100-åringen som stör mitt i semestern

Första mini-semesterdagen. Då vill International Labour Organisations kooperative chef intervjua. Hedrad så det är bara att stryka en skjorta. Ställa upp. Kooperativa avdelningen fyller 100 år och det vill de fira genom att intervjua kooperativister.

Assistenten ligger bredvid på sängen. Intresserad i en minut. Sedan börjar gäspandet. Tyst först. Tills det blir till ett tjut.

Assistenten är trött på allt prat framför datorn. Enda gången han sätter sig ner och stirrar är när han känner igen en röst. Språkkompisen från Kristianstad har han börjat hälsa på. Chefens röst får honom att rusa till datorn.

Vi var olagliga igår. Först idag såg jag att det råder masktvång i området runt St Catherine. Där plöjde vi genom folkmassorna utan mask. Full färd framåt mot den grekiska restaurangen. Bot och bättring utlovas. Annars vankas det 250 euro i böter.

Nu börjar oron stiga i Belgien. Igen. Från att 0,6 % av proven varit positiva så är det uppe i 6-8%. Men det är inte på långa vägar så illa som det var i mars -april med 300 avlidna/dag. Nu handlar det om 2/dag. Har behandlingarna blivit mer effektiva? Eller? Vet inte.

För övrigt var samtalet med Simel det första samtalet på flera månader som inte handlade om Corona. Eller nämnde Corona. Ovant.

Jag kom på mig själv igår i tunnelbanan stirrandes ilsket på mannen med den fallna masken. Jag kom på mig själv stirrandes häpet på de som har strutmasker så de ser ut som fåglar. Jag kom på mig själv stirrandes på en dam med hemmasydd mask som inte nådde upp till näsan. En tanga-mask.

Jag stirrar mer än jag gjorde förr.

På upptäcktsfärd i hemstaden

Dagens handling.

St Gillis. Vässa portugisiskan. Där bor portugiserna. Inbillar jag mig. Målet är butiken Pueblo Latino som lär ha Aji Amarillo. Trodde jag. Det hade de. Men djupfryst gul chili – jag hade inbillat mig hitta färdiga såser. Men icke.

Men tortillas från Mexiko. Arepas från Colombia. Mole från Mexiko. Och nån flytande Guanabana -grej. Som jag inte vet vad jag ska göra med. Men den såg god ut.

Butiken är en butik där det är omöjligt att hålla 1,5 meters lucka till de andra kunderna. En stor frysdisk står mitt i lokalen och hur man än bär sig åt så krockar man med andra kunder. Framförallt de två herrarna som absolut ska köpa öl så fort som möjligt.

Ett dyrt nöje. 4,90 euro för ett 1/2 kilo tortillas. Berätta det för en mexikan. Hen lär svimma.

Vandrar vidare. Mumlar på portugisiska. Hittar ingen som pratar det. Hittar en öl. Favoritölen. Orval.

Hittar spagetti med räkor. Rykande hett. Tomaterna skållar. Tom restaurang. Ekar öde. Det är många stängda butiker och restauranger i stadsdelen. Men det som är öppet tarvar återbesök. Med tid. Variationen av butiker är stor. Häringa ska skafferiet fyllas. Mat. Massor av mat.

6 dagars minisemester. Börjar dagen med att bli #33 i raden av kooperativister som intervjuas av ILO COOP. Mitt i intervjun gäspar assistenten. Med ett halvt yl.

Resten av minisemestern ska bli varm. 35 C väntas på fredagen. Det ska ätas och vandras. Semester i hemstaden. Hemvister.

Men tunnelbanan. Masktvång. Alla lyder. Utom en som tror han andas med adamsäpplet. Nerhasad mask. Men det är surrealistiskt. En kvinna har en servett i handen som hon håller i handtagen med. Det dansas balettpiruett i omtanken i att inte beröra eller beröras. Surrealistiskt. Detta påträngande folkslag som normalt står inuti ens halslinning håller nu avstånd. Rejält avstånd.

St Gillis. Ska återvända.

