Välkommen in!

Välkommen in till en “polite discussion”. Vi får se vad det blev av det.

Men vi börjar något tidigare. Den tidigare dolda – privata – Facebookgruppen MEWAS som ägnar sig åt kritik av Sveriges pandemi-strategi – har klivit ut ur källarskrubben. Fortfarande granskande för fulla muggar allt som sägs från svenska myndigheters håll.

Bra så.

Men även granskaren ska bli granskad. Det gjorde jag igår.

Och efter en inledande upprördhet blev jag granskad själv.

Och självklart ska jag bli granskad. Det är en självklarhet i en debatt. Vem är typen som granskar? Varsågod! Dock är jag lite besviken att de inte hittade min Instagram med alla matbilder.

Så hur granskar MEWAS som påstår sig inte hata. Inte hota. Gruppen där flera medlemmar lämnat Sverige för att de “blir tystade, hotade, utlämnade“. En offerkofta med hullingar. Varsågod och följ gruppen;

Det började med protester mot att de offentliga inläggen citerades under gårdagen- men med den sedvanliga MEWASianska kullerbyttan;

Så protesten mot att “hänga ut” gäller andra – inte den tidigare dolda Facebookgruppen.

Och det visade sig sen att inbjudan till “polite discussion” var ….. inte så allvarligt menat.

Nu är de flesta inläggen från gruppen skrivna en sen fredagkväll – och jag kan ana att det kanske förekom en del bag-in-boxande.

Så vem konstaterar de att jag är?

Småfet. Saftig.

Gammal.

En tro att alla hamnar på sjukhus för Covid-19 förr eller senare?

Tittar upp mot taket. Nej . Det är betong och ingen sten.

Och där kom det. GBD. Great Barrington Declaration. Brännmärket. Men hon har inte bekymrat sig om att söka efter mitt namn på deklarationen.

Och så delas det med sig av sina fantasier. Oversharing.

Patetisk är jag också. Och dålig granskning. Skulle inte jag ha bloggat om mat? Vafalls?

Letar fortfarande efter en tillstymmelse till en “polite discussion”

Efter att ha konstaterat att jag är småfet, saftig, gammal, patetisk och bor under en sten så är det dags för mer grävande.

Mina boendeorter. Mitt arbete. Normalt brukar en “polite discussion” inledas med “Hej. Hur mår du?” Men inte i MEWAS…

Nej där är principen förföra eller försöka förgöra. Ingendera fungerar bra.

Så var det med inbjudan till “polite discussion“. Detta i en öppen grupp på Facebook. Hur såg det egentligen ut i den dolda gruppen?

Men lite omsorg visar en av administratörerna ;

Jag kan inte förlåta mig själv att jag raskt associerar.

Eller jo. Det kan jag. Det är mitt i allt elände också en hel del humor.

Jag kan ändå gilla samhörigheten i MEWAS-gruppen. De stödjer varandra. En yttre fiende kan fungera som extra klister för gruppen.

Jag står gärna till tjänst.

Fantasifoster i hysterins tjänst

Att bevaka och granska media är bra. Att anklaga media för att undanhålla och sålla bort information kräver bevisföring. Att samtidigt i sina anklagelser själv sålla bort information som inte passar är rent bedrägligt. Här är ett exempel på hur det sker;

MEWAS  & Bulletin

När en granskare inte granskar sig själv.

Eller sållandet av information så det passar ens eget scenario.

Eller om det ser ut så här på öppna MEWAS2.0 på Facebook – hur såg det egentligen ut i den dolda gruppen.

En granskning av hur MEWAS bygger upp en hysterisk ton på… inget.

Det började med ett meddelande för 17 timmar sedan

Chefredaktören Arpi hade beslutat att man ska skilja på News&Views. En krönikör ska inte bevaka nyheter – för det är en sammanblandning av roller och kan sätta nyhetsbevakningen i problem. Och där hade historien kunnat sluta. Om inte MEWAS behövde något att trissa upp folk med.

Det tog inte många minuter innan konspirationsteorin satte fart. Inspirerat av Barbro i Borås.

Två timmar senare gjordes ett inbromsningsförsök av en kommentarist som följer nyheterna – även icke-covid nyheterna

Diskussion om Bulletin och FHM finns i 2 trådar på MEWAS 2.0

Där fastslås att detta handlar om svensk censur

MEWAS grundaren kliver in och ser att svensk demokrati rasar. Han har uppenbarligen läst meddelandet från Benjamin Kalischer Wellander – för det är med den tråden startar. Men tankarna skenar.

