Och så var korrekturläsningen klar….

 

kapitlet till boken som ges ut i Mexiko är på plats

Suecia. A principios de los años 80. Yo era un trabajador social recién egresado y buscando empleo.  ¡En una entrevista de trabajo el presidente de la Junta de Bienestar Social me  dijo –” Las putas y los pobres deben ser controlados!” Elegí no empezar a trabajar allí.

Durante una pasantía de trabajo conocí a un colega que se sentó en un banco fuera de la tienda de venta de alcohol local y revisaba si algunos de sus clientes, especialmente las madres solteras, compraban licor. Si lo hacían, él las seguía y ponía un mensaje en el buzón de la casa de ellas:

Usted es observado por la Junta de Bienestar Infantil!”

En 1982, Suecia intentó reformar los servicios sociales. Nueva ley. Interacción. Diálogo con aquellos que necesitaban apoyo del estado. Se intentaron reformar la reunión con gente que viven en pobreza y las vulnerables. Pero el control seguía. Y aún más hoy en día: los gritos gubernamentales y públicos son muy claros:

prohibir la mendicidad! (pero no la pobreza). ¡Encierren a los jóvenes criminales! (pero reducir el presupuesto de prevención; centros de ocio, bibliotecas, trabajadores sociales en las calles). En el debate general de muchos países la opinión sobre los pobres y los vulnerables es la misma que hace 50 años:” Son un problema”.

No es que tengan un problema.

México. A principios de los 90. Yo era un trabajador social sueco en exportación. Me dijeron; –“Que viajes allá para enseñar trabajo social!”  Encontré el mismo espíritu. La misma opinión sobre los pobres. En todos aquellos que viven fuera de lo “normal”: ¡Enciérrenlos! ¡Despejen las calles!

Allí, como en Suecia, los pobres eran un problema puramente estético para aquellos que no querían ver nada más que hermosas fachadas y calles limpias.

Pero había alternativas.  Y yo pronto entendí que debía ser un alumno y no un maestro. Aprendí, así, algo que me ha acompañado desde entonces.

Tengo en mis manos un manual de 1992. Un manual que llevo conmigo desde hace casi 30 años. A Suecia. Etiopía. Kenia. Sudán. Perú. Y ahora Bélgica donde trabajo actualmente. Está roto el manual por el uso frecuente y el tiempo, pero el contenido es tan valioso ahora como lo era entonces.

Miro las páginas de nuevo un poco. Recuerdo el encuentro con Libertad Hernández Landa y Luis Gabarrón. Recuerdo imborrable y es aún más nostálgico cuando encuentro un texto escrito con la pluma de Libertad.

¡Descansa en paz Libertad!

Te recordamos con cariño y admiración por tu trabajo en pro de los derechos humanos de la infancia y la mujer.  Libertad dejaste huella memorable en todos los que tuvimos la fortuna de conocerte.

Imagen que contiene edificio

Descripción generada automáticamente

Foto en La Antigua Guatemala, año de 1992. De izquierda a derecha: Luis Gabarrón tomando un cafe de olla, luego está Libertad Hernández Landa y una joven maya Educadora Popular trabajando con niños indígenas víctimas de la guerra y la pobreza. Programa financiado por Rädda Barnen de Suecia y coordinado por su operador sueco Hans Lind y el entonces Director Regional de la Agencia Ulf Hultberg.

Imagen que contiene persona, interior, mesa, pared

Descripción generada automáticamente

Foto en Minatitlán, Veracruz. México. Año de 1991.  A la izquierda María Dahl de Rädda Barnen de Suecia, Luis Gabarrón de camisa negra, después y al fondo Hans Lind Trabajador Social de Rädda Barnen y enseguida Libertad Hernández Landa sonriendo como siempre. Los demás son parte del programa para la atención de niños de la calle en Minatitlán y Coatzacoalcos, Veracruz. Financiado por la Agencia Sueca para el Desarrollo y el UNICEF Regional.

