Den röda jordens halhet

Det slirar. Frikoppling hjälper inte. Den tunga landcruisern glider ner i diket. Inte första gången när den röda jorden drabbats av regn. Ishalt.

Några lokala släntrar fram. Vill hjälpa till. Upp ur diket. Mot betalning.

Den röda jordens landsvägar är inget man tränar på i körskolan. Det är bland det halaste jag kört på. Men jag körde inte de 442 kilometrarna mellan Kigoma och Ngara. Jag satt i passagerarsätet. Ngara blev några månader senare Tanzanias näst största stad. När jag var där – var det en samling av hyddor. Men det var före massflykten från Rwanda. Jag var där vid massflykten från Burundi. Några månader tidigare. Mina 3 månader i FN systemet. Aldrig mer inom det systemet. Det var för mycket av -”don’t step on my toes but please do step on her toes as we are competing on the same position in Geneva”. Det var – ”ta en bil och en chaufför och kör genom så många flyktingläger som möjligt så de ser att FN är på plats”.

Då är det på sin plats att säga att jag tror på FN – det behövs en samlingsplats – men systemet beivrar trappstegstänkande och det är inte gott. Nog.

Detta var 1993 och 250 000 burundier hade flytt till Tanzania. Det var inte första gången. Det fanns flyktingläger med burundier som hade flytt 20 år tidigare. Bofasta i nordvästra Tanzania. Och det var dit vi flyttade 50 -talet hmmm…. de nyflyktade kallade dem för ”häxor”— men jag skulle säga de var schizofrena eller nåt åt det hållet. Ett nytt flyktingläger klarade inte av udda människor – men ett stabilt samhälle gjorde det.

Jag landade i Dar Es Salaam och stod still på flygplatsen. Ingen FN bil i sikte. Jag tog en taxi till det hotell som taxichauffören kände till. De heltäckande mattorna skulle inte behöva möta en bar fot. Så jag behöll skorna på.

Dagen efter på FN kontoret. -”Du skulle ha landat idag!” Fel på deras kalender. Det uppstod en icke-kärlek från dag 2.

Dag 3. Air Tanzania till Kigoma. Det gick bra fast jag fick hålla i ryggstödet för att inte ramla i famnen på passageraren bakom. Några dagar senare bröt Air Tanzanias enda flygplan noshjulet. Jag var fast i Kigoma.

Kigoma. Nära Burundi. Och man kunde se Congo tvärs över vattnet. Det var mycket åskväder över Congo. Tvärs över sjön. Blixt och dunder.

Kigoma. Tre månader av chicken fried rice.

En dag över till Ujiji. Där Stanley och Livingstone möttes. Lokala museet. – ”Livingstone opened up Africa for commerce and christianity” sade den lokale guiden mittemellan papiemache figuererna av Stanley och Livingstone. Vi fikade på Scud Missile Tea room. En söndagsutflykt.

Det fanns ett 50-tal flyktingläger efter gränsen mot Burundi. Ett av dem i närheten av en mission station driven av Swedish Free Mission – som de kallade sig. De bjöd på kanelbullar – pingstvännerna från Hudiksvall.

-”Var har ni hittat pärlsocker?”

-”Det tar vi med från Sverige.”

De ville att FN skulle flytta på flyktingarna som sökt sig till deras missionstation. De var ju fullt upptagna med sin mission och hade inte tid med flyktingar. Tyckte de.

-”Men han som red med sina föräldrar till Egypten…. han var väl flykting och är väl grunden till att ni finns här?”

-”Det hör väl inte hemma här!!”

Nåja. Strax därefter blev det lugnare i Burundi så flyktingarna lämnade missionen. Missionärerna kunde fortsätta sitta på sin kulle.

Nyår.

Hyrde en motorbåt som körde mig, två tyskor, en kroat, en norrman och en skotska till Gombe Stream. Jane Godall var inte hemma. Vi såg en schimpans. De andra höll sig undan. Träningen inför vandringen i naturreservatet behövdes inte.

-”Möt inte en schimpans blick! Se åt sidan! De kan anfalla!”

