Där kom den ….

Den första snön. Inte för mig. Jag har pulsat fram i snö i halva mitt liv. Men assistenten har aldrig sett snö. Fram till idag.

Han stirrade. Luktade. Fnös. Som passageraren bredvid mig på Swissair planet från Dar es Salaam till Zürich när han öppnade burken med rysk kaviar. (Detta var 1994 innan Swissair gick i konkurs).

-”What is this?

-” Fishegg

-”Fishegg? I don’t wan’t it. You can have it. But you are not eating your butter?”

-”You can have it.”

Smör mot kaviar. Bra byte.

Tillbaka till snön. Assistenten är skeptisk. Jag kramar ihop en snöboll. Kastar den. Han fångar. Släpper. Det är en vanlig reaktion. Släpper allt nytt i första fånget. Kastar snöbollen igen. Nu fångar han den. Smakar. Gott! Sedan går han över till att äta snö. En stund. Tills det är dags att bajsa. Det kan inte ske på snön. Den ska man ju äta upp. Så vi letar efter en snöfri fläck.

Det är tomt ute. Folk är rädda för snön. Inte vi. Inte nu när assistenten äntligen efter 9 år 2 månader 2 veckor och 1 dag fick uppleva sin första snö.

I morgon är den nog borta.

Borta för detta är ingen vinterkyla. Det pendlar mellan 0 och -1 C. Inget som bevarar snö.

Annat var det 1976 när jag jag gjorde lumpen. -42C i de ångermanländska skogarna. Tält. Men det var varmt i tältet. Bra isolering efter väggarna. Luftinsläpp till kaminen så ingen tjuvluft kom in under tältduken. Kallt ute. Bastu inne. Men ändå skulle han från Botkyrka tvätta håret. Det långa håret. Ute i kylan. Han hade rent hår efteråt i sin kraftiga förkylning.

Om snön är borta i morgon så vet jag en som kommer att leta efter den.

5 breda poliser spärrar min väg …

Ett kvitto i brevlådan. Ett rekommenderat brev från Sverige. Vem f-n skickar rekommenderade brev från Sverige? Det visar sig vara från Sirpatuuli. Men det är inte henne jag tänker på. Det är letandet efter postkontoret. Efter mångt och mycket hittar jag. Men kontoret är stängt. En skylt hänvisar till att gå till höger och sedan en trappa ner. Jag följer skyltarna men möts av 5 breda poliser som spärrar vägen. De frågar om jag ska till Paris? Nej. Jag ska till posten.

”Gå tillbaka!”

I motsatt riktning. Jag lyder. Tar mig runt poliserna och försöker med nästa trappa ner. Möts av 2 säkerhetsvakter.

-”Gå tillbaka! Här får du inte gå”

Jag är alltså på en järnvägsstation där postkontoret ska ligga. Men jag får inte ta trappan ner till posten. Men äntligen – en av säkerhetsvakterna följer mig till nästa trappa och äntligen…..

Det är en av de förvirrrade stunderna när jag inte förstår varför jag inte får gå den väg som skyltarna visar. Belgien. Tänkte jag.

Men idag kom svaret. Under måndagen häktades en 23 årig kille för han sprang ifrån polisen som granskade en folksamling som bröt mot Covid-19 reglementet. Han greps men dog efter att ha ramlat samman i häktet. Obducenten säger ”hjärtstillestånd”. Och det – inte hjärtinfarkten utan dödsfallet – får 400 demonstranter att rasa mot polisstationen som ligger precis vid järnvägsstationen. Detta under tisdagen. Det är på onsdagen som jag virrar runt på jakt efter postkontoret. Det är några timmar innan 3 demonstranter sätter eld på polisstation – 50 meter från där jag irrar runt. Stenkastning. Eld.

Nu först – när jag sett nyheterna – förstår jag varför 5 breda poliser blockerade min väg. De ville hindra folk att ta sig till polisstationen. Som om jag skulle sätta eld på den…. Jag var ju på väg att hämta Sirpatuulis brev.

I övrigt – i morse kom snön. Men den dog innan den nådde marken. Assistenten reagerade inte alls – trots att det var hans första snö.

Nästa övrigt – covid-19 reglementet ser ut att förlängas till 1a mars. Så långhårig jag kommer att bli. Jag har redan slagit det rekord jag hade i hårlängd som vuxen efter 3 månader i västra Tanzania 1993. Annat var det när jag var 15 – hår ner till axlarna. Då gjorde det ont att bli klippt. Ett trauma efter pappas kusin Ivar och hans hårklippningsmaskin som nöps i nacken.

