Ok – nu har jag skickat kapitlet till boken

Svettig. Instruktionerna var; Skriv vad du vill. Skriv hur långt du vill. Svår instruktion. Väntar på svar…

**********

Sverige. Tidigt 80-tal. Jag var en ny färsk socialarbetare.  På en anställningsintervju sade socialnämndens ordförande – ”Horor och fattiga ska hållas kort!” Jag valde att inte börja arbeta där. Under en praktikperiod hade jag en kollega som satt på en bänk utanför lokala Systembolaget och granskade om några av hans klienter – framförallt ensamstående mammor – köpte sprit. Gjorde dom det så följde han efter och lade ett meddelande i deras brevlåda; ”Ni är iakttagna av barnavårdsnämnden!”

1982 försökte Sverige reformera socialtjänsten. Ny lag. Samverkan. Dialog med de som behövde samhällets stöd. Många försök gjordes att också i verkliga livet reformera mötet med de fattiga och utsatta. Men kontrollen fanns kvar. Och än mer idag – ropen skallar; förbjud tiggeri! (men inte fattigdom). Lås in kriminell ungdom! (men minska budgeten för de förebyggande insatserna; fritidsgårdar, bibliotek, socialarbetare ute på gatorna). I den allmänna debatten är synen på de fattiga och de utsatta samma som för 50 år sedan. De är ett problem. Inte att de har ett problem.

Mexiko. Tidigt 90-tal. Jag var en svensk socialarbetare på export. Samma anda. Samma syn på de fattiga. På de utstötta. Lås in dom! Rensa gatorna! Där som i Sverige var de fattiga ett estetiskt problem för de som inte ville se något annat än vackra fasader och rensopade gator.

Men det fanns annat.

Jag tar fram en manual från 1992. En manual som jag burit med mig i nästan 30 år. Till Sverige. Etiopien. Kenya. Sudan. Peru. Kenya. Och nu Belgien. Den är sönderläst men innehållet är lika värdefullt nu som då.

Jag bläddrar lite i den. Minns mötet med Libertad Hernández Landa och Luis Gabarrón. Minns dem ännu mer när jag hittar en text skriven med Libertads penna. Vila i frid  Libertad!

Dialog. Förståelse. Undersök tillvaron tillsammans med de som de handlar om. Det är de som är experter på sin egen tillvaro. Inte jag som granskar dem. Jag kan försöka förstå men kan aldrig fullt förstå. Jag kan erbjuda alternativ men det är inte jag som ska leva i det alternativet. Jag bär med mig; Det är de som jag möter som är experterna. Experter på sina egna liv.

Jag minns en övning; Libertad och Luis delade in oss i 2 grupper. 6 i varje. Vi fick 2 pappersark var – A3 storlek. Instruktion; ”Det ena pappret illustrerar ett lokalsamhälle. Ni ska alla rymmas i det – utan att vidröra golvet!”

Bägge grupper började elastiskt klänga på varandra – bära varandra – hålla om varandra. På det andra pappret. Pappret som inte symboliserade något. Men vi föll.

-”Ingen av er valde att försöka rymmas på pappret som symboliserade lokalsamhället. Ni valde att testa och experimentera i laboratorieform. Ni undvek att testa ihop med de människor ni ska arbeta med. Varför?”  

Respekt för de man arbetar med. Prata med. Inte om. Förstå tillsammans. Inte åtgärda problemet.

Luis och Libertad arbetade med gatubarn. Barn som de flesta undvek. Men även dessa barn hade en gång levt i en familj. En familj som stött ut barnen.  De hade en gång gått i skola. En skola som stött ut barnen. De hade en gång varit en del av ett kvarter. Ett kvarter som inte ville se barnen igen.

Gatubarn kan aldrig rehabiliteras genom inlåsning i institutioner. Det är en kunskap som är allmän egendom men som inte tillämpas. Fortfarande är alltför många barn instängda i institutioner. Något ”renare” gator. Något lugnare vuxna.

Men Luis och Libertad såg något annat. Vi behöver arbeta med de barn som hamnat på gatan – försöka få dem att lita på vuxna. Få dem att tillsammans med de vuxna söka alternativ. Alternativ som de själva tror på.