Vi mötte en schimpans som satt i ett träd och kastade pinnar på oss. Den tittade inte ens åt vårt håll. Däremot på nyårsafton när vi svalkade oss i Tanganyikasjöns vatten och champagnen låg och svalnade i vattnet så mötte vi en babian. Eller såg skymten av babianen som sprang iväg med champagneflaskan. Det blev konjak till nyårsmaten. I stället.

Majs. Majskorn som fick kokas i timmar för att mjukna. Inte den bästa födan för flyktingarna. Men det var det som fanns. Majskorn. Sardiner. Olja. Avskogning som följd av majsens kokbehov.

Skola? Glöm det. Detta var på den tiden där skolgång för barn på flykt inte sågs som något som var en rättighet i en katastrof. Andra bullor blev det några år senare. Men vi samlade ihop ett gäng flyktingar med lärarbakgrund. Provisoriska skolor var tanken men den tanzaniska myndigheten tyckte att FN skulle anställa tanzaniska lärare. Inte en tanke på språkskillnad. Kollision.

Wakimbizi. Swahili för ’flykting’. Egentligen ’man som kommer springande’. Och så var det med burindierna. De kom springandes. Gruppmöten – en av 5 hade bevittnat våld. 4 av 5 sprang över gränsen för att andra gjorde det. Wakimbizi.

Burundierna pratade franska. Det gjorde inte tanzanierna. Men en dag klev Fortunata in på FN kontoret. Jag kapade henne _ för hon kunde franska. Det kunde inte jag. Hon blev min community services assistent. Enda gången jag haft en assistent. Slumpmötet med henne ledde till att hon blev kvar i branschen. Hon hamnade senare i Afghanistan – och sen Irak.

Hon översatte inte ett ord som chauffören sade så fort vi passerade byar. Wowowo. Jag översätter det inte heller.

Hemfärd. Men inget flyg från Kigoma så Missionary Airlines fick kallas in. Ett enmotorigt litet plan med alldeles för många blinkande lampor.

-”We say a prayer before lifting” sade piloten.

Inte för att han inte litade på planet. Utan för att han var religiös.

Det blev en långsam puttrande färd på lagom höjd. Men när piloten såg en flock giraffer så dök han ner. Mellanlandning och övernattning i Dodoma. Dagen efter Dar Es Salaam och vidare mot Geneve för avrapportering. Swiss Air. Före konkursen. Förstår deras konkurs då det serverades rysk kaviar till förrätt. Min grannpassagerare frågade vad det var. -”Fish-eggs..” Han ville inte äta det så vi bytte – han fick mitt smör och jag hans kaviar. Vid val av varmrätt så frågade han vad ”venison” är. Flygvärdinnan förklarade; -”It’s like Bambi!”

-”But I don’t want to eat Bambi!”

Jag åt Bambi. Efter tre månader med chicken fried rice var Bambi god. Väldigt god.

Efter de tre månaderna har jag inte arbetat inom FN systemet längre. Däremot med. Det har gått mycket bättre.

Reklam för nåt nyttigt

Om han kunde prata så…

Det började 28e maj. Det fortsätter. Jag lär mig helt nya och främmande saker.

Språkkompis. (det är bara att anmäla sig!!)

En som vill lära sig svenska. En som kan svenska. Vi möts on-line. 2 gånger 30 minuter i veckan. Jag i Bryssel. Språkkompisen i Kristianstad. Jag lär mig om svetsning, om Emmaljungas barnvagnar, om persisk mat, om kolonilotter. Jag hjälper språkkompisen med att skriva CV och så letar vi svåra ord. Nu vet jag vad de olika delarna av ett skjutmått heter.

Under covideriet har dessa språkstunder varit ett sunt avbrott i alla andra onlinemöten som jag klivit in i med färdigt manuskript. Mata in de vanliga fraserna i alla möten. Bevaka de frågor som jag vet att jag ska bevaka.

Och så dessa möten. Utan manus. Utan förberedelser. Bara vara och se vad vi kan resonera om. Ibland är det svetsning. Ibland är det matlagning. Igår var det kosläpp.

Det är de manusfria mötena som är de bästa.

De manusfyllda mötena på arbetstid – där löser talare efter talare av varandra. Just nu lyssnar jag på en fransman som pratar om afrikanska utvecklingsbanken.

