Nyfikenhet

Det är nåt med berg.  Om de är för höga så ger man upp. Är de för låga så vet man allt. Men sisådär 400 meter höga. Överkomliga. Som Etu-Aapua. Det väcker nyfikenheten på vad som finns bortom berget. Ja – ett berg till. Lagom högt. Då fortsätter nyfikenheten.

När jag var barn och blåste på min nyfikenhet så fanns inga vindkraftstorn på Etu-Aapua. Nu finns de där. Hade de finnits tidigare – vet jag inte om jag hade varit lika nyfiken idag som då när jag ville veta vad som fanns på andra sidan berget.

Nyfiken. Det är ordet.

Imorgon ska jag säga hej och då till mitt jobb. Mitt sista jobb som anställd. Och är det något jag lärt mig under dessa 45 år så är det att nyfikenhet inte dödar katter. Tvärtom. Ett frågande ansikte leder till många svar. Ett slutet ansikte leder till vägspärrar. 

Det har varit en vandring från Etu-Aapuas synfält till den förnäma staden Haparanda med alla dess adjunkter. Vidare till Umeå med skogsockupationer och röda drömmar och förlorad oskuld. Vidare till Fagersta med blommiga tapeter i köket och en radonmätare i garderoben. Mexiko nästa med de 3 bästa åren i mitt liv. -”Vi älskar det mexikanska men det importerade är bättre.”

Jag var importerad. Tillbaka till Fagersta och en fundering över vad som blir nästa steg. 

Halvtidsarbete på lasarett med träskor och vit rock och skynda hem för att inte missa Pantertanter på TV 3. Så kan man inte leva.  Inte vara beroende av Pantertanter så jag hamnade i Märsta. I det där bananhuset som jag passerat flera gånger och tänkt att det var ett fult hus. Men där blev det kollegialism. Kollegor att högakta och tycka om. Fortfarande. Djupa kollegor. 

En sväng till Tanzania och ett beslut att aldrig mer arbeta inom FN-systemet. Byteshandel på väg hem där medpassageraren villa ha mitt smör i utbyte mot sin ryska kaviar. 

Men pendlandet från Vällingby till Märsta blev för mycket. Norrmalm nästa. Frustration göder och glöder. Förhandlingsförmågan utvecklades. Men till slut fick jag välja efter att ha vänt fram och åter efter hurrikaner i Nicaragua och Venezuela. -”Vill du katastrofera eller vill du Norrmalma?” 

Jag valde katastroferna. Det fanns mer nyfikenhet där. 

Angola. (Varför finns det ingen dragshowartist som heter Anne Gola?)

Jag hade tvättmaskin i lägenheten. Jag hade många gäster med smutstvätt på besök. Jag lärde mig portugisiska. Jag köpte en  elkabelförlängare som orsakade en smärre explosion och elavbrott på svenska ambassaden.

Sedan blev jag stockholmskt språkrör för elände. Bra så. Bra skola. Innan Bryssel. Där jag åt ost och skinka med senap medan jag strök med gul penna i alla dokument som behövde läsas. Jag var postiljon och pressade ner viktiga papper i EU parlamentarikernas brevlådor. 

Men till slut kunde jag inte känna lukten från ett flyktingläger så jag drog till Etiopien. Injera och värme. Religion i varenda buske. Mindre religion blev det i södra Sudan. Mer av vapenvåld och hot och misstänksamhet. Inte att undra på – ett land i så långt krig kan inte vara fyllt av förtroende. Det förtunnade håret på skulten växte frodigt. Tack duschvatten från Nilen! 

Ceviche åt jag inte där – men i nästa  hem. Lima – Peru. -”Har du ätit Ceviche? Tycker du att den peruanska maten är bäst i världen? Vet du att vi har en världsmästare i litteratur? Och i matematik?” Där kom hunden Arman in i min liv. Jag slutade fladdra runt och blev en -minst 5 år på varje ställe- Bra så. Efter 5 år till Kenya. Fortfarande nyfiken. 

Cirkeln slöts. Tillbaka till Bryssel. Utan gul understrykningspenna. Och nu är jag pensionär. Om 5 dagar. 

Nyfiken. Det första jag ska göra är att ta 51ans spårvagn till dess slutstation. Denna spårvagn som jag åkt så mycket med utan att veta vart den går. Det löser jag 1a november.

Matad i Paris

Det var ett tag sedan. Restaurangorgier. Senast jag var i Paris var nästan 3 år sedan – då blev det inte mycket mat. Rejäl förkylning efter att ha hamnat i ett regn och sökte skydd i en japansk restaurang med hardcore air-condition.

Nu skiner solen. Kyliga morgnar – heta eftermiddagar.

Stafetten börjar på fredag kväll på Le Herisson – bara några steg från hotellet. Bra recensioner. Bättre mat.

Gin – svartpeppar – lime och ingefära.

Ceviche med kumquat-kräm
Normandisk biff med rödkål och halstrad sallad
Hackad sockerkaka med jordgubbar och grädde

Det var bra. Väldigt bra. Men inte så mycket folk. Hela gatan är fylld av restauranger med Happy Hour-skyltar. Det behövs för att locka.

Överlag är det inte mycket folk på restaurangerna.

Lördag lunch – blir på Camille i Marais-kvarteren.

