Sniffar i kommande kvarteren

Parken Paul Garcet är godkänd. Ett halvt kvarter från blivande hemmet. Det sniffas lagom för det ligger råttgift i buskagen. Men som utetoalett är parken godkänd. En park döpt efter en facklig aktivist som dog i Dachau 1945 – efter att ha blivit arresterad 1943 av nazisterna för att han gömde en motståndskämpe i sitt hem. Park med bra vibrationer.

Sedan hittar vi ett minnesmärke efter folkmordet på armenierna. Och en sportpark där basketbollarna studsar och en kvinna går långsamt och smeker sina frites i majonnäs. Sedan går vi vilse och hamnar i Laeken. En rejäl omväg.

På vägen luktar det bränt.

Det skriks av skräck när vi kommer gåendes. Kvarter som är rädda för assistenten.

Sedan måste vi googla. Vad är detta för nåt? Mausoleum? Synagoga? Frimurarlokal? Nej- det är en tingsrätt. Det ser ut som om det borde ha blivit två flyglar – men pengarna tog slut.

Det blir en lång vandring. Dubbelt så lång som den borde ha blivit. Det kostar på krafterna att gå vilse. Vi vandrar i kvarter där barerna serverar thé. Thédrickarna drar in sina ben när assistenten går förbi. Barnen gallskriker. Men det är gott om parker i det kommande grannskapet.

120 centimeter

Tar med måttbandet inför kontraktsskrivandet.

Det räcker. Då kommer både soffa och fåtöljer in genom fönstret. Fönstret mot gatan. Men sedan är det dörren mot innangården. Där blir det stopp. För den kenyanska bulkiga utomhussoffan.

Men när kontraktet ska skrivas på – så vill hyresvärden bjuda på kaffe. I huset bakom innangården. Där har hans vän ett kontor. Med breda dörrar mot min innangård. Lösningen kommer. Vi lyfter soffan över staketet.

Problemet löst. Inflyttning i andra halvan av december. Då är tvättstuga och trappräcken färdiga.

Skriver på kontraktet i 3 exemplar. Armbågar mäklare och hyresvärd. Ena trevliga typer. Går till Jette centrum. Passerar butiker jag inte kommer att gå In i. Utom den armeniska matbutiken, det stora livsmedelsvaruhuset, hundaffären, Picard och den biodynamiska mataffären.

Det är lite luggslitet. Jette. Stadsdelen 8 spårvagnsstopp bort. Arg man med viftande krycka. Muttrande man med lös rottweiler. Hel familj på en madrass på trottoaren med varsin utsträckt pappersmugg. Äldre dam med sned peruk. Och så jag med nypåskrivet kontrakt i väskan. Här kommer jag ha mycket att fantisera om.

Betalar första hyran. Banken ringer. -”Är det du som har gjort överföringen?” -”Ja?” -”Det är så mycket phishing nuförtiden så vi kontrollerar en del betalningar.” Sedan ger Myriam på banken mig en instruktion om hur jag ska skaffa ett blockerat konto för 2 månaders hyr-deposition. Och hennes kollega ska ringa mig på måndag om hemförsäkringsöverflyttning.

Belgien. Detta byråkratiska näste har blivit problemlösarnäste. Allt fixas. På en gång.

I eftermiddag ska assistenten sniffa runt i Jette. Han ska godkänna sitt nya hood.

-”Men trappan!!!”

-”Men trappan!!!

Jag oroar mig för den. Söker stöd mot väggen när jag går upp – men det är värre när jag ska ned. Brant.

-”Det kommer upp ett räcke” säger mäklaren som mest oroar sig för att hunden ska ramla. Jag är mer orolig för att jag ska ramla.

Jag tänker – om jag får hyra lägenheten – bygga mur av kokböcker efter vänstra kanten.Och svindelträna. Men det ska upp ett räcke. Säger mäklaren..

Det är 8 hållplatser bort. Spårvagn. Inte en endaste av de som kliver på plingar sin biljett.

Jette. Stadsdelen som är låg. En by som blev uppslukad av Bryssel. Hukande hus som inte vuxit högre än 4 våningar.

