Mitt liv som elak jultomte

Nej. Din önskelista är fel. Eller den är inte fel för dig – men för mig.

Deltagarna i filmen har inte lämnat in önskelistor. Än

30 år ute i världen. 32 egentligen. 24 av dom som elak jultomte.

Det började i en by i nordvästra Guatemala. 296 kilometer från huvudstaden. En by en bit utanför San José Ojetenam. Upptäcktsfärd. Efter symaskiner. En partnerorganisation hade ett projekt där änkor – ja det pågick ett inbördeskrig – skulle skaffa sig försörjning genom att få symaskiner. God idé men fanns verkligen symaskinerna på plats? Så jag och en kollega åkte på upptäcktsfärd. Hyrde bil i huvudstaden och puttrade iväg. Vi kom fram strax innan mörkret föll. Lokala kyrkan bjöd på middag.

Vitt bröd. Pommes frites. Kokta ägg. Majonnäs.

Förvånad. Jag som vattnade tungan tänkandes på en pollo pipian eller något liknande.

-“Är detta vad ni brukar äta?”

-“Nej. Det är vad ni äter!

-“?

-” Vi hade en volontär här från USA och detta var det enda han åt.”

Assistenten äter inte kokta ägg.

Upp före solen. 0400. Fyra timmars vandring i riktning mot symaskinerna väntade. Över berg. Ner i dalar. Över bäckar skuttandes som en bergsget. Nästa berg. Och så kom vi fram. Frukost.

Vitt bröd. Kokta ägg. Majonnäs (kände igen burken så någon hde gått i förväg)

Symaskinerna? Jo de fanns där och gav lite inkomst till änkorna. Bra så. Åter tillbaka över bergen och dalarna och bäckarna. Framme. Adjö och tack för att vi fick besöka er. In i bilen och ……. nehej. En död bil. Batteriet levde men bilen kom inte igång. Inte ens med start i nerförsbacke. Lokal mekaniker. Det behöver bytas ut en del som han inte hade. Ringer biluthyraren – jo – vi kommer med reservdel och reservbil. I morgon. Sent på eftermiddagen. Så det blev 1 1/2 dag extra i byn. Tid för reflektion. Trodde vi. Men icke. Först kom borgmästaren med en projektidé – nåt om avloppssystemet. Sen kom prästen med nästa idé. Slaktaren ville ha pengar. Det bildades en kö utanför det enda hotellet. Frågor. Önskelistor.

-“Nej. sånt arbetar vi inte med. Nej, sånt har vi inte pengar till.

Elak jultomte. Som inte ger julklappar som folk behöver utan ger stickade yllestrumpor i stället.

Men det är ju inte fel på dem som skriver önskelistor. Problemet ligger i att folk i lokalsamhället inte riktigt vet vad vi gjorde där – de hade hört något och något annat och det vore ju dumt att inte fråga nu när jultomten är på besök. Det är det som är dilemmat när man besöker ett samhälle för första gången. Vad är det här för ena?

Hemma i byn jag växte upp i. Telefonen ringer. -“Det körde in en bil som jag inte sett förr. Vem kan det vara och vart ska de?”

Ungefär så. Inte mer konstigt än så.

Vi kom inte riktigt ut ur byn. Det kom en man springandes mot oss. Vi bromsade in. Det var borgmästaren från grannkommunen. Han hade hört att en biståndsorganisation var i närheten. Han hade också en önskelista.

Nästan 20 år senare. Södra Sudan. Alltför få flickor hade fullbordad grundskoleutbildning. Vi hade pengar till att stödja flickors skolgång – till att bygga skolor. Glada av förväntan åkte vi jultomtar till en by med vår present. Bygga skola.

-“Nej! Vi vill hellre ha vatten! Borra en brunn.

-“Sånt gör vi inte…. Det måste ni fråga någon annan om ...”

Elak jultomte.

Så var det under mina första 24 år som handelsresande i mänsklig misär. Avståndet till de som skulle nås av biståndet blev i bland för stort. Mötena för få. Partnerorganisationerna vi arbetade med var inte fullt ut en del av lokalsamhället utan besökare. Besökte oftare än jag men ändå besökare.

Det fanns undantag. Utanför ett av våra fältkontor i Etiopien i ett flyktingläger för sudaneser fanns en målning på muren beskrivandes vad vi gör och varför och hur. Inget behöv av gissande önskelistor där inte.

