De kan klockan.
När jag vaknar vid 0630 så stirrar de vid sovrumsdörren.

När de fått sin frukost och familjen meddelat att det vankas tuggben kl 0930 – så sitter de 0925 vid skåpet där tuggbenen förvaras.

När klockan närmar sig 12.00 meddelar de att det är dags för lunchpromenad. När klockan är 1545 så meddelar de att det snart är dags för 16.00 promenaden.

Middag serveras kl 18.00 men redan 17.00 påminns jag om att de inte tillämpar vintertid.
Här behövs inget armbandsur. Det sköter Robin och Aat. Mor och son. I östra Amsterdam. Där man inte sorterar soporna – för det blev ”för dyrt för kommunen”. Säger de som lärt Robin och Aat hålla reda på klockan.
Men jag har hittat var man kan lämna glas och papp. Så jag sorterar.
Och jag hittade en kyrkogård som var indelad i kulturområden. En kultur bestämde sig för att tävla om största graven. Denna vann.

Jag föredrog denna.

Innan gravarna finns ett ”Nu är det över”-museum. Om begravningar i olika kulturer. Jag kommer alltid att tänka på den alternativa urnan – en rejäl heliumballong som askan placeras i – och så spricker det hela på 25 kms höjd och askan tar sig dit jetvindarna för den.




På behörigt avstånd från kyrkogården finns ett växthus med en restaurang med 1 Michelin *, DeKas.
Prisvärd och grön. Men lite havsinnehåll också som torsk och pilgrimsmussla.












Hundarna fick inte följa med. De satt hemma och stirrade.
Östra Amsterdam är ett andningshål för det luktar inte hasch. Inte nånstans. Det mest utlevande är krogen runt hörnet där pensionärssällskapet har möten. Och så parken där hundar får springa fritt.
Och jag går långsamt och gastar om hundarna närmar sig gyttjepölen. Ibland hjälper det.
Lördag – vila ut på hotell där jag inte behöver vakna 0630. Två nätter där och sedan hemfärd.
Nästa borta-uppdrag ; Ballerup om en månad.















































