Hemestrar

Det är 18 månader sedan sist. Semester. I och för sig bara en vecka. Men ändå. Semester. Sova länge. Vill jag. Men. Vaknar 0600 både lördag och söndag. Måndag och tisdag och onsdag och torsdag. Njut. Semester. Eller hemester. Men det börjar med en avklädnad.

Hundvandring. Parkbänk. Skor. Skjorta. Byxor. Någon tröttnade på klädestillvaron. Detta var igår. I morse var plaggen borta. Den nakne är onaken igen. Mysteriet över. Världen kan andas ut.

Vi vandrar. Botaniska trädgården.

Herren ställer sig på täppan. Regerar. Någonstans i bakgrunden hörs en gläfsande man och en skrikande hund. Eller tvärtom. Stör friden i det botaniska. Det är folktomt. Staden är öde. Så folktomt var det inte under lock-down-perioden.

Vi möter folk. Assistenten gnider sig mot en peruanskas ben. Hon skriker gällt. Vi sätter oss på favoritrestaurangen – en halvtrappa upp. Ett öppet fönster. Assistenten parkerar sig i fönstret. Uppsikt över hela torget.

Folk stannar i sina steg. Några skyndar vidare. Andra fastnar. En dam fastnar länge. Fast jag precis fått min varmrätt. Hon berättar om sin pappas schäfer som till och med följde pappan in på toaletten. -”Så kan man ju inte ha det!” Försöker jag. Min assistent följer inte med in på toaletten. Han sitter och gnyr bakom den stängda dörren.

På väg hem kommer den pensionerade lärarinnan. Hon frågar om hon får gå med oss. Det får hon. Hon går långsamt. Men assistenten går ännu mer långsamt. Stilla sniffandes sin väg hem. Lärarinnan har lärt sig spanska men aldrig pratat språket. Fram till nu. Hon pratar så tyst så jag får bryta social distanseringsregeln för att höra vad hon säger. Det är en månad sedan vi mötte henne senast men hon kommer ihåg assistentens namn. I min fantasi bor hon på hospicen vid lilla parken. Hon sitter ofta där på en parkbänk väntandes på att något ska hända. Sedan hon träffade assistenten första gången så kliver hon upp från sin parkbänk varje gång vi går förbi och vill vandra med en stund.

På lördagsvandringen möter vi henne igen. I en annan del av staden. Hon är förvirrad. Ställer samma frågor om igen. Om var vi bor. Om vad assistenten heter. Eller så har hon en tvillingsyster.

Vi hamnar utanför en butik. En cykelaffär. En tanke börjar gro. Om nya utfärder med assistenten. Terrassen är ju klar. Nästan.

Jordgubbarna börjar krypa fram. Sakteligen. Vindruvorna är sura men ätbara. Så nästa projekt. Kan bli. En cykel med låda fram för assistenten.

Insvept i plast

Igår fick de belgiska frisörsalongerna öppna igen. Senast dörrarna var öppna var den 14 mars. Långt hår. Rufsiga kalufser. Men, frisören är fullbokad till 10 juni. Föser iväg folk som vill ha tid idag. Jag känner privilegiet att få komma dag 1 (förty gårdagen gick åt till att hitta plastskynken till salongen). Det serveras inte en espresso denna gång men handsprit, ansiktsmasker och annat isoleringsmaterial. Jag får lyfta på masksnodden när det ska friseras bakom örat. Annars är allt som vanligt. Han pratar om sin katt. Jag pratar om min hund.

Restriktionerna finns kvar. Men det blev rena rama folksläppet i helgen. Här och var. Inte överallt. En kollega fick inte sätta ner sig i parken Bois de Cambre. Rotera!!! – sade polisen. Här i mina kvarter så picknickas det för fulla muggar.