-”Gå och klipp dig !” Var ordern från mamma. Långsam vandring nerför backen till Ivars hus. Ivar med hårklippningsmaskinen. Ivar som luktade snus och kaffe. Sorg när jag satt där i en köksstol och såg håret falla ner på golvet och maskinen nöp min nacke. Idag vore det bra med Ivars maskin. Vaknar varje morgon och ser ut som ugglan Helge med håret på skaft. Men kanske kanske 2a mars öppnar frisörsalongerna igen. Kanske.

Kanske.

Dimman lättar ….

Tidig gryning. Laglig tid. Passerat utegångsförbudstidsgränsen. Men det är mörkt. Det är minst en timmes sovtid kvar. Men inte. Kommunikationen är tydlig. Jag förstår inte alltid vad assistenten försöker säga men ”snabba flämtningar kombinerat med tätt gnyende” = ”jag måste bajsa! Nu!” Så pass mycket hundspråk kan jag. Så på med de första bästa plaggen. Snabbt. Inte se vad det är för väder. Det problemet tar vi efter akut-bajsandet.

Vi kommer ut.

Det är kallt. Det är dimma. Det är vackert. För 2 sekunder. Sedan har glasögonen immat igen. Assistenten har ett mål. Drar stadigt. Drar snabbt. Jag är i en dimma. Ser assistentens svajande svans. Bra så. I farten kan jag inte avdimma glasögonen. Det är assistentens behov som går i första hand medan vi halvspringer mot första bästa gräsmatta. (Det anstår inte assistenten att bajsa på trottoaren – fint ska det vara. Det ska vara på gräs.) Det tar stopp. Inte för assistenten – för han rusade under den utrangerade julgranen medan jag fastnar i den. I en dimma kan allt hända.

Vi kommer fram, Jag putsar glasögonen. Ser mig omkring. Det är en kall vacker dimma. Den enda människa vi ser är gatsoparen. Han kommer fram ur dimman som om det vore en entré i en deltävling i schlagerfestivalen. Det är vackert. Alla träd ser mjuka och konturlösa ut (kan också bero på att mina glasögon är -1 för svaga). Men det är vackert. Och öde. Och kallt.

På plastgräset vid lekplatsen har det bildats kristaller som förändrar gräsets utseende. Det är det närmaste snö vi har kommit.

Vi kan gå långsamt nu. Behovet är avklarat. Möter de polska byggnadsarbetarna som väntar på att arbetsplatsen ska låsas upp. 5-våningshuset är snart färdigbyggd.

Det blev en kort natt. Jag var uppe mitt i natten – följde Twitter och dramat med Trump som fick sitt konto spärrat och raskt rusade över till POTUS-kontot och fick sina inlägg där raskt raderade. Det är förbannelser om censur- säger han. Sonen Jr gastar ännu mer på sitt konto om att Ayatollah minsann får skriva men inte pappa.

Men pappan har inte koll på vad som händer utanför det ovala rummet. Att han inte skulle vara med på presidentinstallationen av Biden – misstänkte Twitter att det var en uppmaning till de ovårdade fula trumpisterna att attack är möjlig för Trump är inte där – och det tänkte kanske Trump också. Men de ovårdade är ilskna – på allt – på Trump som säger att de är kriminella (fast de tröstar sig snabbt med att han måste vara gisslan och tvingades till att spela in videon där han erkände förlusten). Men de ger sig på de gamla Trump-kompisarna. Lindsey Graham får löpa gatlopp på Washington DC flygplats – och där är korridorerna långa så gatloppen blir långa.

Det som fastnat i tankarna är hur de ovårdade fula klev in i kongressen filmandes det hela. Foton på sig själva utövandes kriminella handlingar. Jag tror att de inte såg brottet – de lydde ju presidenten. Fritt fram. Dokumenterandes fritt frammandet. Vi är trogna makten. Resultat= FBI – varsågod bevis.

Kollisionen mellan ”Vi är presidentens trogna följeslagare. Vi är ostoppbara” och ”Goddag – detta är FBI. Följ med oss!” – torde vara som ett fritt fall från 25e våningen. Jag skulle vilja se foton på de fallna hakorna när FBI ringer på dörren. Men 15 arresterade låter generöst lite. Nog ska de väl hitta fler vandaler….