Där är det fullsatt. Men det är ju shoppinglördag efter lön. Restaurangen med ett överskott av kypare. Det tar inte många sekunder innan vattenglaset fyllts på. Lesson learned – sitter det många gamla franska tanter på en restaurang så är den bra. En gammal tant får sin biff uppskuren av en nästan lika gammal tant. Kund-kvalitet!

Americano ( 30 ml Campari30 ml Sweet Vermouth (Red)60 ml Club soda – lägg till 30 cl gin så får du en Negroni)
Ankterrin
Anklår

Effektivt och bra och fullsatt.

På kvällen är jag fortfarande mätt så de små rätterna på Les Musardeurs passar perfekt. Den baren ligger också på krypavstånd från hotellet. Mer bar än restaurang – men bra smårätter.

Sparris med houmus och tatakibiff med jordgubbar. Väldigt gott.

Söndag blir en vandring runt Quartier Latin – en favorit från 2018 är stängd – ser igenbommad ut. Stolarna dammiga och stapalde på varandra. Synd. Tar fram Tripadvisor – appen på jakt efter ett alternativ. Upptäcker att jag står 5 meter från en krog med spännande meny.

Atelier Maitre Albert – allt väldigt bra förutom hastigheten. Maten kommer in för fort. Jag hinner inte instagramma mellan rätterna.

Cevichen som får peruaner att rasa. Mango. Avokadokräm. Ingen chili

Lax med potatismos och fänkål i pressad apelsin.
Grillad äpple med kolaglass.

Men det var bra _ men snabbt. Inom en timme är jag ute. Alldeles för snabbt. Men det är bara 5 bord som är upptagna. Trots Mors dag. Så ser det ut på de flesta restauranger. Ekar tomt. Om restaurangen har överlevt pandemin.

På kvällen blir det svagkryddat. En spännande liten restaurang Le Pinceau i en graffitispäckad gågata. Bra meny – men maten…….. så fegt kryddat. Grilllad sparris – perfekt grillad med ett perfekt kokt ägg. Men så blek i smaken.

Samma med tonfisken – överkokt – halvljummen – träig. Och svagt kryddad. En besvikelse. Men vinet var gott.

Desserten var lite mer spännande. Nåt med jordgubbar, grädde och rabarber i en semla

Idag blev det husets meny…..

men jag ser en brasserie bredvid hotellet……..en sista middag ska jag väl hinna med. Och i morgon vet jag ju att det finns en bra restaurang nära den svenska ambassaden dit jag ska för ett nytt pass… Så matandet är inte över.

Måndagens lunch

Dagarna med Stella

Hon stirrar på mig och skälver. Inte av glädje. Men av skräck. Hon rusar uppför trapporna och tittar på mig på behörigt avstånd. Kommer jag närmare så springer hon undan.

Det blir en kamp att få på henne kopplet för en första vända ut. Det har gått 2 timmar. En tid av avstånd. Ute på gatan så tittar hon på mig i smyg. Stövlar iväg till första gräsplätt. Och helt plötsligt är vi vänner.

Det blir en stillsam första dag – men den andra och tredje dagen är det full rusning. Hopp och studs.

Hon fäller mig när jag sitter på golvet genom att kasta sig emot mig med tassarna mot mina axlar. Det är en bekantskap som ger mersmak. Vi tittar på hundfilmer på Netflix. Fast hon somnar när det inte blir tillräckligt med action.

Varje morgon upprepar hon samma rutin. Går ut mitt i gatan och kissar. Bilarna får vänta. Jag är oerhört fascinerad av denna 10 månaders labrador som inte viker ett tum från min sida under de tre dagar hon är hos mig.

Det blir långsamma promenader. Hon stannar till så fort hon hör ett misstänkt ljud. Det må vara en bildörr, klapprande klackar eller en kyrkklocka. Hon stelnar till i stegen när hon möter en människa. Men möter hon en hund så blir det full fart framåt. Ingen rädsla. Men hon löper så jag får skrika på avstånd ”boy or girl”? Är det en girl så snos kopplen ihop – är det en boy så får boy tråna på avstånd.

Mitt liv som dogsitter. Jag vet inte om jag kommer att bli lika fascinerad av nästa hund – en strävhårig tax som kommer 4 juni. Före det ska en blandras inspektera mig för att besluta om han ska vara hos mig i början av juli. I slutet av juli kommer Marta – en australian cattle dog – som inte skäller utan låter som en chimpans. Hon har redan inspekterat och godkänt mig. Och nästa fredag ska jag inspektera farmen 20 km från Bryssel med 2 hundar, 3 katter, 2 hästar och ett otal höns. Kanske för att bo där i slutet av augusti när familjen är på semester. Kanske.

Det ringer på dörren men du skäller inte…..

2 maj 2022

Du brukade rusa fram så fort du hörde ett nytt starkt ljud. Du rusade förebrående mot mig varje gång jag nös. Ringde telefonen så hörde jag dina snabba tassar över parketten med krav att veta vem det var som ringde.

Nu ligger du i din säng vid dörren. En halvmeter från bäddsoffan där jag halvsov i natt. Jag förstod på kvällen att du inte skulle orka gå uppför trappan till sovrummet. Din andning var tung. Stötvis. Dina tassar och nos var kalla. Jag värmde dom. Så gott jag kunde. De smärtstillande tabletterna hjälpte. Tror jag. Jag bäddade ner dig på köksgolvet för du ville inte flytta på dig. Inte förrän vid 2-tiden på natten. Då kom du till din hundbädd. Lade dig. Din tass i min hand. Jag halvsov. Vid halvtretiden bytte du ställning – gick runt i din säng och lade dig mer bekvämt. Där ligger du nu. Det ser ut som du sover. Sover lugnt. Men din kropp är stel. Du blir alltmer kall. Men du är fin. Så fin.