Högtryckstvätten levererades igår. Tomatplantorna idag. Det ligger 5 sopsäckar med terrass-skräp i garaget och 10 säckar kvar på terrassen. Jag hittade under all bråte alla trädgårdsredskap jag kommer att behöva. Solstolarna blir bra efter en rejäl tvätt. Metallbordet med sina sex stolar kan kanske avrostas. Parasollen är död. Jag är riktigt avundsjuk på grannarnas gemensamma terrass som efter golvtvätten är barfotavänlig. Min terrass är inte det. Men ska bli.

Jag vet vad jag ska göra under KristiHimmelfärdsdag = Befinna mig nära himlen med en högtrycksspruta in action.

Belgien har inte öppnat. Inte än. Det restrikteras. 10 barn max i klassrummet. Årskurs 1 och 2 och avgångsklasser i grundskolan får gå i den riktiga skolan. Man får bjuda 30 gäster till ens bröllop men ingen middag efteråt. Inte heller vid begravning. Ner i marken men inget kaffe efteråt.

Och så öppnade butikerna och vad handlar jag?

Men först en klagan. Fotbollsspel i parken i går. Full rulle med tacklingar och allt.

Nu har jag klagat klart. (Jag är inte ensam om det – 85% av belgarna litar inte på att andra lyder restriktionsreglerna)

Butikerna öppnade i måndags. Timslånga köer på IKEA rapporterar media. Jag undvek butikerna – utom mataffären – så länge jag kunde. Men så igår:

Pioner. Underbara pioner.

Och ranunklar.

Och grekiskt vin. Apocalypsis. Kunde inte motstå namnet så här nu i dessa pandemitider.

Men så idag. Spenderbyxorna på efter 9 veckor utan shopping. Men det är då jag stirrar häpet på mig själv. Vad handlade jag? Mer blommor (italienskt clementinträd) – 3 flaskor champagne – 1 flaska Botanist gin och en 35 årig Armagnac.

Blommor och sprit.

Blommor och sprit.

Det är vad jag har saknat.

På tisdag ska blomsterhandlerskan leverera tomatplantor och jordgubbsplantor. Så det fortsätter med blommor. Det enda jag saknat.

Och rejäl sprit. Inte matbutiksblask.

Och pandemin har gjort att innehavaren av snobbiga vinbutiken faktiskt log. Han log. Han har alltid haft den överlägsna sommelierminen. Den avmätta minen där leendet går inåt. Tidigare. Men nu efter 9 veckors stängning av butiken och så kommer det in en kund så smalt snorkigheten och han blev en fin människa. Tack Corona!

Avmaskar hunden och påmaskar mig själv

Kommunen har maskutdelning. E-maila. Få en tid. Ta med id-kort och få din tvättbara mask. Den ska tvättas varje dag i 60C säger kommunen.

Handlingskraft. Handlingsmask. Det har blivit fler och fler masker ute på stan. Jag har gått omvägar om maskbärarna för de är ju de som har symptom som ska bära mask. Säger uppmaningrna. Men så helt plötsligt hade mataffären engångsmasker. Mask som är ett måste om man ska åka kollektivtrafik. Ingen mask = 250 Euro fattigare. Då var väl maskerna i matbutiken en ren investering. 50 masker för 31 euro. En ren besparing på 12500 Euro. Eller 12469 euro egentligen. Den kommunala masken är gratis. Och undra på det med den färgen. Enda vinsten är att om man hostar blod så syns det inte. Mimi borde ha burit masken i Boheme. Bara som ett sent tips till Puccini.

Idag öppnar butikerna. Man ska inte ta på varorna. Bara om man ska köpa varan får man klämma på den. Och man får vara maximalt 30 minuter inne i butiken. Vem tillbringar 30 minuter i en affär?? Det har jag nog aldrig gjort. Jo – en gång men då hade butiken en restaurang bredvid där jag satt och åt medan skräddaren sydde in kavajen jag precis hade impulsköpt. Handlingen gick på 5 minuter. Väntan med mat och vin tog 2 timmar.

