Minnet av en vän

Det är nu när åldern är här som namnen på gravstenarna blir bekanta. För något år sedan planterade jag blommor på min mors grav vid Svansteins kyrka. Vandrade runt med tankar efteråt. Såg mina klasskamrater. Eller egentligen deras namn. På gravstenar. Den sportige. Bäst i fotboll. Nu ett namn på en gravsten.

Idag. Dottern jag aldrig träffat. Hennes äldre systrar har jag träffat när de var i blöjålder. Men hon jag aldrig har träffat hör av sig på Messenger. Hennes far är död. Jag behöver inte backa bandet. Men jag tror att vi inte har setts på 28 år. Men tack Facebook – vi har hört av varandra. Vi har pratat på telefon. Men alldeles för lite. Alldeles för lite nu när jag sitter och bläddrar i fotoalbumen.

Men jag minns. 80-talet i Sunne Folkets Park. Midsommar. Vi hade studerat ihop – 4-5 studiekamrater som efter examen hamnade rätt nära i geografin. Vi höll kontakten. Öl. Simhall. Bastu, Tipsextra. Krogen. I varandras hemstäder. En gång var de i Fagersta. My hometown. Jag tror inte de blev imponerade. Men Sunne folkets park. Dans. Midsommar. Lite lagom blyga ynglingar på främmande mark. Dans. Vi skulle varva runt brädorna med brudarna till leende guldbruna ögon men blygsel. Nån av oss. Jag vet inte vem.. Kläckte idén om att inte vara blyg utan att tävla. Vem bjuder upp kvinnan med största handväskan till dans? Blygseln försvann. Jakten på den största handväskan tog fart. Det fanns många stora handväskor den kvällen. Det dansades. Vem vann? Det var inte det viktiga. Det viktiga var att dansa och att föra/fösa damen bort mot mina vänner stolt visandes den stora handväskan.

Vi betade av flera Folkets Parker och Stadshotellsdiscon i MellanSverige. Fyllde i Stryktipskuponger och V65kuponger. Ingen vinst i pengar. Men mycket vinst i vänskap. Minnen som sitter som gjutna i hjärnbarken 38 år senare.

Detta är åren när vänner från förr dyker upp på gravstenar. Inte alla. Men några. Tack för att det finns minnen. Jag bläddrar bland foton. Det var goda tider. Tider när det fanns ett nöje i att åka i en Renault Laban efter mellansvenska riksvägar på väg mot en Folkets Park. Mot de stora handväskorna. Mot skratten. Mot att sova i en sovsäck på en väns köksgolv. Mot att upptäcka Torsby, Säffle, Katrineholm, Norberg, Smedjebacken (i Smedjebacken drack de inte vin utan Vodka blandat med Loranga).

Min första och sista surströmming åt jag med dessa vänner. Det minns jag. Men jag minns mest jakten på den största handväskan. Och allra mest min vän från förr vars dotter hör av sig och säger att han finns inte mer.

Sörj inte sorgen. Sörj att det inte blev mer tid till glädje. Det fanns glädje. Men vi hade kunnat ha så mycket mer glädje,

Minns det goda. Det glada. Minns Renault Labans alla nycker efter riksvägarna. Och jakten efter den stora handväskan.

Är det detta som kallas normalt liv?

Första ölen ute på stan sedan 12e mars. 3 månader sedan.

Borden är ute. Människorna är ute. Krogen Chez Bobonne har arbetat under stängningen. Byggt en öl -kaffe- choklad- vin- gin affär. För var det halvbra mat och helbra öl av egen tillverkning.

I rena glädjen i att kunna kliva in på en krog – fast deras kök öppnar först i september (men maten har aldrig varit deras styrka) – så blir det både kaffe från Myanmar – choklad från Ecuador – 6 öl av varierande typer (och när jag vill köpa 2 av deras ölglas så får jag dom på köpet).

Arman får vatten. Han smakar på det. Tittar på min öl. Dragkamp. Och somnar. Vi har tagit en lång promenad i värmen och sett den uppvaknande staden.

Det är en känsla. En känsla av att det ser normalt ut på ytan men att det bubblar av virus därunder. Antalet avlidna i Belgien minskar kraftigt. Ligger på 10-15/dag. Det är bara drygt 100 i intensivvård.

Det är en känsla. En känsla av att hålla andan. Det kanske blir bra nu. Kanske.

