Och om strömmen hade gått i Lima…

1530 på eftermiddagen började det brumma i Nairobi.
Av generatorer.
Elavbrott. Inte bara på jobbet och hemma utan i hela Nairobi och mellersta delarna av Kenya och kusten.
Fel i en “substation” meddelade Kenya Power snabbt i ett SMS.
På Twitter – se bilden – meddelades också att det var ett stort fel.
Och detta följdes av en hel del frågor “Vad har hänt?” när Kenya Power precis meddelat vad som hänt.

I en annan del av världen får en busschaufför meddelade från sin central att han måste återvända till föregående station med sin buss efter en olycka där.
Han ber passagerarna kliva av.
Det gör dom inte.
Dom strejkar.
Och när han vänder bussen för att köra tillbaka går de till attack.
En man slår chauffören.
Medan andra manliga passagerare hejar på.
Och skyndar på – i ett infernaliskt kackel.
Två sätt att lösa en krissituation.
Attack eller ignorera informationen.
Samma sätt egentligen.
Lyssna inte.
Fråga.
Tjata.
Bry dig inte om informationen.
Förvänta dig att den inte finns,

Live time spänning

Ja. Jag vet att jag är tramsig.
Men det sker nu.
En hund på en flygplats.
Om 5 timmar ska han in i bagageutrymmet.
Utan att fatta nada.
12 timmars flyg till Amsterdam.
20 timmars vila där.
8 timmars flyg till Nairobi.

Nu flyter det hela.
Tillstånden ramlar in.
Hinder brakas undan.

Och det mest märkliga av allt.
En hund som mest visat att han vill leka.
Att han vill bli jagad runt matrumsbordet.
Han har bytt skepnad.
De sista dagarna har han gått runt till de i Lima som tar hand om honom.
Tittat på dem.
Lagt sitt huvud i deras knän.
Och bara varit.
Avskedshund.

Ja. Jag vet att jag är tramsig. Men lyckligt tramsig,

Sorg över Södra Sudan…

Det som såg så bra ut.

På ytan.

Men nu diskuterar grannländerna att sända in militärstyrkor för att få slut på dödandet av civila. Dinkas mot Nuers. Nuers mot Dinkas. Skjutglada.

När jag lämnade södra Sudan för exakt 5 år sedan så var optimismen på topp. (Men skjutglädjen bubblade under ytan…)

Det som nu är Juba fylld av humanitära insatser för internflyktingar >>

Image>>

>> skulle enligt vilda planer ha blivit en ny huvudstad för en kostnad av 10 miljarder dollar. En stad i form av en noshörning (!).. Jag tror att nån planeringsminister  hade besökt Dubai och blivit inspirerad….

Image

Men noshörningsbygget kom av sig. Skjutglädjen och maktkampen tog över.

Jag minns säkerhetsrapporterna från förr – varje vecka kom ny läsning från FN organet OCHA om hustrun som hittade maken i hyddan med grannfrun och reagerade med att slänga in en handgranat i hyddan, om hämndattacker mot boskapstjuvar – inte för att ta tillbaka boskapen enbart utan för att döda så många boskapstjuvar som möjligt. Och så vidare..

Vapen i överflöd. Kalasnjikov över axeln när man skulle framföra sitt ärende. Barn som inte kunde gå i skolor som helt plötsligt blivit militärförläggningar.

Och ändå rådde fred. Då. På ytan. 

Nu har ytan krackelerat.Och regnen kommer. En stor del av landet blir ett innanhav. Meterhög gyttja över vägarna. Allt stannar av.

Utom inbördeskriget.

 

 

 

Ett peruanskt möte

-“De har ceviche på menyn! säger peruan 1 till peruan 2.

Vi är på Village Market
-“Äntligen något som liknar Jockey Plaza!!” säger peruan 1.
Restaurang Seven.
Nästan tom.
Snabb service.

