Month: January 2021

Chartrad ……

/ Hans Lind / Leave a comment

Det dimper ner reklam. ”Resfeber?” Nej -ingen resfeber. Det resoneras om huruvida Belgien ska stänga sina gränser. Så resa? Charter?

Det var länge sedan men jag var där. Åkte på charter. Inte ofta. Inte planerat. Mer av sista-minuten – utom några få gånger.

En ospecificerad resa. Några tusenlappar och så efter lite lotteri någon främling att dela rum med. Det gick bra i 20-årsåldern.

Ibland blev det bra. Ibland någotsånär.

Ischgl. Nu ökänd för visselpipor som sprider Corona. Då – en vecka nerför berg med klasskamrater. Minns en ostig fondue. En 8 kilometers nerfärd tills snön tog slut. Hurtiga reseledare. Hotellrum med lukt av svettiga sockor.

Benalmadena. Rumskamrat från Stockholm. Det var första ospecificerade resan för oss bägge. Vi gjorde regler för rummet. Det behövdes inte. Bägge var vi skötsamma. Fast det var på den tiden när charterresa handlade mer om nattliv än dagliv. Minns de tre damerna – nåja …de är damer nu – från Kristianstad. Minns stockholmskan som återvände på en andra charter till samma ort för att återknyta kontakt med förälskelsen som dock hade hittat en ny och det blev en sorgsen resa för henne. Jag blev en fadder. Men jag var också kulturell och åkte till Ronda en sväng och såg ravinen medan de andra ny-bekanta sov.

Benidorm. Väldigt engelskt. Minns Sharon. Förmodligen minns hon mig för hon ville ideligen lära sig vad allt heter på spanska och jag tröttnade på att vara översättare så den sista översättningen blev att grillspett heter ”Cojones de toro” vilket hon beställde men kyparen bara skrattade. Rumskamraten var en blingblingbärare med slickat hår och Mercedes hemma i Lindesberg.

Rethymnon. Rumskamrat Per från Askersund, vars mamma var skolsköterska. Det var fortfarande på tiden när nattlivet lockade mer än sandstranden. Och det var på tiden när en charterresa var 2 veckor. Lite för långt. Lite för mycket brännskada av att somna i solen. Men upp i bergen för att titta på det hus som byborna döpt till minnet av Olof Palme. Det var ett trasigt hönshus. Men tanken var god.

Teneriffa. Arbetskamrater. Bra så. Då vet man vem man delar bostad med. Och nu var vi uppe i åren där restauranger och utflykter lockade mer än nattlivet. Så nu var det slut på stridsropet ”Ohh — den här låten! Vi måste dansa!” Och istället blev det ”Du måste smaka på den här fyllda paprikan!”

Kos. Två andra arbetskamrater där vi alla tre tänkte att de två andra kände varandra så mycket bättre än vad en själv kände de 2 andra. Men efter den veckan kände vi varandra väldigt väl. Jag ville gå på nattlivsäventyr – det närmaste jag kom var erbjudandet om att delta i Mr Wetpants tävling. Andra försök att kliva in i nattlivet upphörde med de andras protestutrop ”här är så högljutt så här kan vi inte vara”. De ville i stället äta tsatsiki (bägge fick salmonella) Jag åt inte salmonella. En ville måla akvareller på stranden. Den andre ville vara berusad. När vi kom till hotellet första dagen hade vi 4 taxfreekassar från flyget. Vi var tre. Mysterium. Den fjärde kassen innehöll damparfym och damsmink. Det var den berusade som hade hittat kassen under sin flygstol och trodde det var hans. Vi spelade Trivial Pursuit där vinsten var damparfym och damsmink. Jag vann och behövde inte köpa presenter hem.

Cala Millor.

Ett popsnöre på facklig utbildning

Var egentligen ingen charter utan en facklig fortsättningskurs. Resan började illa. Den facklige kamraten som skulle köra oss till Arlanda var rejält försenad så jag ringde hem till honom för att väcka honom, tänkte jag. -”Va? Han sover ju hos dig för ni skulle ju åka så tidigt!” Jag bad kurskamraten om att bli invigd i hans planer där jag var inblandad så det inte skulle leda till vad det gjorde – hans pick och pack väntade på honom i hemmet men utanför hemmet när han kom hem. Detta var i oktober – billigare med charterresor då. Jag fyllde 30 under resan. Och dags att bli mer mogen.

Men så äntligen när jag 1990 flyttade till Mexiko. Ett land med charterresor som man själv skapade – flygbiljett med 1 – hur många hotellnätter som helst. Forma din egen resa. Tvingas inte stanna 2 veckor på samma solfläck.