På Chausse de Wawre -gatan måste man bära mask bara man går förbi raden med butiker. Köandet börjar. Men hos kommunen var det ingen kö. Även om de hade förberett för köande med markeringar på trottoaren.

Nu börjar vecka 9 av isolering, Vecka 9 av stängda butiker. Vecka 9 av – oj vad många hundar det skaffats i grannskapet. Det gläfsas i varenda park. Mycket nytt att sniffa på i gräset. Möjligen möjligen börjar det lugna ner sig den 25e – för då planerar Europeiska kommissionen att öppna sina kontor igen. Kanske. Det lutar mot det – för för varje dag är det 5% färre döda i Belgien. Landet med 150 superspridare.

Jag gläds dock åt att blomsteraffärerna öppnar igen. Matbutikens tulpaner dör fort.

Framtidstankar snurrar runt. Det går bara att tänka en dag framåt. Och kolla nyheterna varje dag kl 11.00 då Belgiens Tegnell berättar vad som händer. Men så kom den första Belgiska Netflix-serien – Into the Night – och efter de 6 avsnitten så är det lätt att konstatera att det kunde vara mycket mycket värre. Men jag går dagen efter och funderar om hur det kom sig att den råttliknande varelsen på sjukhuset i Bryssel kunde ha överlevt när alla människor hade dött. (Utom de som åkte in i natten hela tiden i sin Airbus 320)

Att se undergångsfilmer blir ett sätt att inse att ingenting kan nånsin bli så dåligt så det inte kan bli värre.

Och där minns jag helt plötsligt min f d kollega i socialtjänsten en gång på 80-talet. Vera Värre kallade jag henne för. Hade du varit med om nåt hemskt så hade Vera varit med om något mycket värre. Som den gången vid ett hembesök där hon hade fått gömma sig under klientens säng. Sade hon. Det är nog hon som har skrivit manuset till Into The Night.

Men hon fyllde sin funktion. Hon lugnade ner mig för jag var ju aldrig med om så mycket värre händelser. Det är där undergångsskildringen fyller sin funktion. Det kan bli värre – så njut av eländet som du befinner dig i.

Bara när tidvattnet drar sig undan kan man se vilka som har simmat nakna ….

Tillit

Det blir ett samtal om tillit. Om vem som bluffar. Vem som söker syndabockar. Vem man litar på. Som när det är dags att rösta i val och jag tänker “Vem av alla de här skulle jag kunna tänka mig köpa en begagnad bil av?

Det är morgon i San Fransisco. Det är eftermiddag i Bryssel. Vi har inte pratats vid på 2 månader men vi sitter i varsin hemisolering på var sin sida av jordklotet. Det är dags för mentorsamtalet. Men som alla som inte mötts på ett tag – så går det inte att undvika att vi först måste beskriva hur vi har det. Det som normalt är -“How how you been?” Svar: -“Fine” blir istället ett samtal om vem man kan lita på. Vem bluffar? Vem rasar? Det är då han citerar Warren Buffets kommentar kring senaste finanskrisen – en del som ropar “Hjälp!” men passar på att dela ut pengar till sig själv fast företaget blöder.

https://www.brainyquote.com/quotes/warren_buffett_383933

Det är inte under tiden – men efteråt – som man upptäcker vem man kunde lita på. Vilka som bidrog och vilka som passade på. Vilka som kavlade upp ärmarna och tvättade händerna- men också vilka som såg den egna vinsten, den egna makten som enda målet. Det märks inte direkt under själva krisen för då är man fullt upptagen. Men efteråt. Då ser man vilka som simmade nakna.

De politiska ledarnas popularitet går upp. Men vill lita på sin ledare. Men vill bli ledd åt rätt håll. Ledd nu fast man vet först sen om det blev rätt. Att låsa in sin befolkning och ta risken att Covid19 kommer rusande när det stora folkutsläppet sker? Eller lita på att folk litar på de som ger rekommendationer?