Libertad y su contagiosa alegría le daban vida a los talleres y a los grupos comunitarios; recuerdo algunas de sus recomendaciones y ejercicios.  Diálogo. Comprensión. Examinar la situación junto con la gente de que se trata. Son los expertos de su propia realidad. Yo no puedo entender toda su realidad. Puedo ofrecer alternativas, pero no soy yo quien va a vivir en esa alternativa.; Son ellos quienes son los expertos. Expertos en sus propias vidas. Llevo eso siempre conmigo.

Recuerdo un ejercicio en un taller de metodología participativa; Libertad y Luis nos dividieron en dos grupos. 6 en cada uno. Tenemos 2 hojas de papel cada grupo, con las instrucciones; “Un documento ilustra a una comunidad local. ¡Todos ustedes deben ser alojados en él y sin tocar el suelo!”.

Ambos grupos comenzaron a aferrarse elásticamente el uno al otro – agarrándose unos a otros – sosteniendo el uno al otro, tratando de caber en el segundo papel, el papel que no simbolizaba nada. Pero, por supuesto, nos caímos y nos reímos mucho.

Libertad explicaba las conclusiones del ejercicio. “Ninguno de ustedes eligió experimentar dentro del papel que simboliza a la comunidad local. Eligieron probar y experimentar en forma de laboratorio. Evitaron probar junto con la gente con la que van a trabajar.”

Respeto por la gente con la que trabajas. Habla con ellos. No sobre ellos.

Luis y Libertad trabajaron con niños de la calle. Los niños más excluidos. Los niños que causaron miedo en la sociedad. Pero incluso estos niños habían vivido alguna vez dentro de una familia. Una familia que finalmente había expulsado a los niños.  Alguna vez habían ido a la escuela. Una escuela que muchas veces ha alienado a los niños y finalmente también los ha expulsado.

Habían sido parte de un barrio. Un barrio que no quería volver a ver a los niños.

Los niños de la calle nunca pueden ser rehabilitados estando encerrados en instituciones. Es un conocimiento que es propiedad pública pero que aún no se aplica en los programas públicos. Demasiados niños siguen atrapados en las instituciones, ahora les llaman “menores en conflicto con la ley”. Se ven ahora calles más limpias. Adultos un poco más tranquilos pues como dice un viejo dicho mexicano: “ojos que no ven, corazón que no siente”.

Pero Luis y Libertad vieron otra cosa. Tenemos que trabajar con los niños que terminaron en la calle – tratar de hacerlos confiar en los adultos, recuperar la credibilidad perdida por tanto maltrato adulto. Reunirlos con los adultos para buscar alternativas.  Opciones que son alternativas reales para los niños.

Pero también tenemos que trabajar con aquellos que repelen a los niños. Con la escuela que quieren expulsar a los estudiantes que no estudien. Una escuela que quiere castigar a los estudiantes que duermen en el salón de clases (porque no se pudieron dormir por la noche). Disciplina a los jóvenes que no pueden concentrarse (porque no han comido ni cena ni el desayuno). Debemos trabajar con la comunidad local – diálogo con ellos sobre cómo podemos evitar alienar a los niños de la comunidad. Cómo podemos apoyar a las familias donde los niños lo están pasando mal.

Más trabajadores sociales en la calle. Reunirse con la gente donde está. No llamarlos a una reunión en un ambiente irreal en una sala de reunión en el edificio municipal. Permitir y favorecer que la gente con quienes trabajamos sean exactamente lo que son; expertos en su propia existencia. Los trabajadores sociales somos simplemente Facilitadores de ese mismo proceso participativo. Se dice fácil, pero requiere gran entrega personal y compromiso ético hacia la infancia, en especial hacia la infancia en situaciones de vida críticas. La sociedad que no cuida a su infancia arriesga su propio futuro.

GRACIAS Luis y Libertad por todo lo que han enseñado para tantos y con tantos. Estoy agradecido de haber sido uno de ellos.

