Plötsligt är jag i Portugal

Jag har gått genom en tunnel. En tunnel som jag aldrig sett förut. Jag har gått under en bro. En bro som jag inte visste fanns. Jag är vilse. Men jag har hamnat i Portugal.

Vandringen till Portugal började halv åtta i morse. Det var de där 5 kilometrarna till djurkliniken. Operation 2. Resterande bråck ska lagas. Vi går genom parker. I den sista parkens innan kliniken så försöker jag rena rumpan på assistenten med våtservetter. Man ska vara hel och ren inför doktorns skarpa öga. Det går sådär för han sätter sig ner i gruset direkt efteråt. Få bort grus med våtservett går inte. Det får veterinären fixa.

Vem som ylar högst vid avskedet på kliniken får utomstående avgöra. Jag vandrar iväg. Jag har ett mål – frukost och kylunderlag som gåva till grannhunden Doodle vars husse ska köra till kliniken för att hämta en groggig assistent med mig.

Jag hade ett mål. Men jag går vilse. Totalt vilse. Det är en vandring med balkongbeundran. -”Där kan vi bo! Eller där! Men vänta den här gatan ser ju trevlig ut!” Efterbeek har en hel del bovärda gator.

Om ett halvår är det dags att flytta. Hyresvärden ska sälja lägenheten. Jag och assistenten ska gå i pension. Flytten denna gång får bli kort. Inom Bryssel. En rejäl balkong/terass är ett måste. Därför går jag med näsan i vädret och tittar på balkonger. Och går vilse.

Och ser saker jag aldrig sett förr. Som den magnifika moralmuralen. Och helt plötsligt pratar alla portugisiska. Jag har hamnat i portugalienland i Bryssel. Ett lockande område. Jag trodde portugiserna höll till i St Gilles området – men även här finns de. Östra Ixelles.

Jag slutar envisas. Vill inte gå ännu mer vilse. Tar fram Google Maps och hittar rätt. Kylunderlag och frukost.

Men det var en bra vandring. Många balkonger. Många idéer om var vi kan bo.

Under tiden låg assistenten på operationsbordet. Veterinären ringer – ”Jag hittar inget bråck…. Det måste ha läkt efter kastrationen.. Hämta honom när han vaknat upp – sådär 1630” . Jaha. Det var ju en bra nyhet. En operation som påbörjas men avslutas utan färdig operation. Öppna och sy igen….. Men bra att veta att bråcket har läkt.

Jag har samma erfarenhet. Som 19 åring hade jag ett ljumskbråck. Kunde inte springa. Hälsocentralens läkare -” Är det stressigt med studierna?” (Han hade väl gått nån vidareutbildning i psykosocialitet) -”Nej – men med springandet…” Det stack knivigt i ljumsken för varje gångsteg.

Remiss till kirurgen. – ”Nja – sade denne… Bråcket är så pass litet så vi väntar och ser”. Jag väntar fortfarande. 42 år senare. Jag kan springa och har gjort det i 42 år.

Assistenten och jag. Våra bråck är självläkande. Son och far. Vi brås på varandra. När han är pigg så tar jag en vandring med honom till Portugal så han får sniffa fram en bra balkong.

*********

Senare på dagen. Noterar att kärlek växer när man sitter i ett väntrum och hör ett yl runt hörnet och assistenten kommer som skjuten ur en kanon.

Där kom den ….

Den första snön. Inte för mig. Jag har pulsat fram i snö i halva mitt liv. Men assistenten har aldrig sett snö. Fram till idag.

Han stirrade. Luktade. Fnös. Som passageraren bredvid mig på Swissair planet från Dar es Salaam till Zürich när han öppnade burken med rysk kaviar. (Detta var 1994 innan Swissair gick i konkurs).

-”What is this?

-” Fishegg

-”Fishegg? I don’t wan’t it. You can have it. But you are not eating your butter?”

-”You can have it.”

Smör mot kaviar. Bra byte.

