det.

Jag minns familjen vid en uteservering vid St Catherine förra sommaren. Mamma, pappa och två förskolebarn. Nåt på franska. – ”Sorry?” -”He is so beautiful!”

Jag höll med.

Blomsterförsäljerskan på torget som sade att han påminde om den hund hon hade som barn.

Flickan som kom från ingenstans under en julmarknad och bara kramade om dig. Du lät henne göra det. Natasha på Brasserie du Gourmet som alltid tog sig tid att sätta sig ner och krama dig efter att hon hade serverat dig köttbullar.

Du rörde om och du berörde. Envis och kärleksfull. Bångstyrig och glad.

Det är overkligt att du inte andas längre. 10 år 5 månader 1 vecka och 3 dagar hade vi tillsammans. Det var underbara dagar. De var verkliga. Från fredag kommer du att finnas i en urna. Men framförallt i mina minnen och i mitt hjärta. Och i så många andras hjärtan.

Snart kommer begravningsbyrån. Jag sitter på golvet bredvid dig och skriver det här. Ditt ena öga är halvöppet. Jag smeker din nos. Tycker att det känns som ett svagt andetag. Jag lägger handen på din bröstkorg. Jag tycker mig känna ett svagt hjärtslag. Men det är mina andetag. Mitt hjärtslag. De går inte att föra över till dig. Inte nu längre.

Nej. Det blir ingen ny hund. Du går inte att ersätta. Men det ska bli en hel massa hundvaktande och hundsittande och hundvandrande. För alla de hundarna ska jag berätta om dig. Ditt minne ska leva länge.

*******

Nu har du åkt. Begravningsbyrån var försenade för de behövde ju ha 2 som bar en så stor hund. Sade de. Men jag finns ju här. Jag hjälper till att bära. Det brukar inte ägare vilja göra. De känner inte den här ägaren. Är det nåt jag kan göra så är det att bära dig till din sista vila. Eller till en pickup. Där låg en blå mindre plastsäck. Det lättade lite. Du behöver inte åka ensam. Din vita plastsäck kändes varm. Jag vände ensam hem. 5 långa meter. Din bädd är tom.