Jag är glad att jag överlevde dig. Du hade inte förstått om jag hade försvunnit. Jag är glad att det gick så fort på slutet – att jag inte behövde ta beslutet att du skulle avlivas. Du förstod själv. Det har du alltid gjort. Du som sprang efter bollar – hämtade dom – och stannade halvvägs – för att jag skulle få springa också.

Du som såg till att jag fick betala för vattenkranen i kontorets trädgård. Kranen som du förstörde genom att slita i vattenslangen.

Du som dödade grannens katt. Katten som nu ligger begravd i ett majsfält i Nairobi.

Du som hälsade på Milli – hemhjälpen – med att skälla ut henne varje morgon. Du som fick tvättmaskinsreparatören att gå med ena skon i handen som försvar utifall att.

Du som charmade alla som inte var rädda för dig. Och som fick två hundrädda kollegor att säga – ”Han är ju så fin och så snäll!” Du som bevakade omgivningen när jag gick till en bankomat i Lima och i Nairobi.

Nu sover du fint. Ena framtassen lite uppdragen. Huvudet mot den mjukaste delen av din bädd. En kenyansk kikoy värmer dig. Ja den värmer väl inte. Det är bara som jag inbillar mig.

Om en dryg timme kommer begravningsbyrån. De ska hämta dig och köra dig 4 kilometer bort. Du ska kremeras i morgon. På fredag får jag hämta urnan. Tåget till Agathe St Berchem. 700 meters promenad. Det kommer att bli mitt livs längsta 700 meter.

Mycket längre än de 7 meter från bilen till porten när jag hämtade dig. 8 veckor gammal. Bångstyrig redan då. Egen bestämd vilja. Men ett hjärta av guld.

Ett hjärta som berört så många. Vänner från 5 kontinenter hör av sig. En del har aldrig träffat dig. Men det är som om de har gjort det.

Jag minns familjen vid en uteservering vid St Catherine förra sommaren. Mamma, pappa och två förskolebarn. Nåt på franska. – ”Sorry?” -”He is so beautiful!”

Jag höll med.

Blomsterförsäljerskan på torget som sade att han påminde om den hund hon hade som barn.

Flickan som kom från ingenstans under en julmarknad och bara kramade om dig. Du lät henne göra det. Natasha på Brasserie du Gourmet som alltid tog sig tid att sätta sig ner och krama dig efter att hon hade serverat dig köttbullar.

Du rörde om och du berörde. Envis och kärleksfull. Bångstyrig och glad.

Det är overkligt att du inte andas längre. 10 år 5 månader 1 vecka och 3 dagar hade vi tillsammans. Det var underbara dagar. De var verkliga. Från fredag kommer du att finnas i en urna. Men framförallt i mina minnen och i mitt hjärta. Och i så många andras hjärtan.

Snart kommer begravningsbyrån. Jag sitter på golvet bredvid dig och skriver det här. Ditt ena öga är halvöppet. Jag smeker din nos. Tycker att det känns som ett svagt andetag. Jag lägger handen på din bröstkorg. Jag tycker mig känna ett svagt hjärtslag. Men det är mina andetag. Mitt hjärtslag. De går inte att föra över till dig. Inte nu längre.

Nej. Det blir ingen ny hund. Du går inte att ersätta. Men det ska bli en hel massa hundvaktande och hundsittande och hundvandrande. För alla de hundarna ska jag berätta om dig. Ditt minne ska leva länge.

*******

Nu har du åkt. Begravningsbyrån var försenade för de behövde ju ha 2 som bar en så stor hund. Sade de. Men jag finns ju här. Jag hjälper till att bära. Det brukar inte ägare vilja göra. De känner inte den här ägaren. Är det nåt jag kan göra så är det att bära dig till din sista vila. Eller till en pickup. Där låg en blå mindre plastsäck. Det lättade lite. Du behöver inte åka ensam. Din vita plastsäck kändes varm. Jag vände ensam hem. 5 långa meter. Din bädd är tom.

Vad gör dig lycklig?

Måndags. En ny medlem i teamet. Vi andra skulle introducera oss och också svara på frågan om ”vad gör oss lyckliga?”. Jag gnällde i mina tankar en stund och ja – det är ju när allt rusar på men ändå fungerar – det där som kallas ”flow”. Effektivitet. Raska puckar. Action. Tagning. Otystnad. Producera. Det gör mig lycklig.

Det var i måndags.

Idag en dag senare efter en lugn picnic i Roi Baudoin-parken såg jag en gammal St Bernhard – tror jag det är – som tog 5 steg – vilade en stund- tog 5 steg igen – och vilade. Det såg plågsamt ut. Tills vi kom nära. Och såg hundens nyfikna vakna blick. Insupandes allt. Totalt allt.

Och lycka. Att stanna upp. Se allt. Inte snabbsvepa utan se allt. Alla nyanser.

Som när jag vid 19 års ålder gick över till kontaktlinser efter 10 år av glasögon. Och såg att det fanns löv i träden. Inte bara en grön massa. Att det fanns grässtrån i det gröna. Detaljer.