Men vi måste också arbeta med dem som stöter ut barnen. Med skolan som vill stänga av elever som inte fungerar. Som vill straffa elever som somnar i klassrummet (för att de inte vågat sova på natten). Disciplinera ungdomar som inte kan koncentrera sig (för att de inte ätit vare sig middag eller frukost). Vi måste arbeta med lokalsamhället – föra dialog med dem om hur vi kan undvika att stöta ut barn från gemenskapen. Hur vi kan stödja de familjer där barn har det svårt.

Ut med socialarbetarna på gatan. Möte med folk där de är. Inte en kallelse till ett möte i en overklig miljö i ett samtalsrum i kommunhuset. Låt de som du arbetar med vara precis vad de är; experter på sin egen tillvaro.

TACK Luis och Libertad för allt vad ni lärt ut med så många. Jag är tacksam för att få ha varit en av dem.

När man krattar gången för andra så faller man ofta själv däri….

Kristdemokraterna halveras i senaste SCB-undersökningen . Sverigedemokraterna ökar nästan lika mycket som Kristdemokraterna tappar.

Och här minns jag teorierna om att Kristdemokratiska tappet började i och med EU-valet och Adaktussons slirande i abortfrågan. Kanske lite – men det egentliga tappet började den 2a juli. Köttbullslunchen mellan Ebba Busch Thor och Jimmie Åkesson där de diskuterade gemensamma intressen – sjukvård och energi. Fast det hela började tidigare. 26 november när Johan Ingerö började arbeta för Kristdemokraterna. Efter detta har Ebba Busch Thor alltmer börjat prata om saker och ting som skulle kunna locka väljare från Sverigedemokraterna. Det finns de som sympatiserar med Sverigedemokraterna men inte fullt ut – det har funnits skam med i bilden. Skam för att stödja ett parti med mörkbrun historia. Och då kommer karbonpappret Kristdemokraterna. Säger i princip samma saker (minns Ebba Busch Thor i en partiledardebatt pratandes om 100 000 våldtäkter och att de skyldiga männen ska utvisas som om svenskar inte våldtar och när det i verkliga livet handlar om 7960 våldtäktsanmälningar) men litar på att folk tänker “de är ju ändå kristna och vill väl”

Men att säga samma saker som Åkesson säger räcker inte. Värre är normaliseringen av rasismen. När Ebba Busch Thor lunchar med Jimmie Åkesson – tar hon nästa steg. Hon gör det rumsrent att resonera med rasister. Hon bjuder in Åkesson in i samtalet. (Det är nog bara Nobelkommittén som står emot hårdnackat snart) Hon gör Åkesson rumsren.

Men se – då slipper ju de som egentligen stödjer Sverigedemokraterna känna skam för att göra det längre. Det hade hon nog inte tänkt på…..

Alltså – jag känner fortfarande ingen – absolut ingen – som berättar att de stödjer Sverigedemokraterna. Men de måste ju finnas – även i mina algoritmer. Men att berätta ? Skammen har varit för stor. Rätt så. Det är inget att vara stolt över att stödja ett rasistiskt parti.

Men så kommer Ebba Busch Thor och drar av skämsskudden. Och då rusar raskt de som under en tid gav sitt stöd till hennes parti – tillbaka till originalet. Det ser man tydligt i dagens SCB – undersökning.

Men – och här kommer det hemska men – sisådär 26-28% beredda att stödja ett rasistiskt original och ett karbonpapper….. (nu finns det ju fortfarande riktiga kristna som inte gillar Kristdemokraternas vändning från vänd andra kinden till – till > örfila på bägge kinder.

Vadan detta? Skjutningar? Termosbomber? Trasig skola? Är det den s k systemkollapsen som det tjatas om som får folk att vilja ha enkla svar? I den vevan kommer Pisa-undersökningen som visar på skolresultat klart över OECD-snittet. Det kommer trygghetsundersökningar från Stockholm och Malmö som visar på att folk känner sig alltmer trygga och utsätts för färre brott. Kommer den informationen att dränkas i klagovisorna från SD, M och KD?

Om folk inte själva letar efter information – utan lyssnar till den som gapar högst – är risken stor för att 22,6% inte är taket för SD.

Och så stannar dom upp mitt i steget ……

….. belgarna. Och Arman the Dog har blivit belgare. Uppenbarligen. Han stannar upp mitt i steget. Och jag ligger med ansiktet i gruset.