På kvällen gjorde assistenten och jag någonting vi aldrig gjort förut. Vi gick inte förbi grekiska restaurangen som vi alltid har gjort. Vi klev in. Och det var så helt underbart. Saganaki-osten dröp av olja. Men var så färsk. Så trådig. Så ljuvlig. Dolmarna var ännu färskare. Och den grillade kycklingen var nästan underkokt. Men bara nästan. Så färsk. Så citronig. Vi slickade läpparna – assistenten och jag.

Vi avslutade med en espresso och en 12 årig Metaxa. Och när vi skulle betala så fick vi göra det – men fick en till Metaxa – en stor jävla Metaxa. Och hit ska vi återvända. Det finns mycket kvar på menyn att upptäcka.

Superspridarna

I Belgien varnas för superspridarna. De som har en massa virus i sina svalg. Men hur känner man igen dem? Tjockhalsade? Med mycket yta för virusboende?

Och så ska man inte åka till Antwerpen.

Super spreaders don’t necessarily feel more ill. “They do produce an enormous amount of virus particles that they can easily pass on to others.”

“When that person coughs, maybe even speaks loudly, then they can transfer it.”

Van Ranst also warned to stay away from Antwerp, where infections are rising fast. “Antwerp is a vibrant and fantastic city, and well worth a visit. But not now. Antwerp is currently fighting a major Covid-19 outbreak. Please plan your visit to Antwerp when the outbreak is under control again,” he tweeted on Saturday.

”Speaks loud” – jag ska i fortsättningen umgås enbart med lågmälda personer. Eller inga alls.

Att lyssna på P1 sommar är riskfritt. Camilla Lif idag. Så bra. Jag har alltid gillat hennes röst i Tankar för Dagen. En smeksam röst. En eftertänksam röst. Hon pratar inte högljutt så hon är nog ingen superspridare.

Men hon lägger ut små trådar. Små början på nystan men hon nystar inte upp så det är bara att nysta upp själv.

Om Pitcairn. Ön med 46 invånare som är så svårtillgänglig så öborna kan ägna sig åt vidrigheter som sexuella övergrepp på barn. Ihop med Tristan da Cunha är ön den mest svårtillgängliga.

Om bron i Skottland som får hundar att ta sina egna liv. Eller blir de bara så k-ta på lukten av mink-urin så de störtar mot avgrunden i jakten på doften? När jag googlat klart så är det bara att krama assistenten och lova att inte gå över broar där avgrunden luktar mink-urin.

Det räcker ju med lukten av grannens hund i hissen innan han far runt i hissen som en robotdammsugare som sugit upp amfetamin, sniffandes på alla väggar.

Om Prince. Det behövde jag inte googla om. Den storyn hade jag redan hört. Och tror på.

*******

Och se där. Antwerpen stängd 2330-0600. Utegångsförbud – såvida det inte handlar om att ta sig till eller från jobbet. Barerna stänger 2300. I Bryssel är det 0100 – så faran är att Antwerpianerna kommer till Bryssel för att festa.

Påmaskning från lördag

Assistenten har avmaskats. Jag har delvis påmaskats. Mask på i butiker är regeln. Från lördag blir det andra bullar. Då ska mask vara på även på livligt trafikerade gator – typ shoppinggator. Och i offentliga lokaler. Och ska man på restaurang så måste man lämna sitt telefonnummer eller e-mailadress som ska sparas av restaurangen i 14 dagar.

Sålunda ska vi inte vandra framöver

Förty nu har andra vågen börjat. Smitta sprids främst bland 20-30 åringar. Generation DettaGällerInteOss. Det är en 91 % ökning av antalet nysmittade/dag jämfört med för 2 veckor sedan.

Förty det har slappnats av. Trottarborden vid barerna är fyllda. Korta avstånd mellan borden.

-“Detta drabbar ju bara 85+arna…” tänker de 20 unga männen som trängs på en basketbollsplan. Eller “faunan” (som en granne kallar dem) som sitter tätt samlade vid Brevduvestatyn och blir allt mer berusade och högljudda ju längre kvällen lider.