Men St Bernhardshunden ( om det nu är en St Bernhard) klarar av att se detaljer utan kontaktlinser. Han stannar upp. Han tror inte på ”flow”. Och det samlas barn och cyklar omkring honom. Samlandes till lugnet. Till stillheten.

Och min assistent blir inspirerad. Börjar sniffa på varje grässtrå. Carpe Diem liksom. Och jag drar i kopplet. -”Tengo frio !! ” för det börjar bli huttrigt. Och då ingriper hon från Madrid som går en bit bakom oss och säger att jag inte ska gå klädd i tunn skjorta i skymningen. Hon är som St Bernhard-hunden. Hon ser detaljer. Jag ser den annalkande kvällskölden. Oroar mig för de nyplanterade krusbär, röda vinbär, gurka och tomatplantorna i trädgården Jag huttrar. De borde också huttra. Jag ser sensommarskörd. Produktion. Jag borde se lugnet omkring St Bernhard-hunden. I nuet.

Men strax innan fanns det en stund av nu. Vi lade ut en kikoy. Lite blött i gräset. En dubbelbaconmacka. Rostbiff (åt assistenten). Physalis. Vitt vin. Årets första picnic. Parken är stor. Det finns enskild plats åt alla.

Vi hade det bra. Vi såg grässtrån och ankfjädrar. Inte grönt och fåglar.

Rostbiff åt assistenten. Pouilly Fumé åt mig. Och så delade vi på baconsmörgåsarna.

Och det är där som tanken om att det där med ”flow” är bra men inte det bästa borde ha dykt upp. Men det krävdes en gammal St Bernhard för att tanken skulle komma.

Men varning. Mindfullness. Nej!! Den ideologin känns inte som den kom från en gammal nyfiken St Bernhard. Den kommer från nåt annat som jag inte vet vad det är. För flera år sen på en kick-off så kom en mindfullness-expert och medan hon instruerade oss om vad vi skulle fokusera på medan vi blundade _ och hen placerade ut sina visitkort på våra bord – så hade jag hunnit somna.

Min nyinflyttade granne har placerat träplattor i trappuppgången med texter som ”Home” ”Love” ”Carpe Diem” . Hon borde ha placerat en gammal vis St Bernhard i trappuppgången istället.

Den röda jordens halhet

Det slirar. Frikoppling hjälper inte. Den tunga landcruisern glider ner i diket. Inte första gången när den röda jorden drabbats av regn. Ishalt.

Några lokala släntrar fram. Vill hjälpa till. Upp ur diket. Mot betalning.

Den röda jordens landsvägar är inget man tränar på i körskolan. Det är bland det halaste jag kört på. Men jag körde inte de 442 kilometrarna mellan Kigoma och Ngara. Jag satt i passagerarsätet. Ngara blev några månader senare Tanzanias näst största stad. När jag var där – var det en samling av hyddor. Men det var före massflykten från Rwanda. Jag var där vid massflykten från Burundi. Några månader tidigare. Mina 3 månader i FN systemet. Aldrig mer inom det systemet. Det var för mycket av -”don’t step on my toes but please do step on her toes as we are competing on the same position in Geneva”. Det var – ”ta en bil och en chaufför och kör genom så många flyktingläger som möjligt så de ser att FN är på plats”.

Då är det på sin plats att säga att jag tror på FN – det behövs en samlingsplats – men systemet beivrar trappstegstänkande och det är inte gott. Nog.

Detta var 1993 och 250 000 burundier hade flytt till Tanzania. Det var inte första gången. Det fanns flyktingläger med burundier som hade flytt 20 år tidigare. Bofasta i nordvästra Tanzania. Och det var dit vi flyttade 50 -talet hmmm…. de nyflyktade kallade dem för ”häxor”— men jag skulle säga de var schizofrena eller nåt åt det hållet. Ett nytt flyktingläger klarade inte av udda människor – men ett stabilt samhälle gjorde det.

Jag landade i Dar Es Salaam och stod still på flygplatsen. Ingen FN bil i sikte. Jag tog en taxi till det hotell som taxichauffören kände till. De heltäckande mattorna skulle inte behöva möta en bar fot. Så jag behöll skorna på.

Dagen efter på FN kontoret. -”Du skulle ha landat idag!” Fel på deras kalender. Det uppstod en icke-kärlek från dag 2.

Dag 3. Air Tanzania till Kigoma. Det gick bra fast jag fick hålla i ryggstödet för att inte ramla i famnen på passageraren bakom. Några dagar senare bröt Air Tanzanias enda flygplan noshjulet. Jag var fast i Kigoma.

Kigoma. Nära Burundi. Och man kunde se Congo tvärs över vattnet. Det var mycket åskväder över Congo. Tvärs över sjön. Blixt och dunder.

Kigoma. Tre månader av chicken fried rice.

En dag över till Ujiji. Där Stanley och Livingstone möttes. Lokala museet. – ”Livingstone opened up Africa for commerce and christianity” sade den lokale guiden mittemellan papiemache figuererna av Stanley och Livingstone. Vi fikade på Scud Missile Tea room. En söndagsutflykt.

Det fanns ett 50-tal flyktingläger efter gränsen mot Burundi. Ett av dem i närheten av en mission station driven av Swedish Free Mission – som de kallade sig. De bjöd på kanelbullar – pingstvännerna från Hudiksvall.