Nu rusade tanken. Kosläppen är ju inställda i år. Eller korna ska ju ut men glassätande folk som tittar på är inte på plats. Blir det istället det stora folkutsläppet som lockar åskådare? Affärerna öppnar 11 maj i Belgien, är planen. Restaurangerna i juni. Hur blir första dagen? Massvandring ut? Kanske inte för att handla utan för att se andra handla.

Vad ska jag handla? Jag saknar inget. Pandemin har gjort att jag inte saknar något av det som jag handlade förr. Största besparingen är matlagning hemma. Hejdå restauranger. Hej kök.

Tillbaka till tilliten. Han i San Fransisco har en ledare som letar upp syndabockar. Skyll ifrån. Anklaga. Skäll. För de som lever i en konspiration är detta mumma. Och det hjälper inte att visa på Trumps tillkortakommanden. Hans popularitet ökar. Hans blekmedelsinjektionsbabbel var noga uttänkt. Skapa förvirring. Skapa debatt. Rikta fokus från det han inte har gjort till det senaste han yrat om.

(Fastän ….. det är nog kommunikationsteamet runt honom som gör det bästa av situationen och skapar snurr kring det han säger. Han själv i sin egocentrism tror nog att han är nåt på spåret. )

Tillit till en som säger sig veta vems fel allt är? Nope. Tillit till en som säger ‘vi vet inte riktigt ännu men vi tar ansvar‘? Yes. Tillit till den som säger och agerar utifrån ‘nu tänker jag i första hand på dig! Yes. Tillit till den som säger ‘det där är de lokala politikernas ansvar. Inte mitt (Ebba Busch Thor i senaste lördagsintervjun)? Nope

J a g t a r m i t t a n s v a r. De fyra orden som jag vill höra när jag ska bestämma mig för om jag ska lita på någon.

Välsignade regn ….

Nu kom det. Regnet. Äntligen kan jag sluta gå runt och fnysa åt de som dräller runt i hörnen eller jäser på parkbänkarna.

Jag har blivit en ordningsman. En som blänger på folk. Som stånkar och stönar när folk struntar i karantänsbestämmelserna. Häromdagen hade 27893 stycken böter delats ut till folk som brytit mot regelverket. 50% av dem var under 30 år. De “odödliga”. En av dem – en 19-åring hade samlat på sig 19 bötesföreskrifter. “Bra kämpat”.

Man får motionera. Men inte stanna upp och vila för länge. Rörelse. Framåt. En Marche! Men den torrlagda cementdammen som väntar på att vårfyllas är nu en enda stor parkbänk där föräldrar sitter medan barnen halkar runt på skateboards. Jag är nästan – nästan – den som ringer polisen och väsnas. Men jag är inte där än.

Parkbänkarna på Ave. Dixmude har fått sitt-förbudslapparna bortrivna på nästan alla bänkar. De har tillkommit nya skyltar. Förbud att samlas i grupp. Flockförbud. Det efterföljs för det står 2 polisbussar parkerade stirrandes på eventuella flockplatser. Det handlar om migranterna som söker dagarbete. Deras flockplats är nu en icke-flockplats.

Skateboardsfamiljerna har inte stirrande polisbussar inom synhåll.

Det hela börjar likna alltmer en gammal Björn Skifs sång.

Dagarna och kvällarna, då lever jag...” fast inte riktigt – det borde vara “Morgnarna och dagarna, då lever jag” Då är det folktomt. Då slipper jag och assistenten gå slalom. I morse satt en ensam man sovandes på en parkbänk. Resten var hundekipage. Det blir fler och fler hundar.

Men sedan “Det blir alltid värre framåt kvällen“….. Då kommer skarorna. Då kommer mitt blängande. Gå hem. Sluta sitt här och andas.

Men så idag kom regnet. Bra men för tidigt. Det borde komma klockan 18.00 för att hålla befolkningen i schack.

Idag öppnar de större byggvaruhusen. De som kan ge folk en yta av 10 m2 per spekulant. Trädgårdsbutikerna likaså. Men inte blomsterhandlarna. I övrigt är allt som de senaste 5 veckorna.

