Det har regnat under natten. Första regnet sedan assistenten kom till Bryssel. Jag vet inte om regnet är skälet till att han under natten bär in 5 leksaker och lägger dom på sängen.

Leksakerna på sängen är en bild som fastnar i några minuter. Vad ville assistenten med detta? När jag ser den tomma vattenskålen i köket förstår jag att han var törstig. Men jag får inte riktigt ihop bilden av leksaker på sängen= jag är törstig. Men till nästa leksaksvandring kommer jag att förstå.

Men det var alltså inte den bilden som fastnade och sitter fortfarande fast.

06.30 går vi ut. Det har slutat regna. Assistenten vill jaga ikapp en man med ryggsäck. Assistenten gillar inte ryggsäckar.

Vi går över spårvagnsspåret en minut innan spårvagnen kommer. Assistenten stannar vid det första trädet och lyfter på benet efter att ha sniffat in fiende-urin. Då kommer spårvagnen. Den lyser upp mörkret. Den första vagnen är tom. I den andra finns 2 passagerare.

Och det är där bilden kommer. Den fastnande bilden. Bilden som sitter kvar 2 timmar senare och försvinner inte ens av lukten vid utgången från Arts-Loi T-banestation där det luktar hasch. Någon har alltså rökt hasch i tunnelbanan tidigt på morgonen. Varför?

Tillbaka till bilden. De två passagerarna.

En sitter ner. Hon gör sig liten. Hon tittar ut mot fönstret. På mig. På assistenten (som hade gjort nytta inne i spårvagnen).

Den andra passageraren står upp. Han är vänd mot den sittande kvinnan. Hans mun är vidöppen och rör sig i sverigedemokratiska rörelser. Han är arg.

Han är klädd i en svart skinnjacka. Han är i min ålder.

Hon är mycket yngre. Hon är också klädd i svart. En svart hijab. Hon sitter tyst. Tittar ut.

Spårvagnen rusar norrut. Det skramlar om den. Det skramlar i den. En kvinna som vill komma till jobbet. Som gör sig liten. Som ser rädd ut. En man som tycker han är på jobbet. Det där “jag-har-min-rätt-och-du-har-ingen-rätt“jobbet.

Att vakna upp med den ilskan och att vakna upp med den rädslan är inte som att vakna upp i en säng med 5 leksaker.

Lagstiftning som ska förbjuda bärandet av niqab och burka ger den arge – som han tycker – rätt att också kritisera en huvudduk – en hijab. Han skulle nog inte ha skällt på en nunna med huvuddok. Eller på min farmor med sjal på huvudet.

Bilden sitter kvar. Jag hoppas det klev på fler passagerare vid nästa hållplats. Det kan hjälpa den kvinnan från att få ansiktet duschat av ilsken mans-saliv. Men dom finns på andra ställen. De där hatande. De där som vaknar upprörda.

Inte av iver för vad dagen kommer att innehålla.

Utan för vem de ska hata.