Tredje veckan på tur. En veckas vila och sedan blir det en tur till. Och sedan vila.

Rwanda var ordnat och välskött och lite för många bilar för de smala gatorna. Och grönt ljus som slog om till rött ljus inom 8 sekunder. Det gällde att inte vila på gaspedalen. Och regn. Och åska.

Däremot var Senegal torrt. Så torrt så Sahara hade flytit in över Dakars trottoarer. Vandra i sand när man vandrade efter gatorna. Hästkärror och landcruisers i en salig blandning. Stekande sol. Kollegor som ställde fråga efter fråga medan solen brann. Kyckling till lunch och middag. Magra kycklingar. Välstekta kycklingar.

Både Rwanda och Senegal var mest möteslokaler. Inte mycket av land att se.

Cambodja nu. Eller framme i morgon. Väntar vid min mila på Bryssels flygplats.

En servitör smäller i skåpdörrar och skriker ut sin stress. Eller sitt missnöje. Jag hör var han är i lokalen.

Resor. Jag stänger av det som är utanför resan. Flygplats. Taxi. Hotell. Vad händer i resten av världen? Jag vet inte. Men jag har det bra. In i lokalen kliver en 3 barns familj. Ett av barnen skriker. De andra kommer nog att skrika snart. Barn skriker på flygplatser. Flyget Bryssel – Dakar i förra veckan – där skrek ett barn när det var mat, när hen somnade, när hen vaknade, när hen petade på tv-skärmen. Föräldrarna turades om att hålla i det skrikande barnet. Inte ett ljud. Inte en kram. Inte ett sssccchhhyande. Bara lämna över det till nästa förälder medan skriket fortsatte.

FN-kvinnan i sätet framför var däremot tyst. Tills hon stod i passkontrolls-kön. På behörigt avstånd från barnfamiljen. Då började hon oja sig över barnets skrik.

På väg hem skrek inga barn. Det var natt. Då sov alla. Utom han snett framför mig som tränade på manspreading – benen for ihop och isär under det mesta av 5,5 timmars flyget. Blodproppsrädsla eller flygnerver.

För så är det. Jag stirrar på – eller iakttar – andra passagerare. Hon framför mig på flyget till Dakar som var pergamentssolbränd. Hon öppnade sitt handbagage – tog ut alla plagg – mest solklänningar och vida scarfar – viftade med dem och vek ihop dem. Det stod ett dammoln omkring henne. Sedan satte hon sig ner och plockade fram leverpastejsmörgåsar inlindade i stanniolpapper och bet njutningsfyllt i den ena smörgåsen efter den andra. Ändå hade hon precis ätit av den lilla boxen med kyckling som Brussels Airlines bantar sina passagerare med. Frukosten hos dem > kaffe och kex. Inte att undra på att belgare är sura på morgnarna.

Annars har jag haft stolsgrannar av samma slag. Unga kvinnor på väg ut i världen. En med sin katt. Den andra med sina frågor. Knappt hade hon satt sig (Kigali – Amsterdam) innan hon började ställa frågor. Kattkvinnan (Bryssel – Dakar) blev sur när jag sade att det hade varit roligare med en hund. I nästkommande 3 flyg kommer jag att ha 3 stolsgrannar. Jag ska iaktta dem noga.

Mina bästa stolsgrannar har varit de informativa;

• Amerikanske professorn i tropiska sjukdomar som forskade i malaria och som vägrade ta profylaxmedicin. -”Malaria är skonsammare”.
• Danske forskaren som visste allt om vad som låg under Lake Malawis vattenyta.
• Amerikanen som inte visste hur CandyCrush …. eller heter den Crash… fungerar. Nu vet han det. Där var det jag som var informativ – så jag borde vara på hans bästastolsgrannelista.
• Ryska flygvärdinnan på Emirates som satte sig ner bredvid mig för att trösta när jag satt där utan stolsgranne och grät till slutscenerna av August Rush. Hon informerade mig om att hon också grät när hon såg filmen. Och så erbjöd hon champagne som tröst.
• Japanen som prydsamt vände bort sitt ansikte när jag storgrät … ja.. riktigt hulkade (jag tror tårar rusar fortare fram på 10 000 meters höjd) i slutscenerna av Hachiko.

För övrigt noterar jag vid minnet av att jag grät på nästsenaste flyget också men kan inte minnas till vilken film. Det kan inte ha varit den där Jennifer Lopez har en fusk CV. Eller Kursk (Fast den kan man gråta till dels p g a Pernilla Augusts Och Max von Sydows prestationer men också för det sturska Kreml-beteendet).

Återkommer. Om nya stolsgrannar. Och gråtfilmen.