Jag har klivit in i en grannskaps-app. Hoplr. 270 grannar i de närmaste kvarteren som frågar och svarar. Vill ha hjälp och får hjälp. Dock har han som vill veta var han kan få sina skjortor strukna – inte fått nåt svar. Men hon som behöver färgkritor till sina barn får svar. Gott så.

Hur denna pandemi än utvecklas så finns 2 lärdomar;

  • Vill du ha hjälp så finns den att få.
  • Vill du sprida oro så får du en hejaklack.

Funderar ofta och mycket om de oroliga. De som tappar förnuftet. Som de 21 forskarna och tandläkaren med deras insändare i DN. Hitte-på-statistik för att driva sin linje. Vad får en människa att agera så? Jag tror inte en av dem – kanske med ett eller två undantag – hade skickat in en sån insändare ensamma. Men med gruppen som fosterhinna kan man skena långt. I grupp.

Det är nog samma fenomen som gör att den ensamme skateboardaren inte är ensam. Någon var före. Då kan jag. Någon satte sig på parkbänken. Då gör jag också det. Får jag böter så är det orättvist – för det finns ju andra som gör likadant. 27893 böteslappar leder det till.

Under tiden tackar jag regnet för då slipper jag gå runt och blänga.

Och medans det regnar så ser jag denna lugnande intervju. https://www.youtube.com/watch?v=bfN2JWifLCY#action=share

Brittisk intervjuare nästan kommer av sig av de raka svara han får från Giesecke.

Jamendåsåatt….

Här pratas det franska eller flamländska. Så är det i ett trespråkigt land (det finns en tysk del också. En liten del). Men på parkbänkarna på Avenue Dixmude har samtliga bänkar prytts med en engelsk skylt. Samtliga bänkar. Bänkar som brukar vara fyllda vid lunchtid är idag helt tomma.

Vilka brukar sitta och halvligga och helligga där? Jo – daglönearbetarna – och de som hoppas få ett tillfälligt arbete över dagen. Migranter. Asylsökande.

Afrika till höger. Balkan till vänster. Syrien i mitten.

Nästa park. Där barnfamiljerna hänger. Ingen skyltning.

Riktat budskap.

Idag avgörs om restriktionerna ska fortsätta från nästa måndag. Mycket pekar mot det. Siffran avlidna idag är 4440 = 387/miljon invånare. Men – och här kommer ett viktigt men. Bara 2,8 % av de som avlidit på vårdhem för gamla har ett av laboratorium bekräftat Covid-19. Men de bokförs som avlidna p g a Covid-19. Och de allra allra flesta som dör – dör på vårdhem. Inte på sjukhus. Inte i hemmen.

Detta kan förklara varför Belgien ligger så högt i statistiken. Det man kan lära sig av detta är att man ska låta bli att jämföra länder. Olika mängder tester. I flera fall hinner inte gamla in till intensivvård – så man ska inte heller jämföra antalet intensivårdade.

Det är ett naturligt sug att jämföra, att lista värst och bäst. Det har jag själv gjort. Skäms. För. Det.

Vad jag själv är sugen på att titta närmare på är hur länder organiserar sin äldreomsorg – och om det kan förklara varför gamla inom vården i Belgien och Sverige drabbas så hårt – men inte så mycket i Finland och Norge. Är äldreomsorgen annorlunda organiserad? Finns vinstintressen som gör att man skär ner på material, personal? Personalomsättning? Storlek på hemmen?

Att jämföra statistik när statistik baseras på olika sätt att räkna är ju en omöjlighet. Ändå jämförs det. Tänker på de 22 akademikerna som skrev insändare i DN och deras sätt att använda statistik. -“Få se nu… när var statistiken värre för Sverige än Italien. Jo, 8-10 april – vi tar dom dagarna och lämnar bort de andra dagarna och skiter i att man mäter på olika sätt – dagen folk avled contra dagen när dödsfallet registrerades….” Och med den prestationen så rusar nästan all media i deras fotspår och ställer “knepiga” frågor. Analysera tack. I. Stället.