Tillbaka till snön. Assistenten är skeptisk. Jag kramar ihop en snöboll. Kastar den. Han fångar. Släpper. Det är en vanlig reaktion. Släpper allt nytt i första fånget. Kastar snöbollen igen. Nu fångar han den. Smakar. Gott! Sedan går han över till att äta snö. En stund. Tills det är dags att bajsa. Det kan inte ske på snön. Den ska man ju äta upp. Så vi letar efter en snöfri fläck.

Det är tomt ute. Folk är rädda för snön. Inte vi. Inte nu när assistenten äntligen efter 9 år 2 månader 2 veckor och 1 dag fick uppleva sin första snö.

I morgon är den nog borta.

Borta för detta är ingen vinterkyla. Det pendlar mellan 0 och -1 C. Inget som bevarar snö.

Annat var det 1976 när jag jag gjorde lumpen. -42C i de ångermanländska skogarna. Tält. Men det var varmt i tältet. Bra isolering efter väggarna. Luftinsläpp till kaminen så ingen tjuvluft kom in under tältduken. Kallt ute. Bastu inne. Men ändå skulle han från Botkyrka tvätta håret. Det långa håret. Ute i kylan. Han hade rent hår efteråt i sin kraftiga förkylning.

Om snön är borta i morgon så vet jag en som kommer att leta efter den.

Dimman lättar ….

Tidig gryning. Laglig tid. Passerat utegångsförbudstidsgränsen. Men det är mörkt. Det är minst en timmes sovtid kvar. Men inte. Kommunikationen är tydlig. Jag förstår inte alltid vad assistenten försöker säga men ”snabba flämtningar kombinerat med tätt gnyende” = ”jag måste bajsa! Nu!” Så pass mycket hundspråk kan jag. Så på med de första bästa plaggen. Snabbt. Inte se vad det är för väder. Det problemet tar vi efter akut-bajsandet.

Vi kommer ut.

Det är kallt. Det är dimma. Det är vackert. För 2 sekunder. Sedan har glasögonen immat igen. Assistenten har ett mål. Drar stadigt. Drar snabbt. Jag är i en dimma. Ser assistentens svajande svans. Bra så. I farten kan jag inte avdimma glasögonen. Det är assistentens behov som går i första hand medan vi halvspringer mot första bästa gräsmatta. (Det anstår inte assistenten att bajsa på trottoaren – fint ska det vara. Det ska vara på gräs.) Det tar stopp. Inte för assistenten – för han rusade under den utrangerade julgranen medan jag fastnar i den. I en dimma kan allt hända.

Vi kommer fram, Jag putsar glasögonen. Ser mig omkring. Det är en kall vacker dimma. Den enda människa vi ser är gatsoparen. Han kommer fram ur dimman som om det vore en entré i en deltävling i schlagerfestivalen. Det är vackert. Alla träd ser mjuka och konturlösa ut (kan också bero på att mina glasögon är -1 för svaga). Men det är vackert. Och öde. Och kallt.

På plastgräset vid lekplatsen har det bildats kristaller som förändrar gräsets utseende. Det är det närmaste snö vi har kommit.

Vi kan gå långsamt nu. Behovet är avklarat. Möter de polska byggnadsarbetarna som väntar på att arbetsplatsen ska låsas upp. 5-våningshuset är snart färdigbyggd.

Det blev en kort natt. Jag var uppe mitt i natten – följde Twitter och dramat med Trump som fick sitt konto spärrat och raskt rusade över till POTUS-kontot och fick sina inlägg där raskt raderade. Det är förbannelser om censur- säger han. Sonen Jr gastar ännu mer på sitt konto om att Ayatollah minsann får skriva men inte pappa.

