Stilettos and broken bottles….

På dagen. Skrikande barn. Bolljagande hundar. Ibland ett picnic-gäng. Sol. Grönt gräs. Stilla vindars sus.

Men på natten. Då händer något. Vi vet inte riktigt vad. Men vi ser spåren.

Morgonvandring. Tidig söndag morgon. Folktomt. Men så kommer två män springande. Inte sådär Vi-måste-hinna-med-spårvagnen spring. Utan Vi-måste-undan-fort.

Sedan börjar vi gå på tå. I zickzack. Krossade ölflaskor. Fler än vanligt. Avspärrningsband som polisen knutit runt den stiliga mattlackade Audin. Bilen som får mig att tänka på James Bond-filmer. Den ser oskadd ut. Avspärrningsband längre fram. Fler band. Runt ett träd som det ligger fler krossade ölflaskor vid. Två män som ser spaka ut. En polisbil där det antecknas för fulla muggar.

Så krossade flaskor. Springande män. Poliser. Avspärrningar. Ingen aning vad som hänt men parken som på dagtid är en oas beter sig annorlunda på natten.

Vi går vidare.

Någon har lämnat sina kalsonger. Varför vet vi inte.

Det händer ”spännande” saker i parken på nätterna. Spår tyder på att gatuhörnsdamerna – och herrarna i damkläder tar sina kunder till parken. Kan det vara torskkalsonger? Vi kommer aldrig att få veta.

Någon natt måste vi ta en nattvandring. För att bevittna parkens nattliv. Eller inte. Fantasin är mer livlig än verklighetens stiletter och krossade flaskor.

*****

Granne rapporterar. Hon hade pratat med polisen. Slagsmål med krossade flaskor. En i allvarligt tillstånd på sjukhus.

En vandring mellan två olika världar

Innan vi hamnade bakom den förgyllda stjärten hade vi gått genom Turkiets små kvartersbutiker med uppskurna vattenmeloner som lockade förbipasserande, kebab-restauranger som osade och barer där folk drack kaffe istället för öl.

Men sedan kom vi fram till en park omgiven av insektshotell, ängsblommor pch vida vyer, Ett område med budget. Stor budget. Balkonger med möbler istället för cyklar och överblivna hushållsmaskiner och fransiga heltäckningsmattsrullar. Vi tittar på balkongerna. Ett försiktigt letande efter ett nytt hem. Det kryllar av lediga bostäder. Sajten Immoweb är fylld. Och det stajlas minsann inte med L:a Bruket tvålar och citronfyllda skålar. Tvärtom.

Här släpps inte stylister in när fotografierna ska tas.

Men det är gott om tid att fortsätta Immoweb-knarka. Det är 1a januari som flytten ska ske.

Fortsätter vandra.

Det går en järnväg genom området men den är kamouflerad av träd. Det gröna Schaerbeek. Inte det parklösa Schaerbeek där gatan är en lekplats.

Vi vänder om halvvägs in i Park Josaphat för vi möter en arg svan som ockuperat gångvägen. Möte mellan fågelhatande assistent och en allthatande svan kan bara sluta illa så vi vänder om. Tillbaka genom parklandet och sedan Turkiet för att komma hem. Två världar. I Turkiet kommer att anfall uppifrån. En matta som vädras på en balkong bestämmer sig för att fly och landar framför våra fötter och tassar med en smäll. Dammet yr. Det råder masktvång på de turkiska gatorna. Eller så har skyltarna helt enkelt inte plockats bort.

Det är två världar. Bara 20 minuters vandring hemifrån.

Mina moderata möten

Jag blundar. Öppnar ögonen. Stänger dom. Öppnar dom igen. Jag har sett rätt. Och det är inte ens sent på kvällen. Det är mitt på dan. Man kan inte skylla på att ”surna över några öl” som Per Gudmundsson gjorde.

Jag ser rätt.

Moderater 2021.

Det är inte som de moderater jag mött.

Tidigt 80-tal. Jag kliver in som färsk politiker i en kulturnämnd i mellansvenska gnällbältet. Vänsterpartist. Jo. Så blev det – efter att ha suttit på biblioteket och läst 3 års kommunfullmäktigeprotokoll.

