När det brinner i våningen under – ska man inte utrymma sig genom att ta hissen…..

…..det gjorde jag. Och assistenten.

Det var sent på tisdagskvällen. Jag var mitt i BrysselCalling – häpnandes över Sara Skyttedal – eller hur SVT skildrar henne – och hennes klagan över en sen leverans av en sittpuff. Detta medan de andra parlamentarikerna rusar runt och söker påverka andra. Jag skulle precis oja mig för detta genom en tweet – som jag inte kunde avsluta. Då. För mitt i tweeten gick brandlarmet. Det gemensamma larmet som når alla 7 lägenheter i huset.

Detta är tredje gången på två år som det larmas och gör sig till. Första gången när jag hade feta ankbröst i ugnen. Andra gången när jag glömde att jag rostade bröd. Och så nu. Går runt för att se vad som osar. Det är inget som osar – men grannlägenheten på våningen under ligger i en Lutzen-dimma och det springer folk därinne. (I dessa lägen är det bra med en ljusgård mitt i huset – för att kunna se vad grannarna gör) Och min dörrklocka ringer i ett. Utrymning. Plockar på mig assistenten och plånboken. Glömmer ansiktsmasken. In i hissen. Trycker på gatuvåningsknappen. Hissen börjar vandra neråt. Mot den brinnande lägenheten. Jag blundar. Det går bra.

Det visade sig att branden var i motsatt ända av lägenheten. Långt från hissen men det visste vi inte då. Men blundar man så går det bra. Eller nåt slikt….

Ner på gatan. Där står grannarna, polisen, brandkåren. Vi föses bort mot närmaste korsning medan brandkåren hissar upp sina stegar. Det är då vi upptäcker att våning 2ans katt och våning 3ans labdoodle också är där. Men inte våning 4as katt. Men det råder djurfrid. De stirrar på varandra men inser att man inte bråkar när ens hem brinner.

Det blir en oviss väntan. Det ryker ur 5ans fönster. En förkolnad säng med madrass dumpas ner på gatan. Polisen vill se våra legitimationer. Varför vet jag inte. Kanske för att vi är utomhus fast det är utegångsförbud? En kontroll av att outrymda inte finns på plats? Vad vet jag. Eller så vill de ha något att göra.

En granne hann inte få på sig skorna. Hon står på en pappskiva.

Vi väntar. Vid en mila. Det luktar mila. Sot. Rök. Men ingen eld. Brandmännen kommer ner på gatan. Sotiga. De frågar efter våning 6. Assistenten och jag lyder. De ska undersöka kolmonoxidhalten. Det mäts och mäts. Siffran 14 – konstaterar brandmannen. -“Det borde vara 10 – men vädrar du i en timme så kan du sova i bostaden.” Vi gör så. Vädrar. Men det är kolmörkt. Ingen elektricitet. Brandmännen har stängt av elen. Ser ficklampor i brandlägenheten. Tar hissen ( nu är det ok). Erbjuder 5an att få sova i gästrummet. Han tackar nej. Men räddar natten genom att säga att vi måste ner till huvudströmbrytaren i källaren. Svårare än så var det inte att få tillbaka elektriciteten.

Vi sover rökta. Det luktar skarpt. Men vi har fönstret öppet. Bättre bli förkyld än förkvävd.

6 dagar senare är det historia. Utom för grannen vars lägenhet genomgår sanering. Alla tillhörigheter i plastsäckar som fraktas bort. Jag antar att det är för sanering av sot och rök. I morse vaknade vi att att saneringsfirman skurar och dammsuger för fulla muggar.

Hos oss luktar det bara rök när hissen passerar våning 5. Det slutade bra. Ska låta stearinljusen vila ett tag.

***********

I övrigt så öppnar alla affärer i Bryssel imorgon – inte bara de essentiella. Men handla max 30 minuter – handla ensam – såvida du inte köper en bil eller ett kök – för då får man ha sällskap med sig. Covid-19 talen sjunker. Men inte så mycket så samhället öppnas upp helt. Frisörer, restauranger och cafeer får snällt vänta till mitten av januari innan de får öppna.