Det är allt färre masker ute på stan. Övermod. Vi går förbi en fest. Man får umgås i grupper om 10. Det är fler än 10 i lägenheten. Ni dumdristiga. Ni unga. Ni slarviga.

Arman och jag håller 7 våningars avstånd.

Taket.

Vindruvor. Jordgubbar. Vinbär. Tomater. Salvia. Snart ett olivträd. Murgrönor. Rosor. Apelsinträd.

Vi – eller jag – har skurat och tvättat och sprutat högtryck och spolat. Och det är bara en liten bit kvar och så blir det Playa Arman av det hela. Efter inoljning. 7 våningar upp från gatan är ett bra avstånd. Från de masklösa.

Och så ringer Polisens Kalla Fall grupp….

Det är mordutredningarnas dagar. Dubbelmordet i Linköping. Palmemordet (som nog får döpas om till keps-mordet). Och så blir jag uppringd av polisens Kalla Fall grupp. Om ett mord från 1995. Om ett förhör med mig 2 januari 1996. Som jag inte minns. Som jag absolut inte minns. Men jag minns namnet på polisaspiranten som förhörde mig. Så jag borde minnas vad jag sade också och om vem. Men jag minns inte. Så bra vittne är jag. Eller dålig.

Tittar på presskonferensen om Palmemordet. Och undrar hur det kan komma sig att åklagaren pekar ut en person – fastän åklagaren Peterson (alltså Peeeeeterson som polisen kallar honom fast TT reportern genast säger Petttttersson) säger att det han har skulle ha räckt till att anhålla personen.

Tillbaka till mitt mord. Jag har grunnat och grunnat men har absolut inget minne. Ändå tycker jag mig vara stolt över att jag inte minns vad jag åt igår – men däremot hur en Toast Skagen från 1998 smakade. Men här sviker minnet. Jag tipsar polisens Kalla Fall grupp om min dåvarande kollega som jag tror har bättre minne. Hoppas jag.

Tillbaka till Palmemordet. Jag är häpen. Väldigt häpen att åklagaren pekar ut Skandiamannen. Personen kan lika gärna vara en mytoman som vill vara med där det händer. Slutsatsen är “vi lägger ner – vi kommer inte längre än så härmen nåt måste vi ju lämna ut så det syns att vi har tänkt till. Ordentligt.”

För övrigt kryllar det av poliser i Bryssel. Det var stor Black Lives Matter demonstration i söndags. 10 000 deltagare. Och drygt 200 vandaler som blev gripna. Unga arga vandaliserande män. Som krossade skyltfönster och plundrade. Vad för butik? Jo Jimmy Choo. Vad i all friden skulle de göra med stilettklacks-damskor?

Restaurangerna har öppnat. Men man måste boka bord och servitören ska ha ansiktsmask och man får inte hålla i en meny. Bordellerna har också öppnat – regelverket är ansiktsmask (förutom vid oraliteter) och inga kyssar. Engångslakan.

Det har varit lugnt på gatorna. Hörnen har varit o-ockuperade. Damerna på gatan har ersatts av hundvalpar. Det verkligen kryllar av hundvalpar. Lugnare för mig. Men assistenten blir riktigt upphetsad. O-lugnare för mig.

Stäng ner dig själv då!

Muggarna står för tätt

I morse plockade dom bort stängslen runt lekplatsen. Innanför stängslet sov den snarkande mannen. De andre parksovaren – han som använder hundtoaletten som sin egen toalett – hade redan vaknat. En väska på en parkbänk – han verkade vilja flytta. Förstår honom – när stängslen tas bort så kan han inte sova inbäddad längre.

Belgien håller på att öppna upp. Barnen får leka på lekplatserna igen.

Under tiden i Sverige; Stäng ner!- verkar vara stridsropet från de som oroar sig mest. Eller egentligen – stäng ner för alla! För det är ju inte så svårt att stänga in sig själv och låta andra gå runt och andas in andras andedräkt och salivdroppar. Men påbudet pockar för de oroliga – Var som Norge och Finland! (som nu väntar på andra vågen).

En Aftonbladspodd – Stormens Utveckling – fick en del kritik (mest av de som förmodligen inte hade lyssnat på den) när de försökte resonera om vad som ligger bakom en del människors enorma oro. För det är en enorm oro som ekar runt. Oro för sig själv och de närmaste men med kravet på att andra ska kliva in i orosbilden. (Jag blev blockad på Facebook, Twitter och Instagram av den oroligaste av mina Facebookvänner när jag ifrågasatte hens information åtföljda av stridsropet Stäng ner Sverige!)