Och väl på första kulturnämndsmötet så finner jag moderaten Kerstin. Vi bondar. Vi stöttar varandra. Hon är bland de klokaste i nämnden. En moderat moderat.

Hennes enda misstag var väl att på en semesterresa i forna Jugoslavien svara vilket hotell hon bodde på när strandraggaren ritade upp en säng i sanden och hon trodde att han frågade efter vilket hotell hon bodde på. Hon förstod inte varför han blev upprörd när hon gick iväg utan honom.

Sedan kommunfullmäktige. Kommunstyrelse, Den moderate bruksingenjören. Bertil. Hedersknyffel .Alltid rak. Alltid ärlig. Alltid respektfull. En moderat moderat.

Tidigt 90-tal. Jag guidar 4 moderata riksdagsledamöter och deras sekreterare i Guatemala och i El Salvador. Vi trivs. Jag skrattar med dem när de frågar varför alla bussar måste köra mellan San Salvador och Santa Tecla och inte på andra vägar. -*Kapitalism” svarar jag. -*Man kör där man tjänar pengar” . De skrattar, Jag skrattar.

Vi trivs. Vi skrattar ihop. Detta är människor att respektera fast jag inte röstar på dem.

De bjuder på fika i riksdagshuset när jag är hemma på semester. Detta är tidigt 90-tal. Moderata moderater.

2005. Jag åker buss till EU-.kvarteren. Bredvid mig i bussen sitter en som läser parlamentspapper på svenska. Jag frågar. Hon är assistent till en moderat parlamentsledamot. (Nuförtiden är hon sambo med en f d moderat partiledare ) Vi samverkar. Skickar papper mellan varandra. En moderat moderat.

Så har det varit. Vi har delat papper. Men inte åsikter. Men det har varit respekt. Det har varit moderata moderater.

Men så idag. Tvärtom.

Jag vill träffar Kerstin. Jag vill träffa Bertil . Jag vill träffa de 4 riksdagsledamöterna. Deras sekreterare,. Hon i bussen i Bryssel 2005. Fråga. Vad i h-e har hänt?

(Jag kommer att minnas fler moderata moderater som jag har gillat men nu är det Forza Italia!)

Plötsligt är jag i Portugal

Jag har gått genom en tunnel. En tunnel som jag aldrig sett förut. Jag har gått under en bro. En bro som jag inte visste fanns. Jag är vilse. Men jag har hamnat i Portugal.

Vandringen till Portugal började halv åtta i morse. Det var de där 5 kilometrarna till djurkliniken. Operation 2. Resterande bråck ska lagas. Vi går genom parker. I den sista parkens innan kliniken så försöker jag rena rumpan på assistenten med våtservetter. Man ska vara hel och ren inför doktorns skarpa öga. Det går sådär för han sätter sig ner i gruset direkt efteråt. Få bort grus med våtservett går inte. Det får veterinären fixa.

Vem som ylar högst vid avskedet på kliniken får utomstående avgöra. Jag vandrar iväg. Jag har ett mål – frukost och kylunderlag som gåva till grannhunden Doodle vars husse ska köra till kliniken för att hämta en groggig assistent med mig.

Jag hade ett mål. Men jag går vilse. Totalt vilse. Det är en vandring med balkongbeundran. -”Där kan vi bo! Eller där! Men vänta den här gatan ser ju trevlig ut!” Efterbeek har en hel del bovärda gator.

Om ett halvår är det dags att flytta. Hyresvärden ska sälja lägenheten. Jag och assistenten ska gå i pension. Flytten denna gång får bli kort. Inom Bryssel. En rejäl balkong/terass är ett måste. Därför går jag med näsan i vädret och tittar på balkonger. Och går vilse.

Och ser saker jag aldrig sett förr. Som den magnifika moralmuralen. Och helt plötsligt pratar alla portugisiska. Jag har hamnat i portugalienland i Bryssel. Ett lockande område. Jag trodde portugiserna höll till i St Gilles området – men även här finns de. Östra Ixelles.

Jag slutar envisas. Vill inte gå ännu mer vilse. Tar fram Google Maps och hittar rätt. Kylunderlag och frukost.

