En lunchvandring med assistenten. Förbi dyra blomsteraffären, förbi alla linnestärkta restauranger. Förbi statyn med den pissande hunden.

Och där tar det slut. Det flärdfyllda. Det trendiga. 4-5 kolosser väntar. De fulaste hus jag har sett. Ledsna fönster. Balkonger med paraboler. Bara ett kvarter från smokingbutiken och vegansushin.

Och så har det alltid sett ut där jag har bott.

Ja- utanför Sverige som är ordentligt segregerat.

I Lima gick jag inte mer än 2 kvarter från hemmet inåt staden efter mörkret. Rånrisken var stor. I Nairobi har varje medelklassområde ett slumområde inom 1-2 kilometer. Områden där städhjälpen, nattvakten, trädgårdsmästaren bor.

Och i mitt och assistentens lummiga blommiga Bryssel är det – förutom de 2 bordellhotellen – en idyll. Eller ja…. efter lite skrapande på ytan så ser jag parkbänksfylleristerna. Dagarbetarna som väntar i timmar i ett gatuhörn. Men husen tronar stolt med prunkande balkonger och chica gardinupphängningar. Och så ett kvarter utanför shoppingbubblan ligger graffitiparabolerna.

Enbart Sverige har lyckats sortera befolkningen så de nöts mot varandra enbart på IKEA.

Nästa gång jag skyltfönstervandrar på Rue Antoine Dansaert så minns jag att det finns nåt annat……
“The edgy vibe at the canal end of rue Antoine Dansaert” som artikeln i länken kallar parabolområdet.

Ett miljonprogram i innerstaden. Och så är Bryssel – ju närmare innerstaden man bor – ju större risk för att vara fattig. Namnskyltarna på brevlådorna är överklistrade ett antal gånger. Täta flyttar.

Bryssel är världen 67e dyraste stad. Fördyrat från 104e plats 2017. Men ändå billigare än Stockholm.

Och ordentligt mixat.