Dimman har inte lättat. Inte här. Inte där. Men dimman här är vackrare.

Varför gråter Eva?

Hon kände väl inte Robert Kennedy.

Det är bara några minuter in i den absolut perfekta Almodóvar-filmen Julieta. Nyheten blixtrar till på skärmen. USA kongressen under attack av fula ovårdade idioter. Det är så jag kommer att minnas det – 3 minuter in i Julieta.

Jag kan ha svårt att minnas vad jag åt till lunch igår – eller vad jag egentligen skulle göra i det rum jag precis klivit in i .

Men vad jag gjorde och hur jag satt och var jag satt när en historisk händelse sker – där finns inga minnesluckor. Jag gick i mellanstadiet när Robert Kennedy mördades – in i gymnastiksalen (egentligen ett gymnastikrum för det var inte stort där i B2-skolan i Olkamangi) och där satt vi på bänkar och tittade på tv:n. Och försökte förstå. Eva- skolbespisningstanten – (det luktade alltid väldigt gott i köket) – grät. Jag funderade mycket över varför hon gjorde det. Hon kände väl inte Kennedy? Jag var ett okänsligt barn på den tiden.

En annan stund. En lördagmorgon. Stefan från Sundsvall är på besök. Blev väckt av ett telefonsamtal. Aina från Västerås ringer. Jag sitter på golvet. Smutsgul televerkstelefon med hopklumpad sladd.

– ”Palme har blivit skjuten!

– ”Men vad bra att han inte dog!” (Jag hade en förkärlek för att tänka positivt på den tiden).

-”Men han dog….”

9/11. Jag sitter på jobbet. Kollegan går förbi alla rum och meddelar samma nyhet. Jag åker hem. Det går inte att sitta kvar på jobbet. Tunnelbanan. 2 tonårsflickor bredvid. En säger;

-”Hörde du att araberna har bombat New York?

Mannen mittemot. En viktig man bakom sin rosafärgade affärstidning sänker tidningen. Tittar stint på flickorna. Fnyser. Återvänder till sin rosa läsning.

Utöya. Jag har precis bytt kontorsrum i Lima. Nu har jag ett mindre rum. En duva pickar på fönsterkarmen. Bomb i Oslo. spekulationer börjar. Jag letar bland internetsidorna. Twitter är den bästa rapportören. En stund senare Utöya. Börjar följa en twittrare som är där. Som skriver om vad som händer. Som slutar skriva. Det var inte batterierna som tog slut i mobilen.

Kriget mot Portugal. Jag har inte börjat i skolan än. Jag har en kastrull i handen. Ska gå ner till källaren för att hämta potatis. Jag går långsamt nerför trappan. Orolig. Nu ska Sverige hamna i krig med Portugal. Radionyheterna hade ju precis sagt att det var nåt diplomatiskt bråk med Portugal. Då blir det krig. Tänkte jag. Tänkte fel. Jag var ett oroligt barn.

Där kan jag fortsätta. Händelse efter händelse. Jag minns. Stunden. Detaljen. Platsen. Som uppförsbacken med värkande mun i Umeå 1980. Jag har fått 2 visdomständer utdragna på tändläkarhögskolan. Kalle hette eleven och han bände och vred och drog och tänderna satt gjutna. Det gjorde ont. Jag hade munnen full av vaddtussar för att stoppa blödningen. (Vaknade upp ur dvalan på eftermiddagen och konstaterade att jag hade svalt tussen.) Men det är i uppförsbacken på väg mot Ålidhem som jag ser löpsedeln. John Lennon är mördad.

Men vad åt jag till lunch igår?

Ilskan är svår att förstå…..

Det kan handla om att kvällspromenaden blev kort. Men det regnade kallt. Fast assistenten tyckte att regnrockarna dög. Svårt att veta. Men det blir en sur kväll. Den normala fotvärmarpositionen i sängen uteblir. Istället sover assistenten 7 meter bort vid hissdörren. Jag frågar. Inget svar. Bara sur min.

Jag tröstar mig med Georgia. Det ser hyfsat ut. Men ju längre natten lider – ju bättre blir det. Bye Trump & co. Fnissar mycket åt David Perdue. … Perdue på franska betyder ”förlorat” och ju mer rösterna räknas – ju mer Perdue blir han.

