Vem var det?

Jag har haft Coronalert appen i 3 veckor. Den har alltid ekat tom. Men idag! Jag har varit i närheten av en med positivt Covid-19 test under gårdagen. Men vem?

Rannsakar gårdagen. Förutom 3 vandringar med assistenten där jag inte riktigt minns vilka jag mötte. De andra mötena är mer lättminnade.

Frisören – var fjärde vecka möts vi för 30 minuter. Han tvättar håret. Klipper det. Pratar om sina katter.

Fönstertvättaren som tvättade frisörens fönster. Men han kom aldrig närmare än 3 meter.

Fiskmånglerskan och dennes assistent. Jag stod bakom strecket hela tiden. Men när jag fick min torsk, laxsallad och ”svenska” sill kom vi nära varandra.

Tobakshandlaren där jag lämnade in en Lottokupong (vinst 13.30 euro) och köpte en 12årig Tomintoul och en 22årig Botanist. Där hade vi en plexiglasskiva mellan oss.

Grönsakshandlaren där jag köpte citron, ingefära och vitlök.

6 misstänkta. Alla 6 som har mycket och mångt kontakt med människor.

Men det kan ju ha varit vem som helst av alla de tjogtal som jag mötte på trottoarerna.

Assistenten har ingen app så honom riktar jag inga misstankar mot.

Men eftersom det konstaterades 15000 nya smittade bara i går i Belgien så är det ju konstigt att appen inte har markerat träff tidigare.

Vill man vara omarkerad så finns det inte så många ställen att gömma sig på.

från Brussels Times

Torsken hamnade sedan i gott sällskap. Skivad potatis rörd med olivolja, salt, peppar och pressad vitlök. 25 minuter i 210 grader. På med torsken, persilja, smör, salt och peppar och tunn citronskiva på varje torskbit. 12 minuter i ugn.

Assistenten gillade också torsken.

Nästan författare…..

Idag kom boken – färsk från tryckeriet. Boken där jag skrivit ett kapitel. Om mina tankar om socialt arbete.

Nästan författare. 8 månader från inskickad text till färdighet. Boken är en sammanfattning av hur Luis Rodriguez Gabarrón har arbetat och tänkt under årtiondens arbete med utsatta barn och deras familjer. Mitt bidrag? Svar: hur jag påverkats i mitt arbete av mötet med Luis och hans fru Libertad.

********

Gårdagen gick i dimma. Natten hade varit svår. Ett kramdjur trycktes gnyendes mot mitt ansikte kl 0200. Väldigt gnyende.

-”Vad vill du?”

Assistenten rusade mot hissdörren. Klädde på mig. Gnyendet fortsatte. Ut på gatan och ….. det olämpligt uppätna sprutlackerade trottoaren. Man ska plocka upp hundbajs. Men för detta hade det behövts en industridammsugare. Tacksam för regnet som kom i morgontimmarna. Assistentens olämplighet sköljdes bort. Men 0430 kom nästa kramdjur uppgnytt i mitt ansikte. Dags för gatan igen.

Det råder utegångsförbud i Belgien mellan 0000-0500. Vi bröt mot den bestämmelsen 2 gånger den natten.

Sedan ut igen för den sedvanliga morgonvandringen. Aldrig förr har jag med spänning iakttagit konsistensen på assistentens avföring. Lite fastare nu. Vid lunchtid ännu lite mer fast. Kvällsvandringen fortsatte i samma utveckling. Idag också. Men ännu inte riktigt bra. Det är dags att sluta smaka på alla lövhögar. Det är nog därifrån mageländet kommit. Eländet som ledde till 6 promenader under 24 timmar.

I övrigt är assistenten väldigt pigg.

Det är jag med. Semestrat 4 av veckans 5 dagar. Storstädat. Läst Robert Fisk.

Under tiden fortsätter belgarna smitta varandra med corona-viruset. Över 10 000 smittade/dag. Dödssiffrorna som legat på 2-3/dag är nu uppe i 35. Smittan i Bryssel ligger i Europatopp.