Men pappan har inte koll på vad som händer utanför det ovala rummet. Att han inte skulle vara med på presidentinstallationen av Biden – misstänkte Twitter att det var en uppmaning till de ovårdade fula trumpisterna att attack är möjlig för Trump är inte där – och det tänkte kanske Trump också. Men de ovårdade är ilskna – på allt – på Trump som säger att de är kriminella (fast de tröstar sig snabbt med att han måste vara gisslan och tvingades till att spela in videon där han erkände förlusten). Men de ger sig på de gamla Trump-kompisarna. Lindsey Graham får löpa gatlopp på Washington DC flygplats – och där är korridorerna långa så gatloppen blir långa.

Det som fastnat i tankarna är hur de ovårdade fula klev in i kongressen filmandes det hela. Foton på sig själva utövandes kriminella handlingar. Jag tror att de inte såg brottet – de lydde ju presidenten. Fritt fram. Dokumenterandes fritt frammandet. Vi är trogna makten. Resultat= FBI – varsågod bevis.

Kollisionen mellan ”Vi är presidentens trogna följeslagare. Vi är ostoppbara” och ”Goddag – detta är FBI. Följ med oss!” – torde vara som ett fritt fall från 25e våningen. Jag skulle vilja se foton på de fallna hakorna när FBI ringer på dörren. Men 15 arresterade låter generöst lite. Nog ska de väl hitta fler vandaler….

Dimman har inte lättat. Inte här. Inte där. Men dimman här är vackrare.

Ilskan är svår att förstå…..

Det kan handla om att kvällspromenaden blev kort. Men det regnade kallt. Fast assistenten tyckte att regnrockarna dög. Svårt att veta. Men det blir en sur kväll. Den normala fotvärmarpositionen i sängen uteblir. Istället sover assistenten 7 meter bort vid hissdörren. Jag frågar. Inget svar. Bara sur min.

Jag tröstar mig med Georgia. Det ser hyfsat ut. Men ju längre natten lider – ju bättre blir det. Bye Trump & co. Fnissar mycket åt David Perdue. … Perdue på franska betyder ”förlorat” och ju mer rösterna räknas – ju mer Perdue blir han.

Det ser ut som om de goda .. nåja .. de bättre krafterna vinner. Frid i trettonhelgen. Som inte firas i Belgien. Jo – det finns ett bakverk med massa mandelmassa i – men ingen helgdag.

Det är tredje veckan av ledighet. Det är åratal sedan jag hade en så lång sammanhängande ledighet. Det var på tiden. Det är Tour de Ski och snart blir det skidskytte igen. I övrigt är det regn fast det utlovas snö. Det är också karantäneri för alla hemvändande resenärer. Inte för oss. Vi har inte förflyttat oss mer än 4 kvarter under hela ledigheten. Håller på regelverket. Vill få slut på smittspridandet. (Under tiden blir pistvakterna i Sälen sura för att de inte får vara 13 i ett rum för att kolla på ishockey – i Belgien hade detta lett till 12 x 250 euro i böter + 4000 euro till den som bjöd in – så här finns ingen pistvaktssympati). Funderar på Sverige och skaran av de som känner att deras restriktions…. nåja… rekommendationsbrott var nödvändigt. Inte andras – men deras.

Januari-rean har börjat. Januari-rean lockar inte. Varför stångas med andra realisationerister när det enda jag möjligen kan behöva är en vattenkanna till blommorna? Men i morgon är det ingen sport på TV så en botanisering bland butikerna är inplanerad. Utan assistent.

Assistenten ja. Under gårdagen kom en liten bulldog rusandes mot assistenten. Ägarna skrek i panik. Assistenten lyfte upp bulldoggen och slängde iväg honom. Kast med liten bulldog. Vi gick vidare. Bulldogsägarna ojade glada över bulldoggens överlevnad. Ändå var det ju bara ett bulldogskast på cirka en halvmeter. Bulldog utan koppel. Assistent med koppel.

Kan det uteblivna mordet vara skäl till kvällens surhet?

Jag vet inte.Jag får inget svar på mina frågor.