Visst går jag runt och undrar över vad som ligger bakom oro – men mest över vad som gör att så många tar det lugnt. Att lita på att folk gör sitt bästa. Folkhälsomyndigheten och Gift vid första ögonkastet – vi litar på experterna och att de vet vad de gör. (Fast .. ehhh … det blir ju oftast inte så lyckat i Gift vid första ögonkastet – men det är ju inte experternas fel utan deltagarna som oroar sig för mycket. )

O-ro.

Var kommer lugnet ifrån? Det är bara att damma av Aaron Antonovskys Hälsans mysterium ; KASAM – Känsla av Sammanhang och Mening. Att lita på sin omgivning. Att tro på något utanför sin egen kropp (det måste inte vara gud) Att inte tro att Coronaviruset är på jakt precis efter mig utan veta att om jag håller avstånd, stannar hemma när jag är sjuk, tvättar händerna o s v så är jag med i sammanhanget “Vi som vet hur man kan skydda sig” Däri skapas lugn. Tillit. Förtröstan. Det finns inget behov i det läget att leta efter bekräftelse om att tillhöra sammanhanget. Man vet det. Lugn. Bara Lugn.

Den orolige däremot. Sprider oro. Söker fler oroliga. Söker övertyga andra. (Hamnade i en diskussion på Twitter med en orolig som både gillade och retweetade sina egna inlägg och som raskt blockerade mig – bra så – då slipper jag se den oron)

Sprid oro. Samla styrkorna. Ro frenetiskt så årorna bryts sönder och det lugna vattnet väsnas. Sammanhanget finns i oron. I konspirationen. I tanken att det luras och att hemligheter sker i smyg. Och visst går det förstå att folk i riskgrupperna har en ökad oro. Men inte alla. Långt ifrån alla. Så det räcker inte med att tillhöra en riskgrupp för att man ska ropa Stäng ner! Det måste till något annat. I vilket fall klarar jag inte av Twitter eller Dagens Nyheters ledarsida mer än 2 minuter i taget.

Insvept i plast

Igår fick de belgiska frisörsalongerna öppna igen. Senast dörrarna var öppna var den 14 mars. Långt hår. Rufsiga kalufser. Men, frisören är fullbokad till 10 juni. Föser iväg folk som vill ha tid idag. Jag känner privilegiet att få komma dag 1 (förty gårdagen gick åt till att hitta plastskynken till salongen). Det serveras inte en espresso denna gång men handsprit, ansiktsmasker och annat isoleringsmaterial. Jag får lyfta på masksnodden när det ska friseras bakom örat. Annars är allt som vanligt. Han pratar om sin katt. Jag pratar om min hund.

Restriktionerna finns kvar. Men det blev rena rama folksläppet i helgen. Här och var. Inte överallt. En kollega fick inte sätta ner sig i parken Bois de Cambre. Rotera!!! – sade polisen. Här i mina kvarter så picknickas det för fulla muggar.

Högtryckstvätten levererades igår. Tomatplantorna idag. Det ligger 5 sopsäckar med terrass-skräp i garaget och 10 säckar kvar på terrassen. Jag hittade under all bråte alla trädgårdsredskap jag kommer att behöva. Solstolarna blir bra efter en rejäl tvätt. Metallbordet med sina sex stolar kan kanske avrostas. Parasollen är död. Jag är riktigt avundsjuk på grannarnas gemensamma terrass som efter golvtvätten är barfotavänlig. Min terrass är inte det. Men ska bli.

Jag vet vad jag ska göra under KristiHimmelfärdsdag = Befinna mig nära himlen med en högtrycksspruta in action.

Belgien har inte öppnat. Inte än. Det restrikteras. 10 barn max i klassrummet. Årskurs 1 och 2 och avgångsklasser i grundskolan får gå i den riktiga skolan. Man får bjuda 30 gäster till ens bröllop men ingen middag efteråt. Inte heller vid begravning. Ner i marken men inget kaffe efteråt.

Och så öppnade butikerna och vad handlar jag?

Men först en klagan. Fotbollsspel i parken i går. Full rulle med tacklingar och allt.

Nu har jag klagat klart. (Jag är inte ensam om det – 85% av belgarna litar inte på att andra lyder restriktionsreglerna)

Butikerna öppnade i måndags. Timslånga köer på IKEA rapporterar media. Jag undvek butikerna – utom mataffären – så länge jag kunde. Men så igår:

Pioner. Underbara pioner.

Och ranunklar.

