All irritation fastnar på resan till jobbet

Lugnet infinner sig när jag är på jobbet. Det är vägen dit som samlar på sig min irritation. Så har det inte alltid varit. I Fagersta på 80-talet promenerade jag till jobbet. Mötte knappast någon människa. Möjligen var blöta höstlöv på trottoaren ett problem.

Men det är efter Fagersta-tiden som jag brusar upp och hötter med nävar och ropar otidigheter (när jag sitter instängd i en bil så enbart medpassagerarna hör) och muttrar och fnyser.

Nu i Bryssel > “min mobil i främsta rummet” – folk fastnar stående i tunnelbanespärrar fastlåsta med blicken mot sin mobilskärm. Lätt tappad haka. Katatonisk kropp. Eller så går de i sidled som krabbor så de blir omöjliga att köra om. Mobilskärmen drar dem till höger. Alltid till höger. Snedgången sker aldrig mot vänster. Viktig observation. Antingen är det något med att läsa från vänster till höger på mobilskärmen som gör att kroppen väjer mot höger följandes texten.

Jag franskifierar mig. Suckar tungt och vräker ut armarna i en gest som ska visa på en upprörd hopplöshet. Det hjälper inte. Mobilskärmen har låst dem fast. Världen utanför finns inte.

Annat var det i Nairobi. Där blinkade jag med ljusen. Där hötte jag med nävar. Där skrek jag “jinga!” För där fanns gropar i vägarna. Som man skulle värja sig mot. Genom att köra i motsatt körbana. Fast jag kom från andra hållet. Så helt plötsligt väjde folk för en grop – utan att se om den andra körbanan var fri. Och så var det de högklackade. Som gick mitt på gatan. För det fanns ju ingen trottoar. Och då är mitt på körbanan den bästa placeringen för klackarna.

Som tur var så var min resa till jobbet 7 minuter och 8 sekunder. Exakt den tid det tar för Frida Hyvönen att sjunga Fredag Morgon

Det fungerade varje morgon. Sedan jag fick en signerad CD från Frida – tack till grannen Anniqa Nygårds – gick CDn nonstop i bilen under nästan ett år. Hela CDn när jag på fredag eftermiddagar körde 8 km fram och 8 km tillbaka till Carrefour för att handla. Fredag morgon till jobbet på morgnarna.

Kontrast mellan hennes ord och “jag får minsann använda vilken körbana jag vill” syndromet. Eller inte? Han som hällde kaffekoppen över henne och slog hennes dator är ju som den som vinglar mellan körbanorna tagandes sin rätt att köra som det passar honom utan hönsyn. (Just det … skulle skriva hänsyn …. men det liksom autokorrektades till hönsyn (hönssyn). Syn som en höna – ser inte längre än den egna motorhuven)

I Lima var trafiken lika irritationsilskeskapande. Och skapade ett lugn på jobbet. Jag hade ju avreagerat mig. I Lima var bilkörningstrafiken; – aha – tre körfiler och den högraste filen är kortast vid trafikljuset fast jag ska svänga till vänster – men jag öppnar fönstret och viftar lite aggressivt med handen så alla förstår att jag ska korsa två filer för att kunna göra en vänstersväng. Och så det där med att bilen framför körde när trafikljuset slog om till gult – och nästa – och eftersom det hann bli rött så kör jag ändå för bilen framför mig gjorde det.

Jag har aldrig tvärbromsat så mycket som i Lima. Och svurit. Och gastat. Och förbannat. Vore jag en häxa vars förbannelser fungerade så vore en stor del av Limas befolkning grodor idag.

Juba. Där var resan kort men väntan lång. Vi hade två gästhus och två bilar som skulle till jobbet. Vi åker kvart i åtta. Var överenskommelsen. Var. Det kom en. En annan släntrade. Klockan blev åtta. Ett stilla tutande. Inget hände. -“Hon är på väg“. Inte. Det gick ju inte att gasta och skrika- de var ju kollegor. Men en stilla suck och ett ironiskt -“Har du sovit gott för du sov ju ganska länge?

Svensk mästare i passivaggressiva påhopp.

Men jag hämnades. Jag körde och siktade på gropar i vägen så de i baksätet studsade lite mot varandra och bildörrarna. Eller inte så lite. Ganska mycket.