Det görs några försök att döda konspirationen.

De tappra försöken fortsätter

Det hjälper inte. MEWAS grundaren  fortsätter elda på. Det handlar om svensk demokrati I förfall. Inte om en chefredaktörs beslut att sära på opinion och nyheter.

Och avslutar med att detta måste ut på Twitter

Så gör man när man kokar soppa på en spik. Så gör man när man väljer och vrakar bland den information man har tillgänglig. Inte minst struntar man totalt  i vad personen allt handlar om berättar. Denna metod är stommen i den kritik som MEWAs riktat mot svensk media. En metod de anammar själva. Som att kasta en bumerang och få tillbaka den i skallen. Som att gräva en grop och falla själv däri. Och fortsätta gräva allt djupare.

Den sanna storyn passade inte in i den stora konspirationen. 

Och om detta togs upp på Twitter som Mewasgrundaren skriver – vet jag inte. Han som klagar på att ”bli tystad” – har blockerat mig 😉

Kommer Sverige att hamna i krig med Portugal?

Jag hade sedan länge slutat tro att det fanns en fara för krig.

Jag var 5 eller 6 år. Kastrull i handen. På väg nerför källartrappan för att hämta potatis. Order från högre ort. Mamma. Radion stod på i köket. Nyheter. “Diplomatisk kris“. “Sverige. Portugal

Jaha. Tänkte jag. Då blir det krig. Ett barn som tog ansvar för världen. Eller som oroade sig för allt.

Jag tror sedan en massa år inte på att det blir krig mellan Sverige och Portugal. Människan tar in ny kunskap. Även jag som året innan hade misstänkt att jag nog egentligen var en robot.

(Kort versionen – “Mamma varför har jag ett ärr här?” – pekar på bröstkorgen – “Det vet jag inte.”. Aha. Hon får inte berätta om när de bytte batterier på mig. Tänkte jag. Ett barn med fantasi . Vild fantasi.).

Tillbaka till den nya kunskapen. Det var lättare förr – att få förståelse för att man utvecklas. Att det jag sade då var då och det jag säger nu beror på att jag ändrat uppfattning och skaffat ny kunskap. Då kunde andra inte gräva fram vad man sade 4 juli 1961. Det fanns bara i folks minnen. Men allt blev annorlunda när våra tankar hamnade i sökmotorns letande.

Då kan man se att Agnes Wold 4e juli 2020 uttryckte följande;

Men man kan också se 5 december 2020 (försåvitt inte ens Google sökmaskin placerades i lockdown 5 juli 2020)

https://www.expressen.se/nyheter/stall-dina-coronafragor-till-agnes-wold-kq4pw/

Ny kunskap. Nya ställningstaganden. Ny information.

Men likväl dyker det upp minst en gång om dagen i mitt Twitterflöde från en i MEWASSvansen .-” Ja men hon sade ju att barn inte blir sjuka!!!!

Ja- Och jag trodde en gång att Sverige och Portugal skulle hamna i krig med varandra.

Lena Einhorn förklarar i Kristianstadsbladet

Människor föreställer sig att de tror på det de väljer att tro på. Men så är det inte. Vi tror mestadels på det vi har behov av att tro på.

Det var nog inte menat som en pudel utan som en anklagelse mot Folkhälsomyndigheten – men det måste väl gälla alla inklusive henne och de andra 21? Vi tror det vi har behov av att tro på.

Vi vill stärka vår tro med bevis. Selektivt sökande på Google. Aha. Wold sade så 4 juli 2020. Det där är nog inhugget i stentavlor! I got her!

Nyfikenhet- adjö! Syndabock – hej!

I övermorgon blir det ett år av hel eller delvis lockdown i Belgien. Jag har inte suttit i en bil på ett helt år. Jag har inte varit på en flygplats på 13 månader. Inte klivit på ett tåg på ett år. Åkt tunnelbana kanske 15 gånger på ett år. Men jag har gått mil efter mil efter mil. Jag har haft 3 besökare i bostaden på ett helt år. Fönsterreparatören. Gasinspektören. Ventilationsreparatören. That’s it. Året på sparlåga.