Det finns en lägenhet till. Högst upp med milsvid utsikt. Men med terrass utan räcke. –”Det ska sättas upp ett räcke” säger mäklaren. Men de smala trapporna och ingen hiss avskräcker. Då är bottenvåningen bättre. Med innangård med stort träd. Och tvättstuga i källaren.

Vandrar i kvarteren. Armenisk restaurang. Bra. Bageri med sockerchock i skyltfönstret. Mycket gelatin.

Stor park ett halvt kvarter bort.

Med råttgift. Kommunen varnar hundägare – och hundar – för råttgiftet.

En stor Delhaize – riktigt stor. Skällande hundar.

Kommer hem. Fyller i ansökningsblanketten. Skickar med kopia på id-kort (bägge sidor), skattedeklarationskopia, 3 senaste lönespecifikationerna, bevis på att jag har betalt hyran det senaste året. Detta är Belgien som älskar kopior. Nästan lika mycket som Peru. Nästan.

Väntan på hyresvärdens beslut.

Det finns gott om lediga lägenheter i Belgien. Det finns gott om hyresvärdar i Belgien som inte accepterar hundar. I hela landet finns det 40-talet lediga bostäder med hyra < 1200 euro som godtar stora hundar. De vet inte vad de går miste om.

************

Uppdatering 3 dagar senare.

Hyresvärden har valt mig (oss) som hyresgäst. Det räckte med att svara på 4-5 annonser och se en bostad och vi har ett hem i 3 år till. Minst. Assistenten kommer nog att vänja sig. Det är närmare till stora parker där än här.

Idag gick vi runt i 70 minuter i den rojala parken. Scouterna vällde runt där. En lös labrador hade fått för sig att sticka upp snoken i assistentens bakdel. Brottningsmatch med assistenten för att förhindra labradormos.

Stilettos and broken bottles….

På dagen. Skrikande barn. Bolljagande hundar. Ibland ett picnic-gäng. Sol. Grönt gräs. Stilla vindars sus.

Men på natten. Då händer något. Vi vet inte riktigt vad. Men vi ser spåren.

Morgonvandring. Tidig söndag morgon. Folktomt. Men så kommer två män springande. Inte sådär Vi-måste-hinna-med-spårvagnen spring. Utan Vi-måste-undan-fort.

Sedan börjar vi gå på tå. I zickzack. Krossade ölflaskor. Fler än vanligt. Avspärrningsband som polisen knutit runt den stiliga mattlackade Audin. Bilen som får mig att tänka på James Bond-filmer. Den ser oskadd ut. Avspärrningsband längre fram. Fler band. Runt ett träd som det ligger fler krossade ölflaskor vid. Två män som ser spaka ut. En polisbil där det antecknas för fulla muggar.

Så krossade flaskor. Springande män. Poliser. Avspärrningar. Ingen aning vad som hänt men parken som på dagtid är en oas beter sig annorlunda på natten.

Vi går vidare.

Någon har lämnat sina kalsonger. Varför vet vi inte.

Det händer ”spännande” saker i parken på nätterna. Spår tyder på att gatuhörnsdamerna – och herrarna i damkläder tar sina kunder till parken. Kan det vara torskkalsonger? Vi kommer aldrig att få veta.

Någon natt måste vi ta en nattvandring. För att bevittna parkens nattliv. Eller inte. Fantasin är mer livlig än verklighetens stiletter och krossade flaskor.

*****

Granne rapporterar. Hon hade pratat med polisen. Slagsmål med krossade flaskor. En i allvarligt tillstånd på sjukhus.

En vandring mellan två olika världar

Innan vi hamnade bakom den förgyllda stjärten hade vi gått genom Turkiets små kvartersbutiker med uppskurna vattenmeloner som lockade förbipasserande, kebab-restauranger som osade och barer där folk drack kaffe istället för öl.

Men sedan kom vi fram till en park omgiven av insektshotell, ängsblommor pch vida vyer, Ett område med budget. Stor budget. Balkonger med möbler istället för cyklar och överblivna hushållsmaskiner och fransiga heltäckningsmattsrullar. Vi tittar på balkongerna. Ett försiktigt letande efter ett nytt hem. Det kryllar av lediga bostäder. Sajten Immoweb är fylld. Och det stajlas minsann inte med L:a Bruket tvålar och citronfyllda skålar. Tvärtom.

