Cocacolaburkar med bensin under sängbenen….

Assistenten på bilden har inget med märkliga hotell att göra

The Serpent. Jag vet inte om den stela mimiken hos huvudrollaren var skådesspeleri eller brist på skådespeleri. Han gav mig kalla kårar efter ryggraden i vilket fall . Herr Knippenberg gjorde mig nervös. Han var så nära kollaps mest hela tiden. När han klev ner i dammen för att hämta näckrosor så tog jag en paus från tv-skärmen.

Men det var inte det som fastnade ur ”mini-serien” (en serie på 8 avsnitt är ingen ’mini-serie’ så där blev jag lurad att se avsnitt efter avsnitt i tron att det var den sista tills klockan var gryning) Det var backpacker hotellen . De där färgflagnande väggarna. De fuktiga duscharna. El-duscharna med livsfara. En halv-bekant dog av elstötarna från en sån dusch. Just i Thailand,

Och de kommer rusandes. De hälsovådliga hotellrummen.

Kitale – Kenya. ”Stänger du inte av varmvattenberedaren efter duschen så kommer beredaren att explodera!”

Kampala – Uganda ”Rör inte elskåpet. Du dör!”

Dar es Salaam – Tanzania ”Rör inte hissdörren under tiden hissen rör sig! Du kan förlora dina händer!”

Biharamulo- Tanzania. Jag minns varje sekund. 1993. Några veckor innan det går åt helvete i Rwanda. Jag är på väg från Kigoma til Katanga trakten. På väg till ett flyktingläger där burundiska flyktingar sedan åratal befinner sig. Är det ett stabilt läger nog att ta emot de av de nyanlända burundiska flyktingarna som har stötts bort från lägren i Kigoma – Kasulu – Kibondo området. -”De är häxor! De är farliga!” De är inte häxor. De har en psykisk sjukdom. Men de måste bort från de nya lägren. Men … det var hotellen detta skulle handla om. Vägen till Katanga är lång. Vi behöver övernatta. Protection officern från Kamerun vägrar sova på väghotellet. Hon sover i bilen. Jag väljer hotellet. Chauffören går in. Säger att han har hittat ett rum som han kan fixa. Det behövs inte, försöker jag. Det behövs svarar han. Han skär Coca -colaburkar i halvor. Häller bensin i dom. Går in i hotellet. Jag efter. -”Lyft” – säger han. Jag lyfter på sängen och han placerar bensin-coca-colaburkarna under varje sängben.

-”Nu kan du sova ostört!

Jag sover i en bensindimma – men de kravlande insekterna kommer inte upp i sängen. På morgonen – går till tvättrummet. Chauffören igen; – ”Ta med 2 hinkar vatten! En för att tvätta dig med!” Jag lyder. Första hinken ut över golvet och alla håriga insekter kravlar iväg. Andra hinken – snabbtvätt i en minut medan kravlandet närmar sig.

Men hotellet kostade 1 dollar/natten. Och var det enda hotellet. Så jag sov.

Min kompis C däremot. Hon hamnade på ett hotell – ett väldigt billigt hotell – i Honduras -där hon först fick ett rum med draperi istället för dörr. Hon ville byta rum och efter ett tag så gick det. Ett rum med en dörr att låsa. Och med en massagemadrass. Trodde hon. Madrassen rörde sig men inte för att hon tryckt på en ”starta massagen knapp ” utan för att hon störde madrassens inneboende. Råttorna.

Bor – Södra Sudan. Inte ett hotell. Fanns inte. Men ett tält. I tältet bredvid kom kollegan rusandes ut i fullt skrik. Ormar! Jaha. De dödades. Och jag dröjde länge med att gå in i mitt tält. Men jag måste. Stampade mig in. Hoppade. Studsade. Men det gick bra.

Malualkon – Södra Sudan. Hydda med glesa väggar. Sandstorm. Men ändå – Malualkon utan elektricitet. Så många stjärnor det finns på himlen! Så vackra nätter…. Men inte när sandstormen kom. Jag klev upp på morgonen och såg på lakanet var jag hade sovit. Resten var sand. Borstade … nej .. sandblästrade tänderna. Munnen full av sand. Peeling tror jag det heter. Men stjärnhimlen var underbar. Utom under sandstormen.

Ahuacuotzingo – Guerrero – Mexiko. Migranter från bergen som söker sig till turismens Acapulco. Inget bra ställe att migrera till . Mottagen av en bleckblåsorkester. Mat. Och sen sova. Sätter mig på toalettstolen. Det kliar på ena skinkan. Kittlar. Ett spröt. Ett kackerlackespröt. Under toalettstolsringen.