Hans Lind.

Bélgica. Enero de 2020.

Vem är jag?

Det bestämmer jag själv. Det gör de flesta. Med den självklares rätt utropar sig Carl Bildt till “ stolt hallänning, stolt svensk och stolt europé “. Jag utnämner mig själv ibland till kass tangodansör (har gått en helgkurs på restaurant Pelé på Upplandsgatan i Stockholm men stegen har rostat). I kvarteret där jag bor är jag “mannen med den stora hunden” Jag blir jag tack vare assistenten.

Jag är Brysselbo men inte belgare. Jag är svensk för de flesta utom för Skatteverket som kallar mig för “utlänning med svensk inkomst”. Jag är jag men i olika skepnader och former.

De flesta får äga sin identitet.

De flesta.

Utom ensamkommande flyktingbarn som dör i en flygkrasch. Där skenar genast klumpifieringen. “Smålänningar?“- hojtar en Sverigedemokrat. Ja – 2 av dem bodde i Småland. Då är man smålänning, Kanske inte född smålänning men lik förbaskat smålänning. Såvida man inte är kvinna – då är man småländska. Svårare än så är det inte.

-“Hur kunde de åka till det land de flytt ifrån?” Iran är inte Afghanistan. Iran är dock inget säkert asylland. Att bo i ett land och besöka ett land är två vitt skilda saker. Att kunna åka tillbaka till Iran med ett svenskt pass i fickan ger mer skydd och trygghet än att leva i Iran utan skyddande papper. Det är en självklarhet för de flesta. Utom för den som vill styra andras identitet. Skomakare – bliv vid din läst. Ensamkommande flyktingbarn – var fattig, res inte. Men se till att integrera dig. Men integrera dig inte så mycket så du gör som svenskar gör – åker på semesterresa.

-“Hur kan de ha råd att resa?” Billigaste resan nu med Aeroflot till Teheran kostar 366 dollar. (Ukrainan airlines var billiga – men har inga resor till Teheran nu). 366 usd = 3466 kronor. 173 chipspåsar. Knappa 6 limpor Prince cigarretter. Sens moral; Ät chips. Rök. Men ge fan i att besöka släkten!

(P1 morgon idag. Självmordsfrekvensen är lägre hos invandrare än hos svenskar. Men efter 20 år i Sverige är frekvensen lika hög. Integration )

Idag är jag arg. Arg för att folk går runt med skygglappar och tror sig ha rätten att definiera vad andra är eller inte är.

Ilska. Det är min identitet idag. I morgon är jag något annat. Men jag bestämmer själv. Det borde alla få göra.

Jeremias som optimistkonsult

Facebookgruppen Tornedalens vänner har varit en grund för att titta på tornedalska småfåglar i motljus, islossningar och renar med med ånga frustandes ur nosborrarna. Har varit.

Nu helt plötsligt dyker det upp en text som tagits från en s k humorsida – sägandes att alla bara klagar på hur Sverige skulle bli om SD skulle styra – medan ingen klagar på hur Sverige är under nuvarande styre.

Förr gluttade SD-anhängarna bakom köksgardinen muttrandes över tillståndet i deras världar. Nu är de överallt. Inget muttrande utan högljutt ojandes över tillståndet. Klagan. Elände. En verklighetsbeskrivning som bygger på att odla så mycket missnöje som möjligt.

Jeremias klagan blir till en riktig optimistkonsults litanior i jämförelse.

Missnöje. Skeptisism. Men inte bakom köksgardinen i avskildhet utan överallt. Bussen. Facebookgruppen. Gör klagan till en vardag. Och bara de kan fixa det hela. Säger de.

Därför blir motståndsskriften från Elisabeth Åsbrink så uppiggande just denna dag. Demokratin kan bara stärkas genom att lita på varandra. Se varandra. Prata med varandra.

