Den första snön. Inte för mig. Jag har pulsat fram i snö i halva mitt liv. Men assistenten har aldrig sett snö. Fram till idag.

Han stirrade. Luktade. Fnös. Som passageraren bredvid mig på Swissair planet från Dar es Salaam till Zürich när han öppnade burken med rysk kaviar. (Detta var 1994 innan Swissair gick i konkurs).

-”What is this?

-” Fishegg”

-”Fishegg? I don’t wan’t it. You can have it. But you are not eating your butter?”

-”You can have it.”

Smör mot kaviar. Bra byte.

Tillbaka till snön. Assistenten är skeptisk. Jag kramar ihop en snöboll. Kastar den. Han fångar. Släpper. Det är en vanlig reaktion. Släpper allt nytt i första fånget. Kastar snöbollen igen. Nu fångar han den. Smakar. Gott! Sedan går han över till att äta snö. En stund. Tills det är dags att bajsa. Det kan inte ske på snön. Den ska man ju äta upp. Så vi letar efter en snöfri fläck.

Det är tomt ute. Folk är rädda för snön. Inte vi. Inte nu när assistenten äntligen efter 9 år 2 månader 2 veckor och 1 dag fick uppleva sin första snö.

I morgon är den nog borta.

Borta för detta är ingen vinterkyla. Det pendlar mellan 0 och -1 C. Inget som bevarar snö.

Annat var det 1976 när jag jag gjorde lumpen. -42C i de ångermanländska skogarna. Tält. Men det var varmt i tältet. Bra isolering efter väggarna. Luftinsläpp till kaminen så ingen tjuvluft kom in under tältduken. Kallt ute. Bastu inne. Men ändå skulle han från Botkyrka tvätta håret. Det långa håret. Ute i kylan. Han hade rent hår efteråt i sin kraftiga förkylning.

Om snön är borta i morgon så vet jag en som kommer att leta efter den.