Nyfikenhet

Det är nåt med berg.  Om de är för höga så ger man upp. Är de för låga så vet man allt. Men sisådär 400 meter höga. Överkomliga. Som Etu-Aapua. Det väcker nyfikenheten på vad som finns bortom berget. Ja – ett berg till. Lagom högt. Då fortsätter nyfikenheten.

När jag var barn och blåste på min nyfikenhet så fanns inga vindkraftstorn på Etu-Aapua. Nu finns de där. Hade de finnits tidigare – vet jag inte om jag hade varit lika nyfiken idag som då när jag ville veta vad som fanns på andra sidan berget.

Nyfiken. Det är ordet.

Imorgon ska jag säga hej och då till mitt jobb. Mitt sista jobb som anställd. Och är det något jag lärt mig under dessa 45 år så är det att nyfikenhet inte dödar katter. Tvärtom. Ett frågande ansikte leder till många svar. Ett slutet ansikte leder till vägspärrar. 

Det har varit en vandring från Etu-Aapuas synfält till den förnäma staden Haparanda med alla dess adjunkter. Vidare till Umeå med skogsockupationer och röda drömmar och förlorad oskuld. Vidare till Fagersta med blommiga tapeter i köket och en radonmätare i garderoben. Mexiko nästa med de 3 bästa åren i mitt liv. -”Vi älskar det mexikanska men det importerade är bättre.”

Jag var importerad. Tillbaka till Fagersta och en fundering över vad som blir nästa steg. 

Halvtidsarbete på lasarett med träskor och vit rock och skynda hem för att inte missa Pantertanter på TV 3. Så kan man inte leva.  Inte vara beroende av Pantertanter så jag hamnade i Märsta. I det där bananhuset som jag passerat flera gånger och tänkt att det var ett fult hus. Men där blev det kollegialism. Kollegor att högakta och tycka om. Fortfarande. Djupa kollegor. 

En sväng till Tanzania och ett beslut att aldrig mer arbeta inom FN-systemet. Byteshandel på väg hem där medpassageraren villa ha mitt smör i utbyte mot sin ryska kaviar. 

Men pendlandet från Vällingby till Märsta blev för mycket. Norrmalm nästa. Frustration göder och glöder. Förhandlingsförmågan utvecklades. Men till slut fick jag välja efter att ha vänt fram och åter efter hurrikaner i Nicaragua och Venezuela. -”Vill du katastrofera eller vill du Norrmalma?” 

Jag valde katastroferna. Det fanns mer nyfikenhet där. 

Angola. (Varför finns det ingen dragshowartist som heter Anne Gola?)

Jag hade tvättmaskin i lägenheten. Jag hade många gäster med smutstvätt på besök. Jag lärde mig portugisiska. Jag köpte en  elkabelförlängare som orsakade en smärre explosion och elavbrott på svenska ambassaden.

Sedan blev jag stockholmskt språkrör för elände. Bra så. Bra skola. Innan Bryssel. Där jag åt ost och skinka med senap medan jag strök med gul penna i alla dokument som behövde läsas. Jag var postiljon och pressade ner viktiga papper i EU parlamentarikernas brevlådor. 

Men till slut kunde jag inte känna lukten från ett flyktingläger så jag drog till Etiopien. Injera och värme. Religion i varenda buske. Mindre religion blev det i södra Sudan. Mer av vapenvåld och hot och misstänksamhet. Inte att undra på – ett land i så långt krig kan inte vara fyllt av förtroende. Det förtunnade håret på skulten växte frodigt. Tack duschvatten från Nilen! 

Ceviche åt jag inte där – men i nästa  hem. Lima – Peru. -”Har du ätit Ceviche? Tycker du att den peruanska maten är bäst i världen? Vet du att vi har en världsmästare i litteratur? Och i matematik?” Där kom hunden Arman in i min liv. Jag slutade fladdra runt och blev en -minst 5 år på varje ställe- Bra så. Efter 5 år till Kenya. Fortfarande nyfiken. 

Cirkeln slöts. Tillbaka till Bryssel. Utan gul understrykningspenna. Och nu är jag pensionär. Om 5 dagar. 

Nyfiken. Det första jag ska göra är att ta 51ans spårvagn till dess slutstation. Denna spårvagn som jag åkt så mycket med utan att veta vart den går. Det löser jag 1a november.