Det började med Zihuanatenejo. Hotellet där tonårsgänget gick lös på hotellets alla brandsläckare och skapade ett snöliknande landskap i korridorerna. Jag klagade och veckan efter ringde hotellet upp och erbjöd en fri weekend i nåt som visade sig vara bröllopssviten. Cancun – tre gånger. Stället där man vänder ryggen mot raden av hotell och ser paradiset tills man vänder sig om. Ixtapa. Acapulco. Huatulco. Men sedan tappade jag lusten att chartra – tog bilen istället ner till Puerto Angel både jul och påsk. Drällde på dagarna i Pina Palmera och sätt på kvällarna med tårna i sanden och en kall öl och en vitlökig stekt fisk på Zipolite-stranden.

Slut på chartrandet. Jag går förbi charterincheckningsköerna ibland på Arlanda. Går raskt vidare.

Där kom den ….

/ Hans Lind / Leave a comment

Den första snön. Inte för mig. Jag har pulsat fram i snö i halva mitt liv. Men assistenten har aldrig sett snö. Fram till idag.

Han stirrade. Luktade. Fnös. Som passageraren bredvid mig på Swissair planet från Dar es Salaam till Zürich när han öppnade burken med rysk kaviar. (Detta var 1994 innan Swissair gick i konkurs).

-”What is this?

-” Fishegg”

-”Fishegg? I don’t wan’t it. You can have it. But you are not eating your butter?”

-”You can have it.”

Smör mot kaviar. Bra byte.

Tillbaka till snön. Assistenten är skeptisk. Jag kramar ihop en snöboll. Kastar den. Han fångar. Släpper. Det är en vanlig reaktion. Släpper allt nytt i första fånget. Kastar snöbollen igen. Nu fångar han den. Smakar. Gott! Sedan går han över till att äta snö. En stund. Tills det är dags att bajsa. Det kan inte ske på snön. Den ska man ju äta upp. Så vi letar efter en snöfri fläck.

Det är tomt ute. Folk är rädda för snön. Inte vi. Inte nu när assistenten äntligen efter 9 år 2 månader 2 veckor och 1 dag fick uppleva sin första snö.

I morgon är den nog borta.

Borta för detta är ingen vinterkyla. Det pendlar mellan 0 och -1 C. Inget som bevarar snö.

Annat var det 1976 när jag jag gjorde lumpen. -42C i de ångermanländska skogarna. Tält. Men det var varmt i tältet. Bra isolering efter väggarna. Luftinsläpp till kaminen så ingen tjuvluft kom in under tältduken. Kallt ute. Bastu inne. Men ändå skulle han från Botkyrka tvätta håret. Det långa håret. Ute i kylan. Han hade rent hår efteråt i sin kraftiga förkylning.

Om snön är borta i morgon så vet jag en som kommer att leta efter den.

5 breda poliser spärrar min väg …

/ Hans Lind / Leave a comment

Ett kvitto i brevlådan. Ett rekommenderat brev från Sverige. Vem f-n skickar rekommenderade brev från Sverige? Det visar sig vara från Sirpatuuli. Men det är inte henne jag tänker på. Det är letandet efter postkontoret. Efter mångt och mycket hittar jag. Men kontoret är stängt. En skylt hänvisar till att gå till höger och sedan en trappa ner. Jag följer skyltarna men möts av 5 breda poliser som spärrar vägen. De frågar om jag ska till Paris? Nej. Jag ska till posten.

–”Gå tillbaka!”

I motsatt riktning. Jag lyder. Tar mig runt poliserna och försöker med nästa trappa ner. Möts av 2 säkerhetsvakter.

-”Gå tillbaka! Här får du inte gå”

Jag är alltså på en järnvägsstation där postkontoret ska ligga. Men jag får inte ta trappan ner till posten. Men äntligen – en av säkerhetsvakterna följer mig till nästa trappa och äntligen…..

Det är en av de förvirrrade stunderna när jag inte förstår varför jag inte får gå den väg som skyltarna visar. Belgien. Tänkte jag.

Men idag kom svaret. Under måndagen häktades en 23 årig kille för han sprang ifrån polisen som granskade en folksamling som bröt mot Covid-19 reglementet. Han greps men dog efter att ha ramlat samman i häktet. Obducenten säger ”hjärtstillestånd”. Och det – inte hjärtinfarkten utan dödsfallet – får 400 demonstranter att rasa mot polisstationen som ligger precis vid järnvägsstationen. Detta under tisdagen. Det är på onsdagen som jag virrar runt på jakt efter postkontoret. Det är några timmar innan 3 demonstranter sätter eld på polisstation – 50 meter från där jag irrar runt. Stenkastning. Eld.

