Rutinerade rutiner

Det började när jag nästan skulle fylla 60 år. Jag fyllde 59 år och 364 dagar. Gick efter en halvskum gata. Hade hittat en butik som sålde galgar i form av hundhuvuden. Köpte två. Och så ….. här ser ju trevligt ut. In. Åt. Njöt. Kom tillbaka kvällen efter och fyllde både mage och 60 år. Kom tillbaka. 2018. Åt en lång lunch. Och i fredags skulle jag dit igen. Les Tantes Jeanne. Stängt. Vafalls? Samma idag på lunchen. Vafalls x 2. Men senare på eftermiddagen så stod dörren öppen. Bokade bord. När öppnar ni? 1830. Då vill jag ha ett bord vid den tiden,

Det handlar inte om fastrar eller mostrar. Det handlar om Gilbert Becaud.

Där kom namnet ifrån. Men han lagar inte mat. Men åt han mat? Han ser mager ut.

Så 18,29 är jag på plats.

Ett glas champagne. Som blir två glas. Det är lugnt. Det är en kund. Jag. Det är småprat med diskplockarna. Och så kommer familjen med världens mest uppfostrade 6-åring. Han tar fram kritor och målarbok. Och säger inte ett knyst.

Och sen kommer paret som kastar sig över sina mobiler så fort de har satt sig.

Och det kommer in en fiskbit på en gräddklick. Den smakar mums. Blommorna är ätbara. Säger de.

Det kommer in en kvinna från gatan och tar en flaska Cointreau från baren. Ingen reagerar. Eller agerar. Jag reagerar. Men det visar sig att ägarinnan har en restaurang bredvid. ”Not for gourmands but for people who like to hang out with their friends” säger Ilya Kuriakin eller vad han nu heter den ryskbrytande sommeliern.

Och nu kommer himmelriket. Foie Gras med bär. Ingefärabröd med en marmelad. Allt gifter sig. Äktenskap i min mun.

Den vilda rödingen. Med en risotto med kantarell. Och bättre kan det inte bli. Det är smör. Smör. I såsen. En sås som borde serveras i shots.

Och så marängen. Med bär. Turkish Rose. Heter skapelsen. Med en Sauternes. Och det är Toque de oro som de säger i Latinamerika.

Avslutar med kaffe och en 1986 Armagnac. Och gillar mina rutiner.

Hit återvänder jag. 2020. Och 2021.

Pariserier

Ja en till i Paris serien. 14e fången här. (Skulle skriva gången men det blev bättre så). Fångad av en Paris vind. Varför?

Det är inte bara maten. Även om den är fylld av omsorg. Och grädde. Och smör. Jag behöver inte gå många steg innan det pirrar i magen. Lockande pockande restauranger var 20e meter.

Och det vita. Vita vidder. Gnistrande vitt. En stad att bländas av.

Få går med mobilen som ledstjärna. Här är det andra människor man bligar emot. Kyska blickar. Färska blickar. Hypnotiska blickar. Det är en stad som öppnar. Som famnar. Om en.

(Bortsett från områdena runt järnvägsstationerna – där är det sluga blickar. Lömska blickar. Vad kan jag sno från dig blickar. Och så jag går snabbt blickar. Mina blickar är sådana )

Men …. jo. De kommer i grupper. Ledaren har en mikrofon. Skaran har hörlurar. Turister. Den japanska gruppen är mest påtutad. De går mitt på gatan. Den ryska gruppen verkar vara dopade för de går åt alla håll och kanter. Alla kommer från bysten vars byst de gnidit.

Dalida.

De är på väg mot Sacre Coeur. Om de nu kommer att se kyrkan eftersom de bligar i sina mobiler.

Skottpengar på turister. Nästan. En och en är vi ok. Vi turister. Men när vi hordar ihop oss är det bara att göra korstecken och fly.

I går kväll blev jag peruansk. El Pulpo. Och det var en upplevelse. Maten var vänligt bra. Ägarinnan drick hasade runt utan att lyfta fötterna. Som tur var så var kocken snabbare.

Uppmuntrad av en annorlunda upplevelse så vill jag leva upp mer. Frukost på stället 40 meter bort där ägarinnan hotat en kund med kniv – enligt en recension i TripAdvisor. Jag slet och drog i dörren. De skulle öppna 0800 och jag var där kvart i 10. Dörren låst. En man satt därinne och viftade med armarna. Jag antar att han var gisslan. Men jag var hungrig.

Äggröra på stället där personalen jobbade mellan sina modelluppdrag. De paraderade i sin skönhet som om kunderna satt vid en catwalk. Men äggröra kunde de.