Detta blir en långvarig historia. Det goda med det onda är att jag betar av kokbok efter kokbok. I kväll ska det bli Tottes fisk. Jag vet inte vem Totte är men det ska skivas potatis och ugnsgräddas och sedan på med torsk och vitlökssmör.

Mannen som skriker efter bilar

Idag testade vi Bryssels vattenförråd

Går ut till höger. Nästa korsning. Där står han. Mannen som skriker efter bilar. Inte alla bilar. Utan de bilar som kör för fort. Det är ett rödljus lite längre fram och en del gasar på för att hinna när det lyser grönt. (Varför heter det rödljus när det också lyser grönt eller gult?) Men se då kommer skrikaren. Han vrålar ut sin ilska antingen från sitt fönster eller som idag – ståendes i skrikställning på trottoaren. Han har en plastdinosaurie i sitt fönster. Vi hälsar på varandra de flesta dagar. Men inte på skrikardagarna. Då är han på dåligt humör.

Assistenten och jag går en nostalgivandring. Vi tittar in i restaurangfönstren. Sista dagen de har öppet på en månad. I morgon kommer stora stängningen. Corona-smittan bara ökar och ökar. Fler än 7000 nya smittade per dag. Över 2000 inlagda på sjukhus. Det var länge sedan siffrorna var så höga. Och nu får man bara hångla med en annan människa. Tidigare var det 3 och strax innan hela 5.

Vi har förberett oss för vintern. Plockat in de otåligaste blommorna. Apelsinträdet har slutat huttra.

Vinter. Fryser vid tanken.

4 semesterdagar nästa vecka. Hade tänkt besöka Antwerpen. Har slutat tänka besöka Antwerpen. Inga restauranger öppna. Vad gör man då i Antwerpen? Handlar diamanter?

Det får bli vila på golvet med alla kramdjur omkullslängda. Vi hade en bråkig promenad idag. Vi skrek inte efter bilar. Men vi skulle absolut lukta och smaka på varenda kissfläck vi såg. Tvära kast för det var bråttom så inte fläckarna försvann.

Men trots bråken. Oj vilken ömhet jag känner för den snart 9-årige assistenten. Googlar på hundars livslängd. Borde inte ha gjort det. Schäfrar blir i snitt 10,3 år gamla. Helvete.

*********

För övrigt önskar jag att Nyamko Sabuni hade svarat på Ebba Busch’s ”kom hem” uppmaning. -”Inte så länge du söker skapa misstro mot folk med mitt ursprung! ”

Reklam för nåt nyttigt

Om han kunde prata så…

Det började 28e maj. Det fortsätter. Jag lär mig helt nya och främmande saker.

Språkkompis. (det är bara att anmäla sig!!)

En som vill lära sig svenska. En som kan svenska. Vi möts on-line. 2 gånger 30 minuter i veckan. Jag i Bryssel. Språkkompisen i Kristianstad. Jag lär mig om svetsning, om Emmaljungas barnvagnar, om persisk mat, om kolonilotter. Jag hjälper språkkompisen med att skriva CV och så letar vi svåra ord. Nu vet jag vad de olika delarna av ett skjutmått heter.

Under covideriet har dessa språkstunder varit ett sunt avbrott i alla andra onlinemöten som jag klivit in i med färdigt manuskript. Mata in de vanliga fraserna i alla möten. Bevaka de frågor som jag vet att jag ska bevaka.

Och så dessa möten. Utan manus. Utan förberedelser. Bara vara och se vad vi kan resonera om. Ibland är det svetsning. Ibland är det matlagning. Igår var det kosläpp.

Det är de manusfria mötena som är de bästa.

De manusfyllda mötena på arbetstid – där löser talare efter talare av varandra. Just nu lyssnar jag på en fransman som pratar om afrikanska utvecklingsbanken.