Det blir en hemma-jul. Vad ska jag med gran till när jag inte kan bjuda hem folk? Men jo – jag vill se tindret i assistentens ögon när han får sopa ner julgranskulor. 3 stycken kraschade förra julen. Och så fixar vi köttbullar och sånt där. En jul för två.

Idag tog första världskriget slut….

… för 102 år sedan men det firar Belgien fortfarande så det vankades helgdag.

höstvisa

Är det ledig dag och lagom temperatur så vankas det långvandring med assistenten. Det var ett tag sedan vi var till botaniska trädgården så andra assistenter har varit där och kissat. Så vi går två steg. Stannar upp en minut. Sniffar. Smakar. Nej. Okända assistenter.

Annat var det i går kväll. Då fick vi vittring på fienden. Full rusning framåt tills vi hittade akita/schäfer blandningen. Assistenten som vi var i slagsmål med. För länge sedan. Under 10 sekunder. Men minnet sitter kvar. När vi får ögonkontakt så blir det två stinna assistenthannar som stirrar på varandra. Svansarna rakt upp. Två assistentägare som drar åt varsitt håll. Men det var igår kväll.

Idag är det ett långsamt strosande. Fast det är helg så är det folktomt. Coronavarningarna duggar tätt. Folk går omvägar om varandra. Eller det kanske inte är Corona utan min assistent som skapar omvägar. Vad vet jag.

Antalet smittade går ner. Men dödssiffrorna stiger stadigt. 190 avlidna/dag i snitt. Stiger stadigt.

Det dimper ner reklam om att det idag är singelshopping-dag. Inte shoppa singlar utan rea för singlar. (Hur nu butikerna kan kolla att man är singel?) Ett kinesiskt påfund som motvikt till Alla Hjärtans dag. Och nåt om att dagens datum 11 11 på nåt sätt liknar singlar. Säger de på P1 så det måste ju vara sant. Men skriver man siffror så på kinesiska? Det tror jag inte. I vilket fall så blir det en misslyckad reakampanj i Belgien. Helgdag och stängda butiker.

Tillbaka till botaniska trädgården. Assistenten ser två män som tränar thaiboxning. Mycket skydd på sig men det smackar och smäller vid slagen och sparkarna. Assistenten vill avbryta det hela. En antivåldsassistent. Vi ser en man som röker marihuana på en barkbänk. Assistenten skäller. En antidrogsassistent. Resten av botaniska trädgården avlöper utan klagomål.

**********

För övrigt häpnar jag över Centerns Ungdomsförbunds märkliga kampanjaffisch från igår om ”F—k facket!”. Märklig tidpunkt och ännu märkligare budskap. Att folk organiserar sig för att bli starkare tillsammans borde ju vara i intresse för ungdomar som organiserar sig.

Idag pudlade de. Affischen borta. En sorts förklaring om att man inte tycker om att människor kommer i kläm för en del regler i kollektivavtalen. Avtalen. Jag repeterar; avtalen! . Alltså inte påbuden. Avtal är mellan parter och är man irriterad för att människor kommer i kläm så ska man ”f___a bägge parterna”. Det gjorde man inte – så den pudeln föll platt.

**************

Bryssel calling. Såg de två första avsnitten och häpnade över Sara Skyttedals oförmåga att mingla. Jag som trodde hon utstrålade självförtroende Big men det visade hon inte upp. Däremot imponerade Jytte Guteland. Ständigt på väg. Ambitiös.

**************

Slutligen. Börjar nästa tycka synd om Trump. Det är något sorgligt över hans ”vakna upp och rasa iväg en massa tweets” om att han har vunnit. Vunnit! Vunnit!!! Det är något väldigt ensamt över honom. En del ja-sägare som ger stöd men jag tror det är ren rädsla. Rent Stockholmssyndrom,

Är man singel så får man hångla med två men inte samtidigt ….

Min knuffelcontact .

