Month: October 2019

Det 72a landet

/ Hans Lind / Leave a comment

Tredje veckan på tur. En veckas vila och sedan blir det en tur till. Och sedan vila.

Rwanda var ordnat och välskött och lite för många bilar för de smala gatorna. Och grönt ljus som slog om till rött ljus inom 8 sekunder. Det gällde att inte vila på gaspedalen. Och regn. Och åska.

Däremot var Senegal torrt. Så torrt så Sahara hade flytit in över Dakars trottoarer. Vandra i sand när man vandrade efter gatorna. Hästkärror och landcruisers i en salig blandning. Stekande sol. Kollegor som ställde fråga efter fråga medan solen brann. Kyckling till lunch och middag. Magra kycklingar. Välstekta kycklingar.

Både Rwanda och Senegal var mest möteslokaler. Inte mycket av land att se.

Cambodja nu. Eller framme i morgon. Väntar vid min mila på Bryssels flygplats.

En servitör smäller i skåpdörrar och skriker ut sin stress. Eller sitt missnöje. Jag hör var han är i lokalen.

Resor. Jag stänger av det som är utanför resan. Flygplats. Taxi. Hotell. Vad händer i resten av världen? Jag vet inte. Men jag har det bra. In i lokalen kliver en 3 barns familj. Ett av barnen skriker. De andra kommer nog att skrika snart. Barn skriker på flygplatser. Flyget Bryssel – Dakar i förra veckan – där skrek ett barn när det var mat, när hen somnade, när hen vaknade, när hen petade på tv-skärmen. Föräldrarna turades om att hålla i det skrikande barnet. Inte ett ljud. Inte en kram. Inte ett sssccchhhyande. Bara lämna över det till nästa förälder medan skriket fortsatte.

FN-kvinnan i sätet framför var däremot tyst. Tills hon stod i passkontrolls-kön. På behörigt avstånd från barnfamiljen. Då började hon oja sig över barnets skrik.

På väg hem skrek inga barn. Det var natt. Då sov alla. Utom han snett framför mig som tränade på manspreading – benen for ihop och isär under det mesta av 5,5 timmars flyget. Blodproppsrädsla eller flygnerver.

För så är det. Jag stirrar på – eller iakttar – andra passagerare. Hon framför mig på flyget till Dakar som var pergamentssolbränd. Hon öppnade sitt handbagage – tog ut alla plagg – mest solklänningar och vida scarfar – viftade med dem och vek ihop dem. Det stod ett dammoln omkring henne. Sedan satte hon sig ner och plockade fram leverpastejsmörgåsar inlindade i stanniolpapper och bet njutningsfyllt i den ena smörgåsen efter den andra. Ändå hade hon precis ätit av den lilla boxen med kyckling som Brussels Airlines bantar sina passagerare med. Frukosten hos dem > kaffe och kex. Inte att undra på att belgare är sura på morgnarna.

Annars har jag haft stolsgrannar av samma slag. Unga kvinnor på väg ut i världen. En med sin katt. Den andra med sina frågor. Knappt hade hon satt sig (Kigali – Amsterdam) innan hon började ställa frågor. Kattkvinnan (Bryssel – Dakar) blev sur när jag sade att det hade varit roligare med en hund. I nästkommande 3 flyg kommer jag att ha 3 stolsgrannar. Jag ska iaktta dem noga.

Mina bästa stolsgrannar har varit de informativa;

  • Amerikanske professorn i tropiska sjukdomar som forskade i malaria och som vägrade ta profylaxmedicin. -”Malaria är skonsammare”.
  • Danske forskaren som visste allt om vad som låg under Lake Malawis vattenyta.
  • Amerikanen som inte visste hur CandyCrush …. eller heter den Crash… fungerar. Nu vet han det. Där var det jag som var informativ – så jag borde vara på hans bästastolsgrannelista.
  • Ryska flygvärdinnan på Emirates som satte sig ner bredvid mig för att trösta när jag satt där utan stolsgranne och grät till slutscenerna av August Rush. Hon informerade mig om att hon också grät när hon såg filmen. Och så erbjöd hon champagne som tröst.
  • Japanen som prydsamt vände bort sitt ansikte när jag storgrät … ja.. riktigt hulkade (jag tror tårar rusar fortare fram på 10 000 meters höjd) i slutscenerna av Hachiko.

För övrigt noterar jag vid minnet av att jag grät på nästsenaste flyget också men kan inte minnas till vilken film. Det kan inte ha varit den där Jennifer Lopez har en fusk CV. Eller Kursk (Fast den kan man gråta till dels p g a Pernilla Augusts Och Max von Sydows prestationer men också för det sturska Kreml-beteendet).

Återkommer. Om nya stolsgrannar. Och gråtfilmen.

En natt i en trappuppgång….