Men de hade hällt syra över badrumsspegeln. Jag tror det var nån i personalen som inte var så snygg så denne ville inte att skönheterna skulle spegelbeundra sig. Eller så var det ägarens verk – eftersom personalen stod och ålade sig framför spegeln för länge. Nu ser alla leprasmittade ut. Bra så. Jämlikhet., Framför spegeln.

Paris. Paris. Stad i världen. Världens stad. Oj vad jag gillar dig.

Nästa uppdrag. Affären Merci. Som har allt man vill ha men inte behöver.

Först lunch. Nyttig lunch. Det ligger kyckling i botten. Och ris, Mitt bland alla möljor. Det var det sista nyttiga under den här resan.

Detta ska hädanefter bli min melodi

Det är jag och tanterna….

Allt mellan skumgummimadrasser, balkongblommor och extra stora shampooflaskor till allt man kan äta. Reklambladet lockade och hotade. Den påminde om butikens existens och det var ju bara 700 meter dit.

Så fram med matkärran – som är så klok så den kan gå i trappor tack vare de tre hjulen. Mathamstring.

Så det var jag och alla Molenbeek-tanterna. Området som fostrat terrorister   och som en del kallar för No-Go zon. (jag tror inte de har varit där)

Och där står alla matkärrorna på rad. Vid kassorna. Snyggt uppställda. (I Belgien lämnar man medhavd kasse eller matkärra vid kassan) Och Aldi – som butiken heter – var fylld av extraprisjägare. Och visst var det extrapris. 40 Euro för en fylld matkärra. Men det var konserver som tanterna jagade. Det gröna och fruktiga fixar man på matmarknaden. Inte i en butik under tak. Det råder en sorts vilsenhet i butiken. Folk irrar runt. Varorna ligger uppackade efter någon sorts system som bara uppackarna känner till. Det är extrapris på allt. Som om detta vore en värld där ordinarie priser inte finns. Framför mig i kassakön står ett par som har köpt flera tårtor med sladdrig röd gelatin som flyter runt i en gräddkrans. Jag är tacksam för att ha missat tårtavdelningen.

Jag och assistenten brukar fältstudera vid de stora lagerlokalerna med arabiska grossister. Lastpall efter lastpall med dadlar, dunkar med oliver och hinkar med olivolja. Det finns ett tiotal grossister i våra vandringsstråk. Det äts mycket i vårt område. Vi bidrar.

Bara 500 meter söderut ligger de. Restaurang efter restaurang. Men det är annan mat vid St Catherine. Det är musslor, ostron och stärkta vita dukar. Och lite turistfälleri här och där. Mat som inte kommer i dunkar.

Det är ett bra läge att bo i. Grossister här. Stärkta dukar där. Och en bar som gillar hundar mitt bland grossisterna. Här går man inte hungrig. (Trots det har jag gått ner 4 kilo på en månad. Inte för att jag bantar. Inte för att jag svälter. Utan för mina och assistentens fältstudier.)

Och jag som trodde det var fattiga riddare!

Receptet såg så ut. Bröd. Ägg mjölk. Pain Perdu.

Jag bedrog mig.

A6445DB2-E31A-433C-AEC6-FC31FD2D5F9E

Det var ett himmelrike på en tallrik. Nästa som den där Ile Flotante i Geneve för 15 år sedan. (Men den var kladdig och klistrig och skeden blev till en Karlsson klister tub)

Paris. Igen. Under fotbollsVM. Det gick inte att få tag på en taxi strax före matchen idag. Det gick inte att flytta in i hotellrummet som jag bokat. (Jag antar att rumsstäderskorna laddade upp inför matchen). Men det fanns en tv i hotellbaren. Men den tv:n frös till regelbundet. Det blev massutflykt från baren av brummande åskådare.

Nåväl – alla är nöjda efter Frankrikes seger.

Det är stekhett i Paris.

5738D48F-F584-4D65-B5A7-C34A6B84ECA5

Maten är varm hela tiden. Gatorna kokar.

Jag besökte min favoritkrog Les Tantes Jeannes igår till lunch. Ägarinnan ursäktade sig för sin autistiske son. Han var inget att ursäkta för. Han var genuint nyfiken. Och maten var bra. En 6 rätters överraskningsmenu. Till lunch. Jag blev inte överraskad. Jag blev nöjd.

Från Sverige hörs stönanden om nazister och bleka poliser. Här står polisen mitt i gatan och viftar iväg alla lastbilar. De för inte köra mot Macrons hem. De får köra andra vägar. Inga bleka poliser här. Inte.