Jag funderar på varför jag inte är arg på någon för detta. Visst muttrar jag på alla de näsor som sticker upp ovanför ansiktsmaskerna. Regelverket i Belgien. Jo – jag dyrkar detaljrikedomen i vad man får göra och inte göra. Som att man fick som ensamstående krama 2 andra utvalda under julen men bara 1 under nyår. Att man fram till i förra veckan fick ha 4 besökare i sin trädgård om trädgården var på framsidan av huset – men bara en av dom fick låna din toalett. Nu är det fritt fram att gå genom huset för att komma till trädgården om den ligger på baksidan – och alla 4 får gå på toaletten. Men på med mask när man spolar!

Men tillbaka till Wold. Varför upprepa vad hon sade i juli men “missa” vad hon sade i december? För att det inte passar det man har behov att tro på? Jag tror det är så. De som nu kallar sig MEWAS2.0 och har klivit fram ur det dolda använder denna metod. Leta upp något gammalt citat. Spika upp det. Stänga av sin sökmotor. Motståndsrörelse.

Motstånd mot att skaffa sig uppdaterad information.

Och varför detta? Jag tror det handlar om behovet av att ha en syndabock. Någon att skylla på. Någon att rikta sin ilska mot. Och det verkar som om de är de tålmodiga. De lugna. De sakliga som blir måltavlor. Wold. Tegnell. Carlsson. Giesecke. Löfven. De som tar sig tid att förklara. De som inte brusar upp får “resistance-folket” att brusa upp.

Jag tänker på den äldre damen på Skogsvägen i Fagersta. Hon ringde mig när jag arbetade som flyktingsamordnare. 1987. Långt efter att jag hade slutat tro att jag var en robot eller att Sverige och Portugal skulle hamna i krig.

-“Du måste göra något! Den där invandraren för sånt oväsen! Han måste tystna.”

-“Jag kommer över.

Det var bara några kvarter bort från kontoret på Norbergsvägen 19. Det märkliga var att det inte fanns någon med utländskt namn i hennes trappuppgång eller trappuppgångarna bredvid.

Men hon bjöd på kaffe och hembakt. Det var tyst och stilla i lägenheten.

-“När är oväsendet?

-“Hela tiden!

-“Men jag har tittat i trappuppgångarna – det finns ingen namnskylt med utländskt namn här i huset. Det närmaste jag vet är huset tvärs över gatan – där bor en flykting (detta var på den tiden när kommunen hade tagit emot de första flyktingarna så jag visste alla adresser på min vänstra hands lillfinger).

-“Det måste vara han!”

-“Men det är ju minst 50 meter bort?”

Vi kom inte vidare. Men när jag skulle gå – såg jag i hallen en liten resväska.

-“Ska du resa bort?”

-“Nehej. Jag reser ingenstans. Den där väskan står där färdigpackad med lite kläder så jag är beredd om jag har sån tur så jag får åka till sjukhuset.”

????

-“Jag är ju så ensam

Och det var där skon klämde. Ensam vid köksbordet. Hon behövde något eller någon att vara arg på. 1987. Hade det varit 2021 så hade nog Agnes Wold varit måltavlan.

-“Jag ska måla hela världen, lilla mamma….

…..men jag har ju bara svart och vitt på min palett!”

Det handlar om att ställa sig rätt. För eller emot. Men det är mest emot från de som målar världen med svart och vit färg. Det tog ett tag att förstå.

Det började med -“Har du skrivit på GBD?”

Jag tror mig ha koll på saker och ting. 3 pallplatser i Svenska Kyrkan i Bryssels frågesport minsann. Så fråga mig om omvärlden och jag svarar. Men nu blev jag mållös. “GBD” …. menar människan GHB och stavade fel? Men det kan man ju inte skriva på. Det är ju en drog. Så det var bara att googla.

Aha. Great Barrington Declaration. Ett upprop om att skydda de svagaste och under tiden ha ett öppet samhälle tills det finns vaccin mot Covid-19. Att de allra flesta klarar sig med en förkylningsliknande period. Tänkvärt. Problemet som jag ser med den metoden är att bland alla de som man tycker är starka nog att klara av en coronainfektion – så finns de som inte gör det fast man tror att de skulle göra det.

Och vill man inte skriva på den deklarationen så är det ZeroCovid som verkar gälla. Stäng ner. Stäng ner. Stäng ner. En tro om att viruset kan elimineras genom en total nerstängning.

Jaha. Och så ska man välja.

Jag väljer att tro på Charlotte Rampling.