Det som överraskar i dessa manusmöten är folks bakgrund. Alltså inte deras merittillstånd utan vad som finns bakom dem på skärmen. Fransmannen sitter i ett ganska kalt rum. Få böcker i bokhyllan. Men – se där – en stor hantel på golvet – lägligt placerat så alla kan se den. Det finns en tanke bakom. Tror jag.

Strax innan pratade en tyska. Hon satt under köksfläkten. Efter alla otal webinarier de senaste månaderna så var det faktiskt första gången som någon satt i ett kök. Hennes kök glänste rent.

Själv har jag ibland en hund bakom mig. Men för det mesta en huipil (blus) från San Andres Xecul.

Byn med den gula kyrkan med apor och geparder klättrandes efter väggarna. Huipilen som jag köpte av en 90-årig dam – den sista som kunde brodera motivet och som hade arbetat tre månader med att brodera. Damen som ville sälja huipilen alldels för billigt. Jag betalade mer. Det var nästan 30 år sedan. Färgerna lyser fortfarande klara. Väldigt klara. Men huipilen har slutat lukta rök.

Det behövs ett mindre huvud än mitt

Under tiden har fransmannen med hanteln kommit fram till slutet på sin presentation – visandes sina resultat.

Inte av arbetet med hanteln utan om sitt arbete med att förbättra de afrikanska jordbruket.

En kärleksförklaring

Inomhus är jag förföljd. Stänger jag toalettdörren så krafsas det utanför. Gnyende. Går jag in i ett annat rum så hör jag tassljudet strax bakom mig. Ett hårigt ansikte bakom hörnet.

Men utomhus. Då är det jag som ränner efter. Försöker hålla takten. Småspringer.

Förföljelse. Jag ute. Han inne.

Det är 8 1/2 år sedan han föddes. En av två. Jag var sent ute. Han var paxad. Jag fick nöja mig med den lealösa. Den knubbiga. Sovande. Medan kvicksilvret var redan bokad till en annan ägare. Som dock ändrade sig. Han ville ha den lealöse. Jag jublade. Kvicksilvret var mitt.

Den lealöse dog vid 3 månaders ålder. Ägaren var lika lealös. Valpen drack klorerat vatten från swimmingpoolen.

Sorg.

Men kvicksilvret kom till mig.

Ägaren ringde vid 6 veckor. – Hämta honom! Han äter för mycket!

Separation ska inte ske före 8 veckor men efter 7 veckor så gav jag upp. Hämtade kärleken. Han vägrade. Bar in honom i bilen. Körde iväg. Han väsnades på passagerarsätet. Föll ner i golvet. Jag lyfte upp honom. Trafikljus. Han lade huvudet på konsolen. Tittade på mig. Suckade. Somnade. Sedan dess har det varit vi.

Det har varit ett bångstyrigt förhållande. Vem bestämmer?

Jag gastar. Hotar. Väsnas. Han tittar på mig. Ler.

Perfekt symbios. Två starka viljor. Hans är starkare.

Corona lock-down. Hund. Perfekt. Ingen polis stannar oss när vi tar våra tre vandringar/dag. Den tanken var inte tänkt för 8 1/2 år sedan. Då var det bara; – “Sluta flytta runt med resväskor. Skaffa ett ankare.!” Jag var i en relation men det var inget ankare. Det var ett stormsegel. En kravmaskin.

Vilja fly. Vilja flytta.

Ankaret fungerar. De senaste 8 1/2 åren har jag bott på tre ställen. Bara tre ställen. Peru 3 år. Kenya 5 år. Belgien 1 1/2 år. Med ankaret.

Favoritkrogen. Brasserie du Gourmet. Jag går nerför trappan till toaletten. Min vän håller i kärleken. Som drar i kopplet. Jag går nerför trappan . Hör ett yl. Skyndar mig. Man kan kissa fort när det ylas en trappa upp.

Jag kommer upp i restaurangen. Ägerskan. Stamgästande juveleraren. Översätterskan. Ler. Alla ler. Varmt.

-“This is a love story!

All irritation fastnar på resan till jobbet

Lugnet infinner sig när jag är på jobbet. Det är vägen dit som samlar på sig min irritation. Så har det inte alltid varit. I Fagersta på 80-talet promenerade jag till jobbet. Mötte knappast någon människa. Möjligen var blöta höstlöv på trottoaren ett problem.

