Mannen som skriker efter bilar

Idag testade vi Bryssels vattenförråd

Går ut till höger. Nästa korsning. Där står han. Mannen som skriker efter bilar. Inte alla bilar. Utan de bilar som kör för fort. Det är ett rödljus lite längre fram och en del gasar på för att hinna när det lyser grönt. (Varför heter det rödljus när det också lyser grönt eller gult?) Men se då kommer skrikaren. Han vrålar ut sin ilska antingen från sitt fönster eller som idag – ståendes i skrikställning på trottoaren. Han har en plastdinosaurie i sitt fönster. Vi hälsar på varandra de flesta dagar. Men inte på skrikardagarna. Då är han på dåligt humör.

Assistenten och jag går en nostalgivandring. Vi tittar in i restaurangfönstren. Sista dagen de har öppet på en månad. I morgon kommer stora stängningen. Corona-smittan bara ökar och ökar. Fler än 7000 nya smittade per dag. Över 2000 inlagda på sjukhus. Det var länge sedan siffrorna var så höga. Och nu får man bara hångla med en annan människa. Tidigare var det 3 och strax innan hela 5.

Vi har förberett oss för vintern. Plockat in de otåligaste blommorna. Apelsinträdet har slutat huttra.

Vinter. Fryser vid tanken.

4 semesterdagar nästa vecka. Hade tänkt besöka Antwerpen. Har slutat tänka besöka Antwerpen. Inga restauranger öppna. Vad gör man då i Antwerpen? Handlar diamanter?

Det får bli vila på golvet med alla kramdjur omkullslängda. Vi hade en bråkig promenad idag. Vi skrek inte efter bilar. Men vi skulle absolut lukta och smaka på varenda kissfläck vi såg. Tvära kast för det var bråttom så inte fläckarna försvann.

Men trots bråken. Oj vilken ömhet jag känner för den snart 9-årige assistenten. Googlar på hundars livslängd. Borde inte ha gjort det. Schäfrar blir i snitt 10,3 år gamla. Helvete.

*********

För övrigt önskar jag att Nyamko Sabuni hade svarat på Ebba Busch’s ”kom hem” uppmaning. -”Inte så länge du söker skapa misstro mot folk med mitt ursprung! ”

Belgiska kyssar

Assistenten på bilden har väldigt lite med den Belgiska kyssbubblan att göra

I går plingade det till i telefonen. Staten tar tag i Covid-19 spridandet. Det har rusat på de senaste veckorna. Så nu blir det krafttag. Och det är här jag gapar till. Förty tolkningen av den s k bubblan blir en överraskning;

Your ‘close’ bubble – people you cuddle and kiss – will be reduced to a maximum of 3 per person. As that is not per family, everyone can have 3 people with whom the rules of distance do not apply.

Så förutom ens familjemedlemmar så får man alltså kyssa och gosa med 3 andra människor. Fram till fredag är det 5 andra.

Och här framstår helt plötsligt detta land som väldigt promiskuöst. Jag blundar och ser dessa grupphånglande bubblor bakom alla fördragna gardiner.

Jag kommer att se belgarna med andra ögon. Eller så är det hela en feltolkning av vad bubblan innebär.

Eller så är belgarna som min lillasyster som i 11årsåldern skrev:

En kyss är ingen fara

En kyss är inget brott.

Två läppar möts ju bara.

Och herregu så gott.

Fast i det belgiska fallet är det uppenbarligen 8 läppar. Som mest.

Nog om belgiska kyssar. Dags att återgå till hemarbete igen. Det blev en kort tid av kontorsarbete.

Eller tillbaka till belgiska kyssar. Jag borde inte ha googlat och hittat Urbandictionarys förklaring:

Detta är ett märkligt land.

***************************

Och så kom nästa pling från staten. Nyss.

Från i morgon torsdag kl 0700 och en månad framåt så ska alla barer och cafeer stängas.