I kväll ska jag ut med assistenten och se om någon sitter på parkbänkarna.

*****

Uppdatering 1 timme senare.

Belgien förlänger lock-down till 3e maj. Men öppnar upp DIY-butiker och handelsträdgårdar. Bra. Då kan jag fixa min död terrass.

Det belgiska mysteriet

Jag försöker förstå detta land. Det är ett välfungerande land. Eller nåja – trottoarstenarna ligger lösa – precis som i London. Är man ute en regnig dag och trampar på fel ställe på en trottoarsten så skvalpar det till och du får en blöt fot. London. Bryssel. Samma snedsteg.

Byråkratin fungerar som byråkrati ska. -”Du har kryssat i fel ruta. Gå hem och kryssa i rätt ruta!” Det är ett invecklat land. Men med sin charm. Damen på ölsjappet som dänger ner din öl på bordet så det stänker öl. Men hon gör det med ett leende. I alla fall inåt sig själv.

Så vad i all friden handlar denna olydnad om? Olydnaden som leder till att Belgien är en av världsledarna på antalet avlidna/miljon invånare p g a Covid-19. Karantänreglerna följs i det stora hela men så fort solen skiner så finns ingen regeringsmakt som kan bestämma över dig. När makten ger dig böter så protesteras det för fulla muggar. -”Jag hade ju bara yogat i parken!”

Facebookdebatterna om böter är väldigt mycket > oskuld möter makten. Men oskulden borde faktiskt lyda karantänreglerna. Tänk om alla skulle dra sina yogamattor ut i parken?

Men det går inte att leta efter det brysselianska kynnet. Det finns inte. 1 av 3 i Bryssel är inte belgare. Det bor 179 nationaliteter i Bryssel. Alla med sitt sinne. Med sitt sätt att lyda. Europas huvudstad. Inte min huvudstad. Alla andras huvudstad. Jag gör som jag vill för jag är på besök.

Det tror jag är ett av skälen till det ser ut som det gör i parkerna. 1 av 3 poliser i Belgien är sysselsatta med att få folk att lyda. Men med 179 nationaliteter – där alla har sitt sätt att se på makten – en batong eller ett regelverk – hur ska man hitta förståelse för vad som behöver göras?Vad som behöver lydas?

I mitt hus har vi en hiss och 6 lägenheter. De senaste 5 veckorna har jag inte åkt hiss med någon granne. Det är en tyst överenskommelse- är det någon i hissen så väntar man ut den. Vi är 1 svensk (och 1 peruansk hund) och resten är belgare.

Aj. Nu börjar detta likna en litania mot mångkulturalitet. Så är det inte. Det mångkulturella är en del av Bryssel. Av Belgien. En gammal kolonialiseringsmakt får räkna med att befolkning från kolonin flyttar hit. En EU huvudstad får räkna med att EU medborgare flyttar hit. Staden lockar. Staden pockar.

Det är lätt för mig att karantäna mig i mina 220 kvadratmeter. Det är 2 kvarter till matbutiken. Men för dagarbetaren som trängs i hörnet med 30 andra väntande på en dagslön. För den hemlöse som får duscha nån gång i veckan mellan 0900-1000 i ett kommunalt badhus. För den hungrige som står i kö på söndagar för att få en matpåse. Karantära er! Ord som väger lätt när det inte finns något val.