Det som överraskar i dessa manusmöten är folks bakgrund. Alltså inte deras merittillstånd utan vad som finns bakom dem på skärmen. Fransmannen sitter i ett ganska kalt rum. Få böcker i bokhyllan. Men – se där – en stor hantel på golvet – lägligt placerat så alla kan se den. Det finns en tanke bakom. Tror jag.

Strax innan pratade en tyska. Hon satt under köksfläkten. Efter alla otal webinarier de senaste månaderna så var det faktiskt första gången som någon satt i ett kök. Hennes kök glänste rent.

Själv har jag ibland en hund bakom mig. Men för det mesta en huipil (blus) från San Andres Xecul.

Byn med den gula kyrkan med apor och geparder klättrandes efter väggarna. Huipilen som jag köpte av en 90-årig dam – den sista som kunde brodera motivet och som hade arbetat tre månader med att brodera. Damen som ville sälja huipilen alldels för billigt. Jag betalade mer. Det var nästan 30 år sedan. Färgerna lyser fortfarande klara. Väldigt klara. Men huipilen har slutat lukta rök.

Det behövs ett mindre huvud än mitt

Under tiden har fransmannen med hanteln kommit fram till slutet på sin presentation – visandes sina resultat.

Inte av arbetet med hanteln utan om sitt arbete med att förbättra de afrikanska jordbruket.

“Man måste agera globalt..”

… sade Jimmie Åkesson i gårdagens partiledardebatt, som en förklaring till varför Sverigedemokraterna satsar så lite på klimatet i sitt budgetförslag. Globalt har väl inte Sverigedemokraterna så mycket att säga till om – men de har 3 ledamöter i Europaparlamentet.

Så hur agerar de i EU vad gäller klimatet? I förra veckan röstade parlamentet om att minska klimatutsläppen med 60% till 2030. Sverigedemokraterna röstade emot. Tidigare har de dessutom oroat sig för vad minskade klimatutsläpp skulle betyda för ekonomin, levnadsstandarden och lönerna.

Söker man på debatter i parlamentet där klimat har varit huvudtemat – så hittar jag 9 debatter sedan nuvarande parlamentariker tillträdde. 9 debatter. Hur många inlägg av Sverigedemokrater. Svar; 0.

Så – det är globalt man ska agera säger Åkesson. Kanske borde han ha meddelat det budskapet till sina EU parlamentariker också?

******

För övrigt var det riktigt elakt – men roligt – av Agendas programledare att låta Åkesson och Bolund mötas i en duell om klimatet.

Mitt eget Casa de Papel

Min gata där poliserna gör ständiga besök

Det är den bästa av drömmar. Drömmen där jag får berätta om en tidigare dröm samma natt. Den sista drömmen börjar med 2 farliga omkörningar. Den första är en bil fylld med dryga skrattande fettkammade typer som tvärsvänger in framför en gående gammal kvinna så hon får tvärbromsa sin gång. Den andra är bilen jag är passagerare i, som kör om de dryga och tvärsvänger framför dem så deras bil välter. Och våran också.

Så det blir till att promenera. In i en skog. En stig.

-”Vad har du gjort i sommar?

Det är då jag berättar om inbrottet jag var medskyldig till.

-”Men jag kom undan med en varning och slapp fängelse för jag har en oskyldig uppsyn

Och det är här jag berättar om den tidigare drömmen. I den nya drömmen. Häftigaste drömmen. Jag vet att jag får drömma länge för jag är ledig på fredagen.

Det är ett hus. Ett stort hus med det stora diamanthalsbandet. Vi gör inbrott. Jag känner inte de andra, men åtminstone två av dem har betydligt mindre oskyldig uppsyn än vad jag har. En man. En kvinna. Tatuerade upp över öronen.

Vi hittar halsbandet. Familjen kommer hem med alla sina barn. De blir gisslan. Men larmet går och helt plötsligt är det ett polistält uppställt utanför. Precis som i Casa de Papel. Har man inte sett serien så ska man göra det. Man får fina drömmar. Jag är beviset.