Addis Ababa. Där kom 40 får emot mig på motorvägen. Stillsamt ledda av en fåraherde som uppskattade den breda asfalterade fårstigen. Men det kunde jag ju inte bli arg på. De såg ju så oskyldiga ut. Fåren. Så min road-rage började inte i Addis Ababa. Den började med söliga kollegor i Juba.

Men jag har nytta av min ilskeavblåsning. Jag äntrar lugn genom dörrarna till jobbet. Det är vägen till jobbet som randas av min ilska.

Hem….

Var är ditt hem?

Där jag ställer ner min väska.

Så definierar jag inte ”hem”. För mig är ett hem dit min post adresseras. Mer stadigt än en halvt uppackad resväska i en hall. Trots definitions begränsningen har det blivit många hem.

Som vuxen började det med Floravägen 19B i Fagersta. En kommunägd lägenhet – eller var det Fagersta Bruk som ägde den ? I vilket fall så bodde jag med blommiga tapeter i köket och målade moln i badrummet i 2 år. Detta var i tider av blå radon. Jag fick en mätare installerad men fick aldrig reda på resultatet.

Jag uppgraderade mig med en ”dyr” bostadsrätt på Hantverksvägen. Hela 8000 kronor kostade den och jag sålde den för 1 krona. Där trivdes jag även om gäster fick rivsår för jag fick för mig att spackla väggarna i vardagsrummet med vit strukturfärg som man inte skulle luta sig mot. De som gjorde det fick rivsår. Jag bestämde mig också för att renovera badrummet. Det tog 6 månader. Sedan dess har jag aldrig renoverat badrum.

Nästa hem var på andra sidan en ocean. Viveros de Coyoacan i Mexico City. En stor lägenhet på 7e våningen i ett höghus där grannar slogs om parkeringsplatser och där hyresgästen före mig hade gått in ett spår i heltäckningsmattan – från ingången till köket till läshörnan till sovrummet till badrummet. Det tog flera veckors vandring i bostaden innan det intrampade försvann.

Här firade jag min första jordbävning. Det var spännande i någon sekund. Sedan svajade det för mycket.

2 år där och sedan ville ägaren flytta tillbaka.

Nästa hem blev på Calle Toledo i det syndiga Zona Rosa (rosa för att nästan allt var tillåtet där men ändå inte riktigt rött som i Red light.) En alkoholiserad dam som behövde pengar hyrde ut den. Ibland ringde hon på och svajade vid dörren. Söndagar vaknade jag upp av korianderhackande från restaurangen på gatan. Kilovis med koriander. Sedan dess avskyr jag koriander. Men ett bra hem. Trots koriander och rosa zon. Ett kvarter i 20 miljonersstaden där alla känner alla. Kastade ner pengar på gatan och tidningsförsäljaren kastade upp morgontidningen.

Märsta! Trodde aldrig att jag skulle hamna i Märsta men det gjorde jag. En kort tid. Ett nybygge som luktade plast.

Vällingby. Jag var på plats 47 i bostadskön till lägenheten men eftersom jag hade fast inkomst fick jag den. En bostad med sköra väggar men med två fantastiska tanter som grannar. Fast tant nr 2 lärde jag känna först efter att hennes man hade dött. Han var en sur en.

-”Hej! Det är jag som flyttade in igår” – hälsade jag när jag mötte honom i trappuppgången.

-”Ja jag hörde det. Det var ett jävla oväsen. Det får vara slut med det!” (Som om jag skulle flytta in där varje dag)

Nästa gång jag såg honom försökte jag stoppa blödningen från hans nyopererade fot. Det gick inte. Han dog.

Efter det så bjöd tanten på middag. En flaska grön chartreuse inköpt på 50 talet öppnades. Tanterna och jag blev berusade.

Rue Americaine. Bryssel. Några steg från Place Chatelain som öppnades upp för en marknad varje onsdag. Blommor, ost och vin. Jag trivdes infernaliskt bra där. Ett lummigt träd vid sovrumsfönstret. Ljus i matrummet. Massa ljus.

Gästhuset där jag hade ett sovrum i Juba, Södra Sudan. 32 C i genomsnittstemperatur varje natt. Inomhus. Det bruna nilvattnet i vattentanken. Efter 3 dagar hade slammet sjunkit i tanken så vattnet såg ut som vatten. Jag blev aldrig riktigt ren där. Syntetlakanen klibbade mot kroppen. En natt vaknade jag upp med en halv spindel i mungipan. Var andra halvan var vet jag inte men jag drömde att jag åt färska blåbär.