Nu först – när jag sett nyheterna – förstår jag varför 5 breda poliser blockerade min väg. De ville hindra folk att ta sig till polisstationen. Som om jag skulle sätta eld på den…. Jag var ju på väg att hämta Sirpatuulis brev.

I övrigt – i morse kom snön. Men den dog innan den nådde marken. Assistenten reagerade inte alls – trots att det var hans första snö.

Nästa övrigt – covid-19 reglementet ser ut att förlängas till 1a mars. Så långhårig jag kommer att bli. Jag har redan slagit det rekord jag hade i hårlängd som vuxen efter 3 månader i västra Tanzania 1993. Annat var det när jag var 15 – hår ner till axlarna. Då gjorde det ont att bli klippt. Ett trauma efter pappas kusin Ivar och hans hårklippningsmaskin som nöps i nacken.

-”Gå och klipp dig !” Var ordern från mamma. Långsam vandring nerför backen till Ivars hus. Ivar med hårklippningsmaskinen. Ivar som luktade snus och kaffe. Sorg när jag satt där i en köksstol och såg håret falla ner på golvet och maskinen nöp min nacke. Idag vore det bra med Ivars maskin. Vaknar varje morgon och ser ut som ugglan Helge med håret på skaft. Men kanske kanske 2a mars öppnar frisörsalongerna igen. Kanske.

Kanske.

Dimman lättar ….

/ Hans Lind / Leave a comment

Tidig gryning. Laglig tid. Passerat utegångsförbudstidsgränsen. Men det är mörkt. Det är minst en timmes sovtid kvar. Men inte. Kommunikationen är tydlig. Jag förstår inte alltid vad assistenten försöker säga men ”snabba flämtningar kombinerat med tätt gnyende” = ”jag måste bajsa! Nu!” Så pass mycket hundspråk kan jag. Så på med de första bästa plaggen. Snabbt. Inte se vad det är för väder. Det problemet tar vi efter akut-bajsandet.

Vi kommer ut.

Det är kallt. Det är dimma. Det är vackert. För 2 sekunder. Sedan har glasögonen immat igen. Assistenten har ett mål. Drar stadigt. Drar snabbt. Jag är i en dimma. Ser assistentens svajande svans. Bra så. I farten kan jag inte avdimma glasögonen. Det är assistentens behov som går i första hand medan vi halvspringer mot första bästa gräsmatta. (Det anstår inte assistenten att bajsa på trottoaren – fint ska det vara. Det ska vara på gräs.) Det tar stopp. Inte för assistenten – för han rusade under den utrangerade julgranen medan jag fastnar i den. I en dimma kan allt hända.

Vi kommer fram, Jag putsar glasögonen. Ser mig omkring. Det är en kall vacker dimma. Den enda människa vi ser är gatsoparen. Han kommer fram ur dimman som om det vore en entré i en deltävling i schlagerfestivalen. Det är vackert. Alla träd ser mjuka och konturlösa ut (kan också bero på att mina glasögon är -1 för svaga). Men det är vackert. Och öde. Och kallt.

På plastgräset vid lekplatsen har det bildats kristaller som förändrar gräsets utseende. Det är det närmaste snö vi har kommit.

Vi kan gå långsamt nu. Behovet är avklarat. Möter de polska byggnadsarbetarna som väntar på att arbetsplatsen ska låsas upp. 5-våningshuset är snart färdigbyggd.

Det blev en kort natt. Jag var uppe mitt i natten – följde Twitter och dramat med Trump som fick sitt konto spärrat och raskt rusade över till POTUS-kontot och fick sina inlägg där raskt raderade. Det är förbannelser om censur- säger han. Sonen Jr gastar ännu mer på sitt konto om att Ayatollah minsann får skriva men inte pappa.

Men pappan har inte koll på vad som händer utanför det ovala rummet. Att han inte skulle vara med på presidentinstallationen av Biden – misstänkte Twitter att det var en uppmaning till de ovårdade fula trumpisterna att attack är möjlig för Trump är inte där – och det tänkte kanske Trump också. Men de ovårdade är ilskna – på allt – på Trump som säger att de är kriminella (fast de tröstar sig snabbt med att han måste vara gisslan och tvingades till att spela in videon där han erkände förlusten). Men de ger sig på de gamla Trump-kompisarna. Lindsey Graham får löpa gatlopp på Washington DC flygplats – och där är korridorerna långa så gatloppen blir långa.