Restaurangerna får hållas öppna – men maximalt 4 gäster/bord. Om man ska kyssa och gosa med dem har staten dock inte sagt något om.

Näsorna som sticker fram…

Håll det fysiska avståndet –

Det är unga näsor. De där näsorna som sticker ut. Det är minst en i varje tunnelbanevagn. De som inte kan täcka näsan med den mandatoriska masken. En tuggar tuggummi så frenetiskt så masken glider ner på adamsäpplet. Jag stirrar på dem. Men de ser bara sin skärm.

Annars så är det påmaskat. Och om det fungerar eller inte vet jag inte. Men det är i alla fall något. Något man kan göra. Förty det ökar. Rejält. För 2 veckor sedan var det 2 döda/dag. Nu är det 10. Sjukhusen i Bryssel säger att de har fullt. Upp. 2000 nysmittade/dag i landet. Och med Bryssel som värsta smitthärden.

Så varför åka till kontoret varje morgon? Jo – det behövdes en balans i livet. Att se människor i vardagen. Att rutinerna livet mer. Att se kollegor. På riktigt. Inte på en liten skärm.

Kvart i sju på morgon går assistenten och jag ut för att sniffa på buskar. I mörkret. Vinsten med mörker är att vi kan se in i folks hem. I morse var det klädprovning i ett fönster till höger framför en hiskeligt taklampa som hängde ner nåendes nästan ner i golvet. Till vänster var det gäspningar.

Det är ljumma morgnar. Vandringsvänliga morgnar. Vi sparkar i höstlöven.

******

I övrigt – Sverigedemokraternas budget med 80 miljarder lånade kronor för att få fart på ekonomin när ekonomerna säger att det inte behövs. Alltså är de utlovade 10 000 kronorna ett rent försök till att puffa upp opinionssiffrorna med lite framtida muta. Sverige demokraterna är det parti där sympatisörerna minst litar på vetenskapen. Det märks.

Kristdemokraterna – ”vi måste förbättra sjukvården!” – Ja, gör det i de landsting där partiet är med och styr. Varsågod att börja.

Trump. Väntar på uttalandet – ”ingen har botat sig så snabbt från Covid-19 som jag. Läkarna är förvånade. De har aldrig sett någon motarbeta Kinaviruset så snabbt som jag” Endera sekunden kommer det.

Svarta hål och Nobelpris. Vinna pris för något som ,man aldrig kan utforska – bara kika lite på från håll. Utan att veta vad som finns i hålet. Bara matematisera lite omkring hålets fasoner.

Sen gick vi ut i kvällen. Det vankades mat. Räkkroketterna. Smalt. I munnen. Assistenten fick sitt vatten innan jag fick min öl.

Och när vi var inne på lammkotletterna – feta och fina – så kom emailet från myndigheten. Bubblan är nu 3 istället för 5. Bubblan är de man kan umgås med utan mask. Restaurangbord får bara ha 4 personer – jag tror det var 8 eller 10 tidigare. Arbeta hemifrån!!! Och jag som precis börjat lämna hemmet.

Tillbaka till ovissheten

Utanför murarna

Idag kom den. Biljetten. Gåvan från staten. En gratisresa varje månad ett halvår framåt. Upptäck Belgien! Utforska ditt eget land. Börja den 5e oktober.

Resan måste dock ske efter 0900 vardagar eller under helgerna. Och detta är ju bra. 2005 -2006 bodde jag i Belgien under 17 månader. Denna gång har jag bott här i 17 månader igen. Så för varje dag som går slår jag mitt belgiska rekord. Men vad har jag besökt förutom de Brysselianska gatorna? Några timmer i Brügge 2006. Ett dygn i Leuven 2019. Ett dygn i Lederkirke 2005. That’s it. Min belgiska erfarenhet. Allt annat är ett vitt fält. Men nu vill den belgiska staten att jag bättrar mig och gör en resa/månad mot allt utom flygplatsen Zaventem eller gränsstäderna. Gent. Liège (jamen … där bytte jag tåg 1979) Namur. Antwerpen. Utforska landet .Ja tack. Biljetten gäller till mars 2021 men enbart en t o r resa /månad är möjligt.