Men under kvällen blev det Greta. En hel del tårar. Det mesta av stolthet för någon som kämpar. Men också tårstopp tänkandes på att hon egentligen inte vill. Att hon är stursk men skör. Och filmen visar så tydligt hur folk vill gnida sig mot henne men inte lyssna på henne. När hon talar i EU parlamentet så ändrades talarordningen – Juncker pratade efter henne – fast planen var att han skulle tala före. Men hans inlägg om att EU ska se till att reglera toalettspolning hade ju lett till en reaktion från Greta som Juncker inte hade velat få.

Greta var i Bryssel 2019 – assistenten och jag hade tänkt gå med i demonstrationen med 30 000 andra – men på väg dit såg vi organisationen med sex-skandalen i Haiti tåga ditåt med sina gröna flaggor och då vände vi om. Det var inte läge att branda sin organisation. Det var läge att stödja barnen och ungdomarna (som hoppade av iver i tunnelbanan på väg mot demonstrationen). Sedan dess har jag använt den scenen mot organisationen med de gröna flaggorna när de kommer med sina insamlingsbössor på stan. – Varför skulle jag stödja er när ni kidnappar barnens demonstration med era flaggor? Jag får avlånga ansikten till svar.

Under dagen var det Madonna i Päls – Radioföljetongen P1. Den romanen var spännande till en början. Tills huvudpersonen träffade på Madonnan och överförde sin kärlek till tavlan till modellen för tavlan och det blev ju svårare att bli förälskad i en levande person som inte var lika passiv som tavlan och som faktiskt inte blev kär i stirraren. Stirraren som förvandlades till en efterhängsen kardborre.

(Själv har jag blivit kallad kardborre en gång för att jag ringde upp arbetsplatsen dagen efter ett möte med en förtjusning på krogen. 20 år senare fick jag höra att det var min matlagning som var det förföriska med mig. Kände mig som Ria Wägner för en stund)

Saknar kardborreri. Saknar människor. Lever i en Covid-19 isoleringsbubbla.

Mitt eget Casa de Papel

Min gata där poliserna gör ständiga besök

Det är den bästa av drömmar. Drömmen där jag får berätta om en tidigare dröm samma natt. Den sista drömmen börjar med 2 farliga omkörningar. Den första är en bil fylld med dryga skrattande fettkammade typer som tvärsvänger in framför en gående gammal kvinna så hon får tvärbromsa sin gång. Den andra är bilen jag är passagerare i, som kör om de dryga och tvärsvänger framför dem så deras bil välter. Och våran också.

Så det blir till att promenera. In i en skog. En stig.

-”Vad har du gjort i sommar?

Det är då jag berättar om inbrottet jag var medskyldig till.

-”Men jag kom undan med en varning och slapp fängelse för jag har en oskyldig uppsyn

Och det är här jag berättar om den tidigare drömmen. I den nya drömmen. Häftigaste drömmen. Jag vet att jag får drömma länge för jag är ledig på fredagen.

Det är ett hus. Ett stort hus med det stora diamanthalsbandet. Vi gör inbrott. Jag känner inte de andra, men åtminstone två av dem har betydligt mindre oskyldig uppsyn än vad jag har. En man. En kvinna. Tatuerade upp över öronen.

Vi hittar halsbandet. Familjen kommer hem med alla sina barn. De blir gisslan. Men larmet går och helt plötsligt är det ett polistält uppställt utanför. Precis som i Casa de Papel. Har man inte sett serien så ska man göra det. Man får fina drömmar. Jag är beviset.

Jag med den oskyldiga minen smiter ut bakvägen. Smusslar mig in i cateringföretaget som servar polistältet. Där går jag runt och häller upp kaffe och brer marmelad på croissanter. Och lyssnar in på polisernas planer. I Casa de Papel är det mycket mer elektroniskt men i drömmen så finns inga gadgets.

Barnen släpps för de gnäller för mycket. De vuxna blir kvar i gisslan. Barnen vill inte prata men de börjar rita. Och …. jädrar .. .de ritar en hund.

En perfekt schäfer.

