….det är det mest avlägsna jag varit från mitt hem under ett helt år. Eller mer än så. 15 månader. 15 månader av närhet.

4,4 kilometer den näst längsta utfärden. Men dit har jag varit 2 gånger.

Det har inte blivit några långväga resor sedan mars 2020. 7,6 kilometer och 4,4 kilometer. Mer avlägset än så har det inte blivit.

Annat var det för 2 år sedan. 11727 kilometer till Siem Reap. 8963 kilometer till Antigua, Guatemala. 5533 kilometer till Dakar. 9786 kilometer till Kigali.

Det är historia. Avlägsen historia. Nuförtiden rör jag mig i närområdet. Saknar inte avstånden. Pandemin visar att det går att förflytta mig 3 meter mellan dator och espressomaskin och ändå möta folk från alla hörn. Men utan iskall luftkonditionering.

Det där med avståndsbehov från närområdet började egentligen i Juba. Att duscha i rent vatten – att äta färsk frukt – att gå på en gata utan att ramla ner i ett hål. Det behovet tog mig till Istanbul. Till Dubai. Och det fortsatte allteftersom jag flyttade till städer med brister. Åk till Paris, Barcelona, Madrid, Prag, Berlin och så vidare. Avbrott från dammet och det sega köttet (tips – lägg mogen papaya i skivor på steken några timmar så går det minsann att skära i det utan att använda slaktarredskap)

Jag har inget behov av avstånd längre. Det räcker utmärkt med 7,6 kilometer. På den vägen hittade jag det lilla konditoriet. På 4,4 kilometersvägen hittade jag Eggs Benedict som smakade perfekt.

I morgon är det avmaskning. Bara i butiker, offentliga lokaler och trånga shoppinggator gäller masktvång. Ett år utan att se om folk ler eller inte. Slut med det. Fram för ansiktsigenkänning.

Det finns mycket kvar att upptäcka utan gå för långt. Pommes-Frites museet står på listan. Bara en sån sak. Ett museum för friterad potatis. En värld fylld av upptäckter.