Peruan 2.
-“Men du vet hur det är med ceviche utanför Peru! Man vet inte vad man får..
Jag invänder;
-“Jag har fått dålig ceviche också i Peru…
Både peruan 1 och peruan 2 tittar på mig som om jag hade precis landat från ett flygande tefat.
De skakar sina huvuden och dyker ner i menyn och enas om att man inte ska äta ceviche utanför Peru.

Jag är veteran med 2 månader i Nairobi.
Peruan 1 har varit här i 4 dagar. Peruan 2 i 3 dagar.
Peruan 2 behöver bostad, bil – ja allt det där som nya utlänningar i Nairobi ägnar 75% av sin vakna tid åt.
Var bo?
Var finns gym?
Men hu så dyra alla bilar är.
Hur säkert är det här?
Hur mycket ger man i dricks?
Ger man dricks till en taxichaufför?
-“Nej.”

Men peruan 2 har en annan idé. Föräldrakooperativ skola i miniformat i någons hem.
Men han har inte fått andra föräldrar att nappa på det.
Efter tre dagar.
-“Ge inte upp!”
Men så är ju frågan om hur barnen ska få utbildningscertifikat.
-“Det hade jag ju inte tänkt på..
Men tanken är god.
I denna avlägsna stad.
Eller långsammatrafikstad.
Att frakta barn till en skola och sedan åka till jobbet handlar inte om minuter utan om timmar.
Skola i hemmet.
Jag gillar idéen.

Och så öppnas pärleporten…..

0601 i gryningen kommer exporttillståndet.
Bra jobbat av den peruanska agenten.
Den statliga veterinärverkets byråkrat gav med sig.

Så nu kommer Arman att kliva in på ett KLM plan i morgon kväll.
Men först sova över hos herr Sandro för att kunna checka in tidigt i morgon bitti.
12 timmars flyg.
20 timmars hundhotell i Amsterdam.
8 timmars flyg till Nairobi.
Onsdag kväll 2010 landning och sedan mer byråkrati.
Men efter det är det skutta runt i trädgården.

Men var är staden?

Frågar han.
Vi kör på vägen mellan Karen och Langata.
Detta är ju en landsbygd! Var finns det som motsvarar San Isidro? Var finns Miraflores frågar han.
Det måste ju finnas! Jag vill gå i kvarter med affärer!

Nairobi är inte Lima.
(Tack och lov)
Nairobi är ett stadscenter och resten är trädgårdsstad och slum.
Kilometer efter kilometer med grindar, häckar och murar.

Men jag vill gå i affärer! Var finns motsvarigheten till Jockey Plaza?

Hmm.. kanske ska han till Sarit Centre?
Något säger mig att han inte blir nöjd.

Men sedan får han bra mat på Talisman.
Slickar sig om läpparna och ler nöjt.
Efter det tittar han på möbler på House of Treasures.
Ler nöjt och slutar prata om shoppingcenters.

En sån där dag som borde raderas…

Jag trodde det värsta skulle vara tidsomställningen.
Det var det inte.
Men att vakna upp kl 0600 när kroppen säger kl 2300 är inget nöje.
Men det var det bästa med dagen.

1 1/2 timme senare.
Parkerar en för stor bil på en för liten parkeringsplats.
Resultat – avskalad bakre stänkskärm.

6 timmar senare.
Kör – en annan bil – till ett möte.
Halvvägs lyser alla lampor.
Och slocknar sen. Och rattlåset på medan bilen rullar framåt.
Allt dör.
Startar bilen på nytt.
Fungerar en minut.
På med högerblinkers.
Allt dör.
Stänger av fläkt. Radio. Allt elektriskt.
Bilen slutar dö.

Ringer till kontoret för att meddela krisen.
Telefonen död.
Räkningen inte betald.

Kommer till kontoret.
Och därefter fungerar allt.

Tror jag.