Det är när man kliver upp på taket ….

…som man ser att Madrid är en by uppe i bergen.

7B7F319D-F64A-4299-85F4-B9C7126B9608.jpeg

Nere på gatorna är det trångt. Jag tror både madrilenare och turister har kortare högerben. De kan inte gå rakt. De sneddar. De svävar. Även fast de inte tittar i sina mobilerna. Men uppe på taket. Där var det lugnt. En stund.

DCFBDA39-267A-493F-A81F-FD4F6586A48B

Jag sippade lugnt på min Gin and Tonic. (Det fanns 25 olika ginflaskor att välja mellan. Lätt val. Plymouth. The Botanist fanns inte). 

18F3AE54-ED7D-46EE-B35E-8C52CA316AA9Då kom dom. Amerikanskorna. Med selfiepinnar. Med panoramatagningar. Med skrik. Cheerleaderwannabees.

Gatan kom upp på taket och lugnet for. Men fotografering är en stundens ingivelse. De for. Lugnet återvände. Och då såg jag.

70949AA2-E85C-410B-81E5-41EDF2A5B71C.jpegHuset med en vattenbärare på taket. Varför? Vem ser statyn från gatan? Ingen. Ett mysterium.

Nåväl. Madrid. Byn uppe i bergen som har restauranger i överdrift. Och de är fyllda. Restaurangerna. Folk äter. Jag trivs här. Jag äter. Också.

Att inte göra annat än vandra på måfå (Jag går rakt! Jag har inte ett kortare högerben) är ett nöje. I Madrid.

4BE55024-C03D-40F9-A702-04227B1CA00C.jpegHär finns alltid något runt varje gathörn. Ja- restauranger förstås men också kloster. Museer. Snedgångna människor. Och så…..Peru. Flera peruanska restauranger. Som är bra. Men går man gatorna runt t-banestationen Callao så står de där. Peruanskorna. -”Följ med mig!” 

70D48003-9C68-48F5-B9F2-822319BC8743.jpegProstitution på gatan  mitt på dagen. Och i Peru är man arg på de venezolaner som söker asyl. Som om man inte borde veta hur det är att inte klara sig i sitt eget land.

-”Jag är emot invandring men jag vill hälsa till min syster som bor i Madrid”. Typ.

 

Ett år i Kenya ….

Iphone6 010

För 5 år sedan satte jag mig på locket till en stor plåtlåda – klämde fast två lås och tänkte -“Adjö Kenya  och Södra Sudan- aldrig mer...” Huvudet var fullt av;

> “Jag ser att ni har en satellitdisk på kontoret. Den måste ni betala skatt för – sade den lokale polisen i Rumbek. Jag protesterade. Han kom tillbaka dagen efter med en handskriven lapp  där det stod “This is the law that says that Save the Children has to pay 5000 US dollars in tax for their satellite dish.” Förhandlingar. Förhandlingar. Och så fram med trumfkortet – den f d frihetskämpen Abraham som nu var vår administrative chef. Han åtföljdes av respekt var han än tog sig fram – så “lagen om satellitdisk” revs sönder.

abraham

> Bilar som kostade 30 000 dollar och som höll i 2 år, då halva Södra Sudan är ett gyttjebad januari > april.

car

swamp

regn

> Ormar i duschkabiner. Ormar i tält. Ormar under matbordet.

dusch dusch2

> Duschar med vatten direkt från Nilen. Brunt sörjigt vatten. Säkert proteinrikt

> Flygplan som man behövde knuffa igång för de hade sjunkit ner i leran. Landningar på bakhjulen för att planet inte skulle sladda i leran. Landningsbanor fyllda av kraschade flygplansvrak. Inställda flyg. Överbokade flyg.

krasch2 krasch

> Hotell i Nairobi som påstod sig inte ha någon bokning så det “skulle kosta lite extra eftersom det var fullt”. 

> Och så det märkligaste. 3 dagars “kidnappning” av egen personal.  –“Återanställ vår lokale chef! Annars får du aldrig lämna denna by!”  3 dagar senare lämnade jag byn – efter den lokale guvernörens ingripande. Jag fick tillbaka mitt pass och resetillstånd och den lokale chefen fick inte tillbaka jobbet.