Det som fastnat i tankarna är hur de ovårdade fula klev in i kongressen filmandes det hela. Foton på sig själva utövandes kriminella handlingar. Jag tror att de inte såg brottet – de lydde ju presidenten. Fritt fram. Dokumenterandes fritt frammandet. Vi är trogna makten. Resultat= FBI – varsågod bevis.

Kollisionen mellan ”Vi är presidentens trogna följeslagare. Vi är ostoppbara” och ”Goddag – detta är FBI. Följ med oss!” – torde vara som ett fritt fall från 25e våningen. Jag skulle vilja se foton på de fallna hakorna när FBI ringer på dörren. Men 15 arresterade låter generöst lite. Nog ska de väl hitta fler vandaler….

Dimman har inte lättat. Inte här. Inte där. Men dimman här är vackrare.

Varför gråter Eva?

/ Hans Lind / Leave a comment

Hon kände väl inte Robert Kennedy.

Det är bara några minuter in i den absolut perfekta Almodóvar-filmen Julieta. Nyheten blixtrar till på skärmen. USA kongressen under attack av fula ovårdade idioter. Det är så jag kommer att minnas det – 3 minuter in i Julieta.

Jag kan ha svårt att minnas vad jag åt till lunch igår – eller vad jag egentligen skulle göra i det rum jag precis klivit in i .

Men vad jag gjorde och hur jag satt och var jag satt när en historisk händelse sker – där finns inga minnesluckor. Jag gick i mellanstadiet när Robert Kennedy mördades – in i gymnastiksalen (egentligen ett gymnastikrum för det var inte stort där i B2-skolan i Olkamangi) och där satt vi på bänkar och tittade på tv:n. Och försökte förstå. Eva- skolbespisningstanten – (det luktade alltid väldigt gott i köket) – grät. Jag funderade mycket över varför hon gjorde det. Hon kände väl inte Kennedy? Jag var ett okänsligt barn på den tiden.

En annan stund. En lördagmorgon. Stefan från Sundsvall är på besök. Blev väckt av ett telefonsamtal. Aina från Västerås ringer. Jag sitter på golvet. Smutsgul televerkstelefon med hopklumpad sladd.

– ”Palme har blivit skjuten!”

– ”Men vad bra att han inte dog!” (Jag hade en förkärlek för att tänka positivt på den tiden).

-”Men han dog….”

9/11. Jag sitter på jobbet. Kollegan går förbi alla rum och meddelar samma nyhet. Jag åker hem. Det går inte att sitta kvar på jobbet. Tunnelbanan. 2 tonårsflickor bredvid. En säger;

-”Hörde du att araberna har bombat New York?”

Mannen mittemot. En viktig man bakom sin rosafärgade affärstidning sänker tidningen. Tittar stint på flickorna. Fnyser. Återvänder till sin rosa läsning.

Utöya. Jag har precis bytt kontorsrum i Lima. Nu har jag ett mindre rum. En duva pickar på fönsterkarmen. Bomb i Oslo. spekulationer börjar. Jag letar bland internetsidorna. Twitter är den bästa rapportören. En stund senare Utöya. Börjar följa en twittrare som är där. Som skriver om vad som händer. Som slutar skriva. Det var inte batterierna som tog slut i mobilen.

Kriget mot Portugal. Jag har inte börjat i skolan än. Jag har en kastrull i handen. Ska gå ner till källaren för att hämta potatis. Jag går långsamt nerför trappan. Orolig. Nu ska Sverige hamna i krig med Portugal. Radionyheterna hade ju precis sagt att det var nåt diplomatiskt bråk med Portugal. Då blir det krig. Tänkte jag. Tänkte fel. Jag var ett oroligt barn.

Där kan jag fortsätta. Händelse efter händelse. Jag minns. Stunden. Detaljen. Platsen. Som uppförsbacken med värkande mun i Umeå 1980. Jag har fått 2 visdomständer utdragna på tändläkarhögskolan. Kalle hette eleven och han bände och vred och drog och tänderna satt gjutna. Det gjorde ont. Jag hade munnen full av vaddtussar för att stoppa blödningen. (Vaknade upp ur dvalan på eftermiddagen och konstaterade att jag hade svalt tussen.) Men det är i uppförsbacken på väg mot Ålidhem som jag ser löpsedeln. John Lennon är mördad.

Men vad åt jag till lunch igår?

Ilskan är svår att förstå…..