Men det är efter Fagersta-tiden som jag brusar upp och hötter med nävar och ropar otidigheter (när jag sitter instängd i en bil så enbart medpassagerarna hör) och muttrar och fnyser.

Nu i Bryssel > “min mobil i främsta rummet” – folk fastnar stående i tunnelbanespärrar fastlåsta med blicken mot sin mobilskärm. Lätt tappad haka. Katatonisk kropp. Eller så går de i sidled som krabbor så de blir omöjliga att köra om. Mobilskärmen drar dem till höger. Alltid till höger. Snedgången sker aldrig mot vänster. Viktig observation. Antingen är det något med att läsa från vänster till höger på mobilskärmen som gör att kroppen väjer mot höger följandes texten.

Jag franskifierar mig. Suckar tungt och vräker ut armarna i en gest som ska visa på en upprörd hopplöshet. Det hjälper inte. Mobilskärmen har låst dem fast. Världen utanför finns inte.

Annat var det i Nairobi. Där blinkade jag med ljusen. Där hötte jag med nävar. Där skrek jag “jinga!” För där fanns gropar i vägarna. Som man skulle värja sig mot. Genom att köra i motsatt körbana. Fast jag kom från andra hållet. Så helt plötsligt väjde folk för en grop – utan att se om den andra körbanan var fri. Och så var det de högklackade. Som gick mitt på gatan. För det fanns ju ingen trottoar. Och då är mitt på körbanan den bästa placeringen för klackarna.

Som tur var så var min resa till jobbet 7 minuter och 8 sekunder. Exakt den tid det tar för Frida Hyvönen att sjunga Fredag Morgon

Det fungerade varje morgon. Sedan jag fick en signerad CD från Frida – tack till grannen Anniqa Nygårds – gick CDn nonstop i bilen under nästan ett år. Hela CDn när jag på fredag eftermiddagar körde 8 km fram och 8 km tillbaka till Carrefour för att handla. Fredag morgon till jobbet på morgnarna.

Kontrast mellan hennes ord och “jag får minsann använda vilken körbana jag vill” syndromet. Eller inte? Han som hällde kaffekoppen över henne och slog hennes dator är ju som den som vinglar mellan körbanorna tagandes sin rätt att köra som det passar honom utan hönsyn. (Just det … skulle skriva hänsyn …. men det liksom autokorrektades till hönsyn (hönssyn). Syn som en höna – ser inte längre än den egna motorhuven)

I Lima var trafiken lika irritationsilskeskapande. Och skapade ett lugn på jobbet. Jag hade ju avreagerat mig. I Lima var bilkörningstrafiken; – aha – tre körfiler och den högraste filen är kortast vid trafikljuset fast jag ska svänga till vänster – men jag öppnar fönstret och viftar lite aggressivt med handen så alla förstår att jag ska korsa två filer för att kunna göra en vänstersväng. Och så det där med att bilen framför körde när trafikljuset slog om till gult – och nästa – och eftersom det hann bli rött så kör jag ändå för bilen framför mig gjorde det.

Jag har aldrig tvärbromsat så mycket som i Lima. Och svurit. Och gastat. Och förbannat. Vore jag en häxa vars förbannelser fungerade så vore en stor del av Limas befolkning grodor idag.

Juba. Där var resan kort men väntan lång. Vi hade två gästhus och två bilar som skulle till jobbet. Vi åker kvart i åtta. Var överenskommelsen. Var. Det kom en. En annan släntrade. Klockan blev åtta. Ett stilla tutande. Inget hände. -“Hon är på väg“. Inte. Det gick ju inte att gasta och skrika- de var ju kollegor. Men en stilla suck och ett ironiskt -“Har du sovit gott för du sov ju ganska länge?

Svensk mästare i passivaggressiva påhopp.

Men jag hämnades. Jag körde och siktade på gropar i vägen så de i baksätet studsade lite mot varandra och bildörrarna. Eller inte så lite. Ganska mycket.

Addis Ababa. Där kom 40 får emot mig på motorvägen. Stillsamt ledda av en fåraherde som uppskattade den breda asfalterade fårstigen. Men det kunde jag ju inte bli arg på. De såg ju så oskyldiga ut. Fåren. Så min road-rage började inte i Addis Ababa. Den började med söliga kollegor i Juba.