Listan av litanior kan göras längre så känslan av att sitta på plåtlådan och packa ihop knappa 4 år i Östra Afrika var en befrielse. Civilisationen härnäst!

(När jag packade upp plåtlådan som tågade en här av stora svarta myror ut. Jag hoppas att de trivs i Lima)

Visst fanns det ljuspunkter – som barnen som kom bärandes på plaststolar för att ha nåt att sitta på i skolan. Vattenpumpar som fungerade. Glada människor. De långa pratstunderna och de tysta stunderna under de mäktiga mangoträden.

vatternpump

barntorn

Och så är jag tillbaka. 5 år senare. Jag som aldrig skulle tillbaka till Kenya. Sade jag. Då.

1 år. Och här blir jag kvar i flera år till.

Förty så är livet. Det sura blir till minnen att le åt  i en pensionärsgungstol. En dag. Och hitintills har jag inte hittat någon orm i duschen.

Poor Lima.. what has the city done to deserve this?

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/340/20573977/files/2015/01/img_2658.png
6 days ago Lima changed Mayor. Susana Villarans mandate came to its end after 4 years (even if the mafiosos behind the chaotic traffic and other forces close to the former Mayor Luis Castaneda wanted to kick her out after only 2 years in office- but she survived the referendum).
Now the former Mayor is back in office having won the elections last year. Today I found out that his spokesperson – (he does not speak – I mean he can speak but he doesn’t – so he is called El Mudo amongst other things… ) the Deputy Mayor Patricia Juarez has blocked me on Twitter.
She is also using the tactics of not answering – but accusing. Just after a few days in office she let 3000 of the staff know that they do not have any contracts any longer. Of course municipalities change directors and other staff who need to be loyal to new political powers – that is normal. But in this case staff working in parks, security staff – yes – the workers of Municipalities that you see when out in Lima are the ones fired.

So why firing so many staff? I guess its because they need money for things that Castaneda normally does – constructs smaller things that he can inaugurate signing the stairs, benches and other small constructions with his name.
Villaran was more looking at the bigger picture – working on megaprojects financed not by the municipality budget but with agreements with private sector. This is not the tactics of Castaneda – he wants to control the money .
If one is curious on how he manages public funds – just google “Comunicore”.

Well any way, that the Deputy Mayor has blocked me on Twitter I see that as something very symptomatic behaviour from her and her boss. No dialogue.
Poor Lima. What have you done to deserve this…..

Nu är det färdiguppackat ….

…… och det ska f-n krävas mycket för att det ska flyttas igen.
Kartonger från Peru. Allt uppackat utom 3 boxar med kläder och skor.
Och säkert några överraskningar.
Men nu finns ingen yta kvar att ställa saker på.
Utom golvet.
Slutkonsumerat. Inga mer prylar.

20140720-093215-34335677.jpg
Inte på ett tag.

Inga större överraskningar i uppackningen denna gång.
Så lång tid har inte gått sedan nerpackningen i januari.
Största överraskningen är att Luis ville behålla flyttboxen.

20140720-093507-34507181.jpg
-“Den kan alltid användas till något!”
Jag kommer att undra länge vad detta något är.

Samtidigt är vi i en tidsmaskin.

20140720-093740-34660129.jpg
CD-skivor.
Hittade Flans!!!
Men värre kan det bli.

20140720-093916-34756783.jpg
LP-skivor.
Hittade Magazine!!!

Idag ska alltet invigas.
Sen lunch med 5 inbjudna. 2 av dem har jag aldrig sett förr.
Men de är ju latinos!
Rödbetorna är skördade. Solrosorna avklippta. De röda bären tinar. Och Luis tror att det räcker med en liten potatisgratäng för 7 personer.

Och nu blev det fart på livsandarna

Lördag eftermiddag.
Drinkar på en terass med en brokig internationell skara.
Alla par med det gemensamma att medföljaren ojade sig över sysslolöshet. En del trivdes med det. Andra klagade.
Söndag eftermiddag.
Peruansk mat på vår terass med inbjuden svenska, amerikanska och peruanska.
Peruanskan är medföljare. Sysslofull. Har händer och fötter fullt sysselsatta med aktiviteter. Peruanen glimrade till. Inte bara för den huancainska potatisen och hönschilin som han hade lagat till – utan för att möte en peruanska.
Det lär finnas 14 peruaner i Nairobi.

