Det dimper ner reklam. ”Resfeber?” Nej -ingen resfeber. Det resoneras om huruvida Belgien ska stänga sina gränser. Så resa? Charter?

Det var länge sedan men jag var där. Åkte på charter. Inte ofta. Inte planerat. Mer av sista-minuten – utom några få gånger.

En ospecificerad resa. Några tusenlappar och så efter lite lotteri någon främling att dela rum med. Det gick bra i 20-årsåldern.

Ibland blev det bra. Ibland någotsånär.

Ischgl. Nu ökänd för visselpipor som sprider Corona. Då – en vecka nerför berg med klasskamrater. Minns en ostig fondue. En 8 kilometers nerfärd tills snön tog slut. Hurtiga reseledare. Hotellrum med lukt av svettiga sockor.

Benalmadena. Rumskamrat från Stockholm. Det var första ospecificerade resan för oss bägge. Vi gjorde regler för rummet. Det behövdes inte. Bägge var vi skötsamma. Fast det var på den tiden när charterresa handlade mer om nattliv än dagliv. Minns de tre damerna – nåja …de är damer nu – från Kristianstad. Minns stockholmskan som återvände på en andra charter till samma ort för att återknyta kontakt med förälskelsen som dock hade hittat en ny och det blev en sorgsen resa för henne. Jag blev en fadder. Men jag var också kulturell och åkte till Ronda en sväng och såg ravinen medan de andra ny-bekanta sov.

Benidorm. Väldigt engelskt. Minns Sharon. Förmodligen minns hon mig för hon ville ideligen lära sig vad allt heter på spanska och jag tröttnade på att vara översättare så den sista översättningen blev att grillspett heter ”Cojones de toro” vilket hon beställde men kyparen bara skrattade. Rumskamraten var en blingblingbärare med slickat hår och Mercedes hemma i Lindesberg.

Rethymnon. Rumskamrat Per från Askersund, vars mamma var skolsköterska. Det var fortfarande på tiden när nattlivet lockade mer än sandstranden. Och det var på tiden när en charterresa var 2 veckor. Lite för långt. Lite för mycket brännskada av att somna i solen. Men upp i bergen för att titta på det hus som byborna döpt till minnet av Olof Palme. Det var ett trasigt hönshus. Men tanken var god.

Teneriffa. Arbetskamrater. Bra så. Då vet man vem man delar bostad med. Och nu var vi uppe i åren där restauranger och utflykter lockade mer än nattlivet. Så nu var det slut på stridsropet ”Ohh — den här låten! Vi måste dansa!” Och istället blev det ”Du måste smaka på den här fyllda paprikan!”

Kos. Två andra arbetskamrater där vi alla tre tänkte att de två andra kände varandra så mycket bättre än vad en själv kände de 2 andra. Men efter den veckan kände vi varandra väldigt väl. Jag ville gå på nattlivsäventyr – det närmaste jag kom var erbjudandet om att delta i Mr Wetpants tävling. Andra försök att kliva in i nattlivet upphörde med de andras protestutrop ”här är så högljutt så här kan vi inte vara”. De ville i stället äta tsatsiki (bägge fick salmonella) Jag åt inte salmonella. En ville måla akvareller på stranden. Den andre ville vara berusad. När vi kom till hotellet första dagen hade vi 4 taxfreekassar från flyget. Vi var tre. Mysterium. Den fjärde kassen innehöll damparfym och damsmink. Det var den berusade som hade hittat kassen under sin flygstol och trodde det var hans. Vi spelade Trivial Pursuit där vinsten var damparfym och damsmink. Jag vann och behövde inte köpa presenter hem.

Cala Millor.

Var egentligen ingen charter utan en facklig fortsättningskurs. Resan började illa. Den facklige kamraten som skulle köra oss till Arlanda var rejält försenad så jag ringde hem till honom för att väcka honom, tänkte jag. -”Va? Han sover ju hos dig för ni skulle ju åka så tidigt!” Jag bad kurskamraten om att bli invigd i hans planer där jag var inblandad så det inte skulle leda till vad det gjorde – hans pick och pack väntade på honom i hemmet men utanför hemmet när han kom hem. Detta var i oktober – billigare med charterresor då. Jag fyllde 30 under resan. Och dags att bli mer mogen.

Men så äntligen när jag 1990 flyttade till Mexiko. Ett land med charterresor som man själv skapade – flygbiljett med 1 – hur många hotellnätter som helst. Forma din egen resa. Tvingas inte stanna 2 veckor på samma solfläck.

Det började med Zihuanatenejo. Hotellet där tonårsgänget gick lös på hotellets alla brandsläckare och skapade ett snöliknande landskap i korridorerna. Jag klagade och veckan efter ringde hotellet upp och erbjöd en fri weekend i nåt som visade sig vara bröllopssviten. Cancun – tre gånger. Stället där man vänder ryggen mot raden av hotell och ser paradiset tills man vänder sig om. Ixtapa. Acapulco. Huatulco. Men sedan tappade jag lusten att chartra – tog bilen istället ner till Puerto Angel både jul och påsk. Drällde på dagarna i Pina Palmera och sätt på kvällarna med tårna i sanden och en kall öl och en vitlökig stekt fisk på Zipolite-stranden.

Slut på chartrandet. Jag går förbi charterincheckningsköerna ibland på Arlanda. Går raskt vidare.