Det var ett tag sedan. Restaurangorgier. Senast jag var i Paris var nästan 3 år sedan – då blev det inte mycket mat. Rejäl förkylning efter att ha hamnat i ett regn och sökte skydd i en japansk restaurang med hardcore air-condition.
Nu skiner solen. Kyliga morgnar – heta eftermiddagar.
Stafetten börjar på fredag kväll på Le Herisson – bara några steg från hotellet. Bra recensioner. Bättre mat.
Det var bra. Väldigt bra. Men inte så mycket folk. Hela gatan är fylld av restauranger med Happy Hour-skyltar. Det behövs för att locka.
Överlag är det inte mycket folk på restaurangerna.
Lördag lunch – blir på Camille i Marais-kvarteren.
Där är det fullsatt. Men det är ju shoppinglördag efter lön. Restaurangen med ett överskott av kypare. Det tar inte många sekunder innan vattenglaset fyllts på. Lesson learned – sitter det många gamla franska tanter på en restaurang så är den bra. En gammal tant får sin biff uppskuren av en nästan lika gammal tant. Kund-kvalitet!
Effektivt och bra och fullsatt.
På kvällen är jag fortfarande mätt så de små rätterna på Les Musardeurs passar perfekt. Den baren ligger också på krypavstånd från hotellet. Mer bar än restaurang – men bra smårätter.
Söndag blir en vandring runt Quartier Latin – en favorit från 2018 är stängd – ser igenbommad ut. Stolarna dammiga och stapalde på varandra. Synd. Tar fram Tripadvisor – appen på jakt efter ett alternativ. Upptäcker att jag står 5 meter från en krog med spännande meny.
Atelier Maitre Albert – allt väldigt bra förutom hastigheten. Maten kommer in för fort. Jag hinner inte instagramma mellan rätterna.
Men det var bra _ men snabbt. Inom en timme är jag ute. Alldeles för snabbt. Men det är bara 5 bord som är upptagna. Trots Mors dag. Så ser det ut på de flesta restauranger. Ekar tomt. Om restaurangen har överlevt pandemin.
På kvällen blir det svagkryddat. En spännande liten restaurang Le Pinceau i en graffitispäckad gågata. Bra meny – men maten…….. så fegt kryddat. Grilllad sparris – perfekt grillad med ett perfekt kokt ägg. Men så blek i smaken.
Samma med tonfisken – överkokt – halvljummen – träig. Och svagt kryddad. En besvikelse. Men vinet var gott.
Idag blev det husets meny…..
men jag ser en brasserie bredvid hotellet……..en sista middag ska jag väl hinna med. Och i morgon vet jag ju att det finns en bra restaurang nära den svenska ambassaden dit jag ska för ett nytt pass… Så matandet är inte över.
(
Det är städer i staden. Det är inte kvarter som kopierar varandra (ursäkta London). Det är inte betongerade gator där den kalla vinden viner (ursäkta Berlin). Det är inte människor som vandrar med en mobiltelefon som rättesnöre (ursäkta Stockholm).
Skådespelet levererar. Det äldre japanska paret – tack gode gud att de fotograferar sin mat – frågar artigt varjag kommer ifrån. De tycker om Sverige. Säger de. Och fortsätter fotografera sin mat.
Sommeliern går förbi. Lyfter flaskan. Häller på en 4a till.
Och det är här det är dags att rekommendera denna 
Och så är det avsaknaden av gå-runt-och-stirra-i-en-mobilskärm. Detta gör bara japanska turister. De tar seden dit de kommer och har förmodligen varit i Stockholm först och lärt sig stirra.
Paris blev kortärmat. Solen gassade.
Tills det var sovdags. Men före det var det ostron och gamla bekanta.
… i Nairobi. Matglädje alltså. Det händer ibland – som en söndag lunch på Talisman att maten är så där helt perfekt.
itsallabouttransparency 