Nu sitter jag i en lounge på hotellet. Det vankas mat – buffen står fylld. Det vankas vin. Ishinken är fylld med flaskor. Ät vad du orkar. (Folk orkar). Drick vad du orkar (det gör inte folk) Männen är feta och har foträta sandaler (läs – medborgare i USA). Damerna har ekiperat sig på modegatan och ondulerat håret (läs- medborgare i USA)

Den här delen av Paris är mer kontorig än St Germain där jag bodde senast. Här rullas trottoarerna ihop vid 20.00. Inte 5 krogar i varje korsning. Bara en i varje kvarter.

Jag drällde på Museet Jaquemart-Andree idag.

De hade inga barn. Och bara 13 års äktenskap. Efter ett tag flyttade hon sitt sovrum närmare hans. Det blev inga barn i alla fall. Det blev ett museum efter det att bägge hade dött. Deras shoppinghobby etablerat i ett vackert hus.

I morgon. (Om jag inte steks i värmen) är det en obestämd stadsdel. Jag brinner av nyfikenhet över vilken det blir.

Updatering. MARAIS. Victor Hugos lägenhet. Anka. Svett.

Staden som aldrig tar slut

3429CE1E-151B-49D6-A442-EDB8CCF9C94C(56139F05-9667-4B86-8BD0-A552B3EBFFFADet är städer i staden. Det är inte kvarter som kopierar varandra (ursäkta London). Det är inte betongerade gator där den kalla vinden viner (ursäkta Berlin). Det är inte människor som vandrar med en mobiltelefon som rättesnöre (ursäkta Stockholm).

Det är Paris. Staden som ler. Och som söker bekräftelse. Och får det.

Två tyska turister framför mig. Vi ska söka upp Marie Antoinettes fängelsehåla. De tar sin tid. Gräver i sina fullt utrustade ryggsäckar.  Guideböcker. Regnrockar (solen skiner men för en tysk väntar regnet bakom hörnet). Foträta skor. I reserv.  Det kan bli strid. Tyskarna har ju ockuperat Paris förr. Personalen i säkerhetskontrollen himlar med ögonen. Tänker på lunchen som väntar. Tålamod med ockupanterna.

Det är fler selfiepinnar i Barcelona. Tack.

Jag vill äta anka. Hittar en restaurang. Som är stängd. Letar efter god mat. Tripadvisor räddar. Här har folk gått för att fira födelsedag.

Jag ska fira födelsedag. En sorts. En dag då jag trodde jag skulle sluta fylla år. För exakt 2 år sedan. Sluta i ett dike. Men det gjorde inte jag. Jag ska fylla livet.

Jag hittar en restaurang. Den är väldigt beige. Ett äldre japanskt par ler snällt. ”Här kan du äta”  Det är en japansk chef som frankifierats. Därav så många japaner i publiken. Ja – har man kockar som tävlar i kock tävlingar så är  restaurangen en estrad och publiken instagrammar allt de ser. Så ock jag.

CF1E66CE-D301-4675-8259-74ECB165E26ASkådespelet levererar. Det äldre japanska paret – tack gode gud att de fotograferar sin mat frågar artigt varjag kommer ifrån. De tycker om Sverige. Säger de. Och fortsätter fotografera sin mat.

Paris. Jag beställer en meny med 5 rätter. Sommeliern väljer vinet. Jag berusas av vinet. Inte så jag blir full. Utan nöjd. Väldigt nöjd. Det är norra Frankrike som pressats ner i glasen.

 

Osten. Osten! Osten!!

 

Jag trodde jag beställde 5 rätter. Jag hade fel. Jag fick mer.

Glad  gick jag ut i livet. Glad över att leva. Glad  över att ha smaken av en Armagnac 1977 på min tunga.

79ED8DCB-713A-42C7-BECF-3A110C08B969Sommeliern går förbi. Lyfter flaskan. Häller på en 4a till.

-”Enjoy life” säger han.

Jag gör det.

Ikväll blir det fläsk. Bokat bord på Gerard Depardieus restaurang. Han känns mer som fläsk än denna japansk-franska ….. ja just det. Apelsindessert med saffran. Saffran som smakar saffran.

93674159-0AA2-4DAF-BC6B-73C5C904E00D

Paris. Staden som aldrig tar slut. Staden där jag kan hitta ett äventyr i varje kvarter. I morgon lämnar jag staden. Men är tillbaka 4e juli – 8 juli. Och ännu fler gånger.

Jakten på den arga kvinnan

8BFFB144-6B99-4F1F-B331-951DE023D301

Ny i en stad. Var ska jag äta?

Så här gör jag;

På med Tripadvisor. Kolla de negativa recensionerna på de 5 närmaste restaurangerna. (De är alltid sådär 5% av alla recensioner – klagan är en människas arvedel).