*****
Uppdatering.
Telefonen fungerar.
Men inte export av Arman.
Statliga veterinären i Lima ville se importtillstånd från Kenya för att ge exporttillstånd.
Importtillstånd i Kenya gäller bara 4 dagar – så om det hade funnits ett importtillstånd igår – så hade Arman inte kunnat föras in i landet på onsdag kväll – så nu handlar det om operation övertalning i Lima…

Hemma efter två nätter i flygplan

Det börjar med en inhägnad.
Loungen i Lima har ett staket runt halva ytan.
Matttvätt.
Resten av ytan är fylld av människor som stirrar på sina plattor.
Trångt.

Flyget till Amsterdam.
12 timmar.
Sover 6. Byter ställning i de andra 6 timmarna.
Ser Remains of the Day och blir lika irriterad som första gången.
Kontrollbutler.

8 timmar med Kenya Airways.
Babysar till vänster, till höger och framför.
Tysta babysar.
Bra babysar.
Filmtajm.
Nej – efter 20 minuters Philomena så bryts filmen.
Försöker igen.
Samma sak igen.
Och så är resten av Kenya Airways.
Vill liksom men kan inte.

Nu hemma.
Allt är grönt.

DHL i Peru och Chile = Vinnare av 1a pris för mest ineffektiva företag

Så går dom på igen.
DHL.
För att snabba på frågade vi – var den depå som låg närmast flygplatsen fanns – där vi kunde hämta försändelsen idag. Allt för att snabba på.
Nehej! Ni måste hämta kuvertet på detta kontor!! blev svaret.
Och så idag – kuvertet är på väg, men har skickats av DHL till den adress Luis är registrerad på – men där han inte har bott på 4 år.
Trots att vi bad att få hämta kuvertet på deras kontor.

Underliga äro DHLs vägar.

Men efter en timme i telefon så går de med på att lämna av kuvertet i deras central – som ligger på väg till flygplatsen, dit vi ska i eftermiddag.

Och i denna stund börjar en livslång bojkott mot DHL.

Varför?
Jo.
Skickar ett blodprov 27 januari från Lima till Santiago.
Blodprovet nåt laboratoriet i Santiago 3 april!
Laboratoriet är färdiga med testet Måndagen 14 april.
Vi ber DHL hämta provet för att skicka det till Lima,
Provet hämtas av DHL 45 timmar efter det att betalning har skett !
Provet anländer till Lima på Torsdag 17 april.
Och ska levereras först Måndag 21 april.
Till fel adress….

Och nu har vi provresultatet.
Men…. när vi hämtade kuvertet och öppnade det i bilen – så hittade vi foton på ett hus!
DHL hade gett fel kuvert…..

En taxiresa för 26 soles

Det blir en av de där trevliga taxiresorna där kilometrarna flyter.
Chauffören lyssnar på fotboll men skruvar ner volymen för politik är så mycket roligare..
Men det har börjat strax innan.
På restaurang Juez y Parte på Avenida La Mar nr 600 i Miraflores.
(ska inte missas när man är i Lima..)
2 timmars mat och dryck och sen 15 kilometer genom asfaltdjungeln till Ate.
Vi passerar Gaston Acurios nya restaurang.
Det är en bra man, säger taxichauffören.
Då känns det lägligt att droppa informationen jag precis fick under lunchen.
Gaston Acurio kommer att ställa upp i preseidentvalet 2016.
Han har nekat att han är intresserad – men han kommer att ställa upp.
Så påstår min källa – och kom ihåg var ni läste det först.

Nåväl, taxichauffören har bara gott att säga om både Gaston och hans far.
En hedersperson! Ja, all motsats till den där sprättande påfågeln Alan Garcia!!
Det enda fina med Alan Garcia är hans tidigare fru – Pilar Nores. Det är en fin dam. Jag körde henne en gång. Och när hon klev ur taxin sade jag till henne att min fru alltid sagt att ni är en fin dam. En verkligt fin dam. Hon höll min hand länge. Länge. Och tackade. Jag har alltid tyckt att den där påfågeln till man hon hade inte förtjänade henne.

Och så fortsätter vi prata om påfågeln Garcia.
Resan går fort.
Resan är rolig.
Vi skiljs åt med ett handslag.
Ett långt handslag.