Nästa hem hittas inte på Google Street view. Huset med arga myror i trädgården. Addis Ababa.

Stugan i Nairobi. Första veckan sprang råttorna i innertaket. Andra veckan luktade det döda råttor efter att hyresvärden hade lagt ut gift. Tredje veckan upptäckte jag vägglössen. Eller de upptäckte mig. Vaknade varje morgon med blodiga knäveck. Men sedan madrassen blev besprutad och jag drog ut sängen så den inte rörde vid väggen så fick lössen hitta blod på andra ställen. Som tur är så bodde jag bara ett halvår där.

Alfonso Ugarte i Barranco, Lima. Lägenheten på tredje och fjärde våningen med terrass runt halv bostaden. Stor trivsel.

En säkerhetsansvarig tyckte att trädet på gatan borde sågas ner för där kunde man klättra uppför stammen och göra inbrott. Svar; nej. Bättre med arg schäfer på terrassen. Inga inbrott. Eller jo , men genom dörren men den tjuven – antar att det var grannens drogmissbrukande make – smet direkt när larmet gick. Det här var ett bra område att bo i. Ett bra hem.

Men allt är tillfälligt.

5 år där.

5 är här.

Och nästa hem om 1 månad >

Högst upp. Taket. De samlade tillhörigheterna är på väg dit. Om en månad bor jag där. Två veckor senare kommer hunden.

Hem för i alla fall 2 år.

Nyfikenhet vid åsynen av ett berg….

Men det ska vara ett lagom högt berg. Ett berg som går att bestiga för att se vad som finns på andra sidan. Precis som bergen jag såg från köksfönstret – Kipelivara, Jussivaara, Salvatinvaara och alla de andra 150-200 meter höga bergen. Lagom berg för ett barn att fantisera om.

Att födas på platt mark frodar inte ens nyfikenhet. Man vet ju allt. Ser allt. Inga överraskningar. Inga fantasier.  Hade jag fötts på platt mark hade jag nog varit skolkamrer.

Men det måste finnas något som lockar bakom berget. Mer än nyfikenheten. Som vykorten långtbortifrån. Från pappas kusin som blev au-pair i unga år och som skickade vykort från andra sidan bergen och haven. Helmi Maria Lind.

helmi

Källa för fotot. 

40 år efter att jag nådde över köksbänken och kunde  se bergen, satt jag vid ett restaurangbord på Österlånggatan i Gamla Stan. Mittemot mig satt Maureen. Vi skulle leda en 5 dagars kurs ute på Nässlingen i skärgården. Skydd av barn i krig och på flykt. Maureen ville testa en presentationsövning. Rita upp 3 stenar du gått på för att komma dit du är. Vilka viktiga personer – vilka viktiga händelser har gjort att du har hamnat där du är?

steppingstones

Hon tog fram en servett, ritade upp tre cirklar. “Vi testarBerätta om dina stenar…

Jag vet definitivt om den första stenen – och den andra  > Libertad Hernandez Landa (hon blev mördad 1998 denna vitamininjektion från Xalapa i Mexico). Jag var nyanställd – andra veckan på jobbet i Mexico City 1991. Bordet mellan henne och mig var dukat med dokument. Vi skulla gå igenom hennes konsultavtal och det uppdrag hon hade framför sig; se till att programmen för gatubarn blev bättre (det blev dom). Men efter några minuter sopade hon undan dokumenten, tittade mig länge i ögonen och frågade;-“Vad tycker din mamma om att du är långt borta hemifrån?” Vid 34 års ålder tyckte  inte jag att det var ett problem. Libertad tyckte annolunda. Hon såg modersperspektivet.  -“Hälsa henne att du har en reservmamma här. Jag! Det kommer att lugna henne!

A5F0A855-82F0-4629-86FC-C9C2BC42B02F

Libertad – nr 3 från höger 

Och denna reservmamma lärde mig att kasta mig in i konfliktlösningsarbete med nyfikenhet och glädje. – “Jag älskar heta potatisar! Man kan inte hålla länge i dom utan måste ge dem vidare till nästa – och på så vis får alla komma till tals och lyssna på varandra så länge som man kan hålla i en het potatis tills man får hjälp av nästa att hålla i potatisen! Det blir inte en version av konflikten  – utan en tjockare och bredare beskrivning. Och ett lyssnande. Och ett lärande!” Hon lärde mig att inte studera saker och ting på distans utan med dem som man studerar. Hon hamrade rättvisetänkande i mig.

