Plötsligt är jag i Portugal

Jag har gått genom en tunnel. En tunnel som jag aldrig sett förut. Jag har gått under en bro. En bro som jag inte visste fanns. Jag är vilse. Men jag har hamnat i Portugal.

Vandringen till Portugal började halv åtta i morse. Det var de där 5 kilometrarna till djurkliniken. Operation 2. Resterande bråck ska lagas. Vi går genom parker. I den sista parkens innan kliniken så försöker jag rena rumpan på assistenten med våtservetter. Man ska vara hel och ren inför doktorns skarpa öga. Det går sådär för han sätter sig ner i gruset direkt efteråt. Få bort grus med våtservett går inte. Det får veterinären fixa.

Vem som ylar högst vid avskedet på kliniken får utomstående avgöra. Jag vandrar iväg. Jag har ett mål – frukost och kylunderlag som gåva till grannhunden Doodle vars husse ska köra till kliniken för att hämta en groggig assistent med mig.

Jag hade ett mål. Men jag går vilse. Totalt vilse. Det är en vandring med balkongbeundran. -”Där kan vi bo! Eller där! Men vänta den här gatan ser ju trevlig ut!” Efterbeek har en hel del bovärda gator.

Om ett halvår är det dags att flytta. Hyresvärden ska sälja lägenheten. Jag och assistenten ska gå i pension. Flytten denna gång får bli kort. Inom Bryssel. En rejäl balkong/terass är ett måste. Därför går jag med näsan i vädret och tittar på balkonger. Och går vilse.

Och ser saker jag aldrig sett förr. Som den magnifika moralmuralen. Och helt plötsligt pratar alla portugisiska. Jag har hamnat i portugalienland i Bryssel. Ett lockande område. Jag trodde portugiserna höll till i St Gilles området – men även här finns de. Östra Ixelles.

Jag slutar envisas. Vill inte gå ännu mer vilse. Tar fram Google Maps och hittar rätt. Kylunderlag och frukost.

Men det var en bra vandring. Många balkonger. Många idéer om var vi kan bo.

Under tiden låg assistenten på operationsbordet. Veterinären ringer – ”Jag hittar inget bråck…. Det måste ha läkt efter kastrationen.. Hämta honom när han vaknat upp – sådär 1630” . Jaha. Det var ju en bra nyhet. En operation som påbörjas men avslutas utan färdig operation. Öppna och sy igen….. Men bra att veta att bråcket har läkt.

Jag har samma erfarenhet. Som 19 åring hade jag ett ljumskbråck. Kunde inte springa. Hälsocentralens läkare -” Är det stressigt med studierna?” (Han hade väl gått nån vidareutbildning i psykosocialitet) -”Nej – men med springandet…” Det stack knivigt i ljumsken för varje gångsteg.

Remiss till kirurgen. – ”Nja – sade denne… Bråcket är så pass litet så vi väntar och ser”. Jag väntar fortfarande. 42 år senare. Jag kan springa och har gjort det i 42 år.

Assistenten och jag. Våra bråck är självläkande. Son och far. Vi brås på varandra. När han är pigg så tar jag en vandring med honom till Portugal så han får sniffa fram en bra balkong.

*********

Senare på dagen. Noterar att kärlek växer när man sitter i ett väntrum och hör ett yl runt hörnet och assistenten kommer som skjuten ur en kanon.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.