Men sedan slutade önskelistandet. Jag började arbeta där jag arbetar idag. Kooperativ. De är inte besökare. Kooperativen bildas av folk med gemensamt intresse. I lokalsamhället självt. De besöker inte. De bor där. De äter och sover där. De flanerar omkring där och klappar kon och petar på kaffebusken. De vet vad vi arbetar med. De vet vad de ska fråga efter.

Men dags för ett ord som inte finns men som är så bra så det borde finnas.

Facipulera.

Att bara facilitera – ge pengar och säga – “Använd dom klokt! Räcker inte – det kan gå hur som haver.

Att manipulera ger bara tillfälliga inte hållbara lösningar. Så det räcker inte,

Men facipulera. Det är grejer det.

Här får ni ett stöd – hur ska ni se till att det når alla medlemmar med service? Hur ska ni se till att kvinnor och ungdomar blir aktiva i kooperativet och får vara med och bestämma? Hur ska ni se till att folk motiveras att bli medlemmar i kooperativet – framförallt de fattigaste av de fattiga? Hur ska ni se till att risker för korruption och annat maktmissbruk elimineras?

Frågor som sätter igång tankar. Frågor som gör att kooperativen själva tar fram lösningar.

Facipulera.

Och det händer saker. Som mjölkkooperativet som bestämde att medlemmarna skulle ha 2 bankkonton per familj för betalning av den sålda mjölken. Ett konto för maken och ett för makan – och så betalades hälften av ersättningen till vardera. Och det visade sig senare att kvinnorna investerade en större andel av inkomsten in i familjejordbruket än mannen. Och det ledde till ökad inkomst i framtiden.

Så ju närmare och oftare man är – ju mindre behov av gissningsönskelistor och känslan av att vara en elak jultomte.

Att bära hem en stege

De går förbi. De vrider på huvudet. Fönstret är i ansiktshöjd för alla som är längre än 160 cm. De stannar till Granskar hemmet. Gardiner. Det behövs gardiner. Men gardinstången har lagt sig på 3,.5 meters höjd. Jag når upp med fingerspetsarna om står på en stol och sträcker på mig. Men det räcker inte.

Men nu hänger det gardiner där. Det tog ett tag och krävde en Armagnac-berusning.

Nu kan de vrida på skallen och se indisk bomull. Gardiner som jag köpte 2005 på Neuwe de Wolf och som har färdats med mig sedan dess. Etiopien. Södra Sudan. Kenya.

Men det började med en – ska jag gå och handla en stege så behöver assistenten tröttas ut rejält först. Så en vandring mot storskogen. Dieleghem-skogen. Bara en kilometer bort. Men stor skog med okopplade hundar och en vrålande jag. Inte åt hundarna men åt de slappa ägarna. Vi skulle hitta klostret. Det gjorde vi. Men det var ett konferenscenter. Vi skulle hitta slottet. Château de Dieleghem. Den fanns bakom låsta grindar. Så vi traskade på i leran. Assistenten tryckte sig kärvänligt mot mig. Jag blev nerlerad.

Han rister i kroppen och pinnar på så fort vi närmar oss en skog. Han är ett skogsdjur. Det är jag med. Jag trivs bäst bland raka stammar.

Målet uppfyllt. Assistenten däckade när jag kom hem.

Ut på stegköpsfärd. Men först hittade jag något jag letat efter i 2 veckor – en bestickslåda för 2.95 euro. Sedan djuraffären – där måste det ha varit rabattdag för tunnhåriga kattägare. Låååångsam kö. Grävande i portmonnä för att betala för kattsanden. Att stampa i en kö hjälper inte.

Hungrig. Mat före stegen. Nåt snabbt. Men den armeniska restaurangen som jag har spanat in är stängd. Stället bredvid lockar med fresh meat i sina hamburgare. Suspekt. Ett ölställe – öppnar dörren och ingen äter utan istället skrålar över sina ölkrus.

Men sedan. En restaurang med en trerättersmeny för 30 euro. Men namnet ….. French Kiss. Varför döpa en restaurang efter tungkyssar? Eller varför inte. Det kan ju locka. Kliver in. Får ett bord. Det är fullsatt – folkligt – stimmigt.

-”Vill du ha en aperitif?”