-”Aha – säger polisen som kommenderar – de har en hund där inne! En hund måste ut och kissa och då tar vi hunden och den som tar ut hunden!”

Och hunden kommer ut. Ensam. Kissar. Lägger sig i gräset. Polisen lockar in den. Och hunden – det är ju Arman – kommer fram till mig. Lägger en tass på min högra axel. Lägger huvudet mot min kind.

Alla poliser samlas runt mig.

-”Känner du hunden?”

-”Nej. Alla hundar älskar mig!

De tar fram en tax. Taxen skäller på mig. Jag handbojas.

Men jag får bara en varning av åklagaren.

Jag har en oskyldig uppsyn.

Den bästa av drömmar.

En kärleksförklaring

Inomhus är jag förföljd. Stänger jag toalettdörren så krafsas det utanför. Gnyende. Går jag in i ett annat rum så hör jag tassljudet strax bakom mig. Ett hårigt ansikte bakom hörnet.

Men utomhus. Då är det jag som ränner efter. Försöker hålla takten. Småspringer.

Förföljelse. Jag ute. Han inne.

Det är 8 1/2 år sedan han föddes. En av två. Jag var sent ute. Han var paxad. Jag fick nöja mig med den lealösa. Den knubbiga. Sovande. Medan kvicksilvret var redan bokad till en annan ägare. Som dock ändrade sig. Han ville ha den lealöse. Jag jublade. Kvicksilvret var mitt.

Den lealöse dog vid 3 månaders ålder. Ägaren var lika lealös. Valpen drack klorerat vatten från swimmingpoolen.

Sorg.

Men kvicksilvret kom till mig.

Ägaren ringde vid 6 veckor. – Hämta honom! Han äter för mycket!

Separation ska inte ske före 8 veckor men efter 7 veckor så gav jag upp. Hämtade kärleken. Han vägrade. Bar in honom i bilen. Körde iväg. Han väsnades på passagerarsätet. Föll ner i golvet. Jag lyfte upp honom. Trafikljus. Han lade huvudet på konsolen. Tittade på mig. Suckade. Somnade. Sedan dess har det varit vi.

Det har varit ett bångstyrigt förhållande. Vem bestämmer?

Jag gastar. Hotar. Väsnas. Han tittar på mig. Ler.

Perfekt symbios. Två starka viljor. Hans är starkare.

Corona lock-down. Hund. Perfekt. Ingen polis stannar oss när vi tar våra tre vandringar/dag. Den tanken var inte tänkt för 8 1/2 år sedan. Då var det bara; – “Sluta flytta runt med resväskor. Skaffa ett ankare.!” Jag var i en relation men det var inget ankare. Det var ett stormsegel. En kravmaskin.

Vilja fly. Vilja flytta.

Ankaret fungerar. De senaste 8 1/2 åren har jag bott på tre ställen. Bara tre ställen. Peru 3 år. Kenya 5 år. Belgien 1 1/2 år. Med ankaret.

Favoritkrogen. Brasserie du Gourmet. Jag går nerför trappan till toaletten. Min vän håller i kärleken. Som drar i kopplet. Jag går nerför trappan . Hör ett yl. Skyndar mig. Man kan kissa fort när det ylas en trappa upp.

Jag kommer upp i restaurangen. Ägerskan. Stamgästande juveleraren. Översätterskan. Ler. Alla ler. Varmt.

-“This is a love story!

Idag kommer Corona i andra hand….

Han håller upp tassen. Vi har kastat och jagat pinnar i lekparken. Men plötsligt. En grop i marken. En ond grop.

-“Fixa tassen!

Han håller upp den och lägger den i mitt knä.

-“Fixa den! Nu!”

Vi sitter på en parkbänk en stund. Haltar sedan hemåt. Det går långsamt. Tills vi ser en duva. Då blir det full fart. En stund. Sedan påminner tassen honom om att det ska vandras långsamt.