Men de som kan välja? De som har ytor. De som arbetar hemifrån. Varför är det viktigt att släpa ut sin yogamatta ut i en park? Varför skulle de tre ynglingarna släpa ut gitarren i parken i kväll? De allra flesta lyder. De går omvägar. (Utom kvinnan i morse som tyckte våra hundar borde lapa på varandra. Eller kanske inte bara hundarna…. Eller mannen med två afghanhundar som assistenten stirrade på och som tyckte att hundarna borde leka – och jag sade att det går inte för min hund är för dominant. – Kanske ägaren måhända vill vara lika dominant? Frågade han ödmjukt. )

______Jag är medveten om att jag verkar framställa mig som ett sexobjekt – men det kan jag inte göra nåt åt. Gå själva ut med min assistent så får ni se ekipagets slurp-effekt. ___

Till frågan – Vad handlar denna olydnad om?

  1. Att tro sig vara odödlig . Jag är inte 90 år. Jag är mitt i min karriär. Jag har ett praktikantjobb i EU!
  2. Att tro sig veta mest och bäst. Jag har ett tygstycke framför munnen. Jag klarar mig.
  3. Att vara okunnig. Jag åkte inte skidor i Italien
  4. Att tro att detta handlar om andra. Jag är aldrig förkyld.

Men så finns paniken. I en Facebooktråd för utlänningar i Bryssel så ojade sig en dam för att grannen i lägenheten ovanför hade hostat ut genom ett öppet fönster och hon hade ju precis fällt upp parasollen så nu hade all virus fastnat på parasollstyget. Panik. Hon fick inget medhåll i diskussionen. Rädslan för allt som rör sig. Det är också Bryssel.

Och så mysteriet. Svaret. De allra flesta dör på vårdhem för äldre. De allra flesta vårdhem är privata. Som i Italien. Som i Sverige. Lönsamhet. Lönsamhet. Låga löner. Rörlig personal. Som inte kan stanna hemma när de är sjuka. Som kör Uber. Som åker kollektivt. Som stressar runt. Som kör ut en pizza till dem som absolut vill ha en picnic i parken.

Sens moral – ska detta bekämpas så behöver de som kämpar för att överleva ha en garanti för att överleva utan att stressa för att överleva. De är inte vårdarbetarna som är olydiga. Inte här. Inte där. Det är vi som tycker att en yogamatta ut i parken inte är en fara som är de olydiga. Det är vi som tycker att en pizza på en parkbänk inte är en fara som är de olydiga.

Vi vände på klacken när vi såg denna pizzaskara på en bänk. De satt kvar en timme senare.

Nu börjar den 5e veckan i karantän

Och på onsdag vet man om det blir 2 veckor till.

Spårvagnarna skramlar förbi tomma. En passagerare i en vagn. En i en annan. Morgnarna är tomma.

Går ut på gatan. En polisbil glider förbi. Ut mot allén. Två poliser spankulerar fram och tillbaka.

Det är morgnarna som är bäst. Solen går upp 0655 och människorna går upp 1055. Sociala distansen är som bäst på morgnarna.

Ser en joggare som viftar bort luften framför ansiktet när han springer. Som om det skulle hjälpa. Annat är det vid lunchtid. Då har duvorna ersatts av människor. Trångt. De sitter här och där. De vandrar i klungor. De står i en lång kö vid glassbaren.

Det är 3600 döda i Belgien. Hitintills. 314 döda/miljon invånare. 3,5 gånger fler än i Sverige.

I Italien är motsvarande siffra 322/miljon. Spaltkilometrar om Italien. Inte så mycket skrivet om Belgien. Spanien 353/miljon.

Och Belgien är nerstängd. Vad är förklaringen? Jo . Sportlov sista veckan i februari. Skidsemester. Jag minns hur man varnade folk att åka hemifrån mot Alperna direkt efter jobbet och skolan på fredagen innan sportlovet – eller Carnaval som det heter här Inte för Corona – men för att motorvägarna skulle vara fyllda. Och de fylldes. Kö till Italien. Och veckan efter började viruset spridas på 150 olika ställen – samtidigt. 150 smitthärdar.

Jag minns den första veckan i mars. Det var lite skratt om att armbåga istället för att kramas. Lite oroligt när favoritrestaurangen var mer fylld än normalt. Men folk satt glest på seminariet som svenska representationen anordnade. Väldigt glest. Men fotografen tryckte ihop oss.