Fritt fall över en mitt-i-steget-stannande hund. Mitt i den raska promenaden -tvärstannar han. Snabbare än jag.

Han har blivit belgare.

För någon månad sedan krönikörade SRs sändebud om anarkin i tunnelbanan i Bryssel. Det är illa så med dörrblockerarna och ryggsäckarna (så många magsmällar man får av ryggsäcksbärarna som vrider sig av och an) men det är värre med de som stannar upp mitt i steget. Belgarna. Och min hund.

Tunnelbanetåg kommer in. Dörren öppnas. In kliver passageraren framför. Och stannar upp mitt i steget. I dörröppningen. Och blir överkörd av passagerarna bakom.

Rulltrappa. Äntligen uppe. Och där stannar hon – mitt i steget – och börjar leta efter något i sin handväska. Blockerandes alla som rullar uppför trappan (påminner om skidåkerskan i Bygdsiljums slalombacke 1977 som tappade taget om bygelliften och rasade nerför backen fällandes alla i liftkön. Salig röra. Plockepinn.)

Vadan detta? Folk kan ju inte tro att de är ensamma i världen – så ingen kan bli störd av deras uppstanning. Eller längtar man efter att få en annan människa uppkörd i sin nacke?

I mitt tidigare hemland gick jag för fort. Eller de andra gick för långsamt. Kenyansk lunchbuffé – vandring i sakta mak mot buffén – lyfta upp locket till maträtten – sänka locket – lyfta upp igen – fråga en servitör något – muttra – gå vidare utan att ta för sig av maträtten. Vidare till nästa karott – samma procedur, medan jag stampar otåligt bakom.

Min teori är att kenyaners ursprung är Mombasa. Varma stekheta Mombasa där man inte kan rusa fram i livet utan måste gå i sakta mak för att inte förgås av kokande svett. Det kan förklara det sakta maket fram i livet.

Men Belgarnas stannande mitt i steget? Kan det ha att göra med deras historia? Efter valet 2010 stannade landet upp mitt i steget – det tog 18 månader att bilda en koalitionsregering.

Leopold III – ja han fick man folkomrösta om. Skulle han få komma tillbaka till Belgien efter andra världskriget efter det att han kapitulerat mot tyskarna? Landet stannade då upp mitt i steget- regeringen i exil i Paris och kungen kvar i Bryssel kapitulerandes. Vem var det egentligen som bestämde?

Eller är det de trasiga trottoarerna? Precis som tangon utvecklades i Argentina som en trottoardans – där man fick ta lite plötsliga steg för att inte krocka med ett träd eller en uteservering – så är promenader i Bryssel fyllda av plötsliga stopp. Det saknas helt plötsligt en bit av trottoaren – eller betongplattorna ser väldigt lösa ut och det väller ut vatten i fogarna och trampar man på betongplattan så riskerar man att dratta ner i en vattenpöl.

Belgarna är ett ständigt berett folk. Stannar upp mitt i steget. Det gäller för mig att lära mig att parera mig för uppstannande belgare. Och uppstannande Arman.

-“Vill du skriva ett kapitel till min nya bok?”

-“Don’t push!!”

Jag läste rätt. Han hör av sig då och då. Luis. Den kloke mannen med sin ännu klokare hustru. Lärarinna och låtsasmamma.

Det började en februaridag 1990. Bordet var fyllt av projektdokument. Jag hade förberett mig. Hon satte sig mittemot – Libertad Hernandez Landa. Jag bläddrade i pappersbunten. Hon log. Hon gjorde konsultuppdrag för Rädda Barnen – få ordning och reda på delstaten Vera Cruz gatubarnsprogram. Gatubarn ska inte städas bort som delstaten tyckte. Det är istället skolans, familjens och närsamhällets uppgift att förebygga att barn inte stöts bort från hemmen och skolan och söker sig till gatan som det enda alternativet. Om de väl har hamnat där så är det dags att placera lärare och socialarbetare på gatan – som sakta ska söka barnens förtroende för att motiveras att lämna gatan som arbetsplats och hem. Allt detta i alla dessa projektpapper. Vi skulle prata om hennes nästa uppdrag.

Trodde jag.

Hon svepte undan pappren. Tittade mig stint i ögonen.