På kvällen går vi bara ett halvt kvarter. Längre än så kan vi inte gå. Han sätter sig och tittar på mig med samma blick som Barnen från Frostmofjället när de upptäcker att Märta-Greta har ramlat av släden och försvunnit.

Vi haltar hem. Jag stödhaltar. Långsam vandring.

Jag flyttar in hans madrass i sovrummet – bäddar med svalt lakan och kuddar och sedan ligger han där bredvid min säng. Hans tass i min hand. Vi gnyr tillsammans.

Det blir oroliga drömmar. Jag vaknar upp till bägge två. Var och en för sig.

I den första är jag tillfångatagen av Sverigedemokrater. Jag blir placerad på ett hotell som de säger att jag måste betala själv. 2400 dollar för en natt. Jag vägrar. Då tar de mig till ett hotell som kostar 60 dollar i stället. Jag väcks 20 i 7 på morgonen för att köras till flygplatsen för att bli utvisad. Men det finns ingen som kör mig. Sverigedemokraterna verkar ha glömt bort mig. De sitter runt en lägereld och super och skrävlar. Jag känner mig lite besviken för att inte ha blivit utvisad från landet som de styr.

I den andra drömmen är jag en kvinna med startnummer 55 i en skidtävling i världscupen. Jag har kommit försent till starten så de andra har åkt iväg. Utom en polska med startnummer 56. Hon påstår att hon kom 5a i en sprinttävling något år tidigare. Men hon vänder ner blicken när hon säger det så jag är övertygad om att hon ljuger. Vi försöker skida ikapp de andra. Det går lagom bra. Helt plötsligt står vi med skidorna på på en metallställning – 50 meter upp i luften. Till nästa ställning går 2 metall-linor. Meningen verkar vara att man ska balansera på linorna till nästa ställning. Men det kan var och en med minsta svindel se att det är en omöjlighet. Det är väldigt bra att drömmen stannar i den scenen för jag blir handsvettig bara genom att skriva om det.

På morgonen ligger assistenten och tittar på mig. Vi går ut. Försiktigt. På asfalten haltas det men när vi kommer ut i gröngräset så ökar hastigheten. Rejält. Det haltas inte mer. Men det ödslas massor med “duktig!!” över honom. Det går riktigt bra och jag kan andas ut. Inget brutet. Adjö lekpark. Aldrig mer.

Nu kan vi återgå till Corona.

Och så stannar dom upp mitt i steget ……

….. belgarna. Och Arman the Dog har blivit belgare. Uppenbarligen. Han stannar upp mitt i steget. Och jag ligger med ansiktet i gruset.

Fritt fall över en mitt-i-steget-stannande hund. Mitt i den raska promenaden -tvärstannar han. Snabbare än jag.

Han har blivit belgare.

För någon månad sedan krönikörade SRs sändebud om anarkin i tunnelbanan i Bryssel. Det är illa så med dörrblockerarna och ryggsäckarna (så många magsmällar man får av ryggsäcksbärarna som vrider sig av och an) men det är värre med de som stannar upp mitt i steget. Belgarna. Och min hund.

Tunnelbanetåg kommer in. Dörren öppnas. In kliver passageraren framför. Och stannar upp mitt i steget. I dörröppningen. Och blir överkörd av passagerarna bakom.

Rulltrappa. Äntligen uppe. Och där stannar hon – mitt i steget – och börjar leta efter något i sin handväska. Blockerandes alla som rullar uppför trappan (påminner om skidåkerskan i Bygdsiljums slalombacke 1977 som tappade taget om bygelliften och rasade nerför backen fällandes alla i liftkön. Salig röra. Plockepinn.)

Vadan detta? Folk kan ju inte tro att de är ensamma i världen – så ingen kan bli störd av deras uppstanning. Eller längtar man efter att få en annan människa uppkörd i sin nacke?

I mitt tidigare hemland gick jag för fort. Eller de andra gick för långsamt. Kenyansk lunchbuffé – vandring i sakta mak mot buffén – lyfta upp locket till maträtten – sänka locket – lyfta upp igen – fråga en servitör något – muttra – gå vidare utan att ta för sig av maträtten. Vidare till nästa karott – samma procedur, medan jag stampar otåligt bakom.