Charlotte Rampling i DNA

Ingen vet exakt vad som fungerar bäst. Det gäller att söka sig fram. Ändra metod allteftersom ny kunskap kommer fram. Men för att vilken metod som helst ska fungera så behövs medvetna människor som vet vilket ansvar de ska ta och konsekvenserna av deras handlingar. Informerade människor. Tänkande människor.

Ett regelverk som det bryts emot är ett svagt regelverk.

Belgien med partiell lockdown men med 185 000 brott mot regelverket (mitten av februari). Vad skulle en nerstängning hjälpa när så många söker vägar ut ur den? En effekt av nerstångningar ( ja det är rättstavat – nerstångning är mer rätt ord än nerstängning) är att alltfler arbetslösa söker sig ut på gatan för tillfälliga arbeten. De som vill ha tillfälliga jobb som lastare/bärare på stora grossistmarknaden står i stora klungor vid Dixmudekorsningen. De blir allt fler. Deliveroo, UberEats cyklisterna snirklar fram med mat från de för kunder stängda restaurangerna. Demonstrationer – ja. Men inte emot 5G eller vaccin som stollarna i Stockholm – utan emot den fattigdom som så många drabbats av i nerstängningarnas spår. I första hand lever människan av bröd – i andra hand av ideologi.

Men sen tänker jag på bristen på sökande – och övertygelsen om att ha funnit sanningen. Inte hos de som resonerar. De som lär sig och lyssnar och agerar. De som nyfiket följer myndigheternas presskonferenser. De som läser artiklar och tänker – “Jaha. så kan det ju vara..”

Utan hos de som inte vill ha sin världsbild rubbad. Eeva Kilpi når inte fram till dem;

I Sverige finns inga restriktioner! I Sverige tystas de som protesterar. I Sverige o s v ..” skriver de från Nya Zeeland, SydAfrika, Peru, Irland, Danmark, Portugal, Åland, Borås.

Klar “sanning” om hur det är i Sverige. Tror de. Petar man i “sanningen” blir det oväsen.

Särskilt har denna databas lett till – inte rubbande av existensen -utan fastspikande av bägge fötterna i en piedestal märkt MEWAS. (grupp på Facebook och Twitter som ägnar sig åt #FinnFemFel under oväsen)

Sverige tar till restriktioner. Det vet alla som vistas i Sverige och som har ögonen och öronen öppna och låter sin tillvaro rubbas och som har fler färger än svart och vitt på sin palett. Ändå finns de det som hävdar att Sverigen inte tagit till några åtgärder alls och de som protesterar mot det “blir tystade“.

Bild från databasen som rubbar MEWAS folkets tillvaro

När jag då visar på denna databas till de som hävdar att Sverige inte tar till några åtgärder -och tyster de som protesterar …. så…… blir jag tystad. Den ena hjärnhalvan vet inte vad den andra gör.

MEWASkörden

Det är ok. Då har nåt rubbat deras balans. Piedestalen skakade till. Jag når inte fram. Men jag stör. Men blir inte välkomnad.

Men vad är det som får dem att inte vara nyfikna? Inte ta reda på hur det är – utan nicka instämmande när det “hemska tillståndet” i Sverige beskrivs?

Tillit. Eller brist på tillit.

Lita på andra människor. Lita på den information som myndigheter ger. Tro gott om människan. Ställa fråga istället för att anklaga. Ge förslag. Resonera. Jaha – du tycker inte som jag men jag är beredd att lyssna.

https://ourworldindata.org/trust

Sverige är ett av de länder med högst nivå av tillit till andra. Kan detta vara något som de protesterande invandrade inom MEWAS-sekten inte märker? Att inte lita på andra, utom på sina jasägande ryggdunkare – är en förvirrande tillvaro. Vi mot dom. Vi sluter oss samman.

En dimma. En seglats utan mål. Människor behöver uppmuntran – men också motstånd – för att utvecklas.

Jag tror det var Docenterna som sjöng – “Den som ständigt vandrar i dimman behöver ingen kompass“. Jag antar att det var Seneca som inspirerade med sitt “Ingen vind är gynnsam för den som inte vet mot vilken hamn han seglar“.

Så nej. Jag har inte skrivit på GHB och definitivt inte ZeroCoviddeklarationer. Jag lyder Charlotte Rampling. Kommer hon med en deklaration så skriver jag på den. Den deklarationen skulle inte skildra världen i svart och vitt.