Jag med den oskyldiga minen smiter ut bakvägen. Smusslar mig in i cateringföretaget som servar polistältet. Där går jag runt och häller upp kaffe och brer marmelad på croissanter. Och lyssnar in på polisernas planer. I Casa de Papel är det mycket mer elektroniskt men i drömmen så finns inga gadgets.

Barnen släpps för de gnäller för mycket. De vuxna blir kvar i gisslan. Barnen vill inte prata men de börjar rita. Och …. jädrar .. .de ritar en hund.

En perfekt schäfer.

-”Aha – säger polisen som kommenderar – de har en hund där inne! En hund måste ut och kissa och då tar vi hunden och den som tar ut hunden!”

Och hunden kommer ut. Ensam. Kissar. Lägger sig i gräset. Polisen lockar in den. Och hunden – det är ju Arman – kommer fram till mig. Lägger en tass på min högra axel. Lägger huvudet mot min kind.

Alla poliser samlas runt mig.

-”Känner du hunden?”

-”Nej. Alla hundar älskar mig!

De tar fram en tax. Taxen skäller på mig. Jag handbojas.

Men jag får bara en varning av åklagaren.

Jag har en oskyldig uppsyn.

Den bästa av drömmar.

Belgiska kyssar

Assistenten på bilden har väldigt lite med den Belgiska kyssbubblan att göra

I går plingade det till i telefonen. Staten tar tag i Covid-19 spridandet. Det har rusat på de senaste veckorna. Så nu blir det krafttag. Och det är här jag gapar till. Förty tolkningen av den s k bubblan blir en överraskning;

Your ‘close’ bubble – people you cuddle and kiss – will be reduced to a maximum of 3 per person. As that is not per family, everyone can have 3 people with whom the rules of distance do not apply.

Så förutom ens familjemedlemmar så får man alltså kyssa och gosa med 3 andra människor. Fram till fredag är det 5 andra.

Och här framstår helt plötsligt detta land som väldigt promiskuöst. Jag blundar och ser dessa grupphånglande bubblor bakom alla fördragna gardiner.

Jag kommer att se belgarna med andra ögon. Eller så är det hela en feltolkning av vad bubblan innebär.

Eller så är belgarna som min lillasyster som i 11årsåldern skrev:

En kyss är ingen fara

En kyss är inget brott.

Två läppar möts ju bara.

Och herregu så gott.

Fast i det belgiska fallet är det uppenbarligen 8 läppar. Som mest.

Nog om belgiska kyssar. Dags att återgå till hemarbete igen. Det blev en kort tid av kontorsarbete.

Eller tillbaka till belgiska kyssar. Jag borde inte ha googlat och hittat Urbandictionarys förklaring:

Detta är ett märkligt land.

***************************

Och så kom nästa pling från staten. Nyss.

Från i morgon torsdag kl 0700 och en månad framåt så ska alla barer och cafeer stängas.

Restaurangerna får hållas öppna – men maximalt 4 gäster/bord. Om man ska kyssa och gosa med dem har staten dock inte sagt något om.

Näsorna som sticker fram…

Håll det fysiska avståndet –

Det är unga näsor. De där näsorna som sticker ut. Det är minst en i varje tunnelbanevagn. De som inte kan täcka näsan med den mandatoriska masken. En tuggar tuggummi så frenetiskt så masken glider ner på adamsäpplet. Jag stirrar på dem. Men de ser bara sin skärm.

Annars så är det påmaskat. Och om det fungerar eller inte vet jag inte. Men det är i alla fall något. Något man kan göra. Förty det ökar. Rejält. För 2 veckor sedan var det 2 döda/dag. Nu är det 10. Sjukhusen i Bryssel säger att de har fullt. Upp. 2000 nysmittade/dag i landet. Och med Bryssel som värsta smitthärden.

Så varför åka till kontoret varje morgon? Jo – det behövdes en balans i livet. Att se människor i vardagen. Att rutinerna livet mer. Att se kollegor. På riktigt. Inte på en liten skärm.