Tacksam.

Utanför Bryssels murar.

I övrigt;

  1. Ebba Busch vet mycket väl att hennes senaste förslag om att använda biståndspengar till att bygga fängelser i Afghanistan och Somalia inte är genomförbart. Men det är ju inte konkreta möjliga förslag till förbättrat liv hon presenterar, utan konkreta möjliga förslag till några fler promille i nästa opinionsmätning. Och varför inte bygga fängelser i Norge och Finland? Det är ju dessa två länder som har flest antal medborgare i svenska fängelser. Och så intervjuas KD i StudioEtt och svarar inte det minsta på frågorna. Redan idag ska ju utländska medborgare avtjäna sina straff i hemlandet – men de flesta straff är så korta så man hinner inte effektuera det – säger Kriminalvården (som därmed slår igen den uppsparkade öppna dörren som KD ramlat in i). KD ”Fängelserna i länder dit det inte går att utvisa ska förbättras” – men ehh.. om det inte går att utvisa så varför förbättra fängelser?
  2. Debatten om importerade kriminella klaner. Jag som är gammal minns MCgängen. Gör ingen annan det? Har de pensionerat sig? Eller är de eliminerade? Helt plötsligt är kriminalitet =.invandring liksom det enda som ryms i debatten.
  3. Sveriges låga nysmitt-siffror. Oj vilken besvikelse det måste vara för alla som sågar den svenska Covid-19 taktiken. 22 forskare och deras svans. Här är det mask på. Sägs det. Under gårdagskvällens vandring med assistenten räknade vi till 54 maskfria människor. Detta på 20 minuter. Så balansen – tänk själv – skydda andra (Sverige) och lyd order (Belgien) leder till en mer ökad smittspridning i Belgien jämfört med Sverige trots en stängning från 12 mars till 10 juni. Här i Belgien.

Sociopater

Assistenten på bilden har inget med rubriken att göra – förutom när han ser en duva.

2,4 km vandring till kontoret. Assistenten följer med. Det är uppförsbacke. Vi iakttar. Vi sniffar. De masklösa är många. Och det är inte med skammens rodnad som ansiktena är bara. Det är med rak rygg och det-här-gäller-inte-mig min. Stolt vandring med tveksamt innehåll.

Det är alltså masktvång i Bryssel. Säkert i 2 veckor till. Siffrorna går ner. Sakta. Och det här med maskfrihet får en bild när den brasilianska studien beskrivs . Använder du mask? Gör ett personlighetstest! Och de avmaskade visade sig ha narcissistiska, sociopatiska drag. Och jo – i diskussionstrådarna i Life in Belgium på Facebook är maskmotståndarnas profiler baröverkroppade och muskelspända. Framför spegeln liv. Jag först och jag sen. Varför skulle regler gälla mig?

Jag gillar inte masken. Det blir varmt. Jag blir svettig på överläppen. Det kliar. Men det är ett måste och jag klarar det. Om den fungerar som skydd det vette fasen men det känns som ett bidrag till det gemensamma motståndet.

Kontoret. Armbågshälsningar. Avstånd. Assistenten sniffar runt. Kör upp nosen på olämpliga ställen på kollegorna. Alert. Nytt område. Nytt fält. Första besöket.

Under vandringen till kontoret på de tidigare välbekanta gatorna kommer fenomenet fram. Det som varit borta i flera månader.

Praktikantbredd.

De är tillbaka. De internationella unga. De som går i bredd beredda att ta över världen i morgon eller i övermorgon. Assistenten agerar bowlingklot och kör rakt igenom praktikanthögarna. De faller inte men deras världsövertagande får sig ett hack.