/ Hans Lind / Leave a comment

Det kan handla om att kvällspromenaden blev kort. Men det regnade kallt. Fast assistenten tyckte att regnrockarna dög. Svårt att veta. Men det blir en sur kväll. Den normala fotvärmarpositionen i sängen uteblir. Istället sover assistenten 7 meter bort vid hissdörren. Jag frågar. Inget svar. Bara sur min.

Jag tröstar mig med Georgia. Det ser hyfsat ut. Men ju längre natten lider – ju bättre blir det. Bye Trump & co. Fnissar mycket åt David Perdue. … Perdue på franska betyder ”förlorat” och ju mer rösterna räknas – ju mer Perdue blir han.

Det ser ut som om de goda .. nåja .. de bättre krafterna vinner. Frid i trettonhelgen. Som inte firas i Belgien. Jo – det finns ett bakverk med massa mandelmassa i – men ingen helgdag.

Det är tredje veckan av ledighet. Det är åratal sedan jag hade en så lång sammanhängande ledighet. Det var på tiden. Det är Tour de Ski och snart blir det skidskytte igen. I övrigt är det regn fast det utlovas snö. Det är också karantäneri för alla hemvändande resenärer. Inte för oss. Vi har inte förflyttat oss mer än 4 kvarter under hela ledigheten. Håller på regelverket. Vill få slut på smittspridandet. (Under tiden blir pistvakterna i Sälen sura för att de inte får vara 13 i ett rum för att kolla på ishockey – i Belgien hade detta lett till 12 x 250 euro i böter + 4000 euro till den som bjöd in – så här finns ingen pistvaktssympati). Funderar på Sverige och skaran av de som känner att deras restriktions…. nåja… rekommendationsbrott var nödvändigt. Inte andras – men deras.

Januari-rean har börjat. Januari-rean lockar inte. Varför stångas med andra realisationerister när det enda jag möjligen kan behöva är en vattenkanna till blommorna? Men i morgon är det ingen sport på TV så en botanisering bland butikerna är inplanerad. Utan assistent.

Assistenten ja. Under gårdagen kom en liten bulldog rusandes mot assistenten. Ägarna skrek i panik. Assistenten lyfte upp bulldoggen och slängde iväg honom. Kast med liten bulldog. Vi gick vidare. Bulldogsägarna ojade glada över bulldoggens överlevnad. Ändå var det ju bara ett bulldogskast på cirka en halvmeter. Bulldog utan koppel. Assistent med koppel.

Kan det uteblivna mordet vara skäl till kvällens surhet?

Jag vet inte.Jag får inget svar på mina frågor.

Men under kvällen blev det Greta. En hel del tårar. Det mesta av stolthet för någon som kämpar. Men också tårstopp tänkandes på att hon egentligen inte vill. Att hon är stursk men skör. Och filmen visar så tydligt hur folk vill gnida sig mot henne men inte lyssna på henne. När hon talar i EU parlamentet så ändrades talarordningen – Juncker pratade efter henne – fast planen var att han skulle tala före. Men hans inlägg om att EU ska se till att reglera toalettspolning hade ju lett till en reaktion från Greta som Juncker inte hade velat få.

Greta var i Bryssel 2019 – assistenten och jag hade tänkt gå med i demonstrationen med 30 000 andra – men på väg dit såg vi organisationen med sex-skandalen i Haiti tåga ditåt med sina gröna flaggor och då vände vi om. Det var inte läge att branda sin organisation. Det var läge att stödja barnen och ungdomarna (som hoppade av iver i tunnelbanan på väg mot demonstrationen). Sedan dess har jag använt den scenen mot organisationen med de gröna flaggorna när de kommer med sina insamlingsbössor på stan. – Varför skulle jag stödja er när ni kidnappar barnens demonstration med era flaggor? Jag får avlånga ansikten till svar.

Under dagen var det Madonna i Päls – Radioföljetongen P1. Den romanen var spännande till en början. Tills huvudpersonen träffade på Madonnan och överförde sin kärlek till tavlan till modellen för tavlan och det blev ju svårare att bli förälskad i en levande person som inte var lika passiv som tavlan och som faktiskt inte blev kär i stirraren. Stirraren som förvandlades till en efterhängsen kardborre.

(Själv har jag blivit kallad kardborre en gång för att jag ringde upp arbetsplatsen dagen efter ett möte med en förtjusning på krogen. 20 år senare fick jag höra att det var min matlagning som var det förföriska med mig. Kände mig som Ria Wägner för en stund)

Saknar kardborreri. Saknar människor. Lever i en Covid-19 isoleringsbubbla.