Om honom vet vi inget. Det kan också vara en hon. Men det är nog en man. Det enda vi vet är att hen grymtar till och slår mot tältduken när assistenten flåsandes sniffar för nära.

Han ser ut att ha det varmt där i parken. Inne i sitt tält. Överbelamrad av filtar som täcker tältöppningen. Hen andas. Det kan vi höra. Men vi ser honom aldrig. Inte mellan 0630-0700. Inte mellan 1245-1315. Inte heller mellan 1815-1900. Det är då vi bevakar tältet. För att se mänskligt liv. Inte bara höra grymtningarna och dunket av en arg knytnäve mot en tältduk som ger vika.

Varför sätter han upp sitt tält i en park? 15 meter bort finns en skola och de barnen skriker alla för fulla muggar när de blir utsläppta på en rast. Fullkomligt gallskriker. Ungeför som de hade tvingats vara tysta hela lektionen och äntligen får utföra ljud när de kommer ut i parken. På bänkarna bakom tältet sitter haschrökarna och kinesiska turister som äter smörgås. Platsen är inte väl vald för en som vill isolera sig från omvärlden.

När jag var mellanstadiebarn skrek jag inte mycket. Min drömtillvaro var att bo i ett rum där det rymdes en bekväm säng med många kuddar och med alla väggar täckta av bokhyllor proppfyllda med böcker som alltid skulle bytas ut så jag hade alltid något nytt att läsa. Hur maten skulle komma in i rummet visste jag inte men det skulle väl lösa sig på något sätt. Men jag hade inte velat haft skolklasser med vrålande barn bakom bokhyllorna. Så på ett sätt förstår jag mannen i tältets (jag kallar honom för man för det är enklare) kokongtillvaro. Sluten i en egen bubbla. Plats för egna tankar. Ingen stör. Jag väljer. Men jag förstår inte honom fullt ut. Omvärlden kommer ju och sniffar på hans tältduk flera gånger i veckan. Omvärlden stör. Han får banka mot omvärlden. Varför inte sätta upp tältet långt från flåsarna?

Isolering i ett brus. Märkligt val. Det finns andra utesovare som vandrar med tjocka skumgummimadrasser och lägger sig att sova i tunnelbanenedgångar, utanför affärer – och till och med en som verkar ha bosatt sig vid ingången till cykelmuseet. Men de har valt bruset. De har inga tjocka filtar som stänger världen ute. Som mannen i tältet.

Assistenten gör sina försök varje dag att ta reda på vem mannen är och varför. Jag låter bli. Han har ju valt sin kokong. Men en dag ska vi se honom. Men mer troligt en natt. Det är nog på natten som han är ute och rör på sig. När ingen annan är ute. Mannen som ville ha avstånd till omvärlden men som lade sig mitt i den.

Och där kommer tanken från när jag körde mellan Töre och Överkalix en vinterkväll. Kallt ute. Riktigt kallt. Sådar kallt så att om Volvo Amazonen pajar och motorn dör så dör du själv. Men motorn höll. Men där mitt i snöröken så syns ett ensamt hus. Mitt ute i ingenting. Och hur hade livet blivit om jag hade fötts i det huset? Hade det varit risk för att jag idag skulle ha sovit i ett tält i en park? För han är ju född någonstans. Mannen i tältet. Liksom mannen med packningen och madrassen på tunnelbanan igår. Han som ställde sig vid dörren innan tåget kom in till stationen och skrek mot dörren – “I might as well be in a prison!” Han är också född någonstans. Hans liv formade honom till en som skriker på tunnelbanedörrar. Ibland. Inte alltid.

Inte långt från mitt och assistentens hem ligger Pacheco-institutet. Stort gammalt vitt och låst. “Retirement home” säger Google maps. Det andas dock mentalinstitution. Mannen i tältet sover 2 kvarter därifrån.

Och det är väl så här som i Sverige. Stängda institutioner. Ställen där man kunde vara ommadrasserad och slippa madrassera in sig i ett tält.

*******

Uppdatering. Vi får hitta ett nytt spaningsobjekt. Vi såg mannen (det var en man) kl 1300. Han kröp ur tältet, rättade till filtarna och såg oss stå och stirra. Han såg snäll ut. Tandlös tomtekusin. Skägget var dock kortare än vad jag och assistenten hade misstänkt. Alltså går han ut då och då och ansar skägget.

Han hälsade glatt tillbaka. En fin man.