Men jag har nytta av min ilskeavblåsning. Jag äntrar lugn genom dörrarna till jobbet. Det är vägen till jobbet som randas av min ilska.

En sommar med rabies

Jag tror det var 2003. Eller 2002. En arbetsresa till Etiopien. Jag minns flyktinglägret Bonga där Uduk-folket från Sudan bodde. Folket som inte utövade våld. Inte fysiskt, men verbalt när det behövdes.

-“Hyeneansikte!!” var ett exempel på när man skulle slåss med ord. Det var ett försvinnande folkslag. Några tusen kvar efter deras flykt undan kriget. Så väx till. Bli fler. Döda inte varandra. Förolämpa men skada inte. Tyvärr inbegrep växandet även tonårsgraviditeter. Det var det negativa. Men barnen togs om hand – fanns det plats för ett barn till så markerade man i dörröppningen till hyddan att man kunde ta hand om fler barn.

Ett nyfiket folkslag. Tonåringen som byggde en radio. Inte för att lyssna på den utan för att se om den skulle fungera. Det gjorde den. Han hamnade sedan i Australien. Var radion hamnade vet jag inte.

Men det var efter Bonga som mötet skedde. Hundvalpen. Räddad ur ett dike. Liten. Ettrig. Nafsig. Bet allt och överallt.

Och så åkte jag hem till Sverige. Veckan efter- en lördag morgon ringer en främmande kvinna.

-“Blev du biten av valpen?” Hon är väninna till valpägarinnan.

-“Jo?

-“Den har dött. De tror att det var rabies men de vet inte“.

(Nu efteråt tror jag dödsorsaken var parvovirus men vad visste jag då om hundar?)

I vilket fall. Googlade runt. Blev svettig. En (1!!!) människa har överlevt rabies. Sjukdomen kallas i Sverige också för vattuskräck på grund av muskelförlamning som gör att man inte kan svälja och därför blir rädd för vatten. Minns jag.

Man blir inte friskare av att googla på sjukdomar. Tvärtom. Alla symptom dyker upp.

Sjukvårdsupplysningen nästa. Hederliga svenska sjukvprdsupplysningen. Sök läkarvård sade de.

-“Kan jag göra det på måndag?

-“Nej. Nu. Åk till Karolinskas akutmottaning. Nu!

Ringer Karolinska. Kom!!!! Säger de.

Jag som skulle äta frukost. Inget med det.

Tunnelbana. Buss. Fyllt väntrum. Förklarar mitt ärende. Innan jag hunnit säga ies i rabies så har jag fösts in i ett behandlingsrum. Men där tar det tid.

“Vi måste läsa på om doser och kroppsvikt. Första dosen ska du få i såret men vi vet inte hur stor dos“.

Jaha. Sånt blir jag nervös av. Okunskapen. Mitt liv som experiment. Men jag serveras en ostsmörgås och yoghurt. Där kom frukosten. Jag sitter och dinglar med benen i ett allt nervösare svängningsläge på behandlingsbristen(britsen) när helgonet kommer in. Finlandssvenskan som vet hur man hanterar nervknippen.

“Var är såret?

Jag pekar på foten.

-“Det där lilla?? Det behövs ju ett mikroskop för att se det där lilla såret!”

Lugnet infinner sig. Hon tar över. Dominant. Barsk. Klok. Domderande. Sluta-pjåka-dig-madamen,

En stund.

Det är inte över.

-“Du ska komma imorgon och övermorgon och sedan varannan dag i 2 veckor och sedan 2 gånger i veckan och sedan 1 gång i veckan. I tre månader.

Den sommaren fick jag högkostnadskort. Väldigt snabbt.

Och gillade svensk sjukvård. Gräddfil in på Karolinska. Eller rabiesfil var det nog egentligen.

-”Hur känns det?”

Det är jag ju inte. Eller det är inte så mycket blod omkring mig.

Men det är en svår fråga. Det där om hur det känns. Frågan som ställs ideligen. Som gör mig svarslös. Som sätter mig i ett tankeläge. Var fan är känslorna?

Att flytta. Nairobi till Bryssel. En del andas ut. Terror liksom. Men det är mer terror i Bryssel än i Nairobi. (Nu är terror väldigt sällsynt överallt utom i krigssituationer) Men det är andra som andas ut. Jag andas in och försöker tänka mindre på om den där stora träsoffan som jag har haft på terrassen kan bäras uppför trappan i huset där jag ska bo.