Det ser ut som om de goda .. nåja .. de bättre krafterna vinner. Frid i trettonhelgen. Som inte firas i Belgien. Jo – det finns ett bakverk med massa mandelmassa i – men ingen helgdag.

Det är tredje veckan av ledighet. Det är åratal sedan jag hade en så lång sammanhängande ledighet. Det var på tiden. Det är Tour de Ski och snart blir det skidskytte igen. I övrigt är det regn fast det utlovas snö. Det är också karantäneri för alla hemvändande resenärer. Inte för oss. Vi har inte förflyttat oss mer än 4 kvarter under hela ledigheten. Håller på regelverket. Vill få slut på smittspridandet. (Under tiden blir pistvakterna i Sälen sura för att de inte får vara 13 i ett rum för att kolla på ishockey – i Belgien hade detta lett till 12 x 250 euro i böter + 4000 euro till den som bjöd in – så här finns ingen pistvaktssympati). Funderar på Sverige och skaran av de som känner att deras restriktions…. nåja… rekommendationsbrott var nödvändigt. Inte andras – men deras.

Januari-rean har börjat. Januari-rean lockar inte. Varför stångas med andra realisationerister när det enda jag möjligen kan behöva är en vattenkanna till blommorna? Men i morgon är det ingen sport på TV så en botanisering bland butikerna är inplanerad. Utan assistent.

Assistenten ja. Under gårdagen kom en liten bulldog rusandes mot assistenten. Ägarna skrek i panik. Assistenten lyfte upp bulldoggen och slängde iväg honom. Kast med liten bulldog. Vi gick vidare. Bulldogsägarna ojade glada över bulldoggens överlevnad. Ändå var det ju bara ett bulldogskast på cirka en halvmeter. Bulldog utan koppel. Assistent med koppel.

Kan det uteblivna mordet vara skäl till kvällens surhet?

Jag vet inte.Jag får inget svar på mina frågor.

Men under kvällen blev det Greta. En hel del tårar. Det mesta av stolthet för någon som kämpar. Men också tårstopp tänkandes på att hon egentligen inte vill. Att hon är stursk men skör. Och filmen visar så tydligt hur folk vill gnida sig mot henne men inte lyssna på henne. När hon talar i EU parlamentet så ändrades talarordningen – Juncker pratade efter henne – fast planen var att han skulle tala före. Men hans inlägg om att EU ska se till att reglera toalettspolning hade ju lett till en reaktion från Greta som Juncker inte hade velat få.

Greta var i Bryssel 2019 – assistenten och jag hade tänkt gå med i demonstrationen med 30 000 andra – men på väg dit såg vi organisationen med sex-skandalen i Haiti tåga ditåt med sina gröna flaggor och då vände vi om. Det var inte läge att branda sin organisation. Det var läge att stödja barnen och ungdomarna (som hoppade av iver i tunnelbanan på väg mot demonstrationen). Sedan dess har jag använt den scenen mot organisationen med de gröna flaggorna när de kommer med sina insamlingsbössor på stan. – Varför skulle jag stödja er när ni kidnappar barnens demonstration med era flaggor? Jag får avlånga ansikten till svar.

Under dagen var det Madonna i Päls – Radioföljetongen P1. Den romanen var spännande till en början. Tills huvudpersonen träffade på Madonnan och överförde sin kärlek till tavlan till modellen för tavlan och det blev ju svårare att bli förälskad i en levande person som inte var lika passiv som tavlan och som faktiskt inte blev kär i stirraren. Stirraren som förvandlades till en efterhängsen kardborre.

(Själv har jag blivit kallad kardborre en gång för att jag ringde upp arbetsplatsen dagen efter ett möte med en förtjusning på krogen. 20 år senare fick jag höra att det var min matlagning som var det förföriska med mig. Kände mig som Ria Wägner för en stund)

Saknar kardborreri. Saknar människor. Lever i en Covid-19 isoleringsbubbla.

Håll i hatten!

Det råder besvikelse. Det lovades snö. Men den kanske kommer på tisdag. Kommer den idag så skulle den blåsa väck. Det regnar horisontellt. Vi behöver köpa ny regnrock till assistenten. Han skakade sönder sin rock idag.

Det är en blöt helg. Det är tre djupa andetag innan vi öppnar ytterdörren och sedan gäller det att bita ihop i kastvindarna.