-”Var har ni hittat pärlsocker?”

-”Det tar vi med från Sverige.”

De ville att FN skulle flytta på flyktingarna som sökt sig till deras missionstation. De var ju fullt upptagna med sin mission och hade inte tid med flyktingar. Tyckte de.

-”Men han som red med sina föräldrar till Egypten…. han var väl flykting och är väl grunden till att ni finns här?”

-”Det hör väl inte hemma här!!”

Nåja. Strax därefter blev det lugnare i Burundi så flyktingarna lämnade missionen. Missionärerna kunde fortsätta sitta på sin kulle.

Nyår.

Hyrde en motorbåt som körde mig, två tyskor, en kroat, en norrman och en skotska till Gombe Stream. Jane Godall var inte hemma. Vi såg en schimpans. De andra höll sig undan. Träningen inför vandringen i naturreservatet behövdes inte.

-”Möt inte en schimpans blick! Se åt sidan! De kan anfalla!”

Vi mötte en schimpans som satt i ett träd och kastade pinnar på oss. Den tittade inte ens åt vårt håll. Däremot på nyårsafton när vi svalkade oss i Tanganyikasjöns vatten och champagnen låg och svalnade i vattnet så mötte vi en babian. Eller såg skymten av babianen som sprang iväg med champagneflaskan. Det blev konjak till nyårsmaten. I stället.

Majs. Majskorn som fick kokas i timmar för att mjukna. Inte den bästa födan för flyktingarna. Men det var det som fanns. Majskorn. Sardiner. Olja. Avskogning som följd av majsens kokbehov.

Skola? Glöm det. Detta var på den tiden där skolgång för barn på flykt inte sågs som något som var en rättighet i en katastrof. Andra bullor blev det några år senare. Men vi samlade ihop ett gäng flyktingar med lärarbakgrund. Provisoriska skolor var tanken men den tanzaniska myndigheten tyckte att FN skulle anställa tanzaniska lärare. Inte en tanke på språkskillnad. Kollision.

Wakimbizi. Swahili för ’flykting’. Egentligen ’man som kommer springande’. Och så var det med burindierna. De kom springandes. Gruppmöten – en av 5 hade bevittnat våld. 4 av 5 sprang över gränsen för att andra gjorde det. Wakimbizi.

Burundierna pratade franska. Det gjorde inte tanzanierna. Men en dag klev Fortunata in på FN kontoret. Jag kapade henne _ för hon kunde franska. Det kunde inte jag. Hon blev min community services assistent. Enda gången jag haft en assistent. Slumpmötet med henne ledde till att hon blev kvar i branschen. Hon hamnade senare i Afghanistan – och sen Irak.

Hon översatte inte ett ord som chauffören sade så fort vi passerade byar. Wowowo. Jag översätter det inte heller.

Hemfärd. Men inget flyg från Kigoma så Missionary Airlines fick kallas in. Ett enmotorigt litet plan med alldeles för många blinkande lampor.

-”We say a prayer before lifting” sade piloten.

Inte för att han inte litade på planet. Utan för att han var religiös.

Det blev en långsam puttrande färd på lagom höjd. Men när piloten såg en flock giraffer så dök han ner. Mellanlandning och övernattning i Dodoma. Dagen efter Dar Es Salaam och vidare mot Geneve för avrapportering. Swiss Air. Före konkursen. Förstår deras konkurs då det serverades rysk kaviar till förrätt. Min grannpassagerare frågade vad det var. -”Fish-eggs..” Han ville inte äta det så vi bytte – han fick mitt smör och jag hans kaviar. Vid val av varmrätt så frågade han vad ”venison” är. Flygvärdinnan förklarade; -”It’s like Bambi!”

-”But I don’t want to eat Bambi!”

Jag åt Bambi. Efter tre månader med chicken fried rice var Bambi god. Väldigt god.

Efter de tre månaderna har jag inte arbetat inom FN systemet längre. Däremot med. Det har gått mycket bättre.

På drift med lärarinnor

Tog äntligen tag i kartongen med alla foton. Färgerna har bleknat men minnena obleknar. Fastnar i ett foto med 3 rejäla svenska damer. Lärarinnor – ja två av dem är det. Den tredje var reseledaren – för nu var lokalföreningen från Täby på besök. Och ja. Då var det dags att för första gången besöka Ixcan i norra Guatemala. Inte för att det var farligt för mig att åka dit. Men för de jag besökte så skulle frågor ställas om varför jag hade varit där. Men i detta sällskap såg vi ut som 3 missionärer med chaufför. Och missionärer kryllade det av.

Lurade missionärer. Eller halvlurade. Kristendom varvades med ursprungsreligion. Egna gudabilder stoppades inuti krucifix. Som i CocaCola-kyrkan i San Juan Chamula. Blanda traditionell religion med kristendom. Missionärerna nöjda. Lokalbefolkningen nöjd.

Så att se ut som missionärer på drift var bra i detta läge där inbördeskriget härjade i Guatemala. Militären utrustade lokala hemvärnsgarden med vapen och spionerande öron. Vilka hjälper guerillan? Så koll på besökarna. (Note to myself; skriv en dag om middagen med en av guerillaledarna utan att jag visste vem det var) Det var en tid av änkor och barn. 140 000 döda. 1 miljon på flykt. I ett land med 14-15 miljoner invånare.

Men det vackraste land jag rest i.