-”Ja tack. En dry martini”

-”Röd eller vitt?”

Dömt att misslyckas. Minns fortfarande den indiska restaurangen som serverade en Martini Bianco med en svart oliv i. Så jag beställer en Ricard.

Den är generös.

Beställer ett belgiskt smörgåsbord till förrätt. Foie gras. Lax. Räkcroquette. Gott.

Varmrätten är en biffstek med vilda champinjoner.

Tar en kaffe och en Armagnac efteråt och så kommer notan som är alldeles för generös. De har glömt bort varmrätten. Den kan inte ha kostat 0 euro. Så jag påpekar det -och belönas med ömhet kärlek och en rejäl slurk Armagnac. Dock inga franska kyssar.

Jag påpekar missen i notan för hit kommer jag ju att återvända. Definitivt. Så det gäller att bli ihågkommen så kanske även assistenten kan släppas in här. Han skulle gilla stället.

Jag snedstegar ut. In i DIY butiken. Jo. Det går. Jag kan bära stegen. Den är i aluminium och väger lagom. Ut på gatan. Vindpust. Stegen är inplastad och fungerar som ett segel. Vind bakifrån. Snabb färd hemåt i lördagseftermiddagen.

Nu har vi uppsatta gardiner.

Det var på tiden.

Nätter i Juba

Vaknade upp 0200 i natt. Svårt att somna om. Assistenten försökte tränga ut mig från sängen. Centimeter för centimeter utökade han sitt territorium. Mitt missnöje lugnade ner sig när jag mindes de osovande nätterna.

Juba.

32 C i medeltemperatur på nätterna. Dieselgeneratorn stängdes av 2200. Då slocknade den gnisslande takfläkten. Allt blev tyst. Och varmt. Syntetlakan skapade värme underifrån. Också.

Då och då en vindpust som fick moskitnätet att svaja till. Lycka. Mitt rum hade 2 fönster. Lycka. Det skapade ett drag då och då. Men alltför sällan. Det var olidliga nätter. 2 -3 timmars sömn tror jag men förmodligen sov jag mer. Jag drömde ju långfilmer. Mord. Jag mördade folk till höger och vänster. Om det var biverkningar av Lariam eller att jag bodde i ett land där våldet hängde runt hörnet och fortsätter göra det – vet jag inte. Kanske både och. En f d kollega som också tog Lariam men i en fredligare region av Afrika drömde om att hen var upptagen i sexuella orgier varje natt. Så olika skiljer sig ödets lotter.

Jag sade adjö till Lariam 2009 efter 2 års knaprande. Sedan dess har jag inte mördat någon på nätterna. Nuförtiden drömmer jag mest om att packa resväskor under tidspress. Trevligare så.

Jag sov bättre i andra delar av Södra Sudan.

Malualkon -med sina miljarder stjärnor på natthimlen. Ormar i utomhusduschen. En dusch bestående av en plåttunna med stege där man först klättrade upp för att fylla tunnan med hjälp av plasthinkar. De spretiga väggarna i sovhyddan som släppte igenom Saharasand så när jag klev upp från sängen så låg en sandfri konturyta av min kropp kvar i sanden. Det gnisslade om tänderna.

Rumbek – med mer stabila sovstugor som också skorpionerna gillade. Duschar kopplade till en vattenpump som gav bästa duschtrycket av alla de södra sudanesiska sovställena.

Bor – där sovhyddorna dröjde med att bli klara. Byggföretaget var ständigt försenade. Så där sovs det i tält där man bankade med fötterna när det var dags att kliva in. Då och då pös en orm ut.

Det fanns dagar också i Juba. Reservskjorta till kontoret. Byte efter lunchen för den 200 meters promenaden till restaurant Queen of Sheeba i 40 graders värme krävde skjortbyte efteråt.

Kyckling med pommes frites. Dagliga lunchen. Eller det var egentligen kycklingben med lite kycklingkött på. Ständiga skämtet – ”Den här kycklingen har nog promenerat hit från Uganda.”

Frukostarna – kaffe med kex med mjukost. På helgerna ett kokt ägg – efter det att äggen först passerat vattentestet. Alltför många ägg flöt.