Eller ja – det heter ju knuffelcontact – som betyder kram-kontakt. Men när den engelska belgiska sajten skriver det så översätts det till cuddle-contact. Och det blir för mig mer än kramande.

De som är sammanboende får bara knuffla med en annan. Jag får två. Generöst. Men inte samtidigt. Jag får handla mat, blommor, medicin och byggmaterial . Alla andra butiker är stängda. Likaså restauranger och barer och caféer. Utegångsförbud mellan 2200-0600. Påmaskning utomhus.

Men äntligen – antalet smittade börjar gå ner. Eller? Antalet avlidna är högt. 165 i snitt/dag. 1700 smittade/100 000 invånare. Skyhögt. Men går verkligen antalet smittade ner? Det är bara de med symptom som får testas nuförtiden. Så det går runt en hel del utan symptom men med smitta ovetandes. Min app Coronalert visar inga träffar.

Det är en märklig värld. En avståndstagande värld. En värld som så förblir i flera månader till. Tror jag. Lättar du på restriktioner så blippar siffrorna upp igen.

USA. För 4 år sedan somnade jag i en hotellsäng i Dar es Salaam med nån sorts tillförsikt. Vaknade upp vid 3 -tiden på natten utan att kunna somna om. Följde med allt minskande hopp hur de röda siffrorna steg. Satte mig vid frukostbordet och bara tittade rakt fram utan aptit.

Nu vaknar jag också upp vid 3-tiden på natten men med tillförsikt. Fina siffror. Nån sorts anständighet får råda t o m i USA. God frukostaptit.

Ler lite nöjt – och skadeglatt – åt de som rusade åstad.

  1. Janez Jansa som gratulerade Trump för 3 dagar sedan. Slovenien skäms.
  2. Mattias Karlsson som med sina bruna vänner nominerade Trump till Nobels Fredspris. De bruna skäms nog inte trots Trumps demokratisabotageförsök.
  3. Benjamin Dousa som lite ejakulationprecox-mässigt tyckte opinionsmätningscheferna borde gömma sig.

Som siffrorna ser ut just nu så har Biden totalt 50,5% och Trump 47,7% – det är snävare än opinionssiffrorna innan som gav Biden en ledning med 6-7% men ändå inte helt galet.

Man ska inte ropa hej innan man hamnat över bäckenet.

4. Och så valobservatören Björn Söder. Det är bara att hoppas att OSSE ser hans tweets.

Men jag börjar längta efter andra nyheter än Covid-19 och Trump. Men är väldigt nöjd med att det kommer att bo 2 schäfrar i Vita Huset.

Vi hade tystnaden ….

Min far längst till vänster. De andra är för unga för att vara min far.

Han väckte mig genom att dra i min fot mitt i natten. Björn Borg skulle spela i Australian Open. Jag tror aldrig han vann den tävlingen. Men vi satt tysta och såg bollen fara fram och tillbaka över nätet. Så var det med all sport. Vi satt tysta och tittade.

Jag satt också tyst och tittade och väntade på att han skulle läsa tidningen klar så jag kunde kasta mig över sportresultaten. Jag minns hur tråkigt det var runt julhelgen då det inte fanns så mycket sportresultat. Förutom Sylvesterlopppet på nyårsafton i Brasilien och så Garmisch Partenkirchen backhoppningen.

Vi var lika tysta när vi körde 37 kilometer till Pajala för att köpa en Puch Florida när jag fyllde 15 år. Något säger mig att det var en österrikisk moped. Men jag är inte säker.

Vi var också tysta samma 37 kilometrar när vi körde till söndagsbingospelandet i samma Pajala. Han var inte lika tyst när jag som 11 åring vann det som de kallade för utslagsbingo- d v s ropas ett nummer ut som man har på sin bricka så får man lämna lokalen. Inga utropade nummer fanns på min bricka. Vinsten? Ett bord. Jag var tyst. Vad skulle jag göra med ett bord? Men inte min far. Han var stolt för att jag inte hade några utropade nummer på min bricka. Bordet hamnade i ett hörn i köket och fälldes nog aldrig ut.