Lärarinnorna var på besök på uppdrag av lokalföreningen i Täby. Lära sig för att lära vidare. Jag tror de fick en bra resa. Hotellet i Cobán med de knarrande golven. Maya-altaret med blommor, rökelse och ris. Tortilla med äggröra och svarta bönor till frukost. Smaken sitter kvar länge. Skolorna med 2 barn i varje skolbänk. Barn med frostnupna näsor och kinder. De vackra gryningarna när dimman lättnar.

Men också skotten i gryningen. -”Fyrverkerier?” frågade en av ”missionärerna”. Nej. Det låg kroppar vid vägkanten. Ett bakhåll mot militären. Vi reste vidare under tystnad.

En annan resa. Utan ”missionärer”. Men till byn uppe i bergen vid San Marcos. Den belgiske prästen hade skramlat ihop pengar och lett arbetet med att producera en konstgjord sjö. Med en liten ö. Och med 2 roddbåtar. Fiskodling. Folk ska inte bara äta tortilla och bönor och kyckling. Det behövs fisk i maten också. Så jo – han hade ju 2 fiskar som Jesus och såg till att det blev fler fiskar. Fiskar som delades ut bland byarna i närheten. Och där hade folk grävt dammar – som fylldes med vatten från nån av det otal bäckar som slingrade sig nerför bergsväggarna. Och när fisken vuxit till sig – så tömdes dammen och fisken plockades upp.

Och det är här jag vet att jag har i alla fall åstadkommit en förändring som var till det bättre för fattigbönder.

Mjärde. Böjde och ståltrådade av hönsnät en mjärde under böndernas tillsyn. Tornedalen goes San Marcos. Jag hoppas att ryktet om mjärden spreds till de andra dammbyggarna.

Och det var här uppe i bergen som jag hamnade i Tornedalen. Tystnaden. Hummanden. Där vi satt på en hemsnickrad bänk och såg ut över dalen. Mer dal där än i Tornedalen. Men samma gubbtystnad. Avbruten av ett konstaterande -”Det ser ut att bli regn i morgon…” Sedan tystnad igen. Nöjd tystnad. Regnet behövs. Samma gubbkonsterande.

En annan resa – södra Guatemala. En lärarinna – denna gång en guatemalanska – är med. Vi är 4 svenskar i bilen. Hon frågar om vi är gifta och om vi har barn. Svaren är lika -”har varit gift men är nu frånskild”….. Hon är tyst en stund och säger sedan – ”Jag förstår, i Sverige gifter man sig för en period!

I bilens kassettspelare ljuder Eva Dahlgren – ”En blekt blondins hjärta”. Lärarinnan får kassetten. Jag undrar om hon fortsatte lyssna på den tänkandes på de periodgifta svenskarna.

Nunnorna i Retalhuleu. Södra Guatemala. Internflyktingar var deras uppdrag. Stöd. Mat. Skydd. Nunnorna var bevakade. När vi satte oss ner så öppnade de fönstret mot gatan – så att ”öronen” skulle höra bättre. -”Vi har inga hemligheter!” sade en av nunnorna. Någon månad senare fick hon fly till Spanien. Men innan det – när hon hörde att jag aldrig varit vid Stilla Havet – så tyckte hon vi kunde ha resten av mötet i bilen för ”havet är ju nära”. Ja – det var ju ”bara” 40 kilometer efter en av de rakaste landsvägar jag skådat – så det borde ha gått fort. Men det blev mer än 40 kilometer för vi fick köra i zickzack för att undvika de största hålen i asfalten i den dåligt underhållna landsvägen. Och jag fick premiärdoppa tån i Stilla Havet.

Guatemala. Det närmaste jag kommer det landet idag är när nån av de lokala latinska butikerna i Bryssel har burkar med pipian-sås som jag kan dränka kyckling i.

Svar från Mewas…

För 2 veckor sedan – mitt under spännande OS-tävlingar – skrev jag detta blogginlägg om troll som härjar i Mewas/World Health Network/Zero Covid/VetenskapsforumCovid19’s svans. Trollet fortsätter. De senaste dagarna har jag barn med Agnes Wold

Det inlägget kom direkt efter att Agnes Wold hade kommenterat trolleriet på Twitter.

Jag har också ägnat mig åt tidelag med min hund enligt trollets fantasi.

Det har säkert inget med detta inlägg på Twitter att göra …men jag undrar på sambandet mellan att twittraren letar foton på mitt instagramkonto – och facebookaren lägger ut foton från min instagram med invektiv text ?

Och så i morse – och här kommer det intressanta

Texten är inte det intressanta. Det är bara det gamla vanliga trolltugget.

Det är fotot. Var kommer den ifrån?

Från denna blogg.

Och det intressanta med just det fotovalet är ett mail som jag fick skickat i går kväll via bloggen. Från Mewas. Det Mewas om påstår sig inte ha något med trollet att göra. Mewasgrundaren som följer trollet på twitter men som inte ”känns vid trollet”.

Jag lägger ut mailet – för det kommer inte från en privatperson men från en organisation som i 2 år pratat om att starta en civilsamhällesorganisation.

Offerkofta på. Och inte bara hobbyepidemiolog, hobbystatsvetare, hobbyjournalist utan också hobbypsykiatriker. Allt med samma ”framgång”.