-“Vad säger din mamma om att du har flyttat hit?

Jag hade precis flyttat till Mexiko. Alldeles för långt bort för en uttänjd navelsträng.

-“Hon gillar det inte..”

-“Säg till henne att du har en reservmamma här som ska ta hand om dig.”

Inte bara konsult utan även reservmamma.

1998 blev hon mördad.

Hennes man lever fortfarande. Likaså alla minnen av allt vi gjorde. Allt vad de lärde mig. Deltagande processer. Kallade hon och hennes man det hela för. Studera inte folk. Studera med folk. Om du lär dig nåt om dem genom studier så ska de själva också lära sig något nytt. Kunskap botar. Kunskap är makt.

En dag bjöd de in en holländare – Benny – som låtsades vara gästprofessor. Han talade – eller predikade – i en halvtimme. Oförståelig. Akademiska titlar. Alla lyssnade artigt men slutade anteckna efter en stund. Det hela var obegripligt.

Övningen avbröts med sanningen. Benny spelade en roll. Men varför accepterar vi att en med titlar använder vår tid utan att vi har nytta av det? Varför har vi sån respekt för nån vi tror kan mer än vi kan? Bra diskussion om att inte våga ställa krav. Om klasskillnader. Om de som tar plats och de som ger plats.

Det fanns alltid en fråga med i allt.

-“Vad har vi lärt oss av detta?

Och nu vill Luis att jag ska skriva ett kapitel i hans nya bok. Om gatubarn. Om hur jag som svensk socialarbetare klev in i det program de arbetade med och vad jag tänkte och tyckte. Hur ska jag kunna skriva om något som inympades i mig? Som blev ett tankesätt. Som hade så bra lärare.

Från ILO-COOP

Vi lär oss bäst genom att beskriva vad vi gör när vi gör det. Detta hade Libertad och Luis som rättesnöre. Som bas.

Kunskap är till för alla. Även för dem som forskaren studerar. Bästa forskningen är den som folk gör om sig själva och sina liv.

Den tankevärlden formades i en värld där staten svikit. Där det inte fanns nån sjukvård – där kom handboken >

Image result for donde no hay doctor

Där det inte finns nån doktor.

Handbok efter handbok skrevs om hur folk utan samhällsservice skulle klara av sina liv. Där det inte finns advokater, tandläkare, socialarbetare etc etc. I denna gör-det-själv och gräv-där-du-står anda revs väggarna som stängde folk ute.

Jag återvände till socialtjänsten i Sverige 1994. Väntrum med skottsäkra glas. Securitasvakter. Murar mot befolkningen. Ibland. Jag gick på några anställningsintervjuer. Studerade väntrum. Lidingö kommun hade ett väntrum där en plastrutschkana fanns för barn – men den var vänd mot en vägg. Hade ett barn använt rutschkanan så hade de dundrat in i väggen. Danderyds kommun hade en vakt i väntrummet. Men Sigtuna kommun däremot hade en leende receptionist. Där ville jag arbeta. Och gjorde det. Första veckan blev det dock lite för kärvänligt. En assistent smög sig in på mitt rum när jag satt i telefon och smekte mig över nacken. Det gjorde hon inte om. Hon skyllde på att vi var släktingar.

Nästa socialtjänst. Norrmalms stadsdelsförvaltning hade också bra receptionister. Blommor i väntrummet. Leende människor. Inga rivna socialkontorsväggar men välkomnande ytor. Ja nästan som på barn-och ungdomspsykiatriska mottagningen i Fagersta där jag arbetade 1984-86. Mottagningseketeraren Monica. Familjerna kom en timme för tidigt. För hennes skull.

-“Men du har ju tid först om en timme?

-“Men det är så mysigt i ert väntrum – så jag sitter gärna här och tar det lugnt.

-“Välkommen!”

Så jo. Jag lärde mig i Xalapa Veracruz Mexiko att nyfikenhet tillsammans är grunden för förändring.

Grunden för en förändring ligger i;

  1. Det måste finnas ett intresse för en förändring.
  2. Det måste finns bevis för att en förändring är möjlig och nödvändig.
  3. Du måste motiveras av någon du litar på.
  4. Du måste veta hur du ska göra för att ändra på saker och ting.