Förbubblad

HelloFresh – beställ inte 20 minuters rätterna. De är äckliga. Beställ 40-50 minutrarna istället

Gasinspektören kom på besök. Assistenten blev glad för inspektören slet och drog i samma leksak som assistenten slet och drog i. Har man gasuppvärmt vatten så kommer inspektören minst en gång/vartannat år och mäter och rengör och har sig. Det tog en timme.

Det var en märklig timme – för det var det andra besöket i bostaden på ett helt år. Det förra första besöket var fönsterreparatören i september förra året. Två besök på ett år. Två besök.

Bubbla. Hermetiskt tillsluten bubbla.

Året innan var det besök på besök på besök. Hissdörren var en svängdörr. Där kom de fransyska lärarinnorna som skulle vidare till Norge men eftersom den enes pass försvann på tågresan så vet jag inte hur långt de kom. Där kom det ukrainska paret som bor i Polen och tänkte sig en framtid som glaskonstnärer. Där kom det brasilianska paret som bor i Portugal och som låg på golvet och klappade assistenten hela helgen. Där kom det New Zeeländska paret som rest runt i 2 år på en 5 USD/dagen budget. Där kom barcelonorskorna som kom från varsitt håll och den ena hade sprungit/gått ett 24 timmars lopp. Där kom slovaken med det märkliga namnbytet. Där kom spanjoren som våndades över det mesta. Där kom peruanskan vars mamma var min kollega. Där kom alla mexikaner. Jag tror de var 6. Där kom argentinskan som betjänade assistenten medan jag drällde i Paris. Och så alla svenskar. Hembiträdet med son. Mamman och kringspridande sonen. Hon som alltid åker vilse med dottern som inte ville dricka sprit. Familjen med pudeln på väg till Spanien. De vegetariska tågluffarna. Alla kollegor.

Det var svängdörrar det året. Roliga svängdörrar.

Nu är det 2 besök om varsin timme under ett helt år. Allt annat vore ett brott.

Jag själv är inte mycket bättre. Under ett helt år har jag bara klivit in 2 andras hem. Så nån sorts balans råder.

Det är det nya livet. Vänner, släktingar och kollegor i en skärm. En del med bluffad bakgrund. Det tycker jag är av ondo. Det är ju ett nöje att spana in folks hem. Deras tvättlinor och barnteckningar och odisk. På jobbmöten med folk från Europakommissionen ser jag könsuppdelning. Män har bokhylla alternativt världskarta bakom sig. Eller bägge. Kvinnor har barnteckningar. Världskarta förresten. På väggen. Varför? Står man vid den och säger

-”Jaha. Är det där Azerbajdzjan ligger? Jaha.”

Det nya livet. Människor på distans.

Men inget märkligt som inte har nåt gott med sig – som BrusselsTimes rapporterar idag;

6,600 fewer home burglaries and 1,300 fewer at business properties; 3,500 fewer cases of shoplifting (most shops were closed for part of the period) and almost 6,000 fewer cases of pickpocketing, as social distancing made it more difficult for thieves to get close enough to victims

Svårt med inbrott när folk inte lämnar sina hem. Svårt att snatta i butiker som är stängda. Svårt för ficktjuvar när distans måste hållas.

Det nya livet även för tjuvarna.

I eftermiddag kommer regeringens nya beslut. Ingen väntar sig lättnader på regelverket. Möjligen att utomhusbubblan kan utökas från 8 till 10 personer. Det nya livet fortsätter.

Nästa vecka börjar Bryssel vaccinera 75+arna. Det närmar sig. Kanske, kanske en spruta i maj. I bästa fall. Fram till det fortsätter det nya livet.

Kvarterets mysterium

Jag passerar fönstret flera gånger i veckan. Det väcker så mycket frågor. Varför?

Min fantasi skenar.

  1. Kan det vara “det drar“-syndromet?

En människa som avskyr dragiga fönster och därför barrikaderar in sig? Fyll fönstret med kuddar och täcken och sitt tryggt i en dragfri bostad.

2. En kudd- och täcksamlare? Jag samlar på kristendomsprylar. En jag känner samlar på kräkpåsar från flygbolag. Men jag tvekar om den fantasin för då skulle ju kuddarna och täckena inte fösas ihop sådär.

3. En som behöver bo i ett madrasserat rum? Som lockas av att kasta sig ut genom fönstret och vill förhindra det äventyret.

4. En som är rädd för corona-viruset och har gjort en bostads-mask som komplettering till ansikstmasker? När jag tänker efter om när kuddarna dök upp – så är det nog förra våren. Så….

