Allt mellan skumgummimadrasser, balkongblommor och extra stora shampooflaskor till allt man kan äta. Reklambladet lockade och hotade. Den påminde om butikens existens och det var ju bara 700 meter dit.

Så fram med matkärran – som är så klok så den kan gå i trappor tack vare de tre hjulen. Mathamstring.

Så det var jag och alla Molenbeek-tanterna. Området som fostrat terrorister   och som en del kallar för No-Go zon. (jag tror inte de har varit där)

Och där står alla matkärrorna på rad. Vid kassorna. Snyggt uppställda. (I Belgien lämnar man medhavd kasse eller matkärra vid kassan) Och Aldi – som butiken heter – var fylld av extraprisjägare. Och visst var det extrapris. 40 Euro för en fylld matkärra. Men det var konserver som tanterna jagade. Det gröna och fruktiga fixar man på matmarknaden. Inte i en butik under tak. Det råder en sorts vilsenhet i butiken. Folk irrar runt. Varorna ligger uppackade efter någon sorts system som bara uppackarna känner till. Det är extrapris på allt. Som om detta vore en värld där ordinarie priser inte finns. Framför mig i kassakön står ett par som har köpt flera tårtor med sladdrig röd gelatin som flyter runt i en gräddkrans. Jag är tacksam för att ha missat tårtavdelningen.

Jag och assistenten brukar fältstudera vid de stora lagerlokalerna med arabiska grossister. Lastpall efter lastpall med dadlar, dunkar med oliver och hinkar med olivolja. Det finns ett tiotal grossister i våra vandringsstråk. Det äts mycket i vårt område. Vi bidrar.

Bara 500 meter söderut ligger de. Restaurang efter restaurang. Men det är annan mat vid St Catherine. Det är musslor, ostron och stärkta vita dukar. Och lite turistfälleri här och där. Mat som inte kommer i dunkar.

Det är ett bra läge att bo i. Grossister här. Stärkta dukar där. Och en bar som gillar hundar mitt bland grossisterna. Här går man inte hungrig. (Trots det har jag gått ner 4 kilo på en månad. Inte för att jag bantar. Inte för att jag svälter. Utan för mina och assistentens fältstudier.)