Hoppas fler av dom är sysslofulla medföljare.
Förvisso är det roligt med ledighet.
Men inte ledighet ihopkopplad med ledighet.
Utan ledighet ihopkopplad med arbete.
Att vila ifrån.
Att vila från vila är något helt annat.

5e dagen och ingen Dry Martini…

…eller ceviche.
5 dagen och det har ätits spagetti, kinamat, avocadon, kyckling, club sandvich.
Ja…. mat som i vilket semestermål som helst.
Det har druckits bistert vin, kinagroggar, öl.
Ja… drinkar som på vilken paraplyiställetförsmak bar.

Och jag är i Lima.
Det vankas ceviche på söndag.
Men inget annat som på nåt sätt närmar sig det peruanska stora köket.

Som förresten halkar.
Bästa peruanska restaurang kom på 9e plats på Tripadvisors lista över bästa latinamerikanska restauranger.
9e plats.
Det ni…

Medan det snöar i Stockholm…

.. .så stormar det i Venezuela. Storm som förvirrar. Grundstormen är klar. President Maduro kämpar med alla medel för att behålla makten. Oppositionen är någotsånär samlad.
Men oppositionens stödstyrkor rusar åstad och tror att alla medel är tillåtna. Precis som Maduro.
Foton från religiösa vandringar med tusentals människor sägs vara protestmarscher. Polisbrutalitet från andra länder sägs vara foton från Venezuela.
Ack. Det räcker ju som det är utan att dra till överdrifter som skott från höften.

Peru fortsätter under tiden sin stilla vandring i konspirationsträsket. En chilensk politiker ifrågasätter Internationella domstolens beslut om havsgränser – och vips blir det till “Chile tänker inte lyda Haag!!”
Pust.

I övrigt verkar man mest upptagen med om Pablo Secada – kristdemokratisk kandidat till borgmästarvalet i Lima – slår kvinnor eller inte.
Uppenbart är det någon i hans parti som inte vill att han ska kandidera.
Tips: den äldre generationen som vill ha någon mer prudentlig.

Företag och barns rättigheter

Här sitter vi. Företag. Stat. Enskilda organisationer.
Och 2 ungdomar.
Företags ansvar för barns rättigheter.
I salongen bredvid sitter det stora brasilianska byggföretaget Odebrecht.
Här inne sitter de företag som redan gör något.
En del är filantropiska.
Ger pengar. Gör något.
Det är bra.
Men inte tillräckligt, säger UNICEFs representant.
Filantropi hjälper några få men ändrar inte ett samhälle i grunden.
Företag är inte ansvariga för barns rättigheter.
Nej.
Men staten är ansvarig för att se till att alla – inklusive företag – respekterar och stödjer barns rättigheter.
Så alla goda företag i rummet.
Hoppas att ni efter seminariet blir ännu bättre.
Och tjatar lite på de företag som inte är i rummet.

20130806-113920.jpg

De farliga utlänningarna

Varje morgon. Nyheter på TV.
Minst ett mord.
Nästa dag. Ett annat mord.
Morden byts ut. Nästan alla mord.
Utom de som begåtts av utlänningar.
“Amerikanen med resväskan”.
“Holländaren som inte gillade att kvinnan snokade i hans dator”
“Amerikanen som knuffade kvinnan ut genom fönstret”
“Australiensare som knuffade ut portvakten från höghuset”

Dessa mord – eller anklagelser för mord – vevas om och om igen.
De mordiska utlänningarna.
Då pirrar det lite extra i nyhetsstudion.
Det kittlar.

20130801-083843.jpg

Varför kittlar det så mycket?
Jo – så fort ett mord sker så står anhöriga till offret och kräver rättvisa.
-Demando justicia! ekar ropen utanför domstol eller polisstation.
Det litas inte på rättsväsendet.
Och ju rikare – läs; utlänning- ju bättre möjlighet att köpa sig en friande dom.
Tänks det.

Och så är det ju det där med sex.
I alla dessa fall – utom med australiensarna – har det handlat om partners, eller tillfälliga partners som strypts, knuffats, styckats..