Juba. Fungerar bra idag som; -det kunde ha varit Juba. Har jag svårt att somna om mitt i natten så var det värre i Juba. Har jag dåligt tryck i duschen så var det värre i Juba (där duschade jag i vatten hämtat direkt från Nilen..) Har jag glömt köpa ost så var det värre i Juba för där smalt osten. Allt var värre i Juba. Utom när de 2 teleteknikerna från Ericsson gjorde fälttjänst hos oss och upptäckte att den extremt sega internethastigheten via satellit berodde på att it-ansvarige laddade ner långfilmer som han sedan sålde på lokala marknaden. Men det var kvällarna när vi drack whisky och såg 2 episoder av Smack The Pony. DVDboxen som jag köpte i Dubai och tulltjänstemannen på Juba flygplats absolut skulle kolla vad som fanns på DVDskivorna.

-”What is this?”

-” It’s comedy..”

-”This is not fun!!”

Kampen om en parkbänk

Skolorna öppnar 0830. Det är en strid ström av ungdomar genom Paul Garcet parken strax före det. Utom vid en av parkbänkarna. Varje vardagsmorgon sitter de där. Det unga paret. Vi har börjat hälsa på varandra när vi går förbi. Assistenten har funnit att gräsmattan framför parkbänken är en bra toalett. Jag ber om ursäkt. Det unga paret fnissar. Sedan går de till skolan. Vareviga vardagsmorgon. Fantasierna skenar. Får de inte träffas för sina föräldrar? Eller träffas de vareviga möjlig stund. Jag hoppas det.

På en gammal bänk i parken i Jette
När kvällspromenaden är försenad så parken har stängt

Parken stänger 19.00 så det gäller att hinna dit innan grindarna smäller igen. Och då är parkbänken upptagen. Av de två utomhussovande herrarna. Den ena hojtar -”I love this german shepherd!” Den andre nickar instämmande. Senare på kvällen, när parken har stängt, har de lindat in sig i duntäcken och metallfilt för att sova i porten till det jag tror är ett servicehus. Men från filtarna och täcket hörs ett -”Hello dog!” Det är kallt ute – men Röda Korsets ambulans åker förbi och ger herrarna en pratstund och kaffe.

Tillbaka till parkbänken. Det är minst 20 bänkar i parken. Men hemligheten med denna omtyckta bänk är att den är torr. Skyddad av ett hönsvinge-träd som brer ut sina vida grenar över bänken och gräsmattan intill. Det kan förklara varför assistenten valt platsen som toalett. Och varför det kärade paret och de ölglada herrarna valt bänken.

Under lunchen är alla parkbänkar upptagna. Horder av ungdomar som äter smörgåsar. Ingen skollunch – utan köp en macka eller ta med macka hemifrån. Jag är inte så övertygad om att detta är ett bra system med kalla smörgåsar på kalla parkbänkar.

Vi har nu övergett det förra hemmet. Nycklarna överlämnades igår och trots mitt idoga städande mellan jul och nyår så tyckte inspektionsexperten att en ytterligare städning á 149,20 euro var nödvändig. Jag överensar om det. Solen sken igår på ett elakt sätt och visade dammkornen yra. Det var ett bra hem – men tog evigheter att städa. Här går det mycket fortare. 75m2 är bättre än 200m2.

Från 172000 till 52000

Och det märks.

Besök på utlänningskontoret idag. Registrera adressändring. Sist jag registrerade mig > Bryssel city med 172 000 invånare. Det kändes som om alla satt i väntrummet på utlänningskontoret. Skrikande kringspringande barn som tystades med sockerstinna drycker som gjorde att de skrek ännu mer. Kön för de som inte hade bokat tid utan köat sen tidig gryning. Den långsammaste kön i världshistorien. Den sura tjänstedamen som skickade mig hem igen för jag hade kryssat i fel ruta. Men den vänliga andra tjänstedamen som fixade allt medan jag väntade. Väntrummet osade av förväntan och skräck.

Idag – ett annat scenario. Jette stadshus. Kölapp i receptionen och bara 1 nummer före mig. Ett väntrum med 2 östeuropeiska hästsvansar som kramade sönder sina papper. En äldre korpulent herre med en väldigt mycket yngre fru. That’s it. 5 minuters väntrum som osade frid.

Tjänstedamen pratade engelska. Hon tyckte hundar var bättre än barn. Hon fixade det mesta på 3 minuter. Nästa steg är ett hembesök av polisen som ska kolla att jag verkligen bor där jag bor. Om sådär 3 veckor. Sedan blir jag kallad tillbaka till kommunalkontoret för en ny legitimation.