Och där behövs det vägglösa och det spegellösa och det vaktlösa socialkontoret.

Långt ifrån den journalanteckning jag skrev som 23 årig socialarbetare efter 2 veckors arbete som nyutexaminerad> “Trots att jag upprepade gånger sagt till XX att han ska sluta dricka alkohol – så gör han inte det..”

10 år senare gick jag hem till XX.

Han var då nykter alkoholist sedan några år.

-“Var det nåt jag gjorde för att hjälpa dig att sluta supa?

-“Njaee… när jag var nykter så var jag ensam. När jag var full så kom dottern, sen kom du, disktriktsköterskan, polisen och ambulansen. Det var det fullt med sällskap här hemma.”

Tänk förändring med folk – inte för dem.

Ska det bli ett kapitel? Det kanske är detta jag ska skriva om. Det vägglösa socialkontoret.

Kanske.

Jag tronar på minnen av fornstora dar ….

Jag minns knappt vad jag åt till lunch igår – men jag minns alla detaljer från en resa 16 år tillbaka i tiden.

Det började med ett översnöat Thai Airways flygplan i Helsingfors. Lång väntan på Arlanda. En incheckning som avbröts. En middag på flygplatsen och sedan äntligen i väg. 2 europashoppande thailändskor framför mig. Överförfriskad svensk herre med siktet inställt på thailändskor- “Hello girls!“. Damerna blev rädda men när herren fortsatte med sin svenska “charm” inne i planet så slog en flygvärdinna honom i huvudet med en matsked. Rätt så.

Nästa detalj. Det luktade så mycket cigarettrök i hotellrummet i Ho Chi Minh City så inte ens en doftsprayande receptionist kunde fixa det. Rumsbyte. När jag precis hade somnat så ringde mobilen. Den försenade väskan? Nej. En arg mamma som jag föreslagit inte skulle ha vårdnaden om sitt barn. Från Sverige. Jag i Vietnam. Vilket jag sade. (Jag minns att jag hade en kupad liten Siemens som senare blev egendom till en ficktjuv i Bryssel som absolut ville krama mig mitt på gatan – senare förstod jag varför )

Image result for siemens mobile phone 2000

Tillbaka till vårdnadstapperskan.

“Fan vad du ljuger! Du bara ljuger! Du är inte i Vietnam! Du vågar bara inte prata med mig!” Och så slängde hon på luren. (Det heter nog så fast hon egentligen tryckte av samtalet)

Första lunchen. Guidebok på bordet. Väntade på brittiskan som skulle landa senare på dagen.

“Önskar min herre damsällskap?” frågade servitören.

-“Nej. Jag har en bok.

Sen kom brittiskan. Med sin vattenkokare i resväskan.

-“Den har jag alltid med mig. Hur ska jag annars få mitt eftermiddagsthé?

Hon var alltså i Vietnam – ett av världens mest théproducerande länder. Men amerikanskan som anslöt var ännu mindre kunnig. Väldigt mycket mindre kunnig om var hon var. Där hon varit i 3 månader. Redan. Utan att ha en aning om var.

Vi åkte upp efter Mekongfloden. Uppdrag; utvärdera ett EU-finansierat räddningsprogram efter en översvämningskatastrof. Vi åkte i smala båtar. Upp efter floden. Långt upp. By efter by. Frågor till folk om vad som hade fungerat och vad som inte hade fungerat i räddningsprojektet.

Och så Byn. Där borgmästaren frågade om vi ville se museet. Gångarna. Guerillagångarna.

-“What museum?” frågade amerikanskan.

-“The war museum!

“Which war?”

“The war against you!”

“Against me?????”

Efter tre månader i Vietnam kände inte denna texanska dam till Vietnamkriget.

Nästa anhalt blev den caodaistiska kyrkan. Och där har mitt minne verkligen svikit mig. Jag har gått runt och inbillat mig att Jean Paul Sartre är en av kyrkans profeter – men det är ju Victor Hugo.

Han till vänster.

En penna vid altaret. Alla möjliga färger i resten av kyrkan.

Jag minns också de osedvanligt sega kolagodiset i närheten av Caodaisterna.

Jag minns de trilskande unga flickorna. 11 år. På väg hem från skolan. Inte tid att prata med utvärderare. Men de gav upp till slut och hade ett svar när jag frågade;

-“Vad ska vi göra annorlunda nästa gång det blir översvämning?