Men känsla. Bättre mat förvisso. Kallare väder. Spännande arbetsuppgifter (som om jag inte hade haft det redan)  

Tankarna igår i den långsamma trafiktäta taxiresan på väg till Jomo Kenyatta International Airport….. Tittade på människor i bussar, i lastbilar, i personbilar… Trötta ansikten. Nickandes halvsovandes. Lastbilar som krängde och pressade undan andra bilar. De nya SUVarna med viktiga människor. Kenya.

Jag kommer inte att sakna att sitta i ett passagerarsäte och panikbromsa. (Som om det skulle hjälpa) Men det skulle kunna vara var som helst. Människor kör vårdslöst överallt. Men mest vårdslöst körs det i Kenya. Definitivt.

-”Jag ska köra om! Den mötande får väl väja undan för jag blinkar ju för fullt med lyset!”

Jag kan räkna mina trafik-jävlar-vad-nära incidenter innan Kenya på min vänstra hand. Jag kan räkna mina dagliga trafik-jävlar-vad-nära-incidenter i Kenya på samma hand. Eller kunde. Jag har flyttat.

Så känsla av att byta land? Det är fan inga känslor. Utom att jag inte kommer att sakna trafiken i Kenya. Innan Kenya kände jag ingen som har dött i en trafikolycka. Ingen. På mina 56 år. Under 5 år i Kenya har det förändrats. Rejält.

När jag lämnade Kenya 2009 suckade jag av lättnad. När jag lämnade Kenya igår suckade jag inte av lättnad. Denna gång har varit mycket bättre. Bra arbetskamrater. Understatement. Jävligt bra arbetskamrater. Mycket skratt. Mycket värme.

Jo. Där kom känslan. Goda människor med goda tankar. Saknad.

Men så är det det där med sponsring. Sista dagarna kom de. Ehhhhhhh.. i was thinking if you could pay my childs schoolfee…  

Inte en. Inte två. Flera. Och jag ska inte klaga. Det är en ekvation som inte går ihop i en 5 barnsfamilj. Skolavgifter på 2000 kronor för en termin. Plus uniform. Plus böcker. Plus allt. Fråga muzungon! Fråga den som verkar ha pengar. Omgivningen pressar på. Du jobbar ju hos en utlänning!

Och det där svåra med att säga nej. Jag har lånat ut. De har betalt tillbaka. Allt bra. Men så kommer det där i sista stund. Inte ett lån. Utan en gåva.

Där kom känslan igen. Det där svåra att säga nej. Skönt att slippa vara nej-snål. Skönt att slippa vara en vandrande bankomat. Snabba uttag. Knacka på dörren och säga I was wondering ……

Så. Mer terror. Bättre trafik. Inga I was wondering… vid dörren. Bättre mat. Mindre trädgård. Bättre öl.

Det är känslan

Jag ber om notan men får hennes telefonnummer istället…

Hade det varit Stocholm – då hade jag rodnat.

Hade det varit Ludvika då hade jag rusat glädjetjutande runt kvarteret.

Men det är i Nairobi.

Då skäms jag.

65% av ungdomar i Kenya tycker det är ok att vara i en relation men att samtidigt ha en sugardaddy eller sugarmummy. En som sponsrar en.

Sponsring, Det är ledordet. En sponsor. Ett fint ord för en torsk.

Så när jag sitter där på Istanbul house i det nya shoppingcentret Two Rivers och har ätit min kycklingkebab och bett om notan och får servitrisens telefonnummer istället så känner jag mig inte som en het kund utan som en halvgammal halvfet vit man som servitrisen ser som en sponsor.

Jag frågar henne varför jag får hennes telefonnummer.

För att vi ska träffas.

Svarar hon.

Jag blir inte glad.

Jag ser mig som en av de halvfeta bleka män som rullar en kundvagn på Carrefour medan flickvännen spanar över hans axel efter nästa halvfeta bleka man.

Och detta innan jag ens hunnit till köttdisken.

Men vem kan anklaga flickvännerna? Det finns inga studielån. Det finns inga banklån.

Men.

Det finns utnyttjare. Halvfeta bleka män. Och helfeta.