Här släpps inte stylister in när fotografierna ska tas.

Men det är gott om tid att fortsätta Immoweb-knarka. Det är 1a januari som flytten ska ske.

Fortsätter vandra.

Det går en järnväg genom området men den är kamouflerad av träd. Det gröna Schaerbeek. Inte det parklösa Schaerbeek där gatan är en lekplats.

Vi vänder om halvvägs in i Park Josaphat för vi möter en arg svan som ockuperat gångvägen. Möte mellan fågelhatande assistent och en allthatande svan kan bara sluta illa så vi vänder om. Tillbaka genom parklandet och sedan Turkiet för att komma hem. Två världar. I Turkiet kommer att anfall uppifrån. En matta som vädras på en balkong bestämmer sig för att fly och landar framför våra fötter och tassar med en smäll. Dammet yr. Det råder masktvång på de turkiska gatorna. Eller så har skyltarna helt enkelt inte plockats bort.

Det är två världar. Bara 20 minuters vandring hemifrån.

Mina moderata möten

Jag blundar. Öppnar ögonen. Stänger dom. Öppnar dom igen. Jag har sett rätt. Och det är inte ens sent på kvällen. Det är mitt på dan. Man kan inte skylla på att ”surna över några öl” som Per Gudmundsson gjorde.

Jag ser rätt.

Moderater 2021.

Det är inte som de moderater jag mött.

Tidigt 80-tal. Jag kliver in som färsk politiker i en kulturnämnd i mellansvenska gnällbältet. Vänsterpartist. Jo. Så blev det – efter att ha suttit på biblioteket och läst 3 års kommunfullmäktigeprotokoll.

Och väl på första kulturnämndsmötet så finner jag moderaten Kerstin. Vi bondar. Vi stöttar varandra. Hon är bland de klokaste i nämnden. En moderat moderat.

Hennes enda misstag var väl att på en semesterresa i forna Jugoslavien svara vilket hotell hon bodde på när strandraggaren ritade upp en säng i sanden och hon trodde att han frågade efter vilket hotell hon bodde på. Hon förstod inte varför han blev upprörd när hon gick iväg utan honom.

Sedan kommunfullmäktige. Kommunstyrelse, Den moderate bruksingenjören. Bertil. Hedersknyffel .Alltid rak. Alltid ärlig. Alltid respektfull. En moderat moderat.

Tidigt 90-tal. Jag guidar 4 moderata riksdagsledamöter och deras sekreterare i Guatemala och i El Salvador. Vi trivs. Jag skrattar med dem när de frågar varför alla bussar måste köra mellan San Salvador och Santa Tecla och inte på andra vägar. -*Kapitalism” svarar jag. -*Man kör där man tjänar pengar” . De skrattar, Jag skrattar.

Vi trivs. Vi skrattar ihop. Detta är människor att respektera fast jag inte röstar på dem.

De bjuder på fika i riksdagshuset när jag är hemma på semester. Detta är tidigt 90-tal. Moderata moderater.

2005. Jag åker buss till EU-.kvarteren. Bredvid mig i bussen sitter en som läser parlamentspapper på svenska. Jag frågar. Hon är assistent till en moderat parlamentsledamot. (Nuförtiden är hon sambo med en f d moderat partiledare ) Vi samverkar. Skickar papper mellan varandra. En moderat moderat.

Så har det varit. Vi har delat papper. Men inte åsikter. Men det har varit respekt. Det har varit moderata moderater.

Men så idag. Tvärtom.

Jag vill träffar Kerstin. Jag vill träffa Bertil . Jag vill träffa de 4 riksdagsledamöterna. Deras sekreterare,. Hon i bussen i Bryssel 2005. Fråga. Vad i h-e har hänt?

(Jag kommer att minnas fler moderata moderater som jag har gillat men nu är det Forza Italia!)

Plötsligt är jag i Portugal

Jag har gått genom en tunnel. En tunnel som jag aldrig sett förut. Jag har gått under en bro. En bro som jag inte visste fanns. Jag är vilse. Men jag har hamnat i Portugal.