Senare ska vi vandra tillbaka till de tre eftermiddags- o kvällsmötena. Vi ska fälla några breddgående praktikanter på vägen. Löfte.

Och så kom dagen …..

22 lyder. 54 lyder inte.

Assistenten och jag går en lunchpromenad. 4 kvarter bort. 4 kvarter tillbaka. Vi räknar de lydiga. De är få. Bara 22 stycken. De olydiga är desto fler – 54 stycken.

Från idag måste man bära mask även utomhus – inte bara i butiker i Bryssel. Den dagen det är fler än 50 nysmittade/100 000 invånare så ska det maskas på. Vi maskar. 66% gör inte det.

Visar vår egenhändiga utredning.

Samtidigt pågår en värmebölja. Sedan en vecka. 32 C inomhus. Några grader därutöver utomhus. Läppen rinner av svett under masken. Andra verkar svettas om sina näsor för de organen sticker ut ovanför maskerna. Andra tror att man ska ha mask på armbågen.

På Facebook rasas det. -”Detta bryter mot mina mänskliga rättigheter !” Gormar en. Men får snabbt svar -”Är också säkerhetsbälten i bilar och övergångsställen på gator ett brott mot dina mänskliga rättigheter?” Bra svar.

Även på kvällsvandringen lyser maskerna med sin frånvaro.

Men det kommer en störtskur. En befriande störtskur efter alla dagar av impregnerad svett framåt kvällen. Gårdagens lunch bestod av 2 smörgåsar med ost på – sittandes i kallt vatten i badkaret. Så j-a varmt är det. I kväll utlovades den befriande åskstormen med vindstyrkor upp till 100km/h. Det lovas och lovas. Kvalmigheten sitter kvar i luften.

Semester nästa vecka. Hoppas på kallt väder. Man kan inte vara ledig när det är för varmt.

Hemestrar

Det är 18 månader sedan sist. Semester. I och för sig bara en vecka. Men ändå. Semester. Sova länge. Vill jag. Men. Vaknar 0600 både lördag och söndag. Måndag och tisdag och onsdag och torsdag. Njut. Semester. Eller hemester. Men det börjar med en avklädnad.

Hundvandring. Parkbänk. Skor. Skjorta. Byxor. Någon tröttnade på klädestillvaron. Detta var igår. I morse var plaggen borta. Den nakne är onaken igen. Mysteriet över. Världen kan andas ut.

Vi vandrar. Botaniska trädgården.

Herren ställer sig på täppan. Regerar. Någonstans i bakgrunden hörs en gläfsande man och en skrikande hund. Eller tvärtom. Stör friden i det botaniska. Det är folktomt. Staden är öde. Så folktomt var det inte under lock-down-perioden.

Vi möter folk. Assistenten gnider sig mot en peruanskas ben. Hon skriker gällt. Vi sätter oss på favoritrestaurangen – en halvtrappa upp. Ett öppet fönster. Assistenten parkerar sig i fönstret. Uppsikt över hela torget.

Folk stannar i sina steg. Några skyndar vidare. Andra fastnar. En dam fastnar länge. Fast jag precis fått min varmrätt. Hon berättar om sin pappas schäfer som till och med följde pappan in på toaletten. -”Så kan man ju inte ha det!” Försöker jag. Min assistent följer inte med in på toaletten. Han sitter och gnyr bakom den stängda dörren.

På väg hem kommer den pensionerade lärarinnan. Hon frågar om hon får gå med oss. Det får hon. Hon går långsamt. Men assistenten går ännu mer långsamt. Stilla sniffandes sin väg hem. Lärarinnan har lärt sig spanska men aldrig pratat språket. Fram till nu. Hon pratar så tyst så jag får bryta social distanseringsregeln för att höra vad hon säger. Det är en månad sedan vi mötte henne senast men hon kommer ihåg assistentens namn. I min fantasi bor hon på hospicen vid lilla parken. Hon sitter ofta där på en parkbänk väntandes på att något ska hända. Sedan hon träffade assistenten första gången så kliver hon upp från sin parkbänk varje gång vi går förbi och vill vandra med en stund.