Och grekiskt vin. Apocalypsis. Kunde inte motstå namnet så här nu i dessa pandemitider.

Men så idag. Spenderbyxorna på efter 9 veckor utan shopping. Men det är då jag stirrar häpet på mig själv. Vad handlade jag? Mer blommor (italienskt clementinträd) – 3 flaskor champagne – 1 flaska Botanist gin och en 35 årig Armagnac.

Blommor och sprit.

Blommor och sprit.

Det är vad jag har saknat.

På tisdag ska blomsterhandlerskan leverera tomatplantor och jordgubbsplantor. Så det fortsätter med blommor. Det enda jag saknat.

Och rejäl sprit. Inte matbutiksblask.

Och pandemin har gjort att innehavaren av snobbiga vinbutiken faktiskt log. Han log. Han har alltid haft den överlägsna sommelierminen. Den avmätta minen där leendet går inåt. Tidigare. Men nu efter 9 veckors stängning av butiken och så kommer det in en kund så smalt snorkigheten och han blev en fin människa. Tack Corona!

Avmaskar hunden och påmaskar mig själv

Kommunen har maskutdelning. E-maila. Få en tid. Ta med id-kort och få din tvättbara mask. Den ska tvättas varje dag i 60C säger kommunen.

Handlingskraft. Handlingsmask. Det har blivit fler och fler masker ute på stan. Jag har gått omvägar om maskbärarna för de är ju de som har symptom som ska bära mask. Säger uppmaningrna. Men så helt plötsligt hade mataffären engångsmasker. Mask som är ett måste om man ska åka kollektivtrafik. Ingen mask = 250 Euro fattigare. Då var väl maskerna i matbutiken en ren investering. 50 masker för 31 euro. En ren besparing på 12500 Euro. Eller 12469 euro egentligen. Den kommunala masken är gratis. Och undra på det med den färgen. Enda vinsten är att om man hostar blod så syns det inte. Mimi borde ha burit masken i Boheme. Bara som ett sent tips till Puccini.

Idag öppnar butikerna. Man ska inte ta på varorna. Bara om man ska köpa varan får man klämma på den. Och man får vara maximalt 30 minuter inne i butiken. Vem tillbringar 30 minuter i en affär?? Det har jag nog aldrig gjort. Jo – en gång men då hade butiken en restaurang bredvid där jag satt och åt medan skräddaren sydde in kavajen jag precis hade impulsköpt. Handlingen gick på 5 minuter. Väntan med mat och vin tog 2 timmar.

På Chausse de Wawre -gatan måste man bära mask bara man går förbi raden med butiker. Köandet börjar. Men hos kommunen var det ingen kö. Även om de hade förberett för köande med markeringar på trottoaren.

Nu börjar vecka 9 av isolering, Vecka 9 av stängda butiker. Vecka 9 av – oj vad många hundar det skaffats i grannskapet. Det gläfsas i varenda park. Mycket nytt att sniffa på i gräset. Möjligen möjligen börjar det lugna ner sig den 25e – för då planerar Europeiska kommissionen att öppna sina kontor igen. Kanske. Det lutar mot det – för för varje dag är det 5% färre döda i Belgien. Landet med 150 superspridare.

Jag gläds dock åt att blomsteraffärerna öppnar igen. Matbutikens tulpaner dör fort.

Framtidstankar snurrar runt. Det går bara att tänka en dag framåt. Och kolla nyheterna varje dag kl 11.00 då Belgiens Tegnell berättar vad som händer. Men så kom den första Belgiska Netflix-serien – Into the Night – och efter de 6 avsnitten så är det lätt att konstatera att det kunde vara mycket mycket värre. Men jag går dagen efter och funderar om hur det kom sig att den råttliknande varelsen på sjukhuset i Bryssel kunde ha överlevt när alla människor hade dött. (Utom de som åkte in i natten hela tiden i sin Airbus 320)

Att se undergångsfilmer blir ett sätt att inse att ingenting kan nånsin bli så dåligt så det inte kan bli värre.

Och där minns jag helt plötsligt min f d kollega i socialtjänsten en gång på 80-talet. Vera Värre kallade jag henne för. Hade du varit med om nåt hemskt så hade Vera varit med om något mycket värre. Som den gången vid ett hembesök där hon hade fått gömma sig under klientens säng. Sade hon. Det är nog hon som har skrivit manuset till Into The Night.