Men det var en bra vandring. Många balkonger. Många idéer om var vi kan bo.

Under tiden låg assistenten på operationsbordet. Veterinären ringer – ”Jag hittar inget bråck…. Det måste ha läkt efter kastrationen.. Hämta honom när han vaknat upp – sådär 1630” . Jaha. Det var ju en bra nyhet. En operation som påbörjas men avslutas utan färdig operation. Öppna och sy igen….. Men bra att veta att bråcket har läkt.

Jag har samma erfarenhet. Som 19 åring hade jag ett ljumskbråck. Kunde inte springa. Hälsocentralens läkare -” Är det stressigt med studierna?” (Han hade väl gått nån vidareutbildning i psykosocialitet) -”Nej – men med springandet…” Det stack knivigt i ljumsken för varje gångsteg.

Remiss till kirurgen. – ”Nja – sade denne… Bråcket är så pass litet så vi väntar och ser”. Jag väntar fortfarande. 42 år senare. Jag kan springa och har gjort det i 42 år.

Assistenten och jag. Våra bråck är självläkande. Son och far. Vi brås på varandra. När han är pigg så tar jag en vandring med honom till Portugal så han får sniffa fram en bra balkong.

*********

Senare på dagen. Noterar att kärlek växer när man sitter i ett väntrum och hör ett yl runt hörnet och assistenten kommer som skjuten ur en kanon.

7,6 kilometer…..

….det är det mest avlägsna jag varit från mitt hem under ett helt år. Eller mer än så. 15 månader. 15 månader av närhet.

4,4 kilometer den näst längsta utfärden. Men dit har jag varit 2 gånger.

Det har inte blivit några långväga resor sedan mars 2020. 7,6 kilometer och 4,4 kilometer. Mer avlägset än så har det inte blivit.

Annat var det för 2 år sedan. 11727 kilometer till Siem Reap. 8963 kilometer till Antigua, Guatemala. 5533 kilometer till Dakar. 9786 kilometer till Kigali.

Det är historia. Avlägsen historia. Nuförtiden rör jag mig i närområdet. Saknar inte avstånden. Pandemin visar att det går att förflytta mig 3 meter mellan dator och espressomaskin och ändå möta folk från alla hörn. Men utan iskall luftkonditionering.

Det där med avståndsbehov från närområdet började egentligen i Juba. Att duscha i rent vatten – att äta färsk frukt – att gå på en gata utan att ramla ner i ett hål. Det behovet tog mig till Istanbul. Till Dubai. Och det fortsatte allteftersom jag flyttade till städer med brister. Åk till Paris, Barcelona, Madrid, Prag, Berlin och så vidare. Avbrott från dammet och det sega köttet (tips – lägg mogen papaya i skivor på steken några timmar så går det minsann att skära i det utan att använda slaktarredskap)

Jag har inget behov av avstånd längre. Det räcker utmärkt med 7,6 kilometer. På den vägen hittade jag det lilla konditoriet. På 4,4 kilometersvägen hittade jag Eggs Benedict som smakade perfekt.

I morgon är det avmaskning. Bara i butiker, offentliga lokaler och trånga shoppinggator gäller masktvång. Ett år utan att se om folk ler eller inte. Slut med det. Fram för ansiktsigenkänning.

Det finns mycket kvar att upptäcka utan gå för långt. Pommes-Frites museet står på listan. Bara en sån sak. Ett museum för friterad potatis. En värld fylld av upptäckter.

Nästan eufori över det normala

Det har inte varit läge att öppna när de andra öppnade för 2 veckor sedan. Det har varit kallt. Men i helgen skruvade hon upp en neonslinga på väggen. Planterade blommor i fönsterlådorna.

-”Jag öppnar på måndag

Favoritrestaurangen. Brasserie du Gourmet. Några kvarter bort.

Assistenten rusar det sista kvarteret. Bråttom. Han lugnar sig först när han har fått sina köttbullar. Boulettes. Då äntligen lägger han sig under bordet.

Jag får min sparris. Den får jag behålla. Assistenten smakar på en bit och spottar ut den med ett högt harkelljud.