Frågan är om det var det sista som ledde till mordet på henne. Hon skulle publicera intervjuer gjorda med barn som tvingats in i prostitution i delstaten Vera Cruz där hon arbetade. Avslöja ett pedofilnätverk med politiker och företagare.

Eller var det ett rånmord utfört av en taxichaufför?  Det går att sakna Libertad väldigt mycket men all kunskap, glädje, nyfikenhet och rättvisetänkande som hon lämnade efter sig försvinner inte. Någonsin.

462DE846-A31D-4302-AC9A-A8294A9062E8

En kurs i psykosociala program med representanter för internflyktingar i Guatemala under brinnande inbördeskrig. Vi är i utkanterna av Antigua. -“Hur ska vi få de som inte pratar så mycket att få utrymme att prata? Hur ska vi få de pratglada att prata lagom?” frågar Libertad. Hon har svaret.  När deltagarna kliver in i samlingslokalen får alla 8 kaffebönor var. Varje gång man ska prata – kostar det en kaffeböna. Vi håller tiden den dagen – ingen kall mat till en försenad lunch, ingen sen kväll. Alla kommer till tals. (En försöker dock låna kaffebönor av andra). Det handlar inte om att bromsa folks åsikter och erfarenheter – det handlade om att allas erfarenheter av att leva på internflykt -lika viktiga – kommer fram.

Tillbaka till servetten och den första stenen. 2004 – Gamla Stan. Jag förklarar för Maureen var jag är född. De där bergen som jag såg bakom  köksfönstret (förresten samma köksfönster där mamma gluttade bakom gardinen – “Titta! Det kommer en bil? Vem kan det vara? Den bilen har jag inte sett förr!“) och vykorten från New York och lite varstans ifrån. Helmi Maria som inte ville lära sig att mjölka kor för då hade hon blivit kvar i byn.

Och just i denna stund händer det något märkligt. På gatan utanför restaurangfönstret går Helmi Maria. Som jag inte har sett på över 10 år. Min första sten. Min nyfikenhetsinspiratör. Maureen och Helmi Maria presenteras för varandra och vi kommer överens om att detta är en bra presentationsövning som blev bättre tack vare att den första stenen dök upp live mitt i övningen.

Jag minns inte längre vem  eller vad som var den tredje stenen. För den är inte densamma nu som 2004. Den tredje stenen lärde jag känna 2006. Han koordinerade då en FN-ledd studie om våld mot barn. Paulo Sergio Pinheiro. Nuförtiden rapportör  för FN om brott mot mänskliga rättigheter i Syrien. Då en kämpe för barns rättigheter. Ja, det är han ju fortfarande.

paulo

Men modet. Ilskan över orättvisor. Rätten av att – som han säger – vara så gammal så han inte har tid längre  att vara diplomatisk. Jag minns hans inlägg vid ett möte 2009 i Lima, Peru där de amerikanska staterna skulle diskutera framsteg vad gäller barns rättigheter i regionen och Colombia och Venezuela hamnade i ett av sina vanliga gräl anklagandes varandra och Venezualas representant sökte lite stöd från omgivningen med frågan;

-“Inte ska väl en annan stat lägga sig i en stats sätt att hantera sina barn?

Paulo suckade och svarade -“Det där var ungefär lika intelligent som när en fisk anklagar en annan fisk för att vara blöt!”

Vem som helst hade kunnat bli anklagad för att vara spydig och arrogant, men inte Paulo. Hans brinnande intresse för mänskliga rättigheter, hans erfarenhet, hans rättvisepatos skapade respekt. Som min tredje sten är han grunden för tanken – “Ge inte upp! Var arg när det behövs men förklara varför du är arg! Det är ok att vara förbannad när man ser orättvisor! “

Men när det behövdes var han diplomatisk. Som januari 2010. Jordbävning i Haiti. Kongressledamöter från USA ville rädda Haitis barn. Snabbadoptioner till USA! Som om det skulle kunna lösa problemen. Snarare skapa nya problem genom att ta till adoptioner mitt i en kris. Som ansvarig för barnrättsfrågor inom Organisation of American States (OAS) blev han lyssnad på. En tvärgrupp för barnskyddsfrågor inom USA´s administration såg till med Paulos hjälp att de “goda ideerna” från kongressledamöter skrinlades. Hur han gick till väga vet jag inte. Jag fick sitta i väntrummet utanför mötet i Washington DC  men han kom ut storleendes från mötesrummet. Mission accomplished.

