Hon stirrar på mig och skälver. Inte av glädje. Men av skräck. Hon rusar uppför trapporna och tittar på mig på behörigt avstånd. Kommer jag närmare så springer hon undan.

Det blir en kamp att få på henne kopplet för en första vända ut. Det har gått 2 timmar. En tid av avstånd. Ute på gatan så tittar hon på mig i smyg. Stövlar iväg till första gräsplätt. Och helt plötsligt är vi vänner.

Det blir en stillsam första dag – men den andra och tredje dagen är det full rusning. Hopp och studs.

Hon fäller mig när jag sitter på golvet genom att kasta sig emot mig med tassarna mot mina axlar. Det är en bekantskap som ger mersmak. Vi tittar på hundfilmer på Netflix. Fast hon somnar när det inte blir tillräckligt med action.

Varje morgon upprepar hon samma rutin. Går ut mitt i gatan och kissar. Bilarna får vänta. Jag är oerhört fascinerad av denna 10 månaders labrador som inte viker ett tum från min sida under de tre dagar hon är hos mig.

Det blir långsamma promenader. Hon stannar till så fort hon hör ett misstänkt ljud. Det må vara en bildörr, klapprande klackar eller en kyrkklocka. Hon stelnar till i stegen när hon möter en människa. Men möter hon en hund så blir det full fart framåt. Ingen rädsla. Men hon löper så jag får skrika på avstånd ”boy or girl”? Är det en girl så snos kopplen ihop – är det en boy så får boy tråna på avstånd.

Mitt liv som dogsitter. Jag vet inte om jag kommer att bli lika fascinerad av nästa hund – en strävhårig tax som kommer 4 juni. Före det ska en blandras inspektera mig för att besluta om han ska vara hos mig i början av juli. I slutet av juli kommer Marta – en australian cattle dog – som inte skäller utan låter som en chimpans. Hon har redan inspekterat och godkänt mig. Och nästa fredag ska jag inspektera farmen 20 km från Bryssel med 2 hundar, 3 katter, 2 hästar och ett otal höns. Kanske för att bo där i slutet av augusti när familjen är på semester. Kanske.