Självklart är trollets åsikter hans egna. Men vad gör Mewas för att rensa upp i sin svans? Det är bara att gå in på kontot @DFsuzgun på twitter och klicka på ”följare” – och se där. Där kryllar det av Mewas/VetenskapsforumCovid19/ZeroCovid/WorldHealthNetwork. Inklusive Mewasgrundaren själv.

Och jag tror fortfarande att trollet inte är en svans. Utan en kärna.

Och helt plötsligt tror sig trollet vara jag…

Ibland måste trollen matas…

-“Mata inte trollen” säger de.

Nej. Oftast inte- men ibland är det viktigt att göra det. Bakom trollen finns en verksamhet som ska granskas. Trollen är bara det yttre försvaret – eller anfallet – för verksamheten som ska skyddas från insyn.

Det började för ett år sedan – Sveriges Radio sände ett inslag om en grupp som stökade runt den svenska pandemihanteringen. Mewas. Och jo – oroliga människor flockas och våndas och söker sig till likasinnade. Gott så. Jag blev nyfiken

Men det var nåt annat med gruppen. Den liknade alltmer – so I thought – de individer som -innan internet fanns – klistrade upp tättskrivna pappersark på anslagstavlor i kampen mot någon myndighet eller domstol. Men det var mer än så. Tättskrivarna var oftast ensamma. Den här gruppen gick till attack. Samlad attack. Väl beskrivet i denna rapport av James Pamment från Lunds universitet. Instruktioner gavs i den då slutna gruppen på Facebook om vilka som skulle attackeras. I den nu öppna gruppen Mewas2.0 på Facebook är det lite lugnare. Lite *trumvivlar* mest när dödstalen ökar – för då har ju man ännu mer bevis för att den svenska strategin havererat.

Men det var nåt mer. Konspirationerna som blev oemotsagda i gruppen. Grundaren agerade flitigt med sina “teorier”.

Teori 1.

Reportrar utan gränser rankar Sverige högt avseende pressfrihet eftersom Sverige ger organisationen ekonomiskt stöd.

Teori 2.

Svensk media hyllar (!) den svenska pandemihanteringen för de får presstöd!

Ett presstöd som har funnits i 50 år före pandemin. Och jag antar att Mewas grundaren inte har följt svensk media så troget om han tror att media “är biaised”.

Nog med exempel. Konspirationsteorierna haglar tätt i gruppen.

Men inte nog med det. Attackerna mot de som granskar. Eller som “tycker fel” om pandemin. Vetenskapsjournalisten Amina Manzoor. Prisbelönt. Henne gillar inte Mewas. Full attack.


Lite märkligt att ena stunden kritisera Reportrar utan Gränser för att de rankar Sverige högt avseende pressfrihet och sedan i nästa stund angripa en journalist och mana till bojkott.

Barnläkaren Jonas Ludvigsson är en annan som attackerats. Se Expressen Se detta friande av de anklagelser som Mewas riktade mot honom.

Agnes Wold har också fått en hel del hat från Mewas. Jag skrev om det för ett år sedan.

Och härmed in på troll. Nog för att Mewas-medlemmarna vevar på och spottar och fräser – men det räcker inte för deras teser framstår ju som rätt korkade för det mesta. Avklädning av konspirationsteorier är inte svårt.

Det behövs mer vapen. Trollen. De som oftast inte har några argument i en debatt men som går till attack mot granskarna. Som denne;

Han fick sitt konto stängt i april 2021 efter att ha vevat anklagelser mot de som granskar Mewas. En granskare fick anklagelser om att ha mördat en kvinna. Kvinnan lever.

Fotot i profilen föreställer inte trollet. Det är en random turk – som dock har använt fotot i ett sammanhang inte så ….. bra för trollet.

Trollet blev nyligen avslöjat … en rejäl granskning som med nöje kan läsas här

Ett troll används och ges stöd av en grupp – ja – det finns ju en hel del som följer trollet och som har varit aktiva i den svenska coviddebatten – för att söka tysta de som granskar. Eller få dem att sluta granska. Granskning hotar. Mewas hatar.

Så de senaste dagarna har trollet tagit till Facebook – efter att ha fått ett antal tweets radera för trakasserier. Facebooks granskning av anmälningar är inte lika alert som Twitters – så över till Facebook med trolleriet.

Nytt namn ja. Men sidan startades av;

Så nu är jag sexköpare, könssjukdomsspridare, ex nazist, kriminell, skattesmitare och det värsta av allt; politiskt korrekt. Aj. Det sved.

Blockera – säger de.

Nej.

Svarar jag. Mewas ska ut i solen. Kanske de spricker då?

********

Uppdatering.

Trollet är stressat. Namnbyte på Twitter

Namnbyte på Facebook

Mitt liv som elak jultomte

Nej. Din önskelista är fel. Eller den är inte fel för dig – men för mig.

Deltagarna i filmen har inte lämnat in önskelistor. Än

30 år ute i världen. 32 egentligen. 24 av dom som elak jultomte.

Det började i en by i nordvästra Guatemala. 296 kilometer från huvudstaden. En by en bit utanför San José Ojetenam. Upptäcktsfärd. Efter symaskiner. En partnerorganisation hade ett projekt där änkor – ja det pågick ett inbördeskrig – skulle skaffa sig försörjning genom att få symaskiner. God idé men fanns verkligen symaskinerna på plats? Så jag och en kollega åkte på upptäcktsfärd. Hyrde bil i huvudstaden och puttrade iväg. Vi kom fram strax innan mörkret föll. Lokala kyrkan bjöd på middag.