Och självklart finns den där. Restaurangen som får beröm för god mat men där kränkhetsfaktorn är hög. Barnfamiljer som vill dela på portioner. Folk som tar lång tid på sig att bestämma sig. De är kränkta. För ägarinnans och hennes ”pudels” (servitör med glasögon) beteende. För hur hon skäller ut både personal och gäster. Hur hon hånar gäster. Hur hon fjäskar för gäster. De kränktas allsångskör.

Jag går dit. Ser ”pudeln” – han ordnar med ett bord på terrassen. Bra så. Än är jag inte kränkt. Jag ser inte ägarinnan. Hon är väl inomhus och kränker någon. Jag får min pasta. Den är helt underbar. Jag får mitt vita vin. Gott.

Ett amerikanskt par sätter sig vid bordet bredvid. Ska beställa. Och vill byta bord.

-”There are mosquitos here!”

Det är inte myggor utan blomflugor.  Men jag drar efter andan. Byta bord på denna restaurang? Det kan leda till ett utbrott. Men ägarinnan har inte sett detta.

Sedan ser jag henne. Lång. Blond. Bestämd. Inte ett leende i sikte.

Jag är färdig. Betalar. Går. Fram till henne.

-”Such a nice restaurant!

Hon fäster blicken i mig. Ena mungipan rör sig lite.

-”Thank you” väser hon fram.

Jag blev bara lite lätt svedd.

 

Om nyttan med Paris

FAEC9FD4-CE25-48B5-95F1-39DFBC794135

Staden att återvända till. Gång på gång. Staden som aldrig tar slut. Den ouppfostrade staden. Staden är som hundarna som flanerar efter gatorna. Utan koppel. Vägrar lyda sin ägare. Det finns ju alltid nån urinfläck att sniffa på. Så är också  servitörerna på alla stadens var-25e-meter krogar. Jag kommer när jag har tid. Jag ska bara sniffa lite på min kollega först.  Vad kockarna sniffar på vet jag inte – men de skapar underverk. Och är inte rädda för grädde och smör och konjak.

170B3C25-5DA0-438A-AF27-9A6358EE952COch det är här det är dags att rekommendera denna restaurang undanstoppad på en bakgata i Montmartre. Efter 2 kvällars ätande där  i en halvtom restaurang ser jag att de erbjuder 20% rabatt om man bokar bord via The Fork. Besviken för att de behöver ta till lockknep. Matoset borde få folk att vallfärda dit.

Och så var det vinet.

86340652-3EF8-4C9C-80E2-34C1C4F2426E

På Les Tantes Jeanne första kvällen när servitrisen häller upp champagne (det fylldes ju år) så säger hon;- ”Drink up so i can poor more in your glass!” – Andra kvällen får jag ett erbjudande om ett vinpaket för 59 euro till 5 rätters middagen. Vad innebär det? Frågade jag.

-”Better wines and generous amounts.

Det var det.

EB73FB32-893B-49E5-A16C-2922276FD0A3Och så är det avsaknaden av gå-runt-och-stirra-i-en-mobilskärm. Detta gör bara japanska turister. De tar seden dit de kommer och har förmodligen varit i Stockholm först och lärt sig stirra.

I Paris stirrar man på varandra. Man känner sig vacker i Paris. Tills man ser en spegel och ser svetten rinna nerför halsen. Men man är vacker i andras ögon. Bekräftelsegivare av stora mått.

Expediten på Galeries Lafayette när jag ska pröva ett par byxor;

-”I am size 33 and I guess you are aswell.”

-”But I´m fatter than you!”

-”Sir. You are perfect!”

Men byxorna krävde kemtvätt så det blev inget köp. Trots bekräftelsefjäsket.

Och så är det ögonen. Alltid något att se. Hus. Fasader. Skorstenar. Staden har sina breda boulevarder men också sina hur-fick-den-här-gatan-plats-här?

Jag bor i olika områden varje gång. Och det är en ny stad men ändå inte. Hundarna. Kyparna. Kaoset. Lika överallt. Men alltid något nytt. De senaste dagarna i Montmartre.

Kullen med alla revolutionärer som fick sig en stor kyrka påprackad över sina huvuden. Konstnärerna som söp och målade. Utom Suzanne Valandon som var modell och målade och söp och födde konstnären Utrillo. Som söp alldeles för mycket.

Senast vid Triumfbågen. Före det Place Republique.  Före det Opera. Men det är mer än 15 år sedan som jag sovit söder om Seine. Nästa gång? För det blir en nästa gång. Alltid en nästa gång när jag är i Paris.

(När jag bodde i Mexico sades det; -”Senast när jag var i Paris...”. Det betydde att man hade varit där en gång.)

Jag kommer aldrig att sluta åka till Paris. Så för mig är det Nästa gång när jag åker till Paris.