1400 böter har delats ut av polisen för de som inte haft mask på sig i kollektivtrafiken. 117000 förseelser mot covid-19 restriktioner har skett sedan mars.

Så påmaskning. Igenimmade solglasögon. Svett på hakan.

Eller så får jag och assistenten börja gå på bakgatorna. Där gatudamerna går. De har ökat rejält i antal. Där det stod 1 tidigare – står det nu 3. Covid19 har lett till en hel del nya hundvalpar, fler gatudamer och flera dyra bilar med bevakande hallickar.

Ett farväl på distans och ett peruanskt möte

Sätter mig i den första kyrkan -Béguinage. Det går inte. Det är en märklig utställning där inne. Ett dukat långbord med en toalettstol på. Och en massa annat. Går vidare. St Catherine. Bättre där. Tänder ett ljus. Sitter där. Tacksam för kamrat G som är på plats i Stora Tuna och knyter ihop historien. Avstånd. Distans. Men avsked. Vila i frid.

Under tiden har värmen översvämmat Bryssel. Det är dahlia-dags. Handlar 3 varianter. Och småblått till terrassen,.

Snorkiga vinbutiken. Han är inte lika snorkig längre. 2 spanska. 2 portugisiska. Och så Elise -champagnen. Långa armar hem i värmen. Staden är fylld av uteserveringar. Assistenten och jag går på jakt efter mat. Det är trångt överallt. Inte läge med en bevakande revirskyddande assistent. Står framför peruanska krogen. De ska stänga om 5 minuter men säger att det är lugnt. Vi får äta så sakta vi vill. Assistenten får vatten. Han vill in i det peruanska köket. Det får han inte. Men för första gången får assistenten en smekning över öronen från Pucallpa-damen. Tidigare har hon haft långa armar när hon serverat maten. Och spriten.

Stirrar en stund på cevichen. En kokt potatis?? Men bakom chipset vilar sötpotatisen. Ordningen återställd.

Men piscon berusar. Vinglar hemåt i lunchtrafiken. Väljer fel gata. Hamnar bland alla turister som flämtar när assistenten tränger sig fram. Han är som Moses. Delar upp turisthavet och vi kan vandra torrskodda genom sandalhavet.

Hemma. Efter att ha vandrat genom studsande fontäner. Japanerna fotograferade assistenten när han rusade genom vattnet. Arg för att vattnet försvann.

Assistenten har slocknat. Värmen tär.

Det är en helt underbar dag. En helt underbar dag att säga farväl på. På distans.

Hemestrar

Det är 18 månader sedan sist. Semester. I och för sig bara en vecka. Men ändå. Semester. Sova länge. Vill jag. Men. Vaknar 0600 både lördag och söndag. Måndag och tisdag och onsdag och torsdag. Njut. Semester. Eller hemester. Men det börjar med en avklädnad.

Hundvandring. Parkbänk. Skor. Skjorta. Byxor. Någon tröttnade på klädestillvaron. Detta var igår. I morse var plaggen borta. Den nakne är onaken igen. Mysteriet över. Världen kan andas ut.

Vi vandrar. Botaniska trädgården.

Herren ställer sig på täppan. Regerar. Någonstans i bakgrunden hörs en gläfsande man och en skrikande hund. Eller tvärtom. Stör friden i det botaniska. Det är folktomt. Staden är öde. Så folktomt var det inte under lock-down-perioden.

Vi möter folk. Assistenten gnider sig mot en peruanskas ben. Hon skriker gällt. Vi sätter oss på favoritrestaurangen – en halvtrappa upp. Ett öppet fönster. Assistenten parkerar sig i fönstret. Uppsikt över hela torget.

Folk stannar i sina steg. Några skyndar vidare. Andra fastnar. En dam fastnar länge. Fast jag precis fått min varmrätt. Hon berättar om sin pappas schäfer som till och med följde pappan in på toaletten. -”Så kan man ju inte ha det!” Försöker jag. Min assistent följer inte med in på toaletten. Han sitter och gnyr bakom den stängda dörren.