På lördagsvandringen möter vi henne igen. I en annan del av staden. Hon är förvirrad. Ställer samma frågor om igen. Om var vi bor. Om vad assistenten heter. Eller så har hon en tvillingsyster.

Vi hamnar utanför en butik. En cykelaffär. En tanke börjar gro. Om nya utfärder med assistenten. Terrassen är ju klar. Nästan.

Jordgubbarna börjar krypa fram. Sakteligen. Vindruvorna är sura men ätbara. Så nästa projekt. Kan bli. En cykel med låda fram för assistenten.

Insvept i plast

Igår fick de belgiska frisörsalongerna öppna igen. Senast dörrarna var öppna var den 14 mars. Långt hår. Rufsiga kalufser. Men, frisören är fullbokad till 10 juni. Föser iväg folk som vill ha tid idag. Jag känner privilegiet att få komma dag 1 (förty gårdagen gick åt till att hitta plastskynken till salongen). Det serveras inte en espresso denna gång men handsprit, ansiktsmasker och annat isoleringsmaterial. Jag får lyfta på masksnodden när det ska friseras bakom örat. Annars är allt som vanligt. Han pratar om sin katt. Jag pratar om min hund.

Restriktionerna finns kvar. Men det blev rena rama folksläppet i helgen. Här och var. Inte överallt. En kollega fick inte sätta ner sig i parken Bois de Cambre. Rotera!!! – sade polisen. Här i mina kvarter så picknickas det för fulla muggar.

Högtryckstvätten levererades igår. Tomatplantorna idag. Det ligger 5 sopsäckar med terrass-skräp i garaget och 10 säckar kvar på terrassen. Jag hittade under all bråte alla trädgårdsredskap jag kommer att behöva. Solstolarna blir bra efter en rejäl tvätt. Metallbordet med sina sex stolar kan kanske avrostas. Parasollen är död. Jag är riktigt avundsjuk på grannarnas gemensamma terrass som efter golvtvätten är barfotavänlig. Min terrass är inte det. Men ska bli.

Jag vet vad jag ska göra under KristiHimmelfärdsdag = Befinna mig nära himlen med en högtrycksspruta in action.

Belgien har inte öppnat. Inte än. Det restrikteras. 10 barn max i klassrummet. Årskurs 1 och 2 och avgångsklasser i grundskolan får gå i den riktiga skolan. Man får bjuda 30 gäster till ens bröllop men ingen middag efteråt. Inte heller vid begravning. Ner i marken men inget kaffe efteråt.

Och så öppnade butikerna och vad handlar jag?

Men först en klagan. Fotbollsspel i parken i går. Full rulle med tacklingar och allt.

Nu har jag klagat klart. (Jag är inte ensam om det – 85% av belgarna litar inte på att andra lyder restriktionsreglerna)

Butikerna öppnade i måndags. Timslånga köer på IKEA rapporterar media. Jag undvek butikerna – utom mataffären – så länge jag kunde. Men så igår:

Pioner. Underbara pioner.

Och ranunklar.

Och grekiskt vin. Apocalypsis. Kunde inte motstå namnet så här nu i dessa pandemitider.

Men så idag. Spenderbyxorna på efter 9 veckor utan shopping. Men det är då jag stirrar häpet på mig själv. Vad handlade jag? Mer blommor (italienskt clementinträd) – 3 flaskor champagne – 1 flaska Botanist gin och en 35 årig Armagnac.

Blommor och sprit.

Blommor och sprit.

Det är vad jag har saknat.

På tisdag ska blomsterhandlerskan leverera tomatplantor och jordgubbsplantor. Så det fortsätter med blommor. Det enda jag saknat.

Och rejäl sprit. Inte matbutiksblask.