Min teori är att kenyaners ursprung är Mombasa. Varma stekheta Mombasa där man inte kan rusa fram i livet utan måste gå i sakta mak för att inte förgås av kokande svett. Det kan förklara det sakta maket fram i livet.

Men Belgarnas stannande mitt i steget? Kan det ha att göra med deras historia? Efter valet 2010 stannade landet upp mitt i steget – det tog 18 månader att bilda en koalitionsregering.

Leopold III – ja han fick man folkomrösta om. Skulle han få komma tillbaka till Belgien efter andra världskriget efter det att han kapitulerat mot tyskarna? Landet stannade då upp mitt i steget- regeringen i exil i Paris och kungen kvar i Bryssel kapitulerandes. Vem var det egentligen som bestämde?

Eller är det de trasiga trottoarerna? Precis som tangon utvecklades i Argentina som en trottoardans – där man fick ta lite plötsliga steg för att inte krocka med ett träd eller en uteservering – så är promenader i Bryssel fyllda av plötsliga stopp. Det saknas helt plötsligt en bit av trottoaren – eller betongplattorna ser väldigt lösa ut och det väller ut vatten i fogarna och trampar man på betongplattan så riskerar man att dratta ner i en vattenpöl.

Belgarna är ett ständigt berett folk. Stannar upp mitt i steget. Det gäller för mig att lära mig att parera mig för uppstannande belgare. Och uppstannande Arman.

Helt plötsligt är jag inte längre yngst …

Det regnhotar. Koekelberg basilikan lyser upp mot de ill-svarta molnen. Det droppar. Lite. Sen skurar det. Ingen uteservering idag. Inomhus. Restaurang. In med en blöt hund

Det går bra. Ägarinnan håller på att skura golven. Hon pekar mot ett hörnbord. Assistenten trampar runt några varv och lägger sig med ett stön. Han lyfter upp huvudet först när steken serveras.

En äldre dam haltar in. Beställer ett glas rödvin. Som jag. En stek. Som jag. Samhörighet. Hon sitter tvärs över restaurangen. En restaurang som ska ha karaokekväll senare under dagen. En piano i ett hörn. En högljudd platt-tv som stängs av när damen muttrat något. Ägaren hasar bort mot en IPod och snart ljuder smeksamma toner. Angie med Rolling Stones. Strangers in the Night med Frank Sinatra.

Damen höjer sitt vinglas. Det enda jag förstår är ordet ”chien” (hund). Jag antar att hon åsyftar assistenten och inte att jag är en hund. Jag ursäktar mig med att jag inte kan franska men det hejdar inte henne. Tvärtom. Hon hejdar sig inte alls utan monoligiserar.

Steken kommer. Smörstekt. Assistenten höjer huvudet. Det smakar gott. Damen får sin stek. Hon är inne på sitt andra glas rödvin.

Dörren öppnas. Nästa dam kommer in. Hon har gyllene skor. Vi kan kalla henne Herrey. Hon hälsar på rödvinsdamen. Hon hälsar på assistenten. Och på mig. Och nöjer sig med en kaffe.

Och börjar prata. Nåt om hund och ler vänligt. Och pratar på. Och jag ler och skär stek. Och ger bitar till assistenten. Och damerna suckar hänfört. De följer assistentens tuggande med sina egna läppar frotterandes i en maklig rörelse.

Och det är då det kommer. Tanken. Varför inbillar jag mig vara lammkött? De är ju i min ålder. Jag borde bära en spegel med mig vart jag går. Påminnas om att historia inte är nutid.

Jag har varit en yngling i alla arbeten jag har haft. Det vill säga – fram till 1990 ungefär. De senaste 30 åren har jag burit med mig känslan av att vara yngst och oskyldigast fast jag varit motsatsen. I alla fall vad gäller ålder.