Men hon fyllde sin funktion. Hon lugnade ner mig för jag var ju aldrig med om så mycket värre händelser. Det är där undergångsskildringen fyller sin funktion. Det kan bli värre – så njut av eländet som du befinner dig i.

Bara när tidvattnet drar sig undan kan man se vilka som har simmat nakna ….

Tillit

Det blir ett samtal om tillit. Om vem som bluffar. Vem som söker syndabockar. Vem man litar på. Som när det är dags att rösta i val och jag tänker “Vem av alla de här skulle jag kunna tänka mig köpa en begagnad bil av?

Det är morgon i San Fransisco. Det är eftermiddag i Bryssel. Vi har inte pratats vid på 2 månader men vi sitter i varsin hemisolering på var sin sida av jordklotet. Det är dags för mentorsamtalet. Men som alla som inte mötts på ett tag – så går det inte att undvika att vi först måste beskriva hur vi har det. Det som normalt är -“How how you been?” Svar: -“Fine” blir istället ett samtal om vem man kan lita på. Vem bluffar? Vem rasar? Det är då han citerar Warren Buffets kommentar kring senaste finanskrisen – en del som ropar “Hjälp!” men passar på att dela ut pengar till sig själv fast företaget blöder.

https://www.brainyquote.com/quotes/warren_buffett_383933

Det är inte under tiden – men efteråt – som man upptäcker vem man kunde lita på. Vilka som bidrog och vilka som passade på. Vilka som kavlade upp ärmarna och tvättade händerna- men också vilka som såg den egna vinsten, den egna makten som enda målet. Det märks inte direkt under själva krisen för då är man fullt upptagen. Men efteråt. Då ser man vilka som simmade nakna.

De politiska ledarnas popularitet går upp. Men vill lita på sin ledare. Men vill bli ledd åt rätt håll. Ledd nu fast man vet först sen om det blev rätt. Att låsa in sin befolkning och ta risken att Covid19 kommer rusande när det stora folkutsläppet sker? Eller lita på att folk litar på de som ger rekommendationer?

Nu rusade tanken. Kosläppen är ju inställda i år. Eller korna ska ju ut men glassätande folk som tittar på är inte på plats. Blir det istället det stora folkutsläppet som lockar åskådare? Affärerna öppnar 11 maj i Belgien, är planen. Restaurangerna i juni. Hur blir första dagen? Massvandring ut? Kanske inte för att handla utan för att se andra handla.

Vad ska jag handla? Jag saknar inget. Pandemin har gjort att jag inte saknar något av det som jag handlade förr. Största besparingen är matlagning hemma. Hejdå restauranger. Hej kök.

Tillbaka till tilliten. Han i San Fransisco har en ledare som letar upp syndabockar. Skyll ifrån. Anklaga. Skäll. För de som lever i en konspiration är detta mumma. Och det hjälper inte att visa på Trumps tillkortakommanden. Hans popularitet ökar. Hans blekmedelsinjektionsbabbel var noga uttänkt. Skapa förvirring. Skapa debatt. Rikta fokus från det han inte har gjort till det senaste han yrat om.

(Fastän ….. det är nog kommunikationsteamet runt honom som gör det bästa av situationen och skapar snurr kring det han säger. Han själv i sin egocentrism tror nog att han är nåt på spåret. )

Tillit till en som säger sig veta vems fel allt är? Nope. Tillit till en som säger ‘vi vet inte riktigt ännu men vi tar ansvar‘? Yes. Tillit till den som säger och agerar utifrån ‘nu tänker jag i första hand på dig! Yes. Tillit till den som säger ‘det där är de lokala politikernas ansvar. Inte mitt (Ebba Busch Thor i senaste lördagsintervjun)? Nope

J a g t a r m i t t a n s v a r. De fyra orden som jag vill höra när jag ska bestämma mig för om jag ska lita på någon.

Jagar björn och hittar en kokbok

I Spanien får barnen nuförtiden följa med föräldern till apoteket. Tidigare har de fått hålla sig hemma.

I Belgien placerar folk ut nallebjörnar i fönstren så att barnen kan leta nallar när de är ute och går (eller rullar skrikande fram på trehjulingar).

Så assistenten och jag går på nallebjörnsjakt. Jag ser flera. Assistenten ser inga. Han går med nosen nere i backen och sniffar sig fram. Jag ser fönster och balkonger. Assistenten ser trottoarstenar och källarfönster. Tillsammans ser vi hela världen.