Och pandemin har gjort att innehavaren av snobbiga vinbutiken faktiskt log. Han log. Han har alltid haft den överlägsna sommelierminen. Den avmätta minen där leendet går inåt. Tidigare. Men nu efter 9 veckors stängning av butiken och så kommer det in en kund så smalt snorkigheten och han blev en fin människa. Tack Corona!

Avmaskar hunden och påmaskar mig själv

Kommunen har maskutdelning. E-maila. Få en tid. Ta med id-kort och få din tvättbara mask. Den ska tvättas varje dag i 60C säger kommunen.

Handlingskraft. Handlingsmask. Det har blivit fler och fler masker ute på stan. Jag har gått omvägar om maskbärarna för de är ju de som har symptom som ska bära mask. Säger uppmaningrna. Men så helt plötsligt hade mataffären engångsmasker. Mask som är ett måste om man ska åka kollektivtrafik. Ingen mask = 250 Euro fattigare. Då var väl maskerna i matbutiken en ren investering. 50 masker för 31 euro. En ren besparing på 12500 Euro. Eller 12469 euro egentligen. Den kommunala masken är gratis. Och undra på det med den färgen. Enda vinsten är att om man hostar blod så syns det inte. Mimi borde ha burit masken i Boheme. Bara som ett sent tips till Puccini.

Idag öppnar butikerna. Man ska inte ta på varorna. Bara om man ska köpa varan får man klämma på den. Och man får vara maximalt 30 minuter inne i butiken. Vem tillbringar 30 minuter i en affär?? Det har jag nog aldrig gjort. Jo – en gång men då hade butiken en restaurang bredvid där jag satt och åt medan skräddaren sydde in kavajen jag precis hade impulsköpt. Handlingen gick på 5 minuter. Väntan med mat och vin tog 2 timmar.

På Chausse de Wawre -gatan måste man bära mask bara man går förbi raden med butiker. Köandet börjar. Men hos kommunen var det ingen kö. Även om de hade förberett för köande med markeringar på trottoaren.

Nu börjar vecka 9 av isolering, Vecka 9 av stängda butiker. Vecka 9 av – oj vad många hundar det skaffats i grannskapet. Det gläfsas i varenda park. Mycket nytt att sniffa på i gräset. Möjligen möjligen börjar det lugna ner sig den 25e – för då planerar Europeiska kommissionen att öppna sina kontor igen. Kanske. Det lutar mot det – för för varje dag är det 5% färre döda i Belgien. Landet med 150 superspridare.

Jag gläds dock åt att blomsteraffärerna öppnar igen. Matbutikens tulpaner dör fort.

Framtidstankar snurrar runt. Det går bara att tänka en dag framåt. Och kolla nyheterna varje dag kl 11.00 då Belgiens Tegnell berättar vad som händer. Men så kom den första Belgiska Netflix-serien – Into the Night – och efter de 6 avsnitten så är det lätt att konstatera att det kunde vara mycket mycket värre. Men jag går dagen efter och funderar om hur det kom sig att den råttliknande varelsen på sjukhuset i Bryssel kunde ha överlevt när alla människor hade dött. (Utom de som åkte in i natten hela tiden i sin Airbus 320)

Att se undergångsfilmer blir ett sätt att inse att ingenting kan nånsin bli så dåligt så det inte kan bli värre.

Och där minns jag helt plötsligt min f d kollega i socialtjänsten en gång på 80-talet. Vera Värre kallade jag henne för. Hade du varit med om nåt hemskt så hade Vera varit med om något mycket värre. Som den gången vid ett hembesök där hon hade fått gömma sig under klientens säng. Sade hon. Det är nog hon som har skrivit manuset till Into The Night.

Men hon fyllde sin funktion. Hon lugnade ner mig för jag var ju aldrig med om så mycket värre händelser. Det är där undergångsskildringen fyller sin funktion. Det kan bli värre – så njut av eländet som du befinner dig i.