Det osade frid och fröjd om kommunalkontoret.

Assistenten har tålmodigt lyssnat till mitt svärande medan jag har skruvat ihop en köksö, en skänk, ett skoskåp, en klädrack och ett soffbord från IKEA. Det har varit för många skruvar med – men de attans skruvarna har alldeles för klena och ytliga kors så skrivmejseln gör som skidan. Slinter. Jag svär.

Men det saknas förvaringsutrymmen. Alternativt – jag har varit en samlare.

Det har varit tysta helger. Fram till igår. Skolorna öppnade. Nu skriks det på gator och i parken Paul Garcet. Assistenten är allergisk mot skrikande barn. Han skäller. Barnen skriker ännu högre men springer fort iväg.

Jag – ”Nej!! Du får inte jaga!

Kopplet sträcks ändå.

Det nyrenoverade huset ekar tomt. Det har flyttat in en tungrakvattnad belgare på tredje våningen. Hon på första våningen har bara flyttat in sina stolar. Hon högst upp – vette fasen om hon flyttar in. Ett familjedrama före jul.

Men jag ser fram emot våren när långbordet är på plats i trädgården och grannarna kan bli inbjudna för tvångslek med assistenten.

Gnällspikens dag

Idag. Dags för inkoppling av WiFi. Installatören skulle ha kommit kl 09.00. Han kom 11.07. Jobbade en stund och försvann sen. Borta över en timme. Jag klagade hos leverantören. Jagade upp 3 personal där. Och då knackar det på dörren – och Fahd (installatören) står där och säger att jobbet är klart. Surprise.

Det hela fungerar men bredbandshastigheten är 10% av den hastighet jag hade i förra hemmet. Tillbaka till Nairobi -nivå.

Howdy!!!!


Fahd är allergisk mot hundar och assistenten pockade på uppmärksamhet så Fahd nös. Han fick dricks. Assistenten fick order om att hålla sig undan. Det fungerade sådär…..

Jag kommer att gnälla mer om inte hastigheten på WiFi ökar. Det kan vara tillfälligt för även mobiltelefonen har gått ner till 3G under perioder idag.

Gnäll.

Hamnar i en diskussion online om att gnälla som utlänning – expat med finare ord … men varför kallas inte ensamkommande afghanska flyktingbarn för ’expats’? – när man bor i ett främmande land. Alla känner igen det (men detta handlar inte om de expats i Sverige som krackelerar över pandemin – de gnäller inte, de är rättshaverister och behöver vård ). Jag skulle ju kunna berätta storyn för andra utlänningar om wifi-installationen och alla andra skulle fylla på med sina historier om belgisk service. Men belgare i valfritt annat land skulle kunna köra samma race.

Varför finn-fem-fel där man bor? Typ vara Sverigedemokrat eller moderat och fokusera på det som inte fungerar – medan allt det andra fungerar smärtfritt. Varför fokus på nerdragna mungipor?

Jag erkänner. Jag kan vara rättshaverist i några sekunder -men sen tycker jag synd om rösten på andra sida luren och skojar till det för att det inte ska bli dålig stämning. Så när Fahd hade fixat fram ett segt WiFi så ringde jag genast kundservice för att be dem radera mitt gnäll. Rösten på andra sidan sade – ”Jag minns dig! Bra att du hör av dig

Så Nej. En del kallar Belgiens byråkrati för självklar för Belgien är Kongos norra provins. Nehej. Bevis > igår fungerade inte mitt bankkort i lokala matpalatset. Fick använda ett annat kort vars kod jag knappt mindes. Ringer banken. Slussas runt väldig lite och så kommer svar både i ett telefonmeddelande och i appen – ”Du har för lågt tak för dagligt uttag. Höj det. Gör såhär.”

Men tillbaka. Varför gnälla där man är?

Vid 64 års ålder köper jag min första tvättmaskin

En som spelar en lång trudelutt när programmen är klara. 

Vi tror att detta är nåt sataniskt

Trappan ner till källaren är smal – så det behövde vara en maskin som är max 60 cm bred. Men så var det förpackningen som lade till 10 centimeter och det tog stopp i första trappsteget. Klä av maskinen och så svors det nerför trappan. Jag är osäker på vilket språk de svor på men jag tror det var turkiska. Ute på gatan svor en dam som inte kom förbi den mitt på gatan parkerade fraktbilen. De svärande tog det lugnt.