Och så kommer juveleraren med sin e-bok, beställer som vanligt en förrätt och en flaska rödvin. Han tycker att assistenten är smalare över kinderna. Kyparen Pedro tycker att assistenten har blivit bredare över axlarna.

Och så kommer översätterskan. Med två herrar. Nya herrar. Jag har inte sett dem förr, men hon verkar nöjd. Hon har glömt bort assistentens namn – ”Det är något med Amor?” Säger hon. Nästan.

Teriyakibiffen. Perfekt. Rödvinet bjuder huset på. Som calvadosen, köttbullarna och rödvinet. Det är euforin. Euforin att börja umgås igen. Att välja i menyn. Att veta att det vankas god mat. Att det kommer köttbullar i en plastskål efter en stund. Att höra assistentens jubelrop när köttbullarna kommer. Köttbullarna som han har väntat på i 8 månader.

Vi har gått förbi varannan dag. Tryckt nosen mot dörren. Förbannat nerstängningen.

Men nu är restaurangerna öppna. Den 9e juni får man till och med sitta inomhus.

Antalet inlagda på IVA har gått ner under 500 – så om det fortsätter så här så blir det ett stadigt öppnande av samhället. 4 juni tas beslut. Men i väntan på det får vi sitta ute – så länge det är varmt.

Det känns nästan som normalt.

Korkarna flyger…..

På lördag skedde det. Hur länge höll det på? Jag letar bland instagramfoton och ser att det var 9e oktober då jag senast var på restaurang. 7 månader. Det var ett tag. Ett långt tag. Lördag. Restaurangernas terrasser öppnade. Men inte längre än till 2200. Och 1,5 meter mellan borden. Ingen tjuvlyssning längre.

Men det sker inte på lördag. Inte för mig. Det regnar. Det är kallt. 12 grader. Så mycket längtar jag inte efter frihetskänslan.

Men uteborden är fyllda. Rejält fyllda. Högljutt och glatt. Frihet.

På söndag däremot – 26C och stark vind från söder. Letar upp en bar med riktning norr så södervinden inte når oss. Och Le Bridge har infört Orval på menyn. Bra så.

Polisbilen smyger förbi – granskar bordsavstånden. Smyger vidare. Till nästa bordavståndsmätningsuppdrag.

På en del gator är det svårt att ta sig fram på trottoarerna. De är fyllda med bord. Till och med tvärs över gatan. Ut med bohaget på gatan – för in på restaurangen får man ändå inte gå. Förutom toaletten. Med mask på.

Ändå. En sorts normalitet mitt i restriktionerna.

På onsdag får jag min andra vaccinspruta. Ledig i 4 dagar efter det. Bra så. Närmare det normala. Och det börjar pratas om en Sverigeresa i september. Det känns långt borta.

Dörren är stängd….

Vid varje promenad runt Béguinage-kvarteren så ökar assistenten på sina steg. Riktning restaurang. Framåt. Ställer sig med nosen mot dörren och tror att den ska öppnas genom hans viljestyrka.

-“Está cerrado..” säger jag. Och han ger med sig.

Det är snart 7 månader sedan vi åt på restaurang senast. 9 oktober. 2020. Sedan dess har restaurangerna varit stängda. Vi har ägnat oss åt frites med majonnäs eller våfflor med blåbärssmak på en parkbänk. Det smakar inte lika gott som vid ett restaurangbord med en kall Orval i glaset.

8e maj. Kanske kanske kan restaurangerna öppna sina terrasser. –“Det måste bli 15-16 C varmt på kvällarna innan jag öppnar” säger favoritkrögerskan.

Hon som ger assistenten köttbullar innan jag får min varmrätt. Hon som ger honom vatten innan jag får min öl.

Precis som det ska vara.

Inte att undra på att han ökar på stegen när han ser köttbullsparadisets dörr. Men han får vänta 2 veckor till. Om inte….. sjukhusinläggningarna ökar. Det ser ut så nu efter några dagars nergång.

Sakta har förändring anats. Teatern i kvarteret har börjat släppa in publik – om de snabbtestas i tält utanför teatern. Men det handlar inte om de stora skarorna publik – utan en handfull.

Resten är stängda dörrar. Och tystnad.