-“Det ska ni väl veta själva. Vi är barn. Ni är vuxna!”

Sedan kom en av flickornas pappa och viskade i hennes öra att hon skulle säga att han behöver en ny båt.

Sedan upp. Upp. till Hanoi.

Brittiskan ville ha middag på tu man hand. Inte för att hon ville vara ensam med mig men för att hon inte klarade av det lokala njutandet av maten. Sörpleri av soppor. Spotteri av fiskben ner på golvet. Det nöjda rapandet. Ja – allt oväsen från karaokemaskinen. Hon ville he stillsamma middagar.

Och i Hanoi fann vi den. Stillheten. Men också matglädjen. I Koto Van Mieu restaurangskola. Skolan som var en restaurang som var en skola för kockar, bartenders och servitörer. Vi gick dit tre kvällar i rad.

Favoriteleven var hon som blev glad när jag beställde Crepes Suzette men sedan blev hon nedstämd;

-“They won’t let me put fire on things here…

Ännu mer förvånad blev hon när jag ville ha en päronbrandy till espresson. En Poire William.

Hon blev förvånad och förskräckt.

-“What have they done to him?”

-“To whom?

-“William!!”

Nästa kväll blev hon glad igen (vi bad om att få samma servitris-elev varje kväll). Brittiskan ville ha ett glas rödvin – jag ett glas vitt vin. Hon klev fram med stora steg med varsin flaska i varsin näve. Och började hälla upp i två glas samtidigt.

-“No!! You can’t do that!

-“I can!!”

Det kunde hon inte.

Vi fick en ny bordsduk.

Jag minns också de tusentals motorcyklarna. En stadig ström från alla håll.

-“Gå! Bara gå! De är inte försäkrade! De kommer att bromsa in!”

Det gjorde de. Alla tusenden.

Jag minns Vietnam som igår.

Men var det sallad jag åt till lunch igår?

Det var bättre förr …. Eller kontinenten som blev inkontinent… Eller vem kan man lita på?

Var finns de bra? De som kan kliva in och medla när ett land brakar sönder och samman? Förr fanns det flera i LatinAmerika.. nu är det Uruguay och kanske Mexico. Bolivia brinner. Chile brinner. Venezuela töms på folk. Colombia backar från freden.

Men vi börjar med 1993. Då var hon 17. Nu är hon 43. Vi möttes 1993. Då var hon en bland många på internflykt i landet. Vi äter lunch mittemot varandra. Vi har träffats förr men vi har inte pratat om förr. Vi har inte testat vilka vi känner. Jag nämner ett namn. Hon skiner upp. -”Han hade utbildningar med oss. Vi berättade vad vi varit med om. Vad som skrämt oss. Den flykt vi var på. I vårt eget land. Krig. Eller inte krig. Det är en massaker när beväpnade dödar obeväpnade”.

Vi kan ha mötts. Jag var också med på de mötena. För 26 år sedan. Möten där internflyktingar berättade och lyssnade. Om sina trauman av kriget. Susto sade de. Vi pratade om gröna ormar man kan möta i skogen. Alla visste vad de gröna ormarna var symboler förr.

-”Att lyssna på de andra räddade mig” säger lunchsällskapet. -”Jag förstod att jag inte var ensam om att vara rädd. Vi var många med samma historia”

Hur gör man med skrämda traumatiserade människor i ett krig? Det behövdes metoder som de känner igen. Gräv. Gräv. Intervjua. Ett barn behöver träffa någon att lita på. Som pratar med barnet om det som har hänt. Där det har hänt. Sällskap. Sällskap att lita på. Det var grunden för projektet. Möta andra i samma situation. Med samma susto. På drift i sitt eget land. Utan möjlighet att använda sina traditionella kläder för då syns det att man är på drift. Att man inte bor där man hör hemma.

Någon dag senare träffar jag Karolina. Vi arbetade ihop 1990-93. Gatubarn. En av de klokaste människor jag har träffat. Nu bor hon i en stuga på landet. Med hund förstås. Hon har hunnit bli 69 år av klokhet. Skärpt. Kunnig. Glad.