/ Hans Lind / Leave a comment

Fast vi försökte 2 andra sovplatser först. Garaget – men eftersom den ligger på gatuplanet så ville assistenten skälla på alla som behagade gå förbi på gatan. Synd för den stora röda soffan, som inte kunde flyttas upp i lägenheten på grund av sin storlek, är ju skön att sova i. Vi testade att sova skavföttes men assistenten tyckte han hade ett vaktuppdrag. Därmed fick jag ett vakuppdrag.

Nästa försök – takterrassen. Där står den stora breda Lamu-soffan. Men det var kallt. Och så kom regnet.

Så det blev en natt i trappuppgången. En madrass från en solstol. Och där sov vi sked. Assistenten och jag. Han väckte mig med ansiktsslick då och då och tyckte jag skulle pröva öppna dörren – vi sov ju precis vid den. Det var kallt. Jag hade som tur var täckjacka på mig. Assistenten sin päls. Den pälsen var fin mot mina ben när jag frös som mest.

Hotell? AirBnB? Hyresvärd? Fick jag råd om från en hjälperska i Huddinge. Men jag hade ju pengar och kreditkort i lägenheten. Inlåsta. Oanträffbara. Och hotellet runt hörnet stirrade på assistenten och sade nej. Och hjälperskans dotter bor 3 km bort och arbetade dessutom.

Allt detta p g a en hiss som skulle ha extra ljusridå för nån säkerhetsgrejs skull. Jag antar att det beror på att grannar inte stänger hissdörren ordentligt så hissen fastnar på olika plan som inte är min. En vecka har reparationsarbetet pågått.

Under tiden har vi vandrat upp och ner för 6 trappor. Och kommit in i hemmet via bakdörren. Bakdörren som behagade gå i baklås. Låsstrejk. Kl 20.00 igår. Nyckeln gick inte att vrida om. Så nära hemmet men så långt borta.

Så där sov vi sked. Assistenten och jag. På ett kallt trappuppgångsgolv. Regnet smattrade mot fönstret. Assistenten gnydde när han såg fladdermössen vaja av och an i mörkret. Vill jaga. Fick inte jaga.

Svindeljag funderade på att klättra ut genom fönstret och krossa gästrumsfönstret 1 och 1/2 meter bort. Men svindeljag gav upp slika planer. Det är för långt ner till marken.

Drömde om sommarfester med frivola människor. Det var mycket bad i underkläder. Kanske för att jag frös.

På morgonen. Tomt batteri i mobilen. Enda hoppet stod till att hissreparatören skulle komma idag. Han har varit osynlig i 2 dagar.

Inga pengar. Tomt batteri. Borta från omvärlden.

Då kommer omvärlden. Grannen Pascal. Med sin assistent som hatar min assistent och tvärsom. Han ringer låssmed. Låssmed kommer inom 30 minuter. Pascal ger mig kaffe. Mobilladdare. Omsorg.

-“Behöver du gå på toaletten?” Så osvenskt. Men han är ju inte svensk. Han är belgare. Här skäms man inte för att gå på toaletten.

Låssmeden var väldigt mycket “Problem! Cest impossible!!” men efter lite bändande och vridande och bankande och stämjärn och hammare så gick dörren upp. Han visade pluppen i golvet som skulle fösas ner med hjälp av låsanordningen. Den var tvärtuff och vägrade bli pressad. Ner. Ond plupp. Han gav låset en sista smörjning. En välsignelse. Och lämnade utan att ta betalt. -“Det ordnar hyresvärden!”

Och nu är vi inne. Assistenten knuffade undan låssmeden och sprang in för att se att alla hans leksaker var intakta.

Och där fick jag mig 14 timmar av ovisshet. Vart vänder jag mig mitt i natten? Bra karl och assistent reder sig själv. En natt. Men om det hade blivit 2 eller fler nätter? Utan pengar. Utan mobil.

Men fan – så är ju livet för så många. För mig blev det en 14 timmars tankestund fylld av assistentens tunga på min haka. Han kan läsa av oro.

Nu sover han tryggt.

********

24 timmar senare. Ja. Jag har skrällhosta.

En gammal, en nästan ny och två helt nya

/ Hans Lind / Leave a comment

Den gamla. Jag nöp mig i armen när jag såg den första dalen och det andra berget. Allt var så vidunderligt vackert. Ner i dalen som var färgad av cochinealfärgade tyger. Denna lilla kaktuslus som kan ge så mycket rött.

Jag nöp mig i armen funderandes om det var sant att jag var där. Det hade gått fort. Februari 1990. Jag hade korsat Atlanten för första gången. Nytt arbete. Mexico. CentralAmerika. Jag minns av flyget att jag hade ätit för mycket. För ofta. Mellanlandning i Amsterdam och av någon anledning fick jag matkuponger som räckte till en trerätters middag. Dagflyg till Mexico. Mer mat. Taxi efter Viaducto till ett hotell vid Insurgentes. Jag minns att jag knep ihop munnen i duschen på hotellrummet. Vattnet var inte drickbart. Tänkte jag. Trodde jag.