Kvart i sju på morgon går assistenten och jag ut för att sniffa på buskar. I mörkret. Vinsten med mörker är att vi kan se in i folks hem. I morse var det klädprovning i ett fönster till höger framför en hiskeligt taklampa som hängde ner nåendes nästan ner i golvet. Till vänster var det gäspningar.

Det är ljumma morgnar. Vandringsvänliga morgnar. Vi sparkar i höstlöven.

******

I övrigt – Sverigedemokraternas budget med 80 miljarder lånade kronor för att få fart på ekonomin när ekonomerna säger att det inte behövs. Alltså är de utlovade 10 000 kronorna ett rent försök till att puffa upp opinionssiffrorna med lite framtida muta. Sverige demokraterna är det parti där sympatisörerna minst litar på vetenskapen. Det märks.

Kristdemokraterna – ”vi måste förbättra sjukvården!” – Ja, gör det i de landsting där partiet är med och styr. Varsågod att börja.

Trump. Väntar på uttalandet – ”ingen har botat sig så snabbt från Covid-19 som jag. Läkarna är förvånade. De har aldrig sett någon motarbeta Kinaviruset så snabbt som jag” Endera sekunden kommer det.

Svarta hål och Nobelpris. Vinna pris för något som ,man aldrig kan utforska – bara kika lite på från håll. Utan att veta vad som finns i hålet. Bara matematisera lite omkring hålets fasoner.

Sen gick vi ut i kvällen. Det vankades mat. Räkkroketterna. Smalt. I munnen. Assistenten fick sitt vatten innan jag fick min öl.

Och när vi var inne på lammkotletterna – feta och fina – så kom emailet från myndigheten. Bubblan är nu 3 istället för 5. Bubblan är de man kan umgås med utan mask. Restaurangbord får bara ha 4 personer – jag tror det var 8 eller 10 tidigare. Arbeta hemifrån!!! Och jag som precis börjat lämna hemmet.

Tillbaka till ovissheten

Och här kom hösten ….

Veckans bästa nyhetsreportage – SVT Rapport

Skulle behöva sätta mig på en höbal mitt bland kroppsvarma stora grisar. Jag fryser. Det regnar utan ett slut. Det ven stormvindar på taket i natt. Assistenten är varm- men han kramas bara när han vill. Vill jag så går han iväg.

Det är ett förrädiskt regn. Det droppar lite lätt. Ok- vi skippar paraply och regnrock. 57 meter in på vandring med assistenten så kommer störtskuren. För sent att vända om. Bara vandra vidare. Assistenten ruskar på sig. Jag blinkar förtvivlat med kontaktlinserna halkandes runt.

På torsdag upphör masktvånget. Utomhus. Trots ökande antal smittade. Det är barnen. Barnen som smittas. 10-20 åringar är den mest smittade gruppen just nu. Skolorna har öppnat.

På torsdag tänker jag börja arbeta från kontoret igen. Det ska regna på torsdag. Det ska regna hela veckan. Tänkte jag. Planerade jag. Men sedan kom procenten. Jädrar vad dom rusar iväg. Så jag får fundera om jag ska ge mig ut i tunnelbaneriet.

På torsdag återvänder jag till 0800-1700 livet. Uppdraget för Colombia tar slut. Det har varit ett bra uppdrag men livet har stått still. Knappt en ledig kväll, p g a tidsskillnaden. Vaknar varje morgon med inboxen full. Somnar varje kväll med obesvarade e-mail. Nog nu. Tillbaka till vardagslunken. Men oj vad mycket lärande det har varit de senaste 4 månaderna. Men nej – jag trivs bäst i slutna landskap. Min tid som chef är förbi. Att leda andra får vara historia. Det sliter. Särskilt när jag ska vara chef för människor som jag aldrig träffat. Det är som att jonglera bowlingklot.