På väg hem kommer den pensionerade lärarinnan. Hon frågar om hon får gå med oss. Det får hon. Hon går långsamt. Men assistenten går ännu mer långsamt. Stilla sniffandes sin väg hem. Lärarinnan har lärt sig spanska men aldrig pratat språket. Fram till nu. Hon pratar så tyst så jag får bryta social distanseringsregeln för att höra vad hon säger. Det är en månad sedan vi mötte henne senast men hon kommer ihåg assistentens namn. I min fantasi bor hon på hospicen vid lilla parken. Hon sitter ofta där på en parkbänk väntandes på att något ska hända. Sedan hon träffade assistenten första gången så kliver hon upp från sin parkbänk varje gång vi går förbi och vill vandra med en stund.

På lördagsvandringen möter vi henne igen. I en annan del av staden. Hon är förvirrad. Ställer samma frågor om igen. Om var vi bor. Om vad assistenten heter. Eller så har hon en tvillingsyster.

Vi hamnar utanför en butik. En cykelaffär. En tanke börjar gro. Om nya utfärder med assistenten. Terrassen är ju klar. Nästan.

Jordgubbarna börjar krypa fram. Sakteligen. Vindruvorna är sura men ätbara. Så nästa projekt. Kan bli. En cykel med låda fram för assistenten.

Minnet av en vän

Det är nu när åldern är här som namnen på gravstenarna blir bekanta. För något år sedan planterade jag blommor på min mors grav vid Svansteins kyrka. Vandrade runt med tankar efteråt. Såg mina klasskamrater. Eller egentligen deras namn. På gravstenar. Den sportige. Bäst i fotboll. Nu ett namn på en gravsten.

Idag. Dottern jag aldrig träffat. Hennes äldre systrar har jag träffat när de var i blöjålder. Men hon jag aldrig har träffat hör av sig på Messenger. Hennes far är död. Jag behöver inte backa bandet. Men jag tror att vi inte har setts på 28 år. Men tack Facebook – vi har hört av varandra. Vi har pratat på telefon. Men alldeles för lite. Alldeles för lite nu när jag sitter och bläddrar i fotoalbumen.

Men jag minns. 80-talet i Sunne Folkets Park. Midsommar. Vi hade studerat ihop – 4-5 studiekamrater som efter examen hamnade rätt nära i geografin. Vi höll kontakten. Öl. Simhall. Bastu, Tipsextra. Krogen. I varandras hemstäder. En gång var de i Fagersta. My hometown. Jag tror inte de blev imponerade. Men Sunne folkets park. Dans. Midsommar. Lite lagom blyga ynglingar på främmande mark. Dans. Vi skulle varva runt brädorna med brudarna till leende guldbruna ögon men blygsel. Nån av oss. Jag vet inte vem.. Kläckte idén om att inte vara blyg utan att tävla. Vem bjuder upp kvinnan med största handväskan till dans? Blygseln försvann. Jakten på den största handväskan tog fart. Det fanns många stora handväskor den kvällen. Det dansades. Vem vann? Det var inte det viktiga. Det viktiga var att dansa och att föra/fösa damen bort mot mina vänner stolt visandes den stora handväskan.

Vi betade av flera Folkets Parker och Stadshotellsdiscon i MellanSverige. Fyllde i Stryktipskuponger och V65kuponger. Ingen vinst i pengar. Men mycket vinst i vänskap. Minnen som sitter som gjutna i hjärnbarken 38 år senare.

Detta är åren när vänner från förr dyker upp på gravstenar. Inte alla. Men några. Tack för att det finns minnen. Jag bläddrar bland foton. Det var goda tider. Tider när det fanns ett nöje i att åka i en Renault Laban efter mellansvenska riksvägar på väg mot en Folkets Park. Mot de stora handväskorna. Mot skratten. Mot att sova i en sovsäck på en väns köksgolv. Mot att upptäcka Torsby, Säffle, Katrineholm, Norberg, Smedjebacken (i Smedjebacken drack de inte vin utan Vodka blandat med Loranga).