Flickvän!

Så i helvete heller.

När det finns fattiga finns det utnyttjare.

Utnyttjare som håller sitt villebråd om axeln medan villebrådet ler stelt över hans axel.


Ett nyårsaftonsdrama

Nyår. Helvete för hundar. Fyrverkerihelvete. Så i år kör vi tidig kväll. Hänger täcken för sängstolparna. Kurar och myser och somnar. Allt väl. Fram till 23.45.

Nej. Det är inget fyrverkeri. Det som sprakar och gnistrar är grannskapets WhatsApp grupp.

-”Vad var det där för oväsen?

Teorierna flödar tills grannen som drabbats berättar varsom hänt. Ett stort träd har brakat ner tvärsöver gatan med ett helvetiskt vrål rakt över hennes port. Hon kommer inte ut. Elledningarna hänger lågt med ett stort träd tvärs över. Det sprakar och det gnistrar från ledningen. Det brinner småeldar här och där.

Hon frågar efter telefonnummer till elbolaget (strömmen måste stängas av) och brandkåren (eldarna måste släckas). En rådig granne rusar upp mot polisstationen. Andra mindre rådiga grannar panikwhatsappar;

-”Someone has to do something!!!”

Under tiden gör de rådiga grannarna rätt saker.

Och de låter bli att skjuta upp sina raketer. Här är det ju farligt fyrverkeri i trädgrenarna.

Hunden sover lugnt. Men inget el. De dysterkvistigaste säger att strömmen blir borta 2 dygn. Men redan kl 11.00 på nyårsdagen är elbolaget där och sätter upp nya stolpar.

Och det är då jag ser könsskillnader. Kvinnor i grannskapet tar selfies och säger ”wow!”. Män i grannskapet ställer sig med händerna bakom ryggen, vecklar ihop pannan och kommer med förklaringar och utstöter varningar och vilket träd som kommer att falla härnäst. Det är kvartersmästerskap i mansplanining. De lyssnar inte på varandras teorier. Den egna teorin är bäst. Och mest eftertänksam. Tycker de själva.

Detta är världen i miniatyr.

En del agerar.

Andra ropar efter att andra ska agera (och tycker sig då ha agerat)

Och så kommer de som förklarar åt alla som inte lyssnar.

Och så jag som iakttar.

Och Arman som kissar på det fallna trädet.

Mitt i natten kastas det in en hink med ormar in i hyddan som jag sover i….

Det är i Jonglei i Södra Sudan. Mitt pass och mitt resetillstånd är beslagtagna. Av min egen personal. Jag hade sparkat den lokale platschefen. Mannen som klev upp varje morgon insvept i en handduk vid 06.00 och öppnade dörren till sin hydda och ropade att han ville ha sitt morgonthé. Mannen som lade in en eller två extra nollor på de kvitton han redovisade. Så adjö till honom. Men han valde att inte berätta som det var utan som han ville att personalen skulle tro. Så protester. Och beslagtagande av mitt pass och resetillstånd. -”Du får tillbaka det när du har återanställt chefen!” Så jag blev kvar. I tre dagar. Det var lite oväsen. Och drömmar om hinkar med ormar som kastas in i min hydda på natten. För det var en dröm. Ju.

Den julen gjorde jag en långresa. 3 dagar i Dubai. 10 dagar i Istanbul och sedan tillbaka till Dubai igen.

Det var snö och vinter i Istanbul. Det var inhandling av vinterkläder i Dubai. Från 45-graders södra Sudan till snöglopp i Istanbul.

I Dubai hittade jag en bra ryggterapeut. En sån som går på din rygg och bänder armarna åt håll som de inte borde bändas åt. En rygg som sovit för mycket i mjuka tältsängar i sudanesiska hyddor. En rygg som drömt om hinkar med ormar som slängs på en.

Och så Lariam. Malariaprofylax som gav mig mord. Många mord. Med mig som mördare. Med förskärare. Ett mordoffer tyckte kniven var för slö så jag borde ”skära först och hugga sen”.

Jag vet fortfarande inte om det var ett leva i ett våldsamt samhälle eller om det var Lariam som gav mig drömmar om ormar och drömmar om mord. Och en spänd illa tilltygad rygg.