Huset börjar fyllas. Våning 3 har redan stirrat räddhågset på assistenten. Våning 2 flyttade in idag. Hon hade väldigt många stolar. Jag har 30 kaffekoppar så kanske kan vi starta verksamhet ihop. Hon har varit grälsjuk på någon under inflyttningen. En gäll stämma har sipprat ner genom trossbotten. 

I morgon installeras WiFi. Då blir livet som vanligt igen. TV- apparaten levererades idag. Den pratar.  Instruktionen är att sitta 2,2 meter från apparaten för vanliga program men 1.68 meter bort vid filmer. 

Det gamla hemmet är tömt och städat efter min konsts alla regler. Besiktaren som ska ha nycklarna hör inte av sig. Så här hänger jag med extra nycklar till en tom bostad. Behöver bara sopa rent i garaget så är mitt f d boende över. Gårdagens Uber-chaufför Paulo från Portugal tyckte att jag gjorde rätt i att flytta. -”Det är ju bara horeri i det här området”. 

Det är inte horeri i detta nya område. Knarkarna är utbytta mot ölgubbar. 

Tvättmaskiner ja. Jag har alltid bott i bostad med tvättstuga – eller i möblerade hem där tvättmaskin ingått. Men inte här. Ett rum utan vy i källaren med tvätt kombo torktumlare från Samsung spm spelar trudelutter och vispar ihop tvättmedlet till små kulor som projekterar kläderna. Högdraget väntar den med att börja tvätta tills den först har ”balanserat tvätten för bästa effekt”. Jag tror det är ett påhitt för att jag ska bli imponerad. 

TV-Apparaten – en LG – ville veta när jag är född. Doktor TV… You know too much!!!

Jette – vi har en konditor runt hörnet med de märkligt låga priserna på bakverk men ändå de största croissanterna. Och vi haver parker överallt. Assistenten är nöjd – men allt tar tid för det är nya inpinkade zoner att sniffa runt i. Det är gott om andra assistenter här. 

Inte en jävel ska släppas över bron

Covid-siffrorna brakar i höjden i Belgien. Hade de där märkliga expats som härjar i Sverige bott här hade de haft framfall redan 2020. Följt av blodförtvining i år.  Allteftersom läget faktiskt förbättras – många smittade men lindrigt sjuka – fortsätter de med ett tonläge som får hysteriska människor att framstå som sansade varelser. Undrar vad de härjade om innan pandemin?

69 timmar i Jette

Fel av mig att börja packa upp köket. Det tog för lång tid och ändå fick jag dricka första frukostkaffet ur ett whiskyglas. Kopparna låg i en av de understa boxarna. De är framme nu. Jag äger för mycket av allt så kartong efter kartong med saker jag inte kommer att använda åker ner en trappa. Loppmarknad nästa. Nån gång

Från söndag ska varje kund garanteras 10 m2 i en butik. I går var det ½ m2. Trångt. Icke enkelriktat. Jag hann också med den armeniska butiken. Granatäpplejuice!  Lokala konditorn med sockerchocksskyltfönster bjöd in assistenten som brottade sig in i butiken och flämtade vid åsynen av alla bakelser. Färsk äpple- och aprikospaj. 

Steffany från Peru är på besök hos en kompis till henne – 2 timmar och 3 tågbyten bort. Hon var uttråkad i den lilla vallonska byn så hon  dök upp 24 timmar i Jette. Bra så. Jag kunde packa upp – vardagsrummet nästan klart. Under tiden studsade hon runt med assistenten och en boll i trädgården. Bra så – för då hann jag med lång shopping utan stress i matpalatset. Ett barn i en kundvagn tog en glasburk med majonnäs och slängde den rakt ut framför mina fötter. En blivande granatkastare. Man halkar bra i majonnäs. 

Jag tror grannen tvärs över gården är Jeanne Dielemans. Hon kyler mat på balkongen. Det ryker av den heta potatisen och nu står Belgiens största kastrull där och ryker. Hon har välsignat assistenten. Beau!! Hälsade hon från sin balkong. Jag tror hon menade assistenten. Även lokala öldrickarna i Paul Garcet  parken utropar Beau  Chien!! 

