Det var ett Stadshotell. I mellansverige. Vi kan kalla Stadshotellets ungdomsfälla (ungdomsfylla) för Café Blanche. Vi är i mellansvenska gnällbältet. Eller strax hitanför.

Jag är där med min vän Anders från Kriminalvården. Hon sätter sig på huk vid vårt bord. Jag säger att hugsittande kan leda till klämskador i nerverna (Är jag inte förförisk? Men något hade jag väl lärt mig av min praktik på barnneurologen på Akademiska Sjukhuset i Uppsala) Vi dansar. Jag är full. Väldigt full. Jag är ung. Jag ljuger. Jag är 28 år. Min vän Anders tycker att jag inte behärskar alkohol. Jag är överens med honom. Vi lämnar krogen.

Nästa kroghelg. Hon är där igen . Jag har inte svept en flaska denna gång. Vi pratar. Nu vet jag vad hon heter. Vi är i en nattbuss. Jag ska sova hos vänner. De bor efter hennes bussrutt. Jag kliver av på hennes hållplats i den mellansvenska staden. Hennes köksbord. Té. Ett smalt köksbord. Våra fingrar flätas in i varandras fingrar. Det är kört. Vi är ett. Dagen efter är mina vänner förstående. Det har de alltid varit. Då och nu. Nisse och Lena.

Fram. Tillbaka. Mera bakåt. Du är inte så kär i mig så du kan flytta till Fagersta. Du är inte så kär i mig så du kan flytta till Västerås. Vi är inte så kära i varandra så vi bägge kan flytta till Surahammar. Vi säger adjö. Med respekt. Bra så.

Åren går. Några få år.

Jag får ett jobb i Mexiko. Och tror mig behöva ett moskitnät. Vilket jag inte behöver. Men det vet jag inte. Då. IKEA. Hon arbetar där. Överraskning. Hon vars fingrar jag flätade in mig i. Jag köper inget moskitnät. Men hon reser tvärsöver Atlanten. Där jag är. Men vi är vänner. Spända vänner. Inte först. Men efter första middagen ute. När vi ska betala för maten. ”Notan är betald!” Vi får inte betala för herrarna från Bancomex några bord bort tycker vi är så vackra så de har betalt. Tack säger vi och skickar dem ett vykort från en strand..

Vi åker till Cancun. Dansar loss på ett disco. Överens om vi nu lugnat ner oss och är vänner utan krav på varandra. Fast hon är magsjuk. Ändå är hon det sexigaste jag nånsin sett. Det tycker även de två stora – verkligen stora amerikanska systrarna vid frukosten. Vi är så svenska tycker vi – för vi blir glada för att det finns färsk frukt i frukostbuffén. Systrarna tycker vi är sofistikerade. -”Look how you eat! You europeans are so sofisticated! You use fork AND knife. We americans just mash everything with the fork and then showel the food in our months like the fork was a spoon!”

Men hon var inte bara sofistikerad och glad för frukt till frukost. Hon blev också arg. Vi hade fyllt i nån kupong på en restaurang. Dagen efter när vi är på väg till Xcaret för att snorkla med delfiner så ringer de upp och säger att vi har vunnit pris – en gratis frukost och med chans att vinna en kryssning. Vi vinner kryssningen och alla applåderar. Men det är en fälla. En timeshare-fälla. De tjatar och tjatar och surar för att vi inte vill köpa en andelslägenhet i Cancun. -”Vart brukar ni åka på semester?” -”Vi åker inte på gemensamma semestrar. Vi bor inte ens i samma land.” Det är försäljaren som har hamnat i en fälla. Vår fälla. Men tjatet fortsätter tills hon spänner ögonen i försäljaren och utan ett ord lämnar bordet. Över till delfinerna.

Vi åker till Stilla Havet. Puerto Escondido. Det är folktomt.. Lågsäsong. Vi går på stranden. Vi blir sandiga. Står i duschen vid poolen. 2 nya gäster sitter och plaskar sina fötter. -”Du vi hoppar över dom! Jag över den korta tjocka och du som har långa ben hoppar över den längre!” Damerna vänder sig om. -”Nähä. Det gör ni inte alls!” De var på inköpsresa. Från Göteborg. Silver i Taxco.

Vi har en lång middag. Jag smeker hennes mage. Hon säger ”Vi är vänner. Du borde inte göra så” Jag slutar göra så. Vi är vänner. Hon är inte så kär så hon avbryter sin IKEA karriär och flyttar till Mexico. Jag är inte så kär så jag flyttar hem till Sverige. Det finns inget IKEA eller Rädda Barnen halvvägs på Azorerna. Men vi har inte sett varandra sedan dess.

Eller jo. Hon åker hem. Jag åker med henne. Till New York. Där jag stannar. Där hon lämnar. Och där säger expediten ”Du borde köpa den här skjortan för den har samma färg som dina ögon”. Jag svarar ”men jag kan inte se mina ögon”. Svar ”men det kan jag!”

Och så blev det. Den skjortan använde jag tills den föll sönder.

Och det gick flera år. Vi var i samma stad. Uppsala. Vi pratade länge. På telefon. Men sedan tyckte hennes sambo att de borde gå till tvättstugan. Och där försvann vi.

Sist jag hörde om henne så var hon kristdemokratisk kommunpolitiker i södra Sverige.