Min första och sista surströmming åt jag med dessa vänner. Det minns jag. Men jag minns mest jakten på den största handväskan. Och allra mest min vän från förr vars dotter hör av sig och säger att han finns inte mer.

Sörj inte sorgen. Sörj att det inte blev mer tid till glädje. Det fanns glädje. Men vi hade kunnat ha så mycket mer glädje,

Minns det goda. Det glada. Minns Renault Labans alla nycker efter riksvägarna. Och jakten efter den stora handväskan.

Är det detta som kallas normalt liv?

Första ölen ute på stan sedan 12e mars. 3 månader sedan.

Borden är ute. Människorna är ute. Krogen Chez Bobonne har arbetat under stängningen. Byggt en öl -kaffe- choklad- vin- gin affär. För var det halvbra mat och helbra öl av egen tillverkning.

I rena glädjen i att kunna kliva in på en krog – fast deras kök öppnar först i september (men maten har aldrig varit deras styrka) – så blir det både kaffe från Myanmar – choklad från Ecuador – 6 öl av varierande typer (och när jag vill köpa 2 av deras ölglas så får jag dom på köpet).

Arman får vatten. Han smakar på det. Tittar på min öl. Dragkamp. Och somnar. Vi har tagit en lång promenad i värmen och sett den uppvaknande staden.

Det är en känsla. En känsla av att det ser normalt ut på ytan men att det bubblar av virus därunder. Antalet avlidna i Belgien minskar kraftigt. Ligger på 10-15/dag. Det är bara drygt 100 i intensivvård.

Det är en känsla. En känsla av att hålla andan. Det kanske blir bra nu. Kanske.

Det är allt färre masker ute på stan. Övermod. Vi går förbi en fest. Man får umgås i grupper om 10. Det är fler än 10 i lägenheten. Ni dumdristiga. Ni unga. Ni slarviga.

Arman och jag håller 7 våningars avstånd.

Taket.

Vindruvor. Jordgubbar. Vinbär. Tomater. Salvia. Snart ett olivträd. Murgrönor. Rosor. Apelsinträd.

Vi – eller jag – har skurat och tvättat och sprutat högtryck och spolat. Och det är bara en liten bit kvar och så blir det Playa Arman av det hela. Efter inoljning. 7 våningar upp från gatan är ett bra avstånd. Från de masklösa.

Och så ringer Polisens Kalla Fall grupp….

Det är mordutredningarnas dagar. Dubbelmordet i Linköping. Palmemordet (som nog får döpas om till keps-mordet). Och så blir jag uppringd av polisens Kalla Fall grupp. Om ett mord från 1995. Om ett förhör med mig 2 januari 1996. Som jag inte minns. Som jag absolut inte minns. Men jag minns namnet på polisaspiranten som förhörde mig. Så jag borde minnas vad jag sade också och om vem. Men jag minns inte. Så bra vittne är jag. Eller dålig.

Tittar på presskonferensen om Palmemordet. Och undrar hur det kan komma sig att åklagaren pekar ut en person – fastän åklagaren Peterson (alltså Peeeeeterson som polisen kallar honom fast TT reportern genast säger Petttttersson) säger att det han har skulle ha räckt till att anhålla personen.

Tillbaka till mitt mord. Jag har grunnat och grunnat men har absolut inget minne. Ändå tycker jag mig vara stolt över att jag inte minns vad jag åt igår – men däremot hur en Toast Skagen från 1998 smakade. Men här sviker minnet. Jag tipsar polisens Kalla Fall grupp om min dåvarande kollega som jag tror har bättre minne. Hoppas jag.

Tillbaka till Palmemordet. Jag är häpen. Väldigt häpen att åklagaren pekar ut Skandiamannen. Personen kan lika gärna vara en mytoman som vill vara med där det händer. Slutsatsen är “vi lägger ner – vi kommer inte längre än så härmen nåt måste vi ju lämna ut så det syns att vi har tänkt till. Ordentligt.”

För övrigt kryllar det av poliser i Bryssel. Det var stor Black Lives Matter demonstration i söndags. 10 000 deltagare. Och drygt 200 vandaler som blev gripna. Unga arga vandaliserande män. Som krossade skyltfönster och plundrade. Vad för butik? Jo Jimmy Choo. Vad i all friden skulle de göra med stilettklacks-damskor?