Han var inte lika tyst når jag inledde varje semestertur till mormor i Finland genom att kräkas ner baksätet i PV444an innan vi ens kommit 20 kilometer iväg. Jag slutade kräkas ner bilen när jag vuxit så lång så jag kunde se ut genom bilfönstret. Då kunde pappa vara tyst igen.

Han var inte heller tyst när han packade upp gunghästen som jag fick i julklapp – eller födelsedagspresent. Det är mitt absolut tidigaste minne. Den stora kartongen med gunghästen i trä. Med läderöron. Tagelsvans. Och en lädergrimma som fort gick sönder.

I dag vid 06-tiden så blev han 92 år, 7 månader och 4 dagar. Inte mer. Vila i frid. Han har ju redan ristat in sitt namn på gravstenen. Långt i förväg. 30/10 2020 kommer inristningen att bli.

Tystnaden. Han behövde inte prata. En gång frågade jag honom och mamma varför de aldrig sade att de älskade varandra.

-”Jag har sagt det en gång och det räcker.”

Det var lätt att förstå honom i alla fall. Det räckte med att titta på hans ögonbryn för att se om han var arg eller glad.

Han luktade Watkins Keratin Hårvatten så länge han hade hår.

Det fanns alltid en hund omkring honom. Med dom var han mer talför. Till en dag när en av hundarna blivit gammal och sjuk – var det Hampe? Jag minns inte vilken av alla hundarna det var. Men det var inte fråga om att åka till veterinär för avlivning. Nej – upp med geväret på axel och ut i skogen för avlivning. Jag väntade och väntade. Men det hördes inget skott. Istället kom pappa gående med hunden efter.

-”Han tittade mig i ögonen och då kan man ju inte skjuta…__”

Det blev farbror Bror som fick utföra dådet istället.

Samme farbror som avlivade 10-tals kaniner som min lillasyster producerat genom att ha 2 kaniner i samma bur.

-”De är ju syskon så det blir inga ungar” trodde hon.

Farmor har familjerekordet. Hon blev 98 år. Sista gången jag träffade henne frågade hon vem jag var för hon kände inte igen rösten och var nästan blind.

-”Jaha. Haralds son. Honom har jag inte förlåtit sedan han sålde mina kor till Norrbottens slakteriförening!

Alla kor hade namn. Han döpte dem efter kvinnorna i byn. Kvinnorna i byn var inte glada för det.

Men han överlevde de flesta från sin generation i byn. Fram till idag.

Vila i frid.

Min syster skickade ett foto. Jag är glad att hon var på plats.

Nu går jag och sätter mig i St Catherine-kyrkan.

Vem var det?

Jag har haft Coronalert appen i 3 veckor. Den har alltid ekat tom. Men idag! Jag har varit i närheten av en med positivt Covid-19 test under gårdagen. Men vem?

Rannsakar gårdagen. Förutom 3 vandringar med assistenten där jag inte riktigt minns vilka jag mötte. De andra mötena är mer lättminnade.

Frisören – var fjärde vecka möts vi för 30 minuter. Han tvättar håret. Klipper det. Pratar om sina katter.

Fönstertvättaren som tvättade frisörens fönster. Men han kom aldrig närmare än 3 meter.

Fiskmånglerskan och dennes assistent. Jag stod bakom strecket hela tiden. Men när jag fick min torsk, laxsallad och ”svenska” sill kom vi nära varandra.

Tobakshandlaren där jag lämnade in en Lottokupong (vinst 13.30 euro) och köpte en 12årig Tomintoul och en 22årig Botanist. Där hade vi en plexiglasskiva mellan oss.

Grönsakshandlaren där jag köpte citron, ingefära och vitlök.

6 misstänkta. Alla 6 som har mycket och mångt kontakt med människor.

Men det kan ju ha varit vem som helst av alla de tjogtal som jag mötte på trottoarerna.

Assistenten har ingen app så honom riktar jag inga misstankar mot.