Nästa upptäckt. En fin upptäckt. Den lokala blomsteraffären.  Butiken har stått still i 40 år. Det är en tidsmaskin. Priserna har också stått still några år. Oförskämt billiga hyacinter.

Jul utan julgran. Men det blir köttbullar och lax. Även bland flyttkartonger går det att ha en jul. Vi har ju fortfarande många julklappar att pack upp. Eller julflyttkartonger.

24 timmar i Jette

Det nya hemmet.

Jag har sett tre begravningsbyråer. En av dem hette Spruyt.

Jag har sett många byggnader som ser ut som servicehus. 

Parken det halva kvarteret bort stänger kl 19.00. Assistenten trånar vid grindarna. Men det hjälper inte. Inne i parken finns en meditationsruta med mosaikerade stenar. Men det går alltså inte att meditera mitt i natten. Inte hälsosamt heller för då blir man frostnupen. Det är rimfrost i gräset hela dagen. -4 grader.

24 timmar och har bara fixat ett fungerande kök och en fungerande säng. Jag sov bra.

Assistenten morrade vid alla nya ljud. Som när en bil körde förbi på gatan. Det är skillnad på 6e våning och på gatuplan. Men gatuplanet ger löften om tulpaner i trädgården till sommaren.  

Men matbutiken Delhaize ett kvarter bort. Ett matpalats. Adjö kvartersbutik. Välkommen matpalats.

I morgon kommer Steffany från Peru över dagen. Hon vill hjälpa till med att packa upp. Det får hon inte. Hon ska umgås med assistenten så jag kan packa upp. Idag har jag varit punktmarkerad. Så fort jag vänder mig om med en kartong så snubblar jag över assistenten. När jag går ner i källarförrådet med tomma kartonger – så springer assistenten från fönster till fönster. Jag hör de dunsande stegen på källartaket. 50 kilo hund som rusar runt. 

När jag kom hem med två tunga kassar från matpalatset (köp 3 portioner av laxinlindad chèvre så får du en fjärde gratis) så tittade jag in via fönstret mot gatan. Assistenten satt med den magiska blicken stint riktad mot lägenhetsdörren. Samma magiska blick som han riktar mot skafferiet när det finns biltong  där inne. Stirrar jag så öppnas dörren.

Det är inte lätt för assistenten att förstå varför vi bor här och inte hemma. Han lät flyttgubbarna bära ut alla saker -till och med hans barn. Han gick runt i sitt Pompeji bland minnen och såg ledsen ut. När jag kom tillbaka efter förrättat värv – 3 timmar senare – blev jag påsprungen och glädjechockad.  Kan assistenten ha trott att jag har flyttat och lämnar honom kvar? Är det därför jag är punktmarkerad hela eftermiddag och kväll igår och ända fram till kl 1900 idag? Nu sover han under bordet. Jag dricker min första Dry Martini. Paj i ugnen och massor av kartonger att packa upp.

Sniffar i kommande kvarteren

Parken Paul Garcet är godkänd. Ett halvt kvarter från blivande hemmet. Det sniffas lagom för det ligger råttgift i buskagen. Men som utetoalett är parken godkänd. En park döpt efter en facklig aktivist som dog i Dachau 1945 – efter att ha blivit arresterad 1943 av nazisterna för att han gömde en motståndskämpe i sitt hem. Park med bra vibrationer.

Sedan hittar vi ett minnesmärke efter folkmordet på armenierna. Och en sportpark där basketbollarna studsar och en kvinna går långsamt och smeker sina frites i majonnäs. Sedan går vi vilse och hamnar i Laeken. En rejäl omväg.

På vägen luktar det bränt.

Det skriks av skräck när vi kommer gåendes. Kvarter som är rädda för assistenten.

Sedan måste vi googla. Vad är detta för nåt? Mausoleum? Synagoga? Frimurarlokal? Nej- det är en tingsrätt. Det ser ut som om det borde ha blivit två flyglar – men pengarna tog slut.

Det blir en lång vandring. Dubbelt så lång som den borde ha blivit. Det kostar på krafterna att gå vilse. Vi vandrar i kvarter där barerna serverar thé. Thédrickarna drar in sina ben när assistenten går förbi. Barnen gallskriker. Men det är gott om parker i det kommande grannskapet.