-”Stand closer so you fit in the photo!

Det var då. Tiden när de 150 smitthärdarna puttrade runt i Belgien. En tid som var som nu. 4 veckors karantän och präktigt sommarväder har gjort att folk börjat tappa koncentrationen. Det är fler som vandrar med mask – dom undviker jag, för masker är ju till för dem som är smittade så de inte sprider smittan. Men än har jag inte börjat vifta bort luften framför ansiktet som joggaren när jag är ute med assistenten. Men jag håller andan när jag möter folk. Jag undviker glassköerna. I matbutiken råder en sällskapsdans. Oj – det är någon vid den hyllan – då glider jag undan. Piruetter bland baguetter.

Och allt är osäkert. Väldigt osäkert.

““““““

Uppdatering.

Måndag 13e> 3903 avlidna nu. 341/miljon invånare.

Tisdag 14e > 4157 döda = 363/miljon invånare

Torsdag 16e 4857 döda = 424/miljon invånare

Arman Tegnell

Det är de små som gläfser mest. En ser ut som luddet i torktumlaren efter torkning av 10 frottéhandddukar. Liten. Luddig. Men alert. Gläfser först. Skäller sen. Precis som han som ser ut som en hoprullad aldrig torkad dörrmatta. Samma frenesi i ilskan.

De är aldrig högre än 30 centimeter men låter som 300 decibel.

Och det är där jag ser parallellerna.

Arman Tegnell.

Arman står still och tittar på de gläfsande anfallsbollarna. Förvånad. Tittar ut dem tills skallet blivit en torrhosta. Sedan återgår han till det han gör bäst. Som Tegnell. Studerar. Analyserar. I detta fall handlar analysen om vad hunden som kissat där har ätit för mat dagen innan. Eller om de har urinvägsinfektioner. Annan analys än Tegnell men samma nyfikenhet på att lära sig mer.

Allt medan de små gläfser.

Kollar på #Tegnell på Twitter. Där är de små och gläfser. De har egna kurvor där de jämför sådant som passar dem bäst och skäller ”Stäng ner Sverige”! Tegnell har resonerande svar som måste reta vansinne på gläfsarna. De vill ha skäll tillbaks. De vill slita och dra i ett tuggben för att vinna det. De har ju en examen i matematik! Och Tegnell bara ”vi vet inte än men vi följer utvecklingen och resonerar med de andra länderna”. Gläfsarna söker strid. Precis som de små arga hundarna. Men får ett ”du får vänta och se” till svar.

Twitter. Hundlekparken. Samma scenario. Samma ilska. Samma höjda förvånade ögonbryn. -”Värst vad du väsnas….

För vad är skillnaden mellan restriktion och uppmaning? Jag var ute med Arman i 30 minuter. Sällan har vi sett så mycket folk ute. Ändå råder restriktionen ”Gå bara ut för det allra nödvändigaste!” Folk tolkar det som rullskridskoträning (nej – fjärde kvällen i rad kan hon fortfarande inte rulla själv utan pojkvännens omfamning … eller kanske har de ingenstans att kramas så de tar på henne rullskridskor och så får de giltigt skäl att slingra sig om varandra?), måla med krita på trottoaren, dricka blaskig öl (Jupiler), röka hasch eller sitta och stirra på förbipasserande och vissla om de som går förbi har bara ben. Allt väldigt nödvändligt? Precis som i stora delar av Stockholm där restriktioner inte råder….

Så varför skälla – varför gläfsa? Sådan herre – sådan hund. Jag tror det handlar om att hantera egen ångest. Om jag är rädd – så skäller jag på andra. Om jag är rädd för Arman – eller för COVID-19 så öppnar jag käften- munnen och väsnas för fulla muggar.

Twitter är som hundarnas lekpark i kvarteret. Samma beteende. Samma oväsen.

Under tiden fortsätter Arman Tegnell vara nyfiken.