Det går att rada upp sovplatser där jag sovit med ena ögat öppet. Och så är det. Men på väg dit och på väg från de platserna har det varit upptäcktsfärd. Upplevelser. Inte som i The Serpent med fara för livet. Eller jo .. kanske … som när jag skulle ta bussen från Mexico City till Cuernavaca och kön till biljetterna var lång. Och två män närmar sig och frågar om jag vill åka med dom i stället. Lite The Serpent- varning där. Det kommer jag på när vi är på motorvägen. 31 år före ”mini-serien ” men 14 år efter riktiga ”The Serpent”. Men det går bra. Jag var en extra passagerare i taxin och det blev billigare än bussen. Eller var det för att när vi kom till första motorvägsbetalningsstället och chauffören frågade om jag kunde betala i förskott och jag bara .. ”Jag har inga pengar” och svalde så adamsäpplet hoppade där jag satt i baksätet. – ”Men hur ska du då betala?” -”Jag har pengar skickade till där jag ska bo” (adamsäpplet fortsatte hoppa)

Jag kom fram. 31 år senare vet jag inte om jag var med i en mexikansk The Serpent_wannabee eller inte.

Men roligt har det varit. Alla skratt på vägen. Som när jag vinkade till ett barn på vägen till Biharamulo.

-”Det där borde du inte ha gjort!” Sade min tanzaniska kollega Fortunata.

-”Varför inte det?

-”Jo – han kommer hem och säger till sin mamma; idag var det en muzungo som vinkade till mig!

-”Vad ville han?

-”Jag vet inte.”

Dagen efter kommer mamman att gå till marknaden, fortsatte Fortunata.

Hon kommer att säga till de andra kvinnorna att en muzungo hade vinkat till hennes son.

-”Vad ville han?” Kommer de andra att fråga.

-”Jag vet inte” kommer hon att svara.

-”Se nu vad du har ställt till med!” Sade Fortunata.

Som var en fantastisk kollega. Hennes första anställning hos UNHCR – och blev ihopföst med mig. Och vi hade roligt efter vägarna. Trots att jag vinkade till barnen. Hon hamnade sedan i Afghanistan och jag är säker på att hon hamnade i situationer där folk efteråt sade -”Vad ville hon?

Avskärmad

Men äntligen en EU-byråkrat som föreslog ett promenadmöte istället för att stirra in i en skärm. Halvvägs från varsin skärm. Ixelles och Yser. Så det blir den Kungliga Parken. Parc Royal. Det är uppförsbacke dit och nerförsbacke hem. Bra så. Assistenten får följa med. Han vilar under parkbänken medan vi pratar civilsamhällets krympande utrymme, den nya EU budgeten och varför kärnstöd till organisationer vore så mycket bättre än projektstöd. Det är fler hundar än människor i parken (en människa har tre hundar).

Det är en folktom stad. Hemarbete råder. Eller så har familjerna flytt – det är påsklov. Denna vecka och nästa.

Arbetsdagen blir så mycket bättre. Mer energi. Mindre skärm. Detta ska hädanefter bli min melodi. En parkpromenad istället för skärmmöten. Om mötesmänniskan finns i närheten.

Damerna och herrarna i damkläder har kommit tillbaka till gatuhörnen. Det östeuropeiska gatuhörnet har blivit latinamerikanskt för vid det latinamerikanska gatuhörnet pågår gatuarbete. Prostitution är förbjudet under pandemin, men det struntar den rumänskregistrerade BMWn i där han sitter och bevakar sina damer.

Men vi får fri väg. När assistenten kommer flåsandes är det som Moses som delar Röda Havet. Damerna far åt alla håll de kan under tystnad men med en bevakande blick på assistenten. Men bordellhotellen är stängda. Var går de med kunderna? På dagarna vet jag inte. Men på kvällarna då får parken där vi tar morgonvandringen fungera som tjänstgörande bordellhotell.

Vi ser spåren.

Allteftersom pandemin fortsätter – så ökar de tillfälliga arbetena. Till och med skateboardaren som först blev utskälld av assistenten och sedan blev den bästa vännen . “The most beautiful dog in Brussels!!” – har blivit cykelbud. Restaurangen där han arbetade har stängt. Gatuhörnet med alla som vill arbeta extra som bärare på stora marknaden har tredubblat sina tillfällighetsarbetare. Afrika på södra sidan korsningen. ÖstEuropa på norra sidan. De två hörnen med prostituerade har blivit 5 hörn. I denna folktomma stad. Tillfällighetsarbete som överlevnad.

På morgnarna möter vi de fyra amerikanska ungdomarna vilt pladdrandes på väg med sin kärra med smörgåsar och termosryggsäckar med kaffe. På väg mot tillfälligheterna. Kaffe? Jag tror inte att den afrikanska sidan av korsningen gillar kaffe. Det är min erfarenhet från de 4 länder i Afrika jag har bott i – det dricks väldigt lite kaffe. Det är thé med mjölk. Eller mjölk med thé och 4-5 skedar socker.

De går inte till de prostituerades gatuhörn – utan till männen. Det är män som söker tillfällighetsarbete. De som vill arbeta på stora marknaden. Damerna i gatuhörnen får inget kaffe och smörgåsar. De är ensamma. I väntan på sällskap.

De papperslösa har bosatt sig i Église Saint Jean Baptiste au Béguinage. Kyrkan med de märkliga konstutställningarna. Där är det folk på kvällarna. De har sällskap. Men jag vet inte om kampanjen är lyckad. Dag efter dag har de “ockuperat” kyrkan. Stillestånd råder. Men jag hoppas de får kaffe och smörgåsar.