Skandinaver litar på varandra mer än andra. Skriver hon. Svenskar historiskt sett i väldigt hög grad. Så det som Sveriedemokraterna pysslar med är väldigt osvenskt. Misstro är inte en svensk dygd.

Blir nyfiken. Varför visar slovaker så låg tillit medan skandinaver visar hög tillit?

Similar results occurred with people from 15 to 29 years of age – within the OECD countries Slovakia holds the last position with 12.41 percent. In general, Brasil and Columbia have a worst score (10.6 percent and 3.6 percent respectively). The countries with the most trusting people are Denmark (75 percent), Norway (73 percent), the Netherlands (67 percent), Sweden (62 percent) and Finland (62 percent).

https://spectator.sme.sk/c/20473017/slovaks-are-among-the-least-trusting-people.html

Inkomst. Trygghet. Socialförsäkringar. Och avsaknad av väpnade konflikter.

Och detta försöker de osvenska Sverigedemokraterna rasera. Lita inte på varandra. Sprid misstroende. Landet rasar nedåt. Rädda sig den som räddas kan.

Och vi anammar deras verklighetsskildring. De får styra debatten.

En minister lägger ut en tweet om att antalet nystartade företag ökat i Malmö. Raskt kommer svaret; Men skjutningarna då! De har inte minskat ! (fast de har gjort det).

Det är som att lajva en Flashback-diskussion.

Och i Facebookgruppen Tornedalens vänner så ligger inlägget om SD kvar.

De går mot varsitt håll med försiktiga steg…

Den ene för att inte slita på skorna.

Den andre för att komma igång med dagen.

Det skiljer nog 60 år mellan dem. Minst. Den äldre går upp och ner för Quai de Commerce varje morgon. Vi möter honom 2 gånger varje morgon. Vi går fort. Han tar sig fram steg för steg. Vi har börjat hälsa på varandra.

-”Bonjour!” Han mumlar tillbaka med ett leende. Han stannar upp i det långsamma steget och följer assistentens studsande och sniffande bland buskarna. Han ler. Vi möter honom igen 10 minuter senare när vi är på väg tillbaka från parken. Han har inte tagit sig långt. Ett steg i taget. Händerna knäppta bakom ryggen. Försiktiga steg. Prydlig rock. Varm halsduk. Läderhandskar. Vattenkammat hår. En man med pondus. Trots de försiktiga stegen.

Han möter inte bara oss utan också den andre vandraren. Som går lika försiktigt. Händerna nerkörda i jackfickorna. Axlarna hopkurade. Huvan nerdragen över ansiktet.

Jag tror han har gått hela natten. Försiktigt. Inte slita ut skorna. De är nog de enda han har. Han är i början av livet. 20 nånting. Inte på väg någonstans. Vägen är hans vandring. En till i raden av de alltfler unga afrikanska män som står vid Place D’Yser. Väntan. Ett dagjobb lockar. Men det är få dagjobb som dyker upp. En bil stannar. 20 unga män rusar fram. Men bilen skulle bara parkera. Inget dagjobb. Inte nu. Kanske sen.

Igår vid Parc Maximillien. En parkerad skåpbil. Soppa. Varm soppa. 150 män i tålmodig kö. Väntan. På soppa.

En går för att komma igång med dagen. En annan går för att det inte finns något annat att göra.

Och det kliar i mitt huvud. Jag vill veta mer om dem. Om bägge. Under tiden fortsätter jag fantisera. Om deras liv. Om deras vandringar.

Vattnet skiljer dom åt

Rundan tar oss mellan 2 världar. Vi går till parken bakom Tours&Taxis. Parken där man kan träna att gå på lina. Parken med pelaren med de mänskliga rättigheterna. Bygget går långsamt. De gamla tåghallarna ska byggas om till ett shoppingcenter. Tror jag. Oklart vad de bygger.

Detta är en tom värld. Inte mycket mänskligt liv. Någon enstaka cyklist.