Det var en vända till Nicaragua först (räksallad på Aeronicaflyget – min kollega fick den).

Ja- Jag minns maten under mina resor.

Och till El Salvador. Och sedan det vackra. Det farliga. Guatemala. Landet som jag under 3 år besökte ett 15-tal gånger. Efter det har det bara blivit 2 gånger.

Landet där så mycket hände. Där en amerikansk nunna påstod att jag var veterinär – för det var mindre farligt för lokalbefolkningen än besök av en svensk biståndsarbetare.

San Andres Sajcabajá, där varje gång man flyttar på “stenen” – en relief med ett helgon på, så blir det jordbävning. Säger de. Men det jordbävas ofta i den trakten.

San Andrés Xecul. Byn med den gula kyrkan.

Den enda byn där huipil – blusarna har djurmotiv.

Jag har en i min ägo. Snart 30 år gammal. Och färgerna lyser klart. Fortfarande. Jag minns kvinnan som broderat i 3 månader och ville bara ha 25 dollar för blusen. Hon fick mer. Jag prutade uppåt. Blusen luktar fortfarande vedeldning.

Guatemala. Varje resa gav minnen för livet.

  • Servitrisen i Quetzaltenango som påstod att de hade Café Espresso. Serverade bryggkaffe -“men hon serverade den väldigt snabbt“. Hon hade humor. Svarade “lite Mai och lite Tai” när jag frågade vad som fanns i cocktailen MaiTai.
  • Jakten efter de sju symaskinerna som hade donerats till en grupp änkor. Över tre berg med vandringsstart kl 0400 i gryningen. Jo – de fanns där de där symaskinerna liksom burken med majonnäs från gårdagsmiddagen som hade vandrat i förväg till symaskinsbyn. Den middagen ja. Överrraskande middag. Rostad franska. Kokta ägg. pommes frites.

-“Är detta en vanlig middag?” frågade jag försiktigt.

–“Inte för oss men för er!”

–“????”

-” Vi hade en amerikan här i 3 månader och det här var det enda han åt!”

  • Lärarinnan som åkte med 3 svenskar i en bil. Hon frågade om familjer – om barn. Och alla 3 svenskar var frånskilda.

-“Hur länge var ni gifta?”

Hon fick svaren och var tyst en stund. Och sedan;

–“Aha! I Sverige gifter man sig för en period!”

Det stämmer nog.

  • Amerikanskan som sökt sig dit för att dödas. Det var det farligaste stället på jorden hade hon läst sig till och självmord var inte att tänka på. Hellre bli mördad. Hon dog inte under de timmar vi bodde på samma hotell. 3 gäster. Stort hotell. Märkliga drömmar.

-“Va? Bodde ni där? Där bor man inte. Det hotellet blir alltid överfallet för det ligger så öde.“

Det blev inte överfallet den natten.

  • Fyrverkeri? Så här dags? 0600 i gryningen.

Inget fyrverkeri. Efter vägen ligger de dödade soldaterna som hade hamnat i ett bakhåll från guerillan. Där kör vi förbi.

Jag hade gått upp i gryningen – före 0600 för att simma några längder i hotellets pool. Jag simmade ända tills en vaktmästare stirrade på mig. -“Upp!” sade han. Han hade precis lagt ut ett lager klorpulver på vattenytan. Morgondimman lurade mig. Jag såg inte klorpulvret. Men kände det på kroppen när jag klev upp. Vitare än vanligt.

Ett land fyllt av minnen. Fina minnen. Hemska minnen. Människor jag träffade vars minnen inte borde finnas.

Nu åker jag tillbaka dit. Nästan 30 år senare.

Men jag ska till det nästan nya landet först. Där har jag varit i tre dagar. 2017. På ett hotell. Inte utanför hotellet. Inte för att det skulle ha varit farligt utan för det digra programmet. Jag satt i en panel med 6 andra män och pratade om hur få kvinnor att bli medlemmar i kooperativ. Salen var fylld av kvinnor. Det var sista gången jag var med i en #allmalepanel. Räcker så.

Nu blir det 6 dagar i landet med alla kullar. Fördubbling jämfört med senaste vistelsen. Och inte bara ett hotell denna gång.

De två nya länderna är inte speciellt kulliga, Tror jag. Jag har ju inte varit där. Men de är spridda på varsin del av klotet. 12 691 km mellan länderna. Land 1 pratar alla väldigt gott om. Förutom den kinesfinansierade statyn.

Land 2 – där kommer min granne på våning 3 ifrån. Eller halva hon. Resten av henne är från Frankrike.

Resa 1 – 9790 kilometer

Resa 2 – 5485 kilometer

Resa 3 – 9506 kilometer

Resa 4 – 8963 kilometer

Allt inom 6 veckor. Flygskam? Ja. Men ingen av res-syftena går att ordna via datoriserade möten.