 

 

Jag hoppas jag kan träffa på fler stenar som inspirerar. Fler stenar som finns där bortom Kipelivara, Jussivaara, Salvatinvaara och alla de andra 150-200 meter höga bergen.

 

 

 

Världsmästare i harmoni

twins

Det var bara i mänsklig närhet som harmonin fanns. I ensamhet vara det bara sorgset ylande.

Det var Lima.

Nu ett år i Nairobi. Hundliv kan inte bli bättre. Människoväckning kvart över sex på morgonen. Sko i ansiktet.

Ut i trädgården. Nosen ner i backen. Snabbspolning av trädgården.

Hundliv kan inte bli bättre. Finns det inte en  vaktman så finns en allt-i- allo. Sällskap hela dagen. En sängfotända på natten. En katt att jaga. Ibisfåglar att jaga ännu mer.

Lektion lärd. En hund ska inte bo i lägenhet. En hund ska ha människor och buskar.

Jag kan förstå alla som skaffar hund i Nairobi. Jag har däremot svårt att förstå de som skaffar hund och sedan kommer på att de ska flytta och kan inte ta hunden med sig. Ska man leva så så kan man ta sig till hundskyddsgården och kasta bollar där på lördagarna.

Ungefär så.

Poor Lima.. what has the city done to deserve this?

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/340/20573977/files/2015/01/img_2658.png
6 days ago Lima changed Mayor. Susana Villarans mandate came to its end after 4 years (even if the mafiosos behind the chaotic traffic and other forces close to the former Mayor Luis Castaneda wanted to kick her out after only 2 years in office- but she survived the referendum).
Now the former Mayor is back in office having won the elections last year. Today I found out that his spokesperson – (he does not speak – I mean he can speak but he doesn’t – so he is called El Mudo amongst other things… ) the Deputy Mayor Patricia Juarez has blocked me on Twitter.
She is also using the tactics of not answering – but accusing. Just after a few days in office she let 3000 of the staff know that they do not have any contracts any longer. Of course municipalities change directors and other staff who need to be loyal to new political powers – that is normal. But in this case staff working in parks, security staff – yes – the workers of Municipalities that you see when out in Lima are the ones fired.

So why firing so many staff? I guess its because they need money for things that Castaneda normally does – constructs smaller things that he can inaugurate signing the stairs, benches and other small constructions with his name.
Villaran was more looking at the bigger picture – working on megaprojects financed not by the municipality budget but with agreements with private sector. This is not the tactics of Castaneda – he wants to control the money .
If one is curious on how he manages public funds – just google “Comunicore”.

Well any way, that the Deputy Mayor has blocked me on Twitter I see that as something very symptomatic behaviour from her and her boss. No dialogue.
Poor Lima. What have you done to deserve this…..

Klorofyllchockad hund

I Lima sveper en grå sand ner över staden från de omgivande bergen. Fuktigheten gör att dammen binds fast.
På allt.
Bristen på regn gör att den gråa hinnan aldrig försvinner.
Grått damm överallt.

Efter 40 timmars resa – eller egentligen mer… Arman hämtades 0700 Perutid för att vägas, förtullas, veterinäreras, packas in på flyget. 11 timmar senare lyfte planet. Landade 12 timmar senare. Väntan på hundhotell i Amsterdam i 20 timmar. 8 timmars flygresa. 3 1/2 timmes tull och veterinärinspektion i Nairobi.
Så det är inte 40 timmars resa. Det är 51…. och en halv.

Jag förstår varför han kissade i 3 minuter när han kom hem.

Men nu det där med det gråa och det gröna.
I morse vaknade jag av att Arman stod med tassarna mot fönsterbrädan och tittade ut mot trädgården. I flera minuter.
Vi kom hem efter 0100 i natt så då såg han bara mörker.
Nu såg han det gröna – det väldigt gröna.

Jag släppte ut honom.
Han kissade i 3 minuter.
Och sprang. Sprang.
Och springer fortfarande.
Det skulle jag inte göra efter en 51 timmars resa.
Jag skulle sova.