Det borde skrikas. Högt. Men det är tyst. Eller så skriks det bakom de stängda dörrarna. Men det hörs inte. Staden är fylld av muralmålningar. Det är seriefigurer och glada fiskar. Och så skrikaren vid lekplatsen på Rue Léopold. Den sticker ut bland de färglagda leende muralmålningarna. Ett lockdown-skrik. Eller så är det en rocksångare. Jag måste veta. Letar. Och hittar. Det är en del av utställningen RVLT! från 2018 som mindes revoltåren 1968.

Revolt? Hur ser revolten mot de stängda dörrarna ut? Några försök till demonstrationer. Några hundra deltagare. Nåt aprilskämt om en ravefest i Bois de la Cambre som lockade flera tusen. Och flera vattenkanoner.

Jag går ut med assistenten. Vi letar revolt. Vi letar skrik.

Vi hittar en ockuperad kyrka. De papperslösas protest mot den eviga väntan. Vi ser pilar klistrade på trottoarerna med riktning kyrkan. Det är ju också en sorts protest mot de stängda dörrarna. Dörrarna som stängts framför dem när de letar asyl. Men det är tyst om de lockdown-stängda dörrarna.

Handeln protesterar med statistik. Lågmäld statistik. Påskhandeln gick åt skogen. Kunder behövde boka tid för att kunna handla i en butik som inte sågs som nödvändig – typ apotek och mataffärer. Och blomsteraffärer! Glad att blommor ses som livsnödvändiga….

Från igår kan man handla utan tidsbokning. Dörrarna öppnas något. På torsdag får jag klippa mig. 2 månader sedan sist. Frisören måste ha dörren mot gatan öppen. Säger regelverket. Ventilera! Men han får klippa mig. Han är också lågmäld. Han har fått ett lockdown-bidrag. Jag är för finkänslig för att fråga hur mycket det är. Men han pratar om sina två katter varje gång jag är där. Även om de stängda dörrarna gjort att det blev 2 besök på ett halvår. Ett långhårigt halvår.

Om jag vore pensionär (det är 17månader dit) skulle jag gå runt och intervjua folk om hur livet bakom de stängda dörrarna har varit. Och är. För de är fortfarande stängda även om det gläntar lite.

Mannen som skriker åt bilar i korsningen till höger – har faktiskt efter dryga 2 år sagt sin första mening till mig. Han sade att assistenten blir blöt om det regnar. Jag höll med. Huset han bor i håller på att rustas så han är ofta ute på gatan. Skrikandes åt bilar. Han bor i ett hus för socialt utsatta. Det visste jag inte förut – men när fasaden målas så sätter kommunen upp en stor skylt att ‘de rustar hus för socialt utsatta’. Tack. Liksom.

Efter de inledande meningarna efter två så ska jag nog kunna fråga honom hur hans liv varit bakom de stängda dörrarna. Men han ska få skrika klart på bilar så länge.

4 och 1/2 timme senare ….

Det var väl använda 4 och 1/2 timme. Information. Massvis av information. Som om författaren hade varit en fluga på väggen i de flesta möten där beslut tas om Sveriges covid-strategi.

Sträckläser. Det är bra journalistik.

Flocken.

Som i Flockimmuniteten. Som i flocken av politiker som vill visa sig vara beslutsamma och handlingskraftiga. Som i flocken av kritiker som är så oroliga så deras oro absolut måste stjälpas över på alla som kommer i närheten. Som i flocken av media som springer efter samma boll. Samtidigt.

Men också i form av den skara som arbetar på enträget och fyller sina whiteboardtavlor med formler. Skaran som flockas framför tabellerna och försöker förutsäga nästa steg. Skaran som visar så mycket respekt för varandra och inte blir sura om deras råd inte tas emot. Till skillnad från de invektiva i Umeå.

Boken håller sig till de som påverkar. Till de som tar beslut. Och lämnar de perifera och skrikiga åt sitt öde eller ger dem en bisats. Som forskaren på KI som väsnats så mycket. MEWAS nämns inte ens. Det måste reta dem väldigt mycket. Inte ens en bisats. Möjligen en mening om “diverse grupper på Facebook”. Däremot en hyllning till SRs Vetenskapsredaktion. Det måste svida i MEWAS-såren.

