Fast vi försökte 2 andra sovplatser först. Garaget – men eftersom den ligger på gatuplanet så ville assistenten skälla på alla som behagade gå förbi på gatan. Synd för den stora röda soffan, som inte kunde flyttas upp i lägenheten på grund av sin storlek, är ju skön att sova i. Vi testade att sova skavföttes men assistenten tyckte han hade ett vaktuppdrag. Därmed fick jag ett vakuppdrag.

Nästa försök – takterrassen. Där står den stora breda Lamu-soffan. Men det var kallt. Och så kom regnet.

Så det blev en natt i trappuppgången. En madrass från en solstol. Och där sov vi sked. Assistenten och jag. Han väckte mig med ansiktsslick då och då och tyckte jag skulle pröva öppna dörren – vi sov ju precis vid den. Det var kallt. Jag hade som tur var täckjacka på mig. Assistenten sin päls. Den pälsen var fin mot mina ben när jag frös som mest.

Hotell? AirBnB? Hyresvärd? Fick jag råd om från en hjälperska i Huddinge. Men jag hade ju pengar och kreditkort i lägenheten. Inlåsta. Oanträffbara. Och hotellet runt hörnet stirrade på assistenten och sade nej. Och hjälperskans dotter bor 3 km bort och arbetade dessutom.

Allt detta p g a en hiss som skulle ha extra ljusridå för nån säkerhetsgrejs skull. Jag antar att det beror på att grannar inte stänger hissdörren ordentligt så hissen fastnar på olika plan som inte är min. En vecka har reparationsarbetet pågått.

Under tiden har vi vandrat upp och ner för 6 trappor. Och kommit in i hemmet via bakdörren. Bakdörren som behagade gå i baklås. Låsstrejk. Kl 20.00 igår. Nyckeln gick inte att vrida om. Så nära hemmet men så långt borta.

Så där sov vi sked. Assistenten och jag. På ett kallt trappuppgångsgolv. Regnet smattrade mot fönstret. Assistenten gnydde när han såg fladdermössen vaja av och an i mörkret. Vill jaga. Fick inte jaga.

Svindeljag funderade på att klättra ut genom fönstret och krossa gästrumsfönstret 1 och 1/2 meter bort. Men svindeljag gav upp slika planer. Det är för långt ner till marken.

Drömde om sommarfester med frivola människor. Det var mycket bad i underkläder. Kanske för att jag frös.

På morgonen. Tomt batteri i mobilen. Enda hoppet stod till att hissreparatören skulle komma idag. Han har varit osynlig i 2 dagar.

Inga pengar. Tomt batteri. Borta från omvärlden.

Då kommer omvärlden. Grannen Pascal. Med sin assistent som hatar min assistent och tvärsom. Han ringer låssmed. Låssmed kommer inom 30 minuter. Pascal ger mig kaffe. Mobilladdare. Omsorg.

-“Behöver du gå på toaletten?” Så osvenskt. Men han är ju inte svensk. Han är belgare. Här skäms man inte för att gå på toaletten.

Låssmeden var väldigt mycket “Problem! Cest impossible!!” men efter lite bändande och vridande och bankande och stämjärn och hammare så gick dörren upp. Han visade pluppen i golvet som skulle fösas ner med hjälp av låsanordningen. Den var tvärtuff och vägrade bli pressad. Ner. Ond plupp. Han gav låset en sista smörjning. En välsignelse. Och lämnade utan att ta betalt. -“Det ordnar hyresvärden!”

Och nu är vi inne. Assistenten knuffade undan låssmeden och sprang in för att se att alla hans leksaker var intakta.

Och där fick jag mig 14 timmar av ovisshet. Vart vänder jag mig mitt i natten? Bra karl och assistent reder sig själv. En natt. Men om det hade blivit 2 eller fler nätter? Utan pengar. Utan mobil.

Men fan – så är ju livet för så många. För mig blev det en 14 timmars tankestund fylld av assistentens tunga på min haka. Han kan läsa av oro.

Nu sover han tryggt.

********

24 timmar senare. Ja. Jag har skrällhosta.