Vi söker liv. Går över bron vid den gamla hamnen. Kanalen som borrar genom staden och skiljer världarna åt. Till höger Det trångbodda. Till vänster Det luftiga. De stora terrasserna lutar sig framåt för att få mesta möjliga vattenutsikt. Men om de höjer blicken och tittar tvärs över kanalen, kan de se de graffititäckta tegelväggarna, husvagnarna, plåtskjulen och de påbulsade stora täckjackorna som höljer sig över frusna ihopkrupna immigrant-axlar. De som är till höger om kanalen har inga inredningsproblem. De fryser. Plastkassar från Delhaize som rymmer deras ägodelar. En sovsäck sticker upp ur en kasse. Det är 2 plusgrader men det känns som 2 minusgrader.

På ena sidan kanalen hyrs en 120 kvadratmeters lägenhet – ”perfekt för den lilla familjen” står det på plakatet – ut för 1150 Euro + 150 Euro för underhållet + 100 euro för garageplats. För den lilla familjen.

På andra sidan kanalen är den förfallna lagerlokalen 10 gånger större, Hur många som bor där vet jag inte. Men de kommer ut från byggnaden – den ene efter den andra. Afrikaner. Väntandes. Jag vet inte på vad. Några av dem matar måsarna som skränar runt efter bröd.

På den vänstra sidan är det folktomt. Vinbaren har stängt. Lokala butiken är bara öppen på förmiddagarna. Spökstad med höga amorteringar.

Går vidare. Till Parc Maximilien. Nästa plats av väntan. Där är de ännu fler. Afrikanerna. Väntades. Jag vet inte på vad. Fler än 500 migranter. Jag måste googla för att försöka förstå varför parken är en samlingsplats.

Svar; lastbilar parkeras i detta område när chaufförerna vilar. En del försöker gömma sig i lastbilarna för att söka ta sig till England. Andra är här för asylansökningscentret är i närheten. Men säkert är många här för att andra är här. Andra som kan veta något – ha information. Nåt hoppfullt.

Detta är 500 meter från mitt trygga hem.

Kontrasternas stad. Stora lägenheter byggs mitt mellan samlingsplatser för bostadslösa migranter. Höghuset med de stora terrasserna har enstaka lampor tända på kvällarna. Ytorna värker ut sig. Men bara 100 meter åt varje håll trängs folk ihop sig sovandes på pappskivor lagda ut över den leriga marken. Smörgåsar från den lokala kyrkan delas ut på söndagarna.

Det är vinter.

Belgisk jul tar aldrig slut men börjar inte heller

Jag vet fortfarande inte om barnet ska ha sina julklappar på julafton eller den 6 januari. Det ges olika bud om det. Tomte eller Sinterklaas?

Men barnet bestämde. Julafton.

Och det blev en levande julgran. Efter mycket besvär. Först tänkte jag köpa en levande gran. Torget Sainte Catherine. Men det var ena anskrämliga granar. Fastkilade i en stubbe. Anorektiska. Sneda.

Så in på nätet. Sapins.be. Undvik.

-”Vi levererar 23e December.

Det gör dom inte. Trots 3 telefonsamtal. 1 mail.

-”Chefen ringer.”

Det gjorde han inte.

Men blomsteraffären Jette hade gran. En enda gran. Lite sned. Lite framfallig. Men med 5 euro rabatt och halva priset jämfört med internet-o-leverantören så blev det ett köp. Hälften av barren blev kvar på trottoarerna. Men ändå var det en fet gran som klev in i bostaden.

Ska man pryda en gran så besöker man New de Wolf. Det var 15 år sedan sist och även om det är en butik med saker man ska undvika – läs; Kitsch – så måste jag erkänna att samtliga julgranskulor köpta för 15 år sedan lever fortfarande. Trots hund. Och de tunna gardinerna har överlevt 5 länder. Och hänger fortfarande ihop. Det är bara själva chocken när jag kliver in i butiken och känner mig fängslad av en discokula – som gör att jag tar på mig solglasögon innan jag går in.