Vitt bröd. Pommes frites. Kokta ägg. Majonnäs.

Förvånad. Jag som vattnade tungan tänkandes på en pollo pipian eller något liknande.

-“Är detta vad ni brukar äta?”

-“Nej. Det är vad ni äter!

-“?

-” Vi hade en volontär här från USA och detta var det enda han åt.”

Assistenten äter inte kokta ägg.

Upp före solen. 0400. Fyra timmars vandring i riktning mot symaskinerna väntade. Över berg. Ner i dalar. Över bäckar skuttandes som en bergsget. Nästa berg. Och så kom vi fram. Frukost.

Vitt bröd. Kokta ägg. Majonnäs (kände igen burken så någon hde gått i förväg)

Symaskinerna? Jo de fanns där och gav lite inkomst till änkorna. Bra så. Åter tillbaka över bergen och dalarna och bäckarna. Framme. Adjö och tack för att vi fick besöka er. In i bilen och ……. nehej. En död bil. Batteriet levde men bilen kom inte igång. Inte ens med start i nerförsbacke. Lokal mekaniker. Det behöver bytas ut en del som han inte hade. Ringer biluthyraren – jo – vi kommer med reservdel och reservbil. I morgon. Sent på eftermiddagen. Så det blev 1 1/2 dag extra i byn. Tid för reflektion. Trodde vi. Men icke. Först kom borgmästaren med en projektidé – nåt om avloppssystemet. Sen kom prästen med nästa idé. Slaktaren ville ha pengar. Det bildades en kö utanför det enda hotellet. Frågor. Önskelistor.

-“Nej. sånt arbetar vi inte med. Nej, sånt har vi inte pengar till.

Elak jultomte. Som inte ger julklappar som folk behöver utan ger stickade yllestrumpor i stället.

Men det är ju inte fel på dem som skriver önskelistor. Problemet ligger i att folk i lokalsamhället inte riktigt vet vad vi gjorde där – de hade hört något och något annat och det vore ju dumt att inte fråga nu när jultomten är på besök. Det är det som är dilemmat när man besöker ett samhälle för första gången. Vad är det här för ena?

Hemma i byn jag växte upp i. Telefonen ringer. -“Det körde in en bil som jag inte sett förr. Vem kan det vara och vart ska de?”

Ungefär så. Inte mer konstigt än så.

Vi kom inte riktigt ut ur byn. Det kom en man springandes mot oss. Vi bromsade in. Det var borgmästaren från grannkommunen. Han hade hört att en biståndsorganisation var i närheten. Han hade också en önskelista.

Nästan 20 år senare. Södra Sudan. Alltför få flickor hade fullbordad grundskoleutbildning. Vi hade pengar till att stödja flickors skolgång – till att bygga skolor. Glada av förväntan åkte vi jultomtar till en by med vår present. Bygga skola.

-“Nej! Vi vill hellre ha vatten! Borra en brunn.

-“Sånt gör vi inte…. Det måste ni fråga någon annan om ...”

Elak jultomte.

Så var det under mina första 24 år som handelsresande i mänsklig misär. Avståndet till de som skulle nås av biståndet blev i bland för stort. Mötena för få. Partnerorganisationerna vi arbetade med var inte fullt ut en del av lokalsamhället utan besökare. Besökte oftare än jag men ändå besökare.

Det fanns undantag. Utanför ett av våra fältkontor i Etiopien i ett flyktingläger för sudaneser fanns en målning på muren beskrivandes vad vi gör och varför och hur. Inget behöv av gissande önskelistor där inte.

Men sedan slutade önskelistandet. Jag började arbeta där jag arbetar idag. Kooperativ. De är inte besökare. Kooperativen bildas av folk med gemensamt intresse. I lokalsamhället självt. De besöker inte. De bor där. De äter och sover där. De flanerar omkring där och klappar kon och petar på kaffebusken. De vet vad vi arbetar med. De vet vad de ska fråga efter.

Men dags för ett ord som inte finns men som är så bra så det borde finnas.

Facipulera.

Att bara facilitera – ge pengar och säga – “Använd dom klokt! Räcker inte – det kan gå hur som haver.

Att manipulera ger bara tillfälliga inte hållbara lösningar. Så det räcker inte,

Men facipulera. Det är grejer det.

Här får ni ett stöd – hur ska ni se till att det når alla medlemmar med service? Hur ska ni se till att kvinnor och ungdomar blir aktiva i kooperativet och får vara med och bestämma? Hur ska ni se till att folk motiveras att bli medlemmar i kooperativet – framförallt de fattigaste av de fattiga? Hur ska ni se till att risker för korruption och annat maktmissbruk elimineras?

Frågor som sätter igång tankar. Frågor som gör att kooperativen själva tar fram lösningar.

Facipulera.

Och det händer saker. Som mjölkkooperativet som bestämde att medlemmarna skulle ha 2 bankkonton per familj för betalning av den sålda mjölken. Ett konto för maken och ett för makan – och så betalades hälften av ersättningen till vardera. Och det visade sig senare att kvinnorna investerade en större andel av inkomsten in i familjejordbruket än mannen. Och det ledde till ökad inkomst i framtiden.

Så ju närmare och oftare man är – ju mindre behov av gissningsönskelistor och känslan av att vara en elak jultomte.