Och här sitter jag i min åldersgrupp och är mer rostbiff än lammkött. Tanken slår mig. Ägaren serverar mig en slivowitz till espresson. En gammelmansavec. Rätt så. Snart kommer jag att gå runt på stan och hötta argt med en käpp.

När man slutar smyga …

Det är när jag är på väg till jobbet som jag förstår vad som orsakade oväsendet kl 0200 på natten.

Men vi hade somnat in i god tid före det – assistenten och jag. Fönstret var öppet. Det luktade grillos och falsksång från grannhuset. En god lukt att somna till. Falsksången var avlägsen – mer ett mummel och till mummel är det lätt att somna till. En period i livet somnade jag in till P1s mummel – svag volym så jag knappt hörde vad som sades. Men det påstods av någon att hjärnan då koncentrerar sig på att försöka höra in vad som sägs och alla vandringstankar som går vilse sätter sig till ro och det är lättare att somna. Och en del påstår att nu är vi vips tillbaka i tryggheten i livmodern och hör mummel och då känner vi oss lugna och sansade och sover med tummen i munnen,

Och vi sov där till klockan 0200. Då kom det där bankandet. Inte ett bankande som man hör i livmodern.

(ps …. jag klarar inte av Olle Sarris röst i Radioföljetongen Nötskal. Om barnet i livmodern som hör moderns (mordens) och älskarens mordplaner. Hans röst är för gäll. Boken är utmärkt. Men med fel röst. )

Utan ett bankande från beslutsamheten. Inte regelbundet. Mer som om någon försökte ta sig ur en kontainer. Men det finns inga kontainrar att ta sig ur på våran gata så vi somnade in igen. Assistenten mumlade något ohörbart och lade sig på golvet framför hissdörren. Den kallaste platsen i bostaden. Ryggen tryggt mot hissdörren. Och då kan ju inte bankaren komma in. Tänkte han nog.

Morgonvandring. Byggjobbarna är på plats kl 0630. Skalet tvärsöver gatan ska bli 46 studentlägenheter. Bygget går långsamt men rutinen sitter i. Assistenten får sitt glada “Bonjour monsieur!” från byggarbetarna. Slowmotionarbetarna.

I parken ligger en man insvept i ett lakan. Men han snarkar. Han har lagt sig mitt på gräsmattan. Sover fridfullt. Inget prångletande där inte. Sov i det fria.

På tunnelbanan en timme senare kliver en tiggare in. Inte försiktigt bedjande utan dundrar in och ropar;- “Je veux manger! Donne moi de l’argent!” Inget krypande. Utan krävande. Den nya tidens uteliggare. Ingen ursäkt. Mitt på gräsmattan. Inget prångliv. Ingen utsträckt hand med pappersmugg utan full volym.

Tidigare under de senaste veckorna har byggarbetarna haft semester. De har lämnat sin bajamaja olåst men bakom ett staket. Som om det skulle räcka. Gatans parlament har använt bajamajan flitigt. Till i lördags när en användare bände upp staketet, öppnade dörren och ryggade tillbaka.

Sedan i måndags är bajamajan – en ny hoppas jag – placerad bakom en låst port till byggarbetsplatsen.

Men tillbaka till bankningarna. Det var ett annat sorts krav. Oblygt. Oförsiktigt. Som gräsmatteliggaren. Som tunnelbanetiggaren. Som bajamajamissbrukarna.

Jag går runt hörnet och hamnar i ett kristall-land. Tjocka glasbitar överallt. En SUV med gapande taggigt fönster. Glasbitar över hela förarsätet. Bilinbrott. Det är slut med de försiktiga inbrottstjuvarna. De som smyger. Nu tar de plats. Även kl 0200 på natten. Här kommer jag. Jag tar min rätt. Jag sover där jag vill. Jag kräver mat. Jag bajsar i din toalett. Jag ser en bil och en gatsten och de hör ihop. Tänkte han.

Jag bor i ett spännande kvarter.