Tar ett nytt kliv istället. Styrelseplats i ett nätverk där alla vill väl men där den enskildes väl har gått före allas väl. Det blev en spännande omröstning. Dagen före omröstningen ringdes det – ”du ska inte rösta på den eller den!” Jag som tänkte rösta på folk. Inte mot folk. Min rösttanke handlade om – vem skulle jag anlita som hundvakt åt assistenten. Och det blev nog rätt bra. Rösterna var hemliga men man kunde se hur rösterna hade lagts – men inte av vem. Gapade häpet när jag såg att – fast man fick rösta på två – så hade mina motkandidater röster som bara var på dem – inte på någon annan. Min röstoskuld försvann. Att bara rösta på sig själv för att se till att motkandidaterna blir motståndare och får minst en röst färre. Schlagerfestivalfasoner.

Övrigt;

Lyssnar på Söndagsintervjun. Johan Croneman nu. Mona Sahlin förra helgen. Natt och dag. Croneman som öppnar upp sig. Sahlin som stänger in sig. Croneman som gräver inåt. Sahlin som bygger murar. Croneman vinner. Känslan är att Sahlin ställer upp på intervjun för att boken ska ges ut veckan efter. Cronemans bok släpps också – men han älskar intervjun. Generös och öppen. Det är ett samtal jag hör. Intervjun med Sahlin var ett förhör.

Och slutligen. Casa de Papel. Inte visste jag att det var den näst mest tittade serien i Netflix historia. Men efter avslutade 4 årgångar så förstår jag det. Undrar hur mycket den serien har påverkat synen på spanska myndigheter och förtroendet gentemot dem? Och ser denna nyhet och funderar om det är en Papieren Huis på gång i Belgien?

Det är ovanligt tyst idag ……

Det är den bilfria dagen. Från 0930 till 1900 är bilkörning förbjuden i Bryssel. Men trafiken är farligare än någonsin. Cyklar från alla håll. Rullskridskor. Skateboards. Sparkcyklar. Det brummar inte. Det viner.

På morgonvandringen med assistenten ser vi 3 bilister bli bötfällda. De ser förvånade ut. Så där skrikigt förvånade. Ingen har sagt nåt. Säger de. Med armar, axlar och ögonbryn.

På lunchvandringen ser vi en stor folkskara. Eller två stora folkskaror. Vi vet att den andra skaran får köa för påsar med kokt ägg, vattenflaska, bröd, yoghurt och en plastlåda med ris och kyckling. Vi har sett äggskalen, plastlådorna, yoghurtburkarna. Tömda. På kajkanten.

Nu är den första skaran där. Rena t-shirtar med ”Clean the Canal” på. Jag trodde kampanjen skulle handla om att rensa vattnet i den smutsiga kanalen. Men inte – det är kajkantsrensning. Den andra skaran – migranter är de som sitter stilla och väntar. Väntar. Det finns en annan grupp migranter – de som står vid Yser-korsningen och väntar på dagarbete. De står där och väntar på bilar som ska plocka upp dem. De står där även idag. Idag när det inte rullar några bilar. Inga alls. Ändå står de där. Väntandes på några euro för tillfälligt arbete.

Clean-the-Canalarna är ivriga. Fulla av liv. De går runt med pinnar försedda med tång – 1 meter från äggskalen och Yoghurtburkarna – och fyller sina sopsäckar. En man blir så ivrig så han till och med lägger sopor i en kvinnas sopsäck. Han gör det med sån iver att fylla hennes säck så det känns erotiskt. Förföriskt. Penetrativt.

********

I övrigt har jag sniffat på apelsiner, svartpeppar, tomater och citroner. I torsdags började det klia i halsen. I fredags hostade jag lungorna ur plats. I lördags kom febern. I dag är febern och hostan borta. Hela tiden har luktsinnet varit intakt. Det halsonda är borta. Jag skyller på onsdagskvällens takterassittande. Det var kallt. Men det var ju 30 grader på dagen så då borde kvällen också vara ljum. När jag huttrande kom ner i bostaden så såg jag temperaturen – 10 grader. Ingen corona här inte. Hoppas jag. Men vanvård av hals på kallt tak.