Vandringen till Portugal började halv åtta i morse. Det var de där 5 kilometrarna till djurkliniken. Operation 2. Resterande bråck ska lagas. Vi går genom parker. I den sista parkens innan kliniken så försöker jag rena rumpan på assistenten med våtservetter. Man ska vara hel och ren inför doktorns skarpa öga. Det går sådär för han sätter sig ner i gruset direkt efteråt. Få bort grus med våtservett går inte. Det får veterinären fixa.

Vem som ylar högst vid avskedet på kliniken får utomstående avgöra. Jag vandrar iväg. Jag har ett mål – frukost och kylunderlag som gåva till grannhunden Doodle vars husse ska köra till kliniken för att hämta en groggig assistent med mig.

Jag hade ett mål. Men jag går vilse. Totalt vilse. Det är en vandring med balkongbeundran. -”Där kan vi bo! Eller där! Men vänta den här gatan ser ju trevlig ut!” Efterbeek har en hel del bovärda gator.

Om ett halvår är det dags att flytta. Hyresvärden ska sälja lägenheten. Jag och assistenten ska gå i pension. Flytten denna gång får bli kort. Inom Bryssel. En rejäl balkong/terass är ett måste. Därför går jag med näsan i vädret och tittar på balkonger. Och går vilse.

Och ser saker jag aldrig sett förr. Som den magnifika moralmuralen. Och helt plötsligt pratar alla portugisiska. Jag har hamnat i portugalienland i Bryssel. Ett lockande område. Jag trodde portugiserna höll till i St Gilles området – men även här finns de. Östra Ixelles.

Jag slutar envisas. Vill inte gå ännu mer vilse. Tar fram Google Maps och hittar rätt. Kylunderlag och frukost.

Men det var en bra vandring. Många balkonger. Många idéer om var vi kan bo.

Under tiden låg assistenten på operationsbordet. Veterinären ringer – ”Jag hittar inget bråck…. Det måste ha läkt efter kastrationen.. Hämta honom när han vaknat upp – sådär 1630” . Jaha. Det var ju en bra nyhet. En operation som påbörjas men avslutas utan färdig operation. Öppna och sy igen….. Men bra att veta att bråcket har läkt.

Jag har samma erfarenhet. Som 19 åring hade jag ett ljumskbråck. Kunde inte springa. Hälsocentralens läkare -” Är det stressigt med studierna?” (Han hade väl gått nån vidareutbildning i psykosocialitet) -”Nej – men med springandet…” Det stack knivigt i ljumsken för varje gångsteg.

Remiss till kirurgen. – ”Nja – sade denne… Bråcket är så pass litet så vi väntar och ser”. Jag väntar fortfarande. 42 år senare. Jag kan springa och har gjort det i 42 år.

Assistenten och jag. Våra bråck är självläkande. Son och far. Vi brås på varandra. När han är pigg så tar jag en vandring med honom till Portugal så han får sniffa fram en bra balkong.

*********

Senare på dagen. Noterar att kärlek växer när man sitter i ett väntrum och hör ett yl runt hörnet och assistenten kommer som skjuten ur en kanon.

7,6 kilometer…..

….det är det mest avlägsna jag varit från mitt hem under ett helt år. Eller mer än så. 15 månader. 15 månader av närhet.

4,4 kilometer den näst längsta utfärden. Men dit har jag varit 2 gånger.

Det har inte blivit några långväga resor sedan mars 2020. 7,6 kilometer och 4,4 kilometer. Mer avlägset än så har det inte blivit.

Annat var det för 2 år sedan. 11727 kilometer till Siem Reap. 8963 kilometer till Antigua, Guatemala. 5533 kilometer till Dakar. 9786 kilometer till Kigali.

Det är historia. Avlägsen historia. Nuförtiden rör jag mig i närområdet. Saknar inte avstånden. Pandemin visar att det går att förflytta mig 3 meter mellan dator och espressomaskin och ändå möta folk från alla hörn. Men utan iskall luftkonditionering.