Det är en stad som väntar. En domstol har förklarat att alla Covid-19restriktioner inte har laglig grund. Bort med dom inom 30 dagar. Domen lär överklagas – men visar på hur lagstiftningen kring lockdowns inte har funnits på plats. Belgien använde en gammal lagstiftning som inte riktigt hade tänkt sig denna situation. Sverige spikade en ny lagstiftning för att kunna agera. Bråttom här. Väntan där. Lockdown här. Rekommendationer där. Ändå är det dubbelt så många i intensivvård här än där. Dubbelt så många döda här än där.

I övrigt råder väntan.

Längtan efter den rätta frågan ….

.

30 minuter med partisekreterare Jomshof. Tv – skärm. Efter de 30 minutrarna beklagar sig Jomshof. Frågor om ungersk inrikespolitik. Vad har han med det att göra?

Han vet mycket väl vad han har med Ungern att göra. Men han vet att SD-svansen behöver matas. Matas med tankar om att media inte ställer de rätta frågorna. Och svansen reagerar – “Varför fick han inte frågor om invandring??”

en av många ilskna konspirationstweets från svansen

SVT 30 minuter

Under tiden har veckans snackis i Sverige varit Löfvens varning för hotet mot demokratin om man samarbetar med Sverigedemokraterna, men också Liberalernas vånda för om man kan stödja en M – KD regering om de lutar sig mot Sverigedemokraternas stöd.

Och vem kan reda ut detta bättre än partisekreteraren?

Som tyckte sig få fel frågor,

Medan diskussionen råder om regeringsbildningar efter nästa val – så vill Sverigedemokraterna prata om det de helst vill prata om. Och sin vana trogen så har de inte sagt det de har sagt.

Den som reagerar bäst på det är Maria Leissner i gårdagens Studio Ett.

på med ljudet.

*******

I övrigt – nu stänger Belgien men inte riktigt. De icke-essentiella butikerna får vara öppna men man får bara gå in efter att ha bokat tid. Man får umgås 4 personer utomhus. (Det har varit 10 hitintills). Man blir långhårig igen. Frisersalongerna stänger.

4 veckor av vänta och se om siffrorna dalar.

Väntrum.

Bland tomtar och troll

-”Vi diskuterar medias bevakning av Covid-19” skriver en Mewasian på Twitter.

Så i helvete heller.

Från MEWAS2.0 på Facebook

När de diskuterar påsken och Löfvens uppmaning att ta det lugnt – även för påskkärringar – så startar diskussionen om ”easter witches” and ”easter bitches” och en av administratörerna klistrar in ett foto på Agnes Wold.

En av administratörerna … som är till för att bena och filea och rensa och se till att Facebooksidan är anständig och håller sig till ett schysst diskussionsklimat.

En av administratörerna.

Om det hade varit en medlem utan ansvar så hade man kunnat skylla på bristande omdöme men en administratör. Det säger allt om konspirationsgruppen MEWAS.

Som lockar till sig oroliga människor – de som är livrädda för Covid-19 och läser allt de kan komma över om viruset. Och kliver in i ett getingbo av hat.

Att diskutera åtgärder mot pandemin. Ja för fan – kör för det. Gör det. Men kliva in i ett getingbo av hat.

Läser detta inlägg av grundaren. Om och om igen.

Tack Twitter

Ett inlägg som lades in i den dolda Facebookgruppen MEWAS – innan Sveriges Radio avslöjade dem.

”Massmördare” ”Tegnele” och invektiven fortsätter. Inlägg efter inlägg.

”Nej – vi diskuterar media i gruppen” skriver en av medlemmarna.

Vakna.

Året som gick … och alla andra dagar

Alla dessa dagar som kom och gick – inte visste jag att de var livet” skrev den allra första chef jag nånsin haft på sitt tackkort när hon gick i pension. Det är länge sen. De orden har fastnat. Mest för att jag tänkt att det var någon sorts besvikelse över livet. Eller så var det inte det. Det kanske var en tidig mindfullness känsla hon ville sprida. Kanske hon såg alla dagar som något att ta vara på var och en för sig. Jag vet inte. Men tackkortet har fastnat.

Jag anar att grunden till den korta dikten av Stig Johansson är det första. En besvikelse – eftersom kortdikten heter Förlusten. Men det är bara som jag anar.

Ser jag på min första chefs liv så ser jag ett liv. Inte en massa dagar som staplas på hög. Hon hade ett sätt att dra undan mattan under ens fötter – ett bra sätt. En skärpning och ett ta-tag -i- saker och ting istället för att fundera ett varv till.

Som när jag försökte separera ihopkletade overheadplastblad med lite darrande fingrar för på de första två raderna satt det vitrockar. Resten av salen var knökfull – men doktorerna längst fram. Jag skulle presentera ett åtgärdsprogram omkring kommunens och landstingets gemensamma ansvar för gravida missbrukare. Jag var 24 år och detta var långt innan powerpointens tid där ett av nerver darrande finger inte märktes på den projicerade duken. Men med overhead-apparat minsann. Där kommer ett darrande plastblad på väg mot ljuset och darret förstärks på den vita duken.