Allt blåser bort. De enda som kämpar på i gatuhörnen är gatudamerna. Deras verksamhet är förbjuden under Covid-19 tiderna men de utövar motstånd och ställer sig på sina poster. Kikandes runt hörnen för att se när polisbilen kommer. Och de kommer. Varje assistent-vandring ser vi 2-3 polisbilar. Det vaktas.

Och det är väl den enda spänning vi har i vårt liv just nu. Hur många polisbilar ska vi se under vandringen? Kommer snön på tisdag?

Det har snöat i Ardennerna. -”Åk inte dit” säger polisen. Igår räknade de till 14 km av landsväg med bilar parkerade på bägge sidor. Snölängtan. Felparkeringslängtan.

Eller – jo – det finns mer spänning i form av restriktionsbrytarna. Bröllopet med för många gäster där brudgummen som arrangör fick böta 4000 Euro. Och familjen i Waterloo med 10 gäster som slogs med polisen. Eller som mamman i familjen tyckte att polisen borde inte brottat ner henne – ”för hon gav ju en polisman bara en örfil...” Hon fick en bruten näsa som påföljd.

Trots all trots så går Covid-19 siffrorna ner. Några få % varje dag. Men fortfarande över 2000 nysmittade varje dag. Fast det är tyst och stilla och folktomt. I vandringen i Botaniska trädgården igår såg vi 6 människor. Och en skata.

Vi skapade spänning genom att traska runt i labyrinten. Men vi gick inte vilse. Så ospännande var det.

Snart slut på år 2000. Det märkliga året. Det enda som liknar detta är de 2 veckorna av Eyafjallajökul-utbrottet. 2 veckor då. 10 månader nu. Hitintills. Det blir längre.

Det börjar närma sig 4e mars. Det var den dagen år 2020 som var den senaste gången som var en vanlig dag. Sedan dess har det restriktiverats. En märklig tid.

Jag tittar på assistenten. Hur hade detta år varit utan honom? Konstaterar ärligt att assistenten är räddaren i nöden. Utan räddaren hade jag varit rädd att bli lappsjuk. Zoomifierad. Videomötifierad. Tangenttyckare. Tangenttryckare.

Nu gör vi tre vandringar om dagen. Vi sniffar upphetsade redan i hissen. Det luktar Labdoodle på våning 3. Balettdansösen på 3an och jag har en överenskommelse att ta omvägar när vi ser varandra. Vi vinkar och ropar Godmorgon! Goddag! God kväll! Och tar omvägar. Labdoodle och assistent avskyr varandra. Öronen rakt upp. Svansen ännu rakare upp. Studsande gång. Anfallsläge. Men på behörigt avstånd. Aldrig nära. 2 okastrerade hannar går inte ihop.

Jomen lite spänning var det ju att följa historien om Hardy Alandh – Mörtfors-Tarzan. Dokumentär på SVTPlay. Sonens beskrivning av sin far som ständigt svek och som ville att prins Sigvard skulle designa parfymflaskor. Det gjorde han. Men det blev ingen parfym i flaskorna.

Men på tisdag kommer snön. Då blir det spännande. Assistenten har aldrig sett snö.

********

Uppföljning. Saknas spänning så skapar man den. Själv. Med enkla medel. Ut i regnet. Efter 2 kvarter – Fan! Ansiktsmasken är kvar hemma. 250 Euro i böter om jag påtappas avmaskad. Knyter halsduken tätt över ansiktet. Drar upp regnrockshuvan. Det funkar i 10 meter. Sedan kommer vindpusten och sliter bort arrangemanget. Under tiden har jag tappat en handske. Återvänder i spåren – hittar handsken. Bakgator hem för att hämta masken och så ut igen.

Så spännande kan en söndag bli.

Gult kort vid kramar!

Det blir en blöt jul. Det regnar och regnar och har gjort det i 3 dagar. Men det är ett ljummet regn. Och både assistenten och jag har regnrockar. Och tackar regnet för då kan jag inte tvätta fönster. Borde tvätta fönster men kan inte tvätta fönster.

Julgranen har vält två gånger redan. Jag misstänker assistenten. Eller robotdammsugaren. Men jag har inga bevis. Men nu står granen inklämd i ett hörn.