Nu har vi sett alla gator i området om och om igen. Man ska inte vara längre bort än en kilometer hemifrån. Eller 500 meter. Det är lite oklart. Så vi går i cirklar och testar bakgator. Upptäcker inte bara nallebjörnar och källarfönster utan också de som inte har ett hem.

Familjen utanför fiskrestaurangen har inrett trottoaren med kassar och filtar. Två barn med föräldrar som bor på gatan bland alla barbenta som lapar glass. Han som sover på en parkbänk med både kudde och täcke. Han sover på dagarna så jag anar att han vandrar på nätterna.

Men nu får vi börja spana inomhus. Grannarna på 3an och 4an har monterat ner det trasiga bordet och bänkarna på den gemensamma terrassen. Grannarna på 2an protesterar. De brukar ju grilla där varje kväll. Min hyresvärd har donerat en sån där stor gas-grill för alla att använda men jag visste inte att nån använde den. Nu vill 3an och 4an använda några av min hyresvärds otal antal stora blomkrukor. Det får de gärna göra så slipper jag rengöra dem alla nu inför mitt terassprojekt. Tomater. Tomater. Tomater.

Och så kokboken. Den bästa.

En bok som jag har stulit. Den fanns i bohaget som fanns på plats i Nairobi. Kan den tillhöra Carina? Eller Helene? Jag vet inte. Nu är den min. Det gick ju inte att lämna kvar den i Nairobi för det är ju här som råvarorna finns. Allt det som jag inte hittade i Nairobi. Den djupfrysta laxen som efter upptining hade tappat halva vikten. Köttet som var så segt så även efter 3 timmars puttrande i en Boeuf Bourguignon fortsatte gnissla mot tänderna.

Så tomater på taket och fransk mat i magen. (Restaurangerna öppnar först i juni) Det är de kommande projekten.

Coronaturism

I går kom domen. Vad händer efter 4 maj i Belgien? Jo frisören ringde och bokade om den ombokade klipptiden från 19e Mars till 9e Maj till 19e Maj. Frisersalongerna får öppna först den 18e maj. Långt hår.

Ansiktsmask rekommenderad utomhus och ett måste i kollektivtrafiken som man inte ska åka med om man inte har ett nödvändigt arbete. Man får arbeta från arbetsplatsen om arbetsgivaren kan försäkra avstånd mellan personalen. Hos oss blir kaffemaskinen en farlig plats. Men arbete hemifrån ska fortfarande vara normen.

Restaurangerna öppnar först i juni. Om allt går åt rätt håll.

Idag gick vi förbi restaurang efter restaurang. Allt ser lockande ut, Saknad. Stor saknad. Dom där räkorna på Brasserie du Gourmet. Saknar. Chevresalladen…. Juni. Kom fort.

Men det är fara å färde. Vad finns kvar i juni? Alltfler skyltfönster täcktapetserade. Alltfler ”uthyres”skyltar.

Vi går en extra vända runt centrala stan. Grand Place som normalt är en zickzackzon där man får väja för selfiepinnarna är idag en öde plats. Det är i och för sig bra. Äntligen kan vi se fasaderna utan att bli omkullkörda.

Polisbilar överallt. Framför allt vid Brouckere. Inget har hänt. De bara är där och bevakar.

Det är en märklig stad. En man tvättar sina kläder i en offentlig vattenfontän. Tre män ligger i en park på pappkartonger. Siesta. Mannen vid St Gery som brukar gå runt och gasta vid folks bord sitter nu ner. Det finns inga bord att gasta vid. Han har sällskap av 5 andra gastande män. 6 monologer sittandes på trottoaren med ölburksmur omkring sig.

Han med skateboarden som assistenten skäller åt, kommer nu rusande. Mot assistenten. -”The most beatyful dog! He looks like a wolf! I like wolfs!” Han sätter sig på huk och får ett renslickat ansikte. (Kanske inte riktigt Corona-korrekt).

Den gråhårige mannen som säger att assistenten är ”magnifique” drar sedan igång en berättelse om hans lärarinnas matematiska formler som han aldrig förstod. Han är säkert 80 år så om han inte går på vuxenskola nu så måste det vara en historia som har följt honom den största delen av hans liv. Vi tittar oförstående på honom. Han går. Vi går.

Så många krossade butiksägardrömmar. Så många konkurser. Tygbutiker får öppna 4 maj för då ska ju det köpas tyg för att sy ansiktsmasker.

Vi turistar i vår egen stad. Vår tomma stad. Det är ju mitt på dagen. Vänta bara till kvällen. Då fylls trottoarerna.