Men då lutar hon sig fram mot mig och viskar – “Tänk dig alla i publiken nakna!” Och så log hon nöjt, för det var väl vad hon gjorde själv. Och publiken blev en intressant skara och fingrarna slutade darra och det blev väldigt roligt att göra den presentationen. Och sedan dess har jag tänkt så inför varje publik. Jag har sett massor av nakna personer under mina presentationer under alla år som har gått.

Tyvärr lite svårare nu i Zoom-tider.

En annan dag klev jag in på hennes rum med ett bryderi. En familj jag hade besökt hade väldigt mycket kopparpynt på väggarna och på borden – alldeles för mycket. Detta i en period med väldigt många sommarstugeinbrott. Jag hade inte hunnit avsluta göra i – “Vad tycker du jag ska göra?” innan mattan rycktes undan mina fötter och hennes pekfinger trillade runt på bordstelefonens nummerskiva och när hon fick svar så sade hon “-Jag har en här som vill prata med dig!” och räckte över luren till mig och där hummade den lokale polischefen.

Hon bjöd teamet på middag och dagen efter fick alla veta hur mycket de skulle betala. Jag kom på henne i köket med en tratt i handen och ett billigt rödvin i den andra – hällandes över vinet i en flaska med dyrare etikett. -“De har ju druckit varsitt glas så de kommer inte att märka skillnad!”

Jag kom att tänka på henne idag när Facebook trängde sig på och påminde om hur det såg ut för ett år sedan. Stängda butiker. Utgång bara om man hade giltigt skäl. Människor bakom fönsterrutor. Tittandes ut på de som hade tillstånd att gå ut. Då var vi fortfarande få hundägare i kvarteret. Det var då. Nu är det hundinflation.

Ett år som känns som ett väldigt långt år. Dagarna som staplat upp året har varit likadana. Skärmen mellan 0830-1700. Tre vandringar med hunden. Vandringarna har blivit allt snävare. De två närmaste parkerna. Ibland upp efter kanalen. Ibland.

Tidigare gick jag och assistenten på restaurang 2-3 kvällar i veckan. Nu kommer en låda från Hello Fresh kl 1315 varje söndag med 5 middagar och 5 luncher. Det gör att det räcker att gå till mataffären 1 gång/veckan istället för 3-4 gånger innan pandemin. Livet krymper.

Men till skillnad från chefens pensionstackkort så handlar det inte om dagar som staplas. Det är en annan sorts liv. Jag har glömt resväskans låskombination. Den har inte gapat öppen och bett om att bli matad med kläder på över ett år. Och jag med all min reslust innan. Reslusten som jag skulle visa upp sade SJ 1993 när jag flyttade tillbaka till Sverige efter 3 år i Mexiko.

Centralen.

-“En enkel biljett till Fagersta, tack

-“Har du reslust?”

Märklig fråga. Inte visste jag att “reslust” var ett rabattkort hos SJ. Men det är väl så att SJ kör nån sorts Janne Karlsson grej som SAS – le och var lycklig och res.

-“Jo vi kan väl säga att jag har reslust!

-“Visa upp den!”

-“??????”

Jag hade alltså inte reslust.

Men det var inte den sortens reslust jag hade. Den reslusten är borta. Födelsen till reslusten var att bo i städer som Nairobi eller Juba eller Luanda. Städer som man måste lämna för att kunna återvända. Gator att gå på. Vatten att dricka ur en kran. Det kan jag göra i Bryssel. Inget behov av reslusteri.

Det är och blir ett nytt liv. Mer här än där. Hundvakten hör av sig med jämna mellanrum och vill höra om jag ska resa. Det ska jag inte. Jag gör honom arbetslös. Jag sitter still. Och längtar inte till flygplatsen. Livet som stillasittare i ett snävt kvarter. Jag har det bra.

Bjälken i ögat

Vi granskar – du hänger ut

Så har det låtit de senaste dagarna.

Trots att det är samma metod som MEWAS använder – som jag använder. De granskar svenska staten. Jag granskar dem – men det blir “uthängning“. Granskarna som protesterar mot att bli granskade.

Idag studerar jag “granskningen” av Agnes Wold. Granskningen som inte handlar om sakfrågor utan om person.

Det började med att Aftonbladet utsåg – efter en omröstning – Agnes Wold till årets kvinna. 8 mars. Bra val. Tyckte många. Inte MEWAS på Twitter. Definitivt inte.

Agnes Wold. Hon som ger goda råd. Som har en avslappnad klok stil. Hon som är omtyckt. Självklart ska hon utses till Årets Kvinna.

Det föll inte i god jordmån. En av MEWAS administratörer på Facebook blev uppbragt och letade raskt upp nåt att brännmärka Wold med.

Har hon det? Jo. Det har hon så jag spårar vidare vad Wold bygger den uppgiften på … och hamnar på Harward Medical School. De verkar också vara “stupid”. Men inte. De tänker som Wold men bara Wold är “stupid”

https://www.health.harvard.edu/blog/study-no-connection-between-drinking-alcohol-early-in-pregnancy-and-birth-problems-201309106667

Det Wold säger – säger också Harvard (tack granskaren i Jakobsberg med det nya köket som rättade min felstavning)- så jag anar att det är den sammanställning av forskning som Wold hänvisar till.