Men så var det det där med de belgiska kramarna. Man får alltså ha en kramkontakt i Belgien. En människa man får umgås med utan mask. Det kallas Knuffelcontact. (för övrigt vald till årets flamländska ny-ord)

Men så var det där med att göra mål i en fotbollsmatch. Kramas man så blir det gult kort . Oklart om det är så om en av medspelarna faktiskt är ens knuffelcontact.

I går en utfärd till stadsdelen Jette. Förty där finns hundaffären Tom&Co och djuypfrystaffären Picard. Utfärden tog en timme och i utfärden ingick ett berusat äldre par (kl 1400) som välte omkring som bulldozrar bland de djupfrysta matvarorna. Affären är en snitslad bana där man gräver sig fram bland frysdiskarna ett steg i taget respekterande avståndet till nästa diskgrävare. Är meningen. Utom för det berusade paret som virrar fram och tillbaka under livliga utrop om frysta potatisar. Det blir en spännande dans i butiken där jag gör mitt bästa för att undvika paret.

I övrigt är Jette en platt stadsdel.

Julplaneringen om en ny park/dag med assistenten har regnat bort. Det är för lerigt. För blött. Men det är 2 1/2 veckas ledighet kvar. Vi hinner.

Istället blir det regn-tv. Netflix serien ”The Ripper” var ju en avrättning av en fördomsfylld poliskår som dömde ut offren som skyldiga (om de misstänktes vara prostituerade) eller oskyldiga (om de inte var prostituerade). En utbildningsserie för polisutbildningar.

Den tredje vågen

När man inte får röra mun ögon eller näsa med tassarna

Belgien. Nya restriktioner men egentligen bara en upprepning av de nuvarande. Trots att siffrorna går upp igen – efter flera veckors nergång. Under flera veckor var de flesta butiker stängda (förutom mat o apotek) men 1a december öppnades alla butiker igen. Den nedåtgående siffran av antalet döda/dag slutade gå ner och går nu något upp sedan några dagar.

Den tredje vågen är här – säger experterna. Vaknar upp på morgonen till en märklig twittertråd –

Märklig med tanke på hur ett regelverk sätts igång när folk sitter i luften och hamnar i ett ingenmansland i en passkontroll och informationen om vad härnäst uteblir.

Minnena kommer;

Sydafrika 2014 – fasthållen på flygplatsens polisstation i 2 timmar utan information om varför. Men jag misstänker att de trodde jag var knarksmugglare med tanke på mina ständiga resor ut och in från Peru under 5 år (de förstod inte – och frågade inte – om varför jag rest så mycket till ett land jag bodde i under 5 år). Nåväl. Jag släpptes ut ur landet och har inte återvänt till Sydafrika sedan dess.

Schiphol 2011 eller 12 . Eller var det 2009? Nåväl 5 centimeter snö och alla flyg ställdes in. Mitt plan från Lima fick landa på en annan flygplats. Var var det? Eindhoven? Möjligen. Och sedan till Schiphol. Och där var det stopp. Alla plan inställda. Inga ombokningar möjliga. Ingen information – utom ”gå till gaten och hoppas på det bästa” . Och det gick bra. Jag kom iväg med första planet – men med dåligt samvete förty det krävdes armbågar. Vassa armbågar.

Schiphol (igen) 2012. Knark på planet! Sades det. Alla passagerare bussades iväg till en tom terminal. Sitt! Där satt vi! I timmar! Ingen information. Sitt! Och sedan en i taget fick vi gå igenom en kontroll och vända ut och in på fickorna. Och sedan uppmaningen – spring så du inte missar din anslutning!

Den oförberedda ansvarige. Som inte har en plan B. Som inte vet hur agera. Som inte ens improviserar utan väntar och ser.

https://covid19.healthdata.org/belgium?view=daily-deaths&tab=trend

Den tredje vågen. Men min CoronAlert app säger att jag inte varit i närheten av smittrisk. Märkligt. Med fler än 2500 nysmittade/dag borde ju någon finnas i närheten.

Men spridningen i Sverige – lika stor befolkning som Belgien -är 4faldigt högre just nu. Men antalet döda/dag är ungefär lika högt.

Över till något annat; Julmat. Köttbullar. Janssons frestelse. Gubbröra. Sellerisallad. Fetafyllda paprikor.

Ledig i tre veckor. Det var länge sedan sist. Nästan så jag inte vet vad jag ska göra. Mer än laga julmat. Och vara isolerad.

