En sommar med rabies

Svinen på bilden har inget med min sjukvård att göra…

Jag tror det var 2003. Eller 2002. En arbetsresa till Etiopien. Jag minns flyktinglägret Bonga där Uduk-folket från Sudan bodde. Folket som inte utövade våld. Inte fysiskt, men verbalt när det behövdes.

-“Hyeneansikte!!” var ett exempel på när man skulle slåss med ord. Det var ett försvinnande folkslag. Några tusen kvar efter deras flykt undan kriget. Så väx till. Bli fler. Döda inte varandra. Förolämpa men skada inte. Tyvärr inbegrep växandet även tonårsgraviditeter. Det var det negativa. Men barnen togs om hand – fanns det plats för ett barn till så markerade man i dörröppningen till hyddan att man kunde ta hand om fler barn. Ett nyfiket folkslag. Tonåringen som byggde en radio. Inte för att lyssna på den utan för att se om den skulle fungera. Det gjorde den. Han hamnade sedan i Australien. Var radion hamnade vet jag inte.

Men det var efter Bonga som mötet skedde. Hundvalpen. Räddad ur ett dike. Liten. Ettrig. Nafsig. Bet allt och överallt.

Och så åkte jag hem till Sverige. Veckan efter- en lördag morgon ringer en främmande kvinna.

-“Blev du biten av valpen?” Hon är väninna till valpägarinnan.

-“Jo?

-“Den har dött. De tror att det var rabies men de vet inte“.

(Nu efteråt tror jag dödsorsaken var parvovirus men vad visste jag då om hundar?)

I vilket fall. Googlade runt. Blev svettig. En (1!!!) människa har överlevt rabies. Sjukdomen kallas i Sverige också för vattuskräck på grund av muskelförlamning som gör att man inte kan svälja och därför blir rädd för vatten. Minns jag.

Man blir inte friskare av att googla på sjukdomar. Tvärtom. Alla symptom dyker upp.

Sjukvårdsupplysningen nästa. Hederliga svenska sjukvprdsupplysningen. Sök läkarvård sade de.

-“Kan jag göra det på måndag?

-“Nej. Nu. Åk till Karolinskas akutmottaning. Nu!

Ringer Karolinska. Kom!!!! Säger de.

Jag som skulle äta frukost. Inget med det.

Tunnelbana. Buss. Fyllt väntrum. Förklarar mitt ärende. Innan jag hunnit säga ies i rabies så har jag fösts in i ett behandlingsrum. Men där tar det tid.

“Vi måste läsa på om doser och kroppsvikt. Första dosen ska du få i såret men vi vet inte hur stor dos“.

Jaha. Sånt blir jag nervös av. Okunskapen. Mitt liv som experiment. Men jag serveras en ostsmörgås och yoghurt. Där kom frukosten. Jag sitter och dinglar med benen i ett allt nervösare svängningsläge på behandlingsbristen(britsen) när helgonet kommer in. Finlandssvenskan som vet hur man hanterar nervknippen.

“Var är såret?

Jag pekar på foten.

-“Det där lilla?? Det behövs ju ett mikroskop för att se det där lilla såret!”

Lugnet infinner sig. Hon tar över. Dominant. Barsk. Klok. Domderande. Sluta-pjåka-dig-madamen,

En stund.

Det är inte över.

-“Du ska komma imorgon och övermorgon och sedan varannan dag i 2 veckor och sedan 2 gånger i veckan och sedan 1 gång i veckan. I tre månader.

Den sommaren fick jag högkostnadskort. Väldigt snabbt.

Och gillade svensk sjukvård. Gräddfil in på Karolinska. Eller rabiesfil var det nog egentligen.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.