Och varför skulle de nämnas? Historien brukar komma ihåg rättshaverister som lustiga anekdoter. Eller skrämmande anekdoter. Eller inte alls.

*****

Och Belgien. I morgon får 10 personer flockas utomhus. 8 maj öppnar uteserveringarna. 4 personer får flockas vid samma bord och då måste det vara 1,5 meter till nästa bord. Öppnar favoriten – så har hon ju ett torg tvärsöver gatan att möblera med bord. Om hon öppnar. De där uthyrningsskyltarna har mångdubblats lite här och var.

Vi gick till Jardin Botanique idag.

Det var en långsam promenad. Assistenten sniffade varannan buske. Gick en annan väg hem. En väg vi aldrig gått förr. Stängda hotell. Nermonterade restauranger. Tömda butiker. Varje stängd verksamhet luktar en familj med ekonomisk kris. Det behövs en bok om lockdowndrabbade människor. Också.

Staden tinar upp och sätter sig ner

Vi iakttar folks parkvanor

Det blev en sådan där dag där alla virusar glöms bort. En bro nästan på plats. En folkmyllerpark. Distanspark. De enda som inte distanserar sig är hundarna som kör upp nosen i varandras bak.

Men först Susan Daniel. Hon har fått en bro uppkallad efter sig. Den är nästan på plats.

Fotgängare, cyklister och lokaltrafik får kliva runt på Susan Daniel-bron. Snart klar. Men det är inte dit vi ska. Det är dags att inspektera Tours&Taxis parken. Det har inte regnat på flera dagar så den normalt sett gyttjiga parken är torr. Vi passerar en graffitivägg som bara kan beskådas från en parkeringsplats. En grafitör är i full fart med att måla läppar medan hans Shiba tittar på.

Ett sällskap i parken utmärker sig. En av männen putar med rumpan och de andra sparkar en fotboll mot hans stjärt. De flesta missar. Han verkar missnöjd.

En kvinna sover med huvudet mot en mans runda mage. Det är frid. Det är söndag. Långt bort från trängslet. Långt borta från förra årets regelverk. Då fick man inte sitta på parkbänkarna eller på gräset. Cirkulera! Beordrade cykelpolisen. Vad lite man visste då. Vad mycket man skrämdes då. Inte ens om man var ensam fick man sitta på en parkbänk. Det känns som en evighet sedan men är bara 12 månader bak.

Fritesvagnen har öppnat. Ett tag var till och med de stängda. Vi sätter oss med en stor frites med extra majonnäs. Assistenten vägrar äta frites utan majonnäs. Vi får sitta och äta. Ett tag var allt ätande utomhus förbjudet. Cirkulera! Sitt inte där och samla på dig virus!

Ett äldre par kommer med ett hopfällbart badmintonnätsstativ. Jag visste inte att sådan fanns. Nu vet jag det. Jag vet inte om de var förbjudna för ett år sedan….

Sakta sakta ska Belgien öppna upp. Butiker utan bokning för besök öppnar 26e april. Samtidigt öppnar också frisörerna. Tack! Har en bokning 29e april…. Restaurangerna får öppna sina bord utomhus den 8e maj. Då ska jag hänga på låset till favoriten. Om hon inte gått i konkurs. Det är tunga gardiner för fönstren. De fanns inte på plats tidigare. Jag hoppas hon renoverar stället men det kan också vara en nedmontering på gång.

12e maj får jag min andra vaccindos. Samma dag som balettdansösen på våning 3. Då kan vi sluta vinka till varandra på avstånd. Då kan takterasserna bli en samlingsplats igen.

Vindruve- och vitavinbärsbuskagen har klarat sig bra. Rosorna och murgrönan också. Persiljan och gräslöken går in på sin andra säsong.

Resten är död och elände.

Och de där blå sakerna som dyker upp varje vår i skogarna runt Hallenbos dyker upp i en kruka. Hur de hamnar där vet jag inte. Det måste finns lökar som överlever år efter år. Som ett virus. Men ett vackert virus.

Sakta sakta är det vanliga på väg tillbaka. En stad som tinar upp ur Covid-19 kylan .