-“Vill du vara med i vår Board of Trustees?”

En överraskande fråga. En organisation som jag hört talas om. Som gör ett gott jobb. Som når ut till miljoner människor. Jorden runt. Men inom ett område som jag inte arbetat i. Vad skulle jag göra för nytta i den styrelsen? Jag ställer frågan. Jag får svaret. -“Du är svensk..”.

Som om det skulle vara en merit. Det är mer ett passinnehav. Så vad handlar detta om? Jo – follow the money. Det är populärt att vara svensk i biståndsvärlden. Sverige är ett av de få länder som håller den internationella solidariteten högt. Drar inte ner på biståndet. Det görs det däremot i den tillfrågande organisationens hemland. Biståndet dras ner från 0,7% till 0,5%. Biståndsmyndigheten absorberas av utrikesministeriet. Så var finns nya säkra pengar? Svar; Sverige. Tror man. Men då får argumenten för att locka till en styrelsepost vara andra än passinnehav.

Men faktiskt har både Turkiet och Luxemburg och Norge högre bistånd i % av BNP (än Sverige) Så varför frågar de inte en turk eller en luxemburgare? Jag tror det beror på flexibiliteten hos den svenska biståndsmyndigheten – att inte tänka att enbart Sverige svenska krusbär har. Öppenheten för kvaliteten hos organisationen som pengarna slussas genom – inte för hemvisten. Så nu när många länder skär ner på biståndet så verkar det finnas en marknad för styrelseposter för svenskar i utländska organisationer.

Och jag går vidare i livet lite solkad av att min nationalitet går före min personlighet.

Och svarade “nej”. Förståss.

-“Det gäller inte mig …”

Sedan igår surrar det – inte bara i Bryssel – om diplomaterna och den högervridne ungerske homofobiske EU parlamentarikern och de 20 talet andra som fångades med byxorna nere i en sexorgie förra fredagen.

Men det är inte det som detta ska handla om. Fast det var en käftsmäll mot Fidesz-partiets dubbelmoral. Något som de verkligen inte kan skylla på Soros. Det enda kanske?

Det ska istället handla om det egna ansvaret. Vem stoppar Corona-virusets framfart? Alla andra – inte jag? Men tillbaka till diplomaterna (förlåt) – Hur tänkte de omkring det egna ansvaret när de organiserade orgien? “Vi är diplomater. Vi står utanför ansvar. Vi stiftar lagar och förbättrar världen. Men det är andras ansvar att lyda regelverket” Eller?

Förre EU kommissionären Hogan från Irland bröt mot de irländska regelverket genom att delta i en stor middag fast han precis flög in från det Covid-19 rödlistade Bryssel. Och så kan listan fortsätta – makthavare som besöker älskarinnan, belgiske prinsen som deltar i en fest i Spanien, Ebba’s krogkramande. Listan kan göras lång av makthavare som bryter mot rekommendationer och regelverk.

Jag är helt säker på att det finns icke-makthavare som gör samma regelbrott. De upptäcks men blir inte löpsedlar. Men för varje makthavare som visar att “detta gäller inte mig” så ges argument för andra att kliva utanför det egna ansvaret.

Att bryta mot andra regelverk – som säkerhetsbälte i bilen, gå mot rött ljus, äta 17 ägg om dagen o s v drabbar oftast bara en själv. Oftast. Men regelbrotten mot Covid19-reglerna drabbar andra – så “jag blir ändå inte upptäckt” faller rejält platt.

Jag möter folk utan ansiktsmask ( ett måste i Belgien). Jag pekar på ansiktet och ser grym ut. Jag ser skaror av folk i parken och jag tittar argt på dom. Jag vet – jag är en moralpolis. Det tänker jag fortsätta vara tills corona-viruset slutar spridas. Jag vill lämna denna isolering. Jag vill gå på restaurang. Jag vill prata med den förvirrade gamla damen som var lärarinna och lärde sig spanska men som aldrig praktiserat spanska. Tills hon mötte assistenten. Jag har inte sett henne på 3 månader. Tidigare såg jag henne och vi promenerade med assistenten i flera kvarter minst en gång i veckan. Nu är hon borta från gatan. Jag hoppas hon lever. Men något säger mig att hon har drabbats av andras “det gäller inte mig“.

************

Uppdatering. Arrangören av orgien försvarar sig. -”Vi hade 2 sjuksköterskor med!”