Men det bet inte. Tvärtom.

Och där tog dialogen slut. En blockering. Efter att ha taggat min arbetsgivare (som redan följer mig på Twitter)

Och så kom tankarna.

Varför är MEWAS så ilskna på Agnes Wold – men inte på Harvard Medical School som säger samma sak som Wold? I den enklaste av världar vore det för att man litar på sin doktor från Harvard (som dock förmodligen inte var den som skrev artikeln som sammanställde forskningen) men inte på Wold. Vad särskiljer Wold? Är det för hennes raka rejäla råd som hon uppdaterar allteftersom ny kunskap kommer?

Jo. Där klämmer skon. Hon ger råd som inte passar MEWAS. Då spelar det ingen roll om Harvard Medical School säger samma sak. Det är Wold det är fel på. Harvard felar inte.

USA felar inte. Heller. I en intervju i Svenska Dagbladet svarar MEWAS-administratören att Sverige inte ska jämföra sig med USA;-) Jag antar att det är Norge och Finland som Sverige ska jämföras med. Bara länder som passar MEWAS manuskript.

Och så här ser det ut i diskussion efter diskussion som MEWAS driver. Finn människan att attackera – analysera inte ämnet. Granska inte ämnet. Gå på person. Inte på ämnet. Ett exempel;

  1. Reportrar utan Gränser tittade häpet på de e-mail som MEWAS skickade där man ville att svensk pressfrihet skulle nergraderas för att staten ger 700 miljoner SEK i pressstöd. Ett presstöd som kom till för att inte enskilda mediehus skulle dominera marknaden. Men i MEWAS värld blir presstödet en muta för att media ska lyda staten. Hurpp…. SvD lyda staten? Jösses. Men för MEWAS så är stödet en misstänkt muta. Och möjligen en del av en stor konspiration? 😉

Återigen. Här granskas inte ämnet. Här konspireras det utifrån tankar om människors dolda syften. Istället för att med en enkel googling leta efter grunderna för presstöd så harvar man vidare i en konspiration. Karin Bojs har tydligen skrivit en artikel som inte passade MEWAS tankevärld.

Och det sås en misstanke om manipulerat World Press Freedom som indexet heter (och inget annat). Här påstår MEWAS-grundaren att indexet for 2019 släpptes först i slutet av året. En 5-sekunders googling visade att den släpptes under våren 2020. Varför skulle annars denna indiska website i juli 2020 kommentera 2019 års index-rapport?

Och det hamnar ju inte om oförmåga att hitta svar på frågor. Det handlar om viljan att svartmåla och misstänkliggöra allt som inte går i deras riktning.

Dåligt påverkansarbete. Att vara trovärdig innebär att ens argument bottnar i rejäla analyser – inte i att “skjuta budbäraren”. Med den taktiken kommer man bara långt inom grupper som älskar konspirationer.

Välkommen in!

Välkommen in till en “polite discussion”. Vi får se vad det blev av det.

Men vi börjar något tidigare. Den tidigare dolda – privata – Facebookgruppen MEWAS som ägnar sig åt kritik av Sveriges pandemi-strategi – har klivit ut ur källarskrubben. Fortfarande granskande för fulla muggar allt som sägs från svenska myndigheters håll.

Bra så.

Men även granskaren ska bli granskad. Det gjorde jag igår.

Och efter en inledande upprördhet blev jag granskad själv.

Och självklart ska jag bli granskad. Det är en självklarhet i en debatt. Vem är typen som granskar? Varsågod! Dock är jag lite besviken att de inte hittade min Instagram med alla matbilder.

Så hur granskar MEWAS som påstår sig inte hata. Inte hota. Gruppen där flera medlemmar lämnat Sverige för att de “blir tystade, hotade, utlämnade“. En offerkofta med hullingar. Varsågod och följ gruppen;

Det började med protester mot att de offentliga inläggen citerades under gårdagen- men med den sedvanliga MEWASianska kullerbyttan;

Så protesten mot att “hänga ut” gäller andra – inte den tidigare dolda Facebookgruppen.

Och det visade sig sen att inbjudan till “polite discussion” var ….. inte så allvarligt menat.

Nu är de flesta inläggen från gruppen skrivna en sen fredagkväll – och jag kan ana att det kanske förekom en del bag-in-boxande.

Så vem konstaterar de att jag är?

Småfet. Saftig.

Gammal.

En tro att alla hamnar på sjukhus för Covid-19 förr eller senare?

Tittar upp mot taket. Nej . Det är betong och ingen sten.

Och där kom det. GBD. Great Barrington Declaration. Brännmärket. Men hon har inte bekymrat sig om att söka efter mitt namn på deklarationen.

Och så delas det med sig av sina fantasier. Oversharing.

Patetisk är jag också. Och dålig granskning. Skulle inte jag ha bloggat om mat? Vafalls?

Letar fortfarande efter en tillstymmelse till en “polite discussion”

Efter att ha konstaterat att jag är småfet, saftig, gammal, patetisk och bor under en sten så är det dags för mer grävande.

Mina boendeorter. Mitt arbete. Normalt brukar en “polite discussion” inledas med “Hej. Hur mår du?” Men inte i MEWAS…

Nej där är principen förföra eller försöka förgöra. Ingendera fungerar bra.

Så var det med inbjudan till “polite discussion“. Detta i en öppen grupp på Facebook. Hur såg det egentligen ut i den dolda gruppen?

Men lite omsorg visar en av administratörerna ;

Jag kan inte förlåta mig själv att jag raskt associerar.

Eller jo. Det kan jag. Det är mitt i allt elände också en hel del humor.

Jag kan ändå gilla samhörigheten i MEWAS-gruppen. De stödjer varandra. En yttre fiende kan fungera som extra klister för gruppen.

Jag står gärna till tjänst.

Fantasifoster i hysterins tjänst

Att bevaka och granska media är bra. Att anklaga media för att undanhålla och sålla bort information kräver bevisföring. Att samtidigt i sina anklagelser själv sålla bort information som inte passar är rent bedrägligt. Här är ett exempel på hur det sker;

MEWAS  & Bulletin

När en granskare inte granskar sig själv.

Eller sållandet av information så det passar ens eget scenario.

Eller om det ser ut så här på öppna MEWAS2.0 på Facebook – hur såg det egentligen ut i den dolda gruppen.

En granskning av hur MEWAS bygger upp en hysterisk ton på… inget.

Det började med ett meddelande för 17 timmar sedan

Chefredaktören Arpi hade beslutat att man ska skilja på News&Views. En krönikör ska inte bevaka nyheter – för det är en sammanblandning av roller och kan sätta nyhetsbevakningen i problem. Och där hade historien kunnat sluta. Om inte MEWAS behövde något att trissa upp folk med.

Det tog inte många minuter innan konspirationsteorin satte fart. Inspirerat av Barbro i Borås.

Två timmar senare gjordes ett inbromsningsförsök av en kommentarist som följer nyheterna – även icke-covid nyheterna

Diskussion om Bulletin och FHM finns i 2 trådar på MEWAS 2.0

Där fastslås att detta handlar om svensk censur

MEWAS grundaren kliver in och ser att svensk demokrati rasar. Han har uppenbarligen läst meddelandet från Benjamin Kalischer Wellander – för det är med den tråden startar. Men tankarna skenar.

Det görs några försök att döda konspirationen.

De tappra försöken fortsätter

Det hjälper inte. MEWAS grundaren  fortsätter elda på. Det handlar om svensk demokrati I förfall. Inte om en chefredaktörs beslut att sära på opinion och nyheter.

Och avslutar med att detta måste ut på Twitter

Så gör man när man kokar soppa på en spik. Så gör man när man väljer och vrakar bland den information man har tillgänglig. Inte minst struntar man totalt  i vad personen allt handlar om berättar. Denna metod är stommen i den kritik som MEWAs riktat mot svensk media. En metod de anammar själva. Som att kasta en bumerang och få tillbaka den i skallen. Som att gräva en grop och falla själv däri. Och fortsätta gräva allt djupare.

Den sanna storyn passade inte in i den stora konspirationen. 

Och om detta togs upp på Twitter som Mewasgrundaren skriver – vet jag inte. Han som klagar på att ”bli tystad” – har blockerat mig 😉

Kommer Sverige att hamna i krig med Portugal?

Jag hade sedan länge slutat tro att det fanns en fara för krig.

Jag var 5 eller 6 år. Kastrull i handen. På väg nerför källartrappan för att hämta potatis. Order från högre ort. Mamma. Radion stod på i köket. Nyheter. “Diplomatisk kris“. “Sverige. Portugal

Jaha. Tänkte jag. Då blir det krig. Ett barn som tog ansvar för världen. Eller som oroade sig för allt.

Jag tror sedan en massa år inte på att det blir krig mellan Sverige och Portugal. Människan tar in ny kunskap. Även jag som året innan hade misstänkt att jag nog egentligen var en robot.

(Kort versionen – “Mamma varför har jag ett ärr här?” – pekar på bröstkorgen – “Det vet jag inte.”. Aha. Hon får inte berätta om när de bytte batterier på mig. Tänkte jag. Ett barn med fantasi . Vild fantasi.).

Tillbaka till den nya kunskapen. Det var lättare förr – att få förståelse för att man utvecklas. Att det jag sade då var då och det jag säger nu beror på att jag ändrat uppfattning och skaffat ny kunskap. Då kunde andra inte gräva fram vad man sade 4 juli 1961. Det fanns bara i folks minnen. Men allt blev annorlunda när våra tankar hamnade i sökmotorns letande.

Då kan man se att Agnes Wold 4e juli 2020 uttryckte följande;

Men man kan också se 5 december 2020 (försåvitt inte ens Google sökmaskin placerades i lockdown 5 juli 2020)

https://www.expressen.se/nyheter/stall-dina-coronafragor-till-agnes-wold-kq4pw/

Ny kunskap. Nya ställningstaganden. Ny information.

Men likväl dyker det upp minst en gång om dagen i mitt Twitterflöde från en i MEWASSvansen .-” Ja men hon sade ju att barn inte blir sjuka!!!!

Ja- Och jag trodde en gång att Sverige och Portugal skulle hamna i krig med varandra.

Lena Einhorn förklarar i Kristianstadsbladet

Människor föreställer sig att de tror på det de väljer att tro på. Men så är det inte. Vi tror mestadels på det vi har behov av att tro på.

Det var nog inte menat som en pudel utan som en anklagelse mot Folkhälsomyndigheten – men det måste väl gälla alla inklusive henne och de andra 21? Vi tror det vi har behov av att tro på.

Vi vill stärka vår tro med bevis. Selektivt sökande på Google. Aha. Wold sade så 4 juli 2020. Det där är nog inhugget i stentavlor! I got her!

Nyfikenhet- adjö! Syndabock – hej!

I övermorgon blir det ett år av hel eller delvis lockdown i Belgien. Jag har inte suttit i en bil på ett helt år. Jag har inte varit på en flygplats på 13 månader. Inte klivit på ett tåg på ett år. Åkt tunnelbana kanske 15 gånger på ett år. Men jag har gått mil efter mil efter mil. Jag har haft 3 besökare i bostaden på ett helt år. Fönsterreparatören. Gasinspektören. Ventilationsreparatören. That’s it. Året på sparlåga.

Jag funderar på varför jag inte är arg på någon för detta. Visst muttrar jag på alla de näsor som sticker upp ovanför ansiktsmaskerna. Regelverket i Belgien. Jo – jag dyrkar detaljrikedomen i vad man får göra och inte göra. Som att man fick som ensamstående krama 2 andra utvalda under julen men bara 1 under nyår. Att man fram till i förra veckan fick ha 4 besökare i sin trädgård om trädgården var på framsidan av huset – men bara en av dom fick låna din toalett. Nu är det fritt fram att gå genom huset för att komma till trädgården om den ligger på baksidan – och alla 4 får gå på toaletten. Men på med mask när man spolar!

Men tillbaka till Wold. Varför upprepa vad hon sade i juli men “missa” vad hon sade i december? För att det inte passar det man har behov att tro på? Jag tror det är så. De som nu kallar sig MEWAS2.0 och har klivit fram ur det dolda använder denna metod. Leta upp något gammalt citat. Spika upp det. Stänga av sin sökmotor. Motståndsrörelse.

Motstånd mot att skaffa sig uppdaterad information.

Och varför detta? Jag tror det handlar om behovet av att ha en syndabock. Någon att skylla på. Någon att rikta sin ilska mot. Och det verkar som om de är de tålmodiga. De lugna. De sakliga som blir måltavlor. Wold. Tegnell. Carlsson. Giesecke. Löfven. De som tar sig tid att förklara. De som inte brusar upp får “resistance-folket” att brusa upp.

Jag tänker på den äldre damen på Skogsvägen i Fagersta. Hon ringde mig när jag arbetade som flyktingsamordnare. 1987. Långt efter att jag hade slutat tro att jag var en robot eller att Sverige och Portugal skulle hamna i krig.

-“Du måste göra något! Den där invandraren för sånt oväsen! Han måste tystna.”

-“Jag kommer över.

Det var bara några kvarter bort från kontoret på Norbergsvägen 19. Det märkliga var att det inte fanns någon med utländskt namn i hennes trappuppgång eller trappuppgångarna bredvid.

Men hon bjöd på kaffe och hembakt. Det var tyst och stilla i lägenheten.

-“När är oväsendet?

-“Hela tiden!

-“Men jag har tittat i trappuppgångarna – det finns ingen namnskylt med utländskt namn här i huset. Det närmaste jag vet är huset tvärs över gatan – där bor en flykting (detta var på den tiden när kommunen hade tagit emot de första flyktingarna så jag visste alla adresser på min vänstra hands lillfinger).

-“Det måste vara han!”

-“Men det är ju minst 50 meter bort?”

Vi kom inte vidare. Men när jag skulle gå – såg jag i hallen en liten resväska.

-“Ska du resa bort?”

-“Nehej. Jag reser ingenstans. Den där väskan står där färdigpackad med lite kläder så jag är beredd om jag har sån tur så jag får åka till sjukhuset.”

????

-“Jag är ju så ensam

Och det var där skon klämde. Ensam vid köksbordet. Hon behövde något eller någon att vara arg på. 1987. Hade det varit 2021 så hade nog Agnes Wold varit måltavlan.

-“Jag ska måla hela världen, lilla mamma….

…..men jag har ju bara svart och vitt på min palett!”

Det handlar om att ställa sig rätt. För eller emot. Men det är mest emot från de som målar världen med svart och vit färg. Det tog ett tag att förstå.

Det började med -“Har du skrivit på GBD?”

Jag tror mig ha koll på saker och ting. 3 pallplatser i Svenska Kyrkan i Bryssels frågesport minsann. Så fråga mig om omvärlden och jag svarar. Men nu blev jag mållös. “GBD” …. menar människan GHB och stavade fel? Men det kan man ju inte skriva på. Det är ju en drog. Så det var bara att googla.