Och där hamnar vi igen. Vem kan man lita på? Kontinenten med så mycket hopp för 10 år sedan. De kloka ledarna. Som visade sig ha öppnat sina plånböcker för gåvor från Odebrecht – som visade sig ha tullat för mycket av andras pengar. De kloka som slutade vara kloka. Så vad finns kvar av klokhet och tillit på denna kontinent som blivit alltmer inkontinent? Uruguay….. möjligen.

LatinAmerika. Här finns de högljudda runda herrarna som leder sin högklackade unga dam till bordet och beställer champagne till hamburgaren. De syns överallt. De som höjer rösten. Mannen på flygplatsen som gastar över att hans resväska inte kommer bland de första på bandet. Han vevar med armarna. Han är upprörd över att inte bli prioriterad.

LatinAmerika. Inkontinenten med de största klyftorna i världen. Peru där man avskyr de venezolanska flyktingarna för ”folk borde stanna i sina hemländer men man vill passa på att hälsa till moster som bor i Madrid..”

Och så finns Antigua.

Antigua där restaurang efter restaurang serverar pizza, panini, crostini. Långt från den guatemalanska maten. Men här finns över 200 språkskolor så här gäller det att se till att studenterna har något att äta. Pizza Panini Crostini. Långt från Guatemala.

Panama. Penningtvättade skyskrapor. Köp tio våningar i ett höghus. Colombianska. Venezolanska smutsiga pengar blir ”rena”. Staden växer mot himlen. Långt från klyftorna.

Den inkontinenta kontinenten.

Hustaken skakar….

Det är fortfarande samma skrämmande scen. Inflygningen mot La Aurora-flygplatsen. Tätt över hustaken. Skakande plan. Skakande hus. Jag kan se de parkerade cyklarna. Soptunnorna. Så nära är vi.

Tv-skärmen i hotellhissen hänger upp och ner. Det dunkar från ett diskotek .En blöthårig amerikanska har lastat upp en massa dokument på receptionsdisken. Något har gått fel. Jag får mitt rum. Ett stort rum med obestämbara fläckar på heltäckningsmattan. En bred säng. Svala lakan. Kamp emot jetlag. Förlorar kampen. Vaknar 0400. Det är tyst. Diskoteket har somnat. Undantagstillstånd gör att krogar måste stänga 0100. Bra så. Inget uteliv. Det är fotboll på alla tv-skärmar., Utom på den upp och nervända skärmen i hissen.

Tidig frukost. Getost, Svarta bönor. Äggröra. Tomatsås. Allt utom tortillas. In kommer en rundlagd familj på 4. De ger sig på skinkupplägget. Där har jag också varit och länsat.

Detta land. Det måste vara mitt minst 30e besök här. Men 27 av de besöken skedde när jag bodde i Mexico. Ett vargtjut bort.

Det är bara en del av landet som, jag inte har besökt. Petén. Resten är beundrad., Första gången när jag körde över det andra berget och såg den tredje dalen – nöp jag mig i armen. Dröm eller verklighet?

Det här är landet där jag första och sista gången red …. eller nåja …åkte häst. Nunnan som förde mig över bergen på hästrygg påstod att jag var veterinär. Bra så.

Det här är landet där jag för första gången på allvar började tro på spöken. Vad annat kan det ha varit som klev in i mitt låsta hotellrum där dörren dessutom var haspad från insidan.

Det här är landet där jag besökte mitt första maya-altare. Landet där jag såg mina första ihjälskjutna människor. Landet där jag lärde mig att en mangofrukt äts bäst naken i en simbassäng. Landet där jag såg regionens ministrar för barnfrågor trippa iväg högklackat och hermesscarfat efter en middag där det blev mat över – till torget för ”att ge mat till de stackars hemlösa”. Landet dit den amerikanska turisten sökt sig för att bli mördad – hoppades hon – för hon var för feg för att ta sitt liv. Fast hon hade kastat sig framför bilar hemma så hon nu hade ett hål i huvudet. Sade hon.

Landet där jag letade efter 7 symaskiner och hittade dom fast jag fick gå i 3 timmar över 3 berg. Samtidigt hittade jag en konstgjord sjö med karpar och roddbåtar. Människor behöver både mat och kultur, sade den belgiske prästen som ordnat pengar till sjön,

Vackrare än såhär kan ett land inte bli.