Eftersom jag tillbringade måndagen 23e december i hemmet väntandes på en gran så blev det inte så mycket av julhandel. Ingen fara. Belgisk julafton är en vanlig kontorsdag. Allt är öppet – i alla fall till klockan 18.00.

Så 2 kilo köttfärs – utan mynta – hos en halalslaktare. Mynta? I köttfärs. Ja, sade slaktaren. Det ska man ha.

Picards frysboxar. Att tina upp en julmiddag.

Lokala spritbutikens hyllor gapade tomma. Lyckad handel? Nej – butiken ska stänga.

-”Vi har inga kunder…

Till och med stora varuhuset Galeria Inno var öppet. Det finska paret cirkulerade runt vinglasen. Inget dög. Fast det var 50% rabatt på Iittala. Eller det var hon som cirkulerade. Han stod still med händerna knäppta bakom ryggen. Finskt tålamod.

Fram till 5e januari är den stora julmarknaden på torget Sainte Catherine öppet. Det är något jag inte har förstått. Julmarknad fram till 5e januari??? Men det är ju Sinterklaas man ska vänta på. Han är sen.

Det är en no-go-zon. Ätande folkskaror ( det är mest mat i de olika stånden) som gestikulerar med varmkorv med senap. Drickande folkskaror som raglar runt berusade. Men de hade Pastel de Nata.

Det är en förvirrande jul. Den belgiska. Det är som om den inte fanns. Eller är väldigt lång. Grannarna hade upp sin julgran redan för 2 veckor sedan. Samma helg som marknaden öppnade. Och fram till 5 januari lär julen fortgå. Ansträngande. Det är en jul som både inte finns och som aldrig tar slut.

Men köphysterin lyser med sin frånvaro. Wonderful!

Sherrysillen är klar. God. Riktigt god. Men jag ser redan de rynkade ögonbrynen hos gästerna som kommer ikväll. 6 mexikaner. Sill och Mexico är ingen lyckad blandning.

Men de ska ha svensk julmat. Det får väl peta i köttbullarna. Eller den upptinade kalkonen.

Rapport följer.

Var det ett rånförsök eller en beundran av en överrock?

Alla händelser har sina sanningar. Inte en gemensam sanning utan varsin sanning utifrån de olika deltagarnas tankevärld och förväntningar.

Vad hände nyss?

Lunchvandring med assistenten. Han drar ivrigt. (Om detta kan alla vara överens) Två unga killar närmar sig med raska steg. Ser assistenten och studsar till och tvärvänder. (Detta är också en sanning för alla). Men det är tolkningen av händelsen som blir olika beroende på vems tolkning man lyssnar på.

Min tolkning; Fnissar glatt. Jädrar vad skraja de blev av åsynen av 45 kilo hund.

Armans tolkning; Fan vad rädd jag blev. Rusa iväg sådär mitt i mitt sniffande i blomsterlådan. Skrämmas.

Om jag vore Sverigedemokratisk Svärjevän; Dom där MENA-killarna ser inte tillförlitliga ut. De närmar sig för raskt. Onda avsikter. De ska nog råna mig. En har handen i fickan. Det är säkert en kniv där. Men vilken tur att jag har en hund (Tysk!!!) som skyddar mig. Där fick de så de teg. Men de ska väl iväg och råna någon annan.

Om jag vore en av killarna; -“Du kolla snubbens rock! Det är nog en Armani Collezione! Jag ska fråga honom! Jag måste fråga var han har köpt den!

Men helvete! Ser du hunden! Vilket monster! Spring! Den kan döda!!

Om jag vore pensionärsgubben som satt på parkbänken; -“En till hund! Det är för många hundar i den här parken! Och säkert ska den skita! De som gick förbi nyss plockar plockar aldrig upp skiten! Och haha.. säkert trampade den där unga killen i hundbajset så fort som han rusade iväg mot vattenkranen!

Om jag vore kristdemokrat; -“Sjukvårdsköerna är för långa!