Eller så är det bara ett förråd för nåt av hotellen (de som hyr ut rum/halvtimme). Förmodligen så.

******

I övrigt. Snön försvann i måndags. Assistenten letade förtvivlat efter den. Men måndagens ösregn är skurken. Vi tog en morgonkaffe ute vid kanalen i morse. Vi tittade ut över en tom värld.

Belgien väntar. Vi väntar. Nästa vecka på fredag kommer besked om vilka restriktioner ska gälla framöver. Nästa vecka på tisdag får jag klippa mitt 3-månader långa hår. En bit på väg mot normalitet.

Tårar för en publik

Yttrandefrihet. Vi tystas. Världen – se på. Vi blir tystade. Vi som vill att den svenska coronahanteringen ska leda till åtal i den Internationella Brottsdomstolen – för brott mot mänskligheten. Och ja…. det finns de i gruppen som skriver att Agnes Wold borde åtalas i European Court of Human Rights

En domstol som granskar staters uppfyllande av mänskliga rättigheter. Agnes Wold är ingen stat – som mycket riktigt Owe Nilsson TT kommenterar med bitsk humor.

Liksom.

Tårar för en publik. På en scen. Offerkofta och ihopkramade Kleenex.

Bakom scenen blockeras de som ifrågasätter motsättningarna. Ena dagen kritiseras svenska UD för att skicka instruktioner till de svenska ambassaderna om hur förbättra bilden av den svenska corona-bekämpningen.

Andra dagen lägger MEWAS (nu @KeithMEWAS på twitter) ut pressmeddelanden från den italienska ambassadören i Sverige där han kritiserar hur svenska myndigheter skildrar den italienska corona-bekämpningen.

Den ena hjärnhalvan vet inte vad den andra gör.

Italienska ambassadörens pressmeddelande >
https://ambstoccolma.esteri.it/ambasciata_stoccolma/en/ambasciata/news/dall_ambasciata/2020/05/comunicato-stampa-dell-ambasciatore_0.html

Sektbeteende. Ryggdunka de som håller med. Blockera de som inte håller med. Vi sluter oss samman. De vill oss ont. Tillsammans är vi starka.

Men jag fastnar i tanken. Vad är det som driver fanatiska människor mer än rädsla? Att titta sig själv i spegeln och tycka sig se Jeanne D’Arc när verkligheten mer liknar Don Quixote’s attack mot väderkvarnarna i tron att de är farliga jättar. Varför ägna dagen åt spridda skurar av anfall? Jag tänker på mannen 2 kvarter bort som står och skriker på bilister som kör for fort. Nu när hastighetsgränsen i Bryssels innerstad har sänkts till 30 km/h – har hans skrikande accelererat. Men vi hälsar glatt på varandra. Han har tid med annat än skrikande också. Men vad skulle kunna få honom att en dag stå där i gatuhörnet och dela ut tulpaner till bilister?

Jag tänker på kvinnan med mopsen i Jardin Botanique som står och viftar och vill att man inte ska komma nära (som om jag hade tänkt komma nära – men hon börjar vifta så fort man kommer runt buskagen). Hon har bestämt sig för att ha sin egna plats i den botaniska trädgården och ve den som närmar sig. Vad rör sig i hennes huvud? Varför behöver hon en egen gräsplätt? Vad skulle kunna få henne att vinka inbjudande?

Och en fortsättning… Vad är det som driver mig att fundera och grubbla över vad som driver fanatiker? Amos Oz är en bit på vägen i boken Hur man botar en fanatiker – erkänna ett misslyckande, sluta dela upp världen i svart och vitt, resa en staty över den misslyckade kampen. Erkänna att det inte finns en vinst att vinna. Men – vägen dit? Hur få en fanatiker att vilja bidra till en lösning med lite vinst – och lite förlust?

Tyvärr. Jag tror inte det går. Kampen är målet – och medlet. Det handlar inte om att förföra – utan förgöra. Jag tror därför att enda vägen till att lämna fanatismen är misslyckandet. För vart ska man överklaga när European Court on Human Rights svarar att Agnes Wold inte är en stat? När folk börjar titta konstigt på en och ger upp och lämnar en?

Ner i botten och sedan – förhoppningsvis med vänners hjälp – börja bena och filéa och sortera och hantera hur ta sig vidare. När kampen är både mål och medel så frodas den bäst av ryggdunkare – istället för att passa på att tänka vidare och vässa sina argument när de ifrågasätts. Varje fråga blir till en attack