Restaurangerna har öppnat. Men man måste boka bord och servitören ska ha ansiktsmask och man får inte hålla i en meny. Bordellerna har också öppnat – regelverket är ansiktsmask (förutom vid oraliteter) och inga kyssar. Engångslakan.

Det har varit lugnt på gatorna. Hörnen har varit o-ockuperade. Damerna på gatan har ersatts av hundvalpar. Det verkligen kryllar av hundvalpar. Lugnare för mig. Men assistenten blir riktigt upphetsad. O-lugnare för mig.

Stäng ner dig själv då!

Muggarna står för tätt

I morse plockade dom bort stängslen runt lekplatsen. Innanför stängslet sov den snarkande mannen. De andre parksovaren – han som använder hundtoaletten som sin egen toalett – hade redan vaknat. En väska på en parkbänk – han verkade vilja flytta. Förstår honom – när stängslen tas bort så kan han inte sova inbäddad längre.

Belgien håller på att öppna upp. Barnen får leka på lekplatserna igen.

Under tiden i Sverige; Stäng ner!- verkar vara stridsropet från de som oroar sig mest. Eller egentligen – stäng ner för alla! För det är ju inte så svårt att stänga in sig själv och låta andra gå runt och andas in andras andedräkt och salivdroppar. Men påbudet pockar för de oroliga – Var som Norge och Finland! (som nu väntar på andra vågen).

En Aftonbladspodd – Stormens Utveckling – fick en del kritik (mest av de som förmodligen inte hade lyssnat på den) när de försökte resonera om vad som ligger bakom en del människors enorma oro. För det är en enorm oro som ekar runt. Oro för sig själv och de närmaste men med kravet på att andra ska kliva in i orosbilden. (Jag blev blockad på Facebook, Twitter och Instagram av den oroligaste av mina Facebookvänner när jag ifrågasatte hens information åtföljda av stridsropet Stäng ner Sverige!)

Visst går jag runt och undrar över vad som ligger bakom oro – men mest över vad som gör att så många tar det lugnt. Att lita på att folk gör sitt bästa. Folkhälsomyndigheten och Gift vid första ögonkastet – vi litar på experterna och att de vet vad de gör. (Fast .. ehhh … det blir ju oftast inte så lyckat i Gift vid första ögonkastet – men det är ju inte experternas fel utan deltagarna som oroar sig för mycket. )

O-ro.

Var kommer lugnet ifrån? Det är bara att damma av Aaron Antonovskys Hälsans mysterium ; KASAM – Känsla av Sammanhang och Mening. Att lita på sin omgivning. Att tro på något utanför sin egen kropp (det måste inte vara gud) Att inte tro att Coronaviruset är på jakt precis efter mig utan veta att om jag håller avstånd, stannar hemma när jag är sjuk, tvättar händerna o s v så är jag med i sammanhanget “Vi som vet hur man kan skydda sig” Däri skapas lugn. Tillit. Förtröstan. Det finns inget behov i det läget att leta efter bekräftelse om att tillhöra sammanhanget. Man vet det. Lugn. Bara Lugn.

Den orolige däremot. Sprider oro. Söker fler oroliga. Söker övertyga andra. (Hamnade i en diskussion på Twitter med en orolig som både gillade och retweetade sina egna inlägg och som raskt blockerade mig – bra så – då slipper jag se den oron)

Sprid oro. Samla styrkorna. Ro frenetiskt så årorna bryts sönder och det lugna vattnet väsnas. Sammanhanget finns i oron. I konspirationen. I tanken att det luras och att hemligheter sker i smyg. Och visst går det förstå att folk i riskgrupperna har en ökad oro. Men inte alla. Långt ifrån alla. Så det räcker inte med att tillhöra en riskgrupp för att man ska ropa Stäng ner! Det måste till något annat. I vilket fall klarar jag inte av Twitter eller Dagens Nyheters ledarsida mer än 2 minuter i taget.