Det där med avståndsbehov från närområdet började egentligen i Juba. Att duscha i rent vatten – att äta färsk frukt – att gå på en gata utan att ramla ner i ett hål. Det behovet tog mig till Istanbul. Till Dubai. Och det fortsatte allteftersom jag flyttade till städer med brister. Åk till Paris, Barcelona, Madrid, Prag, Berlin och så vidare. Avbrott från dammet och det sega köttet (tips – lägg mogen papaya i skivor på steken några timmar så går det minsann att skära i det utan att använda slaktarredskap)

Jag har inget behov av avstånd längre. Det räcker utmärkt med 7,6 kilometer. På den vägen hittade jag det lilla konditoriet. På 4,4 kilometersvägen hittade jag Eggs Benedict som smakade perfekt.

I morgon är det avmaskning. Bara i butiker, offentliga lokaler och trånga shoppinggator gäller masktvång. Ett år utan att se om folk ler eller inte. Slut med det. Fram för ansiktsigenkänning.

Det finns mycket kvar att upptäcka utan gå för långt. Pommes-Frites museet står på listan. Bara en sån sak. Ett museum för friterad potatis. En värld fylld av upptäckter.

Nästan eufori över det normala

Det har inte varit läge att öppna när de andra öppnade för 2 veckor sedan. Det har varit kallt. Men i helgen skruvade hon upp en neonslinga på väggen. Planterade blommor i fönsterlådorna.

-”Jag öppnar på måndag

Favoritrestaurangen. Brasserie du Gourmet. Några kvarter bort.

Assistenten rusar det sista kvarteret. Bråttom. Han lugnar sig först när han har fått sina köttbullar. Boulettes. Då äntligen lägger han sig under bordet.

Jag får min sparris. Den får jag behålla. Assistenten smakar på en bit och spottar ut den med ett högt harkelljud.

Och så kommer juveleraren med sin e-bok, beställer som vanligt en förrätt och en flaska rödvin. Han tycker att assistenten är smalare över kinderna. Kyparen Pedro tycker att assistenten har blivit bredare över axlarna.

Och så kommer översätterskan. Med två herrar. Nya herrar. Jag har inte sett dem förr, men hon verkar nöjd. Hon har glömt bort assistentens namn – ”Det är något med Amor?” Säger hon. Nästan.

Teriyakibiffen. Perfekt. Rödvinet bjuder huset på. Som calvadosen, köttbullarna och rödvinet. Det är euforin. Euforin att börja umgås igen. Att välja i menyn. Att veta att det vankas god mat. Att det kommer köttbullar i en plastskål efter en stund. Att höra assistentens jubelrop när köttbullarna kommer. Köttbullarna som han har väntat på i 8 månader.

Vi har gått förbi varannan dag. Tryckt nosen mot dörren. Förbannat nerstängningen.

Men nu är restaurangerna öppna. Den 9e juni får man till och med sitta inomhus.

Antalet inlagda på IVA har gått ner under 500 – så om det fortsätter så här så blir det ett stadigt öppnande av samhället. 4 juni tas beslut. Men i väntan på det får vi sitta ute – så länge det är varmt.

Det känns nästan som normalt.

Korkarna flyger…..

På lördag skedde det. Hur länge höll det på? Jag letar bland instagramfoton och ser att det var 9e oktober då jag senast var på restaurang. 7 månader. Det var ett tag. Ett långt tag. Lördag. Restaurangernas terrasser öppnade. Men inte längre än till 2200. Och 1,5 meter mellan borden. Ingen tjuvlyssning längre.

Men det sker inte på lördag. Inte för mig. Det regnar. Det är kallt. 12 grader. Så mycket längtar jag inte efter frihetskänslan.

Men uteborden är fyllda. Rejält fyllda. Högljutt och glatt. Frihet.

På söndag däremot – 26C och stark vind från söder. Letar upp en bar med riktning norr så södervinden inte når oss. Och Le Bridge har infört Orval på menyn. Bra så.

Polisbilen smyger förbi – granskar bordsavstånden. Smyger vidare. Till nästa bordavståndsmätningsuppdrag.

På en del gator är det svårt att ta sig fram på trottoarerna. De är fyllda med bord. Till och med tvärs över gatan. Ut med bohaget på gatan – för in på restaurangen får man ändå inte gå. Förutom toaletten. Med mask på.

Ändå. En sorts normalitet mitt i restriktionerna.

På onsdag får jag min andra vaccinspruta. Ledig i 4 dagar efter det. Bra så. Närmare det normala. Och det börjar pratas om en Sverigeresa i september. Det känns långt borta.