Men eftersom det konstaterades 15000 nya smittade bara i går i Belgien så är det ju konstigt att appen inte har markerat träff tidigare.

Vill man vara omarkerad så finns det inte så många ställen att gömma sig på.

från Brussels Times

Torsken hamnade sedan i gott sällskap. Skivad potatis rörd med olivolja, salt, peppar och pressad vitlök. 25 minuter i 210 grader. På med torsken, persilja, smör, salt och peppar och tunn citronskiva på varje torskbit. 12 minuter i ugn.

Assistenten gillade också torsken.

*******

Uppdatering. För att man ska hamna på ”highrisk” måste min bluetooth vara i närheten av den smittades bluetooth i 15 minuter. Så det var alltså inte frisören. Där satt jag i 30 minuter på ett avstånd av 5 centimeter.

Nästan författare…..

Idag kom boken – färsk från tryckeriet. Boken där jag skrivit ett kapitel. Om mina tankar om socialt arbete.

Nästan författare. 8 månader från inskickad text till färdighet. Boken är en sammanfattning av hur Luis Rodriguez Gabarrón har arbetat och tänkt under årtiondens arbete med utsatta barn och deras familjer. Mitt bidrag? Svar: hur jag påverkats i mitt arbete av mötet med Luis och hans fru Libertad.

********

Gårdagen gick i dimma. Natten hade varit svår. Ett kramdjur trycktes gnyendes mot mitt ansikte kl 0200. Väldigt gnyende.

-”Vad vill du?”

Assistenten rusade mot hissdörren. Klädde på mig. Gnyendet fortsatte. Ut på gatan och ….. det olämpligt uppätna sprutlackerade trottoaren. Man ska plocka upp hundbajs. Men för detta hade det behövts en industridammsugare. Tacksam för regnet som kom i morgontimmarna. Assistentens olämplighet sköljdes bort. Men 0430 kom nästa kramdjur uppgnytt i mitt ansikte. Dags för gatan igen.

Det råder utegångsförbud i Belgien mellan 0000-0500. Vi bröt mot den bestämmelsen 2 gånger den natten.

Sedan ut igen för den sedvanliga morgonvandringen. Aldrig förr har jag med spänning iakttagit konsistensen på assistentens avföring. Lite fastare nu. Vid lunchtid ännu lite mer fast. Kvällsvandringen fortsatte i samma utveckling. Idag också. Men ännu inte riktigt bra. Det är dags att sluta smaka på alla lövhögar. Det är nog därifrån mageländet kommit. Eländet som ledde till 6 promenader under 24 timmar.

I övrigt är assistenten väldigt pigg.

Det är jag med. Semestrat 4 av veckans 5 dagar. Storstädat. Läst Robert Fisk.

Under tiden fortsätter belgarna smitta varandra med corona-viruset. Över 10 000 smittade/dag. Dödssiffrorna som legat på 2-3/dag är nu uppe i 35. Smittan i Bryssel ligger i Europatopp.

Detta blir en långvarig historia. Det goda med det onda är att jag betar av kokbok efter kokbok. I kväll ska det bli Tottes fisk. Jag vet inte vem Totte är men det ska skivas potatis och ugnsgräddas och sedan på med torsk och vitlökssmör.

Mannen som skriker efter bilar

Idag testade vi Bryssels vattenförråd

Går ut till höger. Nästa korsning. Där står han. Mannen som skriker efter bilar. Inte alla bilar. Utan de bilar som kör för fort. Det är ett rödljus lite längre fram och en del gasar på för att hinna när det lyser grönt. (Varför heter det rödljus när det också lyser grönt eller gult?) Men se då kommer skrikaren. Han vrålar ut sin ilska antingen från sitt fönster eller som idag – ståendes i skrikställning på trottoaren. Han har en plastdinosaurie i sitt fönster. Vi hälsar på varandra de flesta dagar. Men inte på skrikardagarna. Då är han på dåligt humör.

Assistenten och jag går en nostalgivandring. Vi tittar in i restaurangfönstren. Sista dagen de har öppet på en månad. I morgon kommer stora stängningen. Corona-smittan bara ökar och ökar. Fler än 7000 nya smittade per dag. Över 2000 inlagda på sjukhus. Det var länge sedan siffrorna var så höga. Och nu får man bara hångla med en annan människa. Tidigare var det 3 och strax innan hela 5.

Vi har förberett oss för vintern. Plockat in de otåligaste blommorna. Apelsinträdet har slutat huttra.

Vinter. Fryser vid tanken.

4 semesterdagar nästa vecka. Hade tänkt besöka Antwerpen. Har slutat tänka besöka Antwerpen. Inga restauranger öppna. Vad gör man då i Antwerpen? Handlar diamanter?

Det får bli vila på golvet med alla kramdjur omkullslängda. Vi hade en bråkig promenad idag. Vi skrek inte efter bilar. Men vi skulle absolut lukta och smaka på varenda kissfläck vi såg. Tvära kast för det var bråttom så inte fläckarna försvann.

Men trots bråken. Oj vilken ömhet jag känner för den snart 9-årige assistenten. Googlar på hundars livslängd. Borde inte ha gjort det. Schäfrar blir i snitt 10,3 år gamla. Helvete.

*********

För övrigt önskar jag att Nyamko Sabuni hade svarat på Ebba Busch’s ”kom hem” uppmaning. -”Inte så länge du söker skapa misstro mot folk med mitt ursprung! ”

Reklam för nåt nyttigt

Om han kunde prata så…

Det började 28e maj. Det fortsätter. Jag lär mig helt nya och främmande saker.

Språkkompis. (det är bara att anmäla sig!!)

En som vill lära sig svenska. En som kan svenska. Vi möts on-line. 2 gånger 30 minuter i veckan. Jag i Bryssel. Språkkompisen i Kristianstad. Jag lär mig om svetsning, om Emmaljungas barnvagnar, om persisk mat, om kolonilotter. Jag hjälper språkkompisen med att skriva CV och så letar vi svåra ord. Nu vet jag vad de olika delarna av ett skjutmått heter.

Under covideriet har dessa språkstunder varit ett sunt avbrott i alla andra onlinemöten som jag klivit in i med färdigt manuskript. Mata in de vanliga fraserna i alla möten. Bevaka de frågor som jag vet att jag ska bevaka.

Och så dessa möten. Utan manus. Utan förberedelser. Bara vara och se vad vi kan resonera om. Ibland är det svetsning. Ibland är det matlagning. Igår var det kosläpp.

Det är de manusfria mötena som är de bästa.

De manusfyllda mötena på arbetstid – där löser talare efter talare av varandra. Just nu lyssnar jag på en fransman som pratar om afrikanska utvecklingsbanken.

Det som överraskar i dessa manusmöten är folks bakgrund. Alltså inte deras merittillstånd utan vad som finns bakom dem på skärmen. Fransmannen sitter i ett ganska kalt rum. Få böcker i bokhyllan. Men – se där – en stor hantel på golvet – lägligt placerat så alla kan se den. Det finns en tanke bakom. Tror jag.

Strax innan pratade en tyska. Hon satt under köksfläkten. Efter alla otal webinarier de senaste månaderna så var det faktiskt första gången som någon satt i ett kök. Hennes kök glänste rent.

Själv har jag ibland en hund bakom mig. Men för det mesta en huipil (blus) från San Andres Xecul.

Byn med den gula kyrkan med apor och geparder klättrandes efter väggarna. Huipilen som jag köpte av en 90-årig dam – den sista som kunde brodera motivet och som hade arbetat tre månader med att brodera. Damen som ville sälja huipilen alldels för billigt. Jag betalade mer. Det var nästan 30 år sedan. Färgerna lyser fortfarande klara. Väldigt klara. Men huipilen har slutat lukta rök.

Det behövs ett mindre huvud än mitt

Under tiden har fransmannen med hanteln kommit fram till slutet på sin presentation – visandes sina resultat.

Inte av arbetet med hanteln utan om sitt arbete med att förbättra de afrikanska jordbruket.

“Man måste agera globalt..”

… sade Jimmie Åkesson i gårdagens partiledardebatt, som en förklaring till varför Sverigedemokraterna satsar så lite på klimatet i sitt budgetförslag. Globalt har väl inte Sverigedemokraterna så mycket att säga till om – men de har 3 ledamöter i Europaparlamentet.

Så hur agerar de i EU vad gäller klimatet? I förra veckan röstade parlamentet om att minska klimatutsläppen med 60% till 2030. Sverigedemokraterna röstade emot. Tidigare har de dessutom oroat sig för vad minskade klimatutsläpp skulle betyda för ekonomin, levnadsstandarden och lönerna.

Söker man på debatter i parlamentet där klimat har varit huvudtemat – så hittar jag 9 debatter sedan nuvarande parlamentariker tillträdde. 9 debatter. Hur många inlägg av Sverigedemokrater. Svar; 0.

Så – det är globalt man ska agera säger Åkesson. Kanske borde han ha meddelat det budskapet till sina EU parlamentariker också?

******

För övrigt var det riktigt elakt – men roligt – av Agendas programledare att låta Åkesson och Bolund mötas i en duell om klimatet.

Mitt eget Casa de Papel

Min gata där poliserna gör ständiga besök

Det är den bästa av drömmar. Drömmen där jag får berätta om en tidigare dröm samma natt. Den sista drömmen börjar med 2 farliga omkörningar. Den första är en bil fylld med dryga skrattande fettkammade typer som tvärsvänger in framför en gående gammal kvinna så hon får tvärbromsa sin gång. Den andra är bilen jag är passagerare i, som kör om de dryga och tvärsvänger framför dem så deras bil välter. Och våran också.

Så det blir till att promenera. In i en skog. En stig.

-”Vad har du gjort i sommar?

Det är då jag berättar om inbrottet jag var medskyldig till.

-”Men jag kom undan med en varning och slapp fängelse för jag har en oskyldig uppsyn

Och det är här jag berättar om den tidigare drömmen. I den nya drömmen. Häftigaste drömmen. Jag vet att jag får drömma länge för jag är ledig på fredagen.

Det är ett hus. Ett stort hus med det stora diamanthalsbandet. Vi gör inbrott. Jag känner inte de andra, men åtminstone två av dem har betydligt mindre oskyldig uppsyn än vad jag har. En man. En kvinna. Tatuerade upp över öronen.

Vi hittar halsbandet. Familjen kommer hem med alla sina barn. De blir gisslan. Men larmet går och helt plötsligt är det ett polistält uppställt utanför. Precis som i Casa de Papel. Har man inte sett serien så ska man göra det. Man får fina drömmar. Jag är beviset.

Jag med den oskyldiga minen smiter ut bakvägen. Smusslar mig in i cateringföretaget som servar polistältet. Där går jag runt och häller upp kaffe och brer marmelad på croissanter. Och lyssnar in på polisernas planer. I Casa de Papel är det mycket mer elektroniskt men i drömmen så finns inga gadgets.

Barnen släpps för de gnäller för mycket. De vuxna blir kvar i gisslan. Barnen vill inte prata men de börjar rita. Och …. jädrar .. .de ritar en hund.

En perfekt schäfer.

-”Aha – säger polisen som kommenderar – de har en hund där inne! En hund måste ut och kissa och då tar vi hunden och den som tar ut hunden!”

Och hunden kommer ut. Ensam. Kissar. Lägger sig i gräset. Polisen lockar in den. Och hunden – det är ju Arman – kommer fram till mig. Lägger en tass på min högra axel. Lägger huvudet mot min kind.

Alla poliser samlas runt mig.

-”Känner du hunden?”

-”Nej. Alla hundar älskar mig!

De tar fram en tax. Taxen skäller på mig. Jag handbojas.

Men jag får bara en varning av åklagaren.

Jag har en oskyldig uppsyn.

Den bästa av drömmar.