Drömmarna gav upp när jag lämnade Södra Sudan. Och när jag lämnade Lariam. Ryggen blev bättre. Huden mjuk och fin och lite mer hår på huvudet efter att i två år ha duschat i vatten direkt från Nilen.

-”Jag har bevis på att du har ätit mänsklig avföring!” – sade min undersökande läkare på CityAkuten.

-”Jag har duschat 2 år i Nilvatten i Juba!

-” Det lugnar mig genast!”

Men kan jag skylla på Lariam? Är det så enkelt?

Den lokalanställde i Rumbek som hade 100 sudanesiska pund i månadslön (det motsvarar 50 US Dollar) som brukade få 100 sudanesiska pund den sista dagen i varje månad. Men en dag hade banken inga sudanesiska pund så han fick 50 dollar i stället.


-”Jag är lurad på 50!!” Tyckte han och tog med sig kalasjnikoven när han skulle prata med löneförrättaren.

Kvinnan som kom hem och hittade sin man i säng med grannfrun. Istället för att skälla ut dem så tog hon en handgranat som maken hade i sin ryggsäck och slängde in den i hyddan.

Så kan man skylla på Lariam när våldet finns nära i varje handling?

Det var den julen. 2009. Då jag lämnade Östra Afrika. För sista gången trodde jag.

Nu lämnar jag Östra Afrika igen. För sista gången?

Jag vet inte.

Men för 10 dagar sedan kom jag i samspråk med Mr Bol. Från Jonglei. Vi satt. I samma flygplatstransfer. Vi bromsade bägge två med fötterna nerkörda i bussgolvet när den italienske kedjerökande chauffören hade bråttom.

Jonglei.

-”Är det lugnare där nu?

-” Jag jobbar på den statliga statistikbyrån

Det är också ett svar.

Och min kidnappning i Jonglei? Efter 3 dagar gav personalen upp

-”Nu sätter jag mig emellan er för ni håller på att växa ihop..”

D64D3905-8B0C-42AF-B5AB-A023B90117D4

Jag är på konferens. Inte den första konferens jag är på. Jag har slutat räkna.

09B4D87E-5483-4F55-992E-0DB9DF9FCA70

Nu är det Arusha.

Då var det Sigtuna. Kommunskolan. Den första konferens jag varit på. Om kriser. Krisbearbetning. Gräv i din egen kris. Vad lärde du dig. Krisens faser. Jag minns inte min egen kris. Jag var 25 år. Jag minns hennes kris. Hennes barn hade dött. Vi skulle sitta två och två och berätta om våra kriser. Min kris blev fjäderlätt. Hennes var blytung.

-”Nu är det din tur att åka på konferens” sade de i kommunen. Och jag åkte. Krisbearbetning. Överlevnandsstrategier för socialarbetare (vilken negativ konferenstitel…). Sen minns jag inte resten av konferenstitlarna.  Jag minns henne vars barn hade dött.  Hon som jag inte fick växa ihop mig med. Det var under middagen som den trivsamme runde äldre kursledaren kom med sin stol och klämde in sig mellan oss. -”Ni håller på att växa ihop. Det ska ni inte göra.”

1C6B7739-0B60-4610-8BA3-A04A7EF8971D

Nu är det Arusha. Norra Tanzania. Motorvägen in till stan är färdigbyggd. Dubbla filer. 40km/timmen. Det är mörkt. Taxichauffören från flygplatsen 45 kilometer längre bort tutar glatt till alla busschaufförer. -”Det är mina vänner!” 

Han kör mig till fel hotell. Nästa chaufför kör ut i mörkret. Det är tidig natt. Jag vet inte var jag är. Men jag kommer rätt. I mörkret. Till ett hotell med konferenssalen som slukar hundratals. Där växer man inte ihop. Inte i de ytorna. Där ryms trädgårdsmöbler bland alla blanka fusksidenstolsskydd. Och den tronande soffan uppe på ett podium. Långt från Kommunskolan i Sigtuna.

Vi radar upp oss. Vem har arbetat längst i partnerskapet? 18 år längst bort. 2 veckor längst fram. De kommer från hela Tanzania. Skogsfarmare från söder. Bostadskooperativ från väst. Sparkassor från norr. En spretig familj. Men det gemensamma är att att vi gillar det vi gör. Och vi växer ihop.