Det är värme över Själland. Det går knappt att gå ut. Jag och Wilma ställer in lunchpromenaden. Vi letar istället upp det svalaste stället i det 29C -gradiga huset.

Wilma gör det bättre än jag.

Så Netflix i väntan på att potatisen ska koka klart (det blir lök -sill och gravad lax).

Och Netflix. En fransk film. ”Ända till slutet”.

Och där hamnar jag i det där med mammor som är beredda att gå över alla gränser för att rädda sitt barn. I filmer. Vad gör det med mammor vars barn behöver räddas?

Sally Fields – syndromet. Raseriet möter paniken när hon ska rädda sitt barn från Iran i filmversionen av Betty Mahmoods bok – ”Inte utan min dotter”.

En bok som kom i min brevlåda eftersom jag var medlem i Bonniers Bokklubb. Boken hamnade i återvinningen när jag kom till raden ; ”Han luktade illa. Ovanligt illa för att vara en iranier”.

Boken blev aldrig färdigläst. Men jag såg filmen, Med en Sally Fields som totalt tappat charmen från Norma Rae.

Norma Rae som gett mig så mycket hjälp i livet. När jag tvekat i relationer så har jag kört med Norma Rae’s replik när hon möter polisen fast hon är kär i fackföreningskämpen; ’ ”Kiss me and if that feels ok then i guess its ok”

Det har i alla fall fått relationer att fungera i några veckor.

Men sen blev hon hysterisk i ”Inte utan min dotter”. Och rasistisk, Jag är glad att hon blev kompis med en bläckfisk i den senaste filmen. Där slutade hon vara hysterisk.

Men mödrar som blir mörkare mördare när deras barn är döende på sjukhus?

I filmvärlden.

När de ser sjukhuspersonalen som motståndare. Som försöker hindra överlevnad. Som i filmen jag ser nu. Pistoler är dragna. Insatsstyrkor på plats.

Men i verkliga livet. En vår var jag praktikant och en sommar var jag vikarierande kurator på ett universitetssjukhus barnavdelningar.

Medicinavdelningen blev ett andra hem. Mest för barnneurologen Ingrid Gamstorp. Hon hade förmågan att samarbeta med föräldrarna. Att visa vägen. Att förklara det svåra. Ingen förälder skulle ha agerat som i den franska filmen. Hon fann samarbete. En av de absolut finaste människor jag mött.

Annat var det på barnkirurgin.

Ett barn föddes som hermafrodit. Bägge könen. Kirurgen – ”Var lyckliga ni föräldrar – ni kan välja kön på ert barn. Men väljer ni pojke så blir det synd om han i skolduschen.”

En kirurg som såg en operation och inte en familj med ett barn.

Som praktikant ville jag lära mig mycket. På med mask och kirurgiutförsel. Jag skulle följa en operation på ett barn som fötts utan urinledare. Urinblåsan var skimrande vitrosa. Oförstörd. Dit skulle urinledaren inopereras. Jag tog två steg bakåt – ser bakom skärmen över barnets hals. Där låg en baby på 4 månader. Jag blev utburen från operationsssalen. Avsvimmad.

Barnet överlevde och kunde kissa. Jag – sneda leeenden på avdelningen dagen efter. Men jag tänkte att jag är människa – och inte kirurg-material.

Men på medicinavdelningen – där var leendena hjärtliga. Mamman vars barn överlevt leukemi och ville tacka personalen med en sockerkaka. Och när ansiktsdragen såg märkliga ut runt fikabordet – skyndade hon sig att förklara – ”Jag var så glad så jag missade att diska ur bakformen efter att ha gjort en Janssons frestelse – så smakar sockerkakan ansjovis så glöm det!”

Vi glömde det och jag minns den sprudlande glada mamman från norra Uppland.

Och tillbaka till Ingrid Gamstorp. Hon berättade att hugsittande kunde skada nerver. Det mindes jag när en vacker kvinna satte sig på huk vid mitt bord på Café Blanche i Västerås något år senare och jag. Berättande om nerver i kläm vid huksittande och vi blev ett par fram till det att Olof Palme blev mördad. Och 5 år senare möttes vi när jag skulle köpa moskitnät för min Mexicoflytt och hon satt inte på huk längre så hon kom och hälsade på och we had the fun of our lives tills vi skulle hoppa över två svenskor vid en pool. Men det är ett annat blogginlägg.

Det var balansen mellan livet och döden den våren och sommaren i slutet av 70-talet som gett mig mest minnen. Som de dagar jag sjukskrev mig för att kunna hinna läsa ut alla 3 böckerna i Sagan om Ringen. Om tvättstugan som hörde till studentlägenheten (Rackarbergsgatan) där man fick med en spak vrida fram och tillbaka på tvättmaskinen för att plaggen inte skulle bilda en lång korv.

Om studentkamraten som tyckte man skulle kramas för att det känns skönt.

Jag förstod inte vad han menade.

Om trepartsdramat med elevkårsordföranden och hans flickvän.

Jag var ung och oskyldig. Och förstod inte vilka draman jag dragits in i.

Tillbaka till mödrarna som blir mördare.

Det är bara några bokstäver som gör skillnaden.

Det är filmhelvetet som försöker skapa dessa hjältinnor. I verkligheten på avdelning 95 A och B så kom de inte med pistoler utan med sockerkaka som smakade ansjovis. För där fanns inga byråkrater. Där fanns hjältinnor som Ingrid Gamstorp.