Aha. Great Barrington Declaration. Ett upprop om att skydda de svagaste och under tiden ha ett öppet samhälle tills det finns vaccin mot Covid-19. Att de allra flesta klarar sig med en förkylningsliknande period. Tänkvärt. Problemet som jag ser med den metoden är att bland alla de som man tycker är starka nog att klara av en coronainfektion – så finns de som inte gör det fast man tror att de skulle göra det.

Och vill man inte skriva på den deklarationen så är det ZeroCovid som verkar gälla. Stäng ner. Stäng ner. Stäng ner. En tro om att viruset kan elimineras genom en total nerstängning.

Jaha. Och så ska man välja.

Jag väljer att tro på Charlotte Rampling.

Charlotte Rampling i DNA

Ingen vet exakt vad som fungerar bäst. Det gäller att söka sig fram. Ändra metod allteftersom ny kunskap kommer fram. Men för att vilken metod som helst ska fungera så behövs medvetna människor som vet vilket ansvar de ska ta och konsekvenserna av deras handlingar. Informerade människor. Tänkande människor.

Ett regelverk som det bryts emot är ett svagt regelverk.

Belgien med partiell lockdown men med 185 000 brott mot regelverket (mitten av februari). Vad skulle en nerstängning hjälpa när så många söker vägar ut ur den? En effekt av nerstångningar ( ja det är rättstavat – nerstångning är mer rätt ord än nerstängning) är att alltfler arbetslösa söker sig ut på gatan för tillfälliga arbeten. De som vill ha tillfälliga jobb som lastare/bärare på stora grossistmarknaden står i stora klungor vid Dixmudekorsningen. De blir allt fler. Deliveroo, UberEats cyklisterna snirklar fram med mat från de för kunder stängda restaurangerna. Demonstrationer – ja. Men inte emot 5G eller vaccin som stollarna i Stockholm – utan emot den fattigdom som så många drabbats av i nerstängningarnas spår. I första hand lever människan av bröd – i andra hand av ideologi.

Men sen tänker jag på bristen på sökande – och övertygelsen om att ha funnit sanningen. Inte hos de som resonerar. De som lär sig och lyssnar och agerar. De som nyfiket följer myndigheternas presskonferenser. De som läser artiklar och tänker – “Jaha. så kan det ju vara..”

Utan hos de som inte vill ha sin världsbild rubbad. Eeva Kilpi når inte fram till dem;

I Sverige finns inga restriktioner! I Sverige tystas de som protesterar. I Sverige o s v ..” skriver de från Nya Zeeland, SydAfrika, Peru, Irland, Danmark, Portugal, Åland, Borås.

Klar “sanning” om hur det är i Sverige. Tror de. Petar man i “sanningen” blir det oväsen.

Särskilt har denna databas lett till – inte rubbande av existensen -utan fastspikande av bägge fötterna i en piedestal märkt MEWAS. (grupp på Facebook och Twitter som ägnar sig åt #FinnFemFel under oväsen)

Sverige tar till restriktioner. Det vet alla som vistas i Sverige och som har ögonen och öronen öppna och låter sin tillvaro rubbas och som har fler färger än svart och vitt på sin palett. Ändå finns de det som hävdar att Sverigen inte tagit till några åtgärder alls och de som protesterar mot det “blir tystade“.

Bild från databasen som rubbar MEWAS folkets tillvaro

När jag då visar på denna databas till de som hävdar att Sverige inte tar till några åtgärder -och tyster de som protesterar …. så…… blir jag tystad. Den ena hjärnhalvan vet inte vad den andra gör.

MEWASkörden

Det är ok. Då har nåt rubbat deras balans. Piedestalen skakade till. Jag når inte fram. Men jag stör. Men blir inte välkomnad.

Men vad är det som får dem att inte vara nyfikna? Inte ta reda på hur det är – utan nicka instämmande när det “hemska tillståndet” i Sverige beskrivs?

Tillit. Eller brist på tillit.

Lita på andra människor. Lita på den information som myndigheter ger. Tro gott om människan. Ställa fråga istället för att anklaga. Ge förslag. Resonera. Jaha – du tycker inte som jag men jag är beredd att lyssna.

https://ourworldindata.org/trust

Sverige är ett av de länder med högst nivå av tillit till andra. Kan detta vara något som de protesterande invandrade inom MEWAS-sekten inte märker? Att inte lita på andra, utom på sina jasägande ryggdunkare – är en förvirrande tillvaro. Vi mot dom. Vi sluter oss samman.

En dimma. En seglats utan mål. Människor behöver uppmuntran – men också motstånd – för att utvecklas.

Jag tror det var Docenterna som sjöng – “Den som ständigt vandrar i dimman behöver ingen kompass“. Jag antar att det var Seneca som inspirerade med sitt “Ingen vind är gynnsam för den som inte vet mot vilken hamn han seglar“.

Så nej. Jag har inte skrivit på GHB och definitivt inte ZeroCoviddeklarationer. Jag lyder Charlotte Rampling. Kommer hon med en deklaration så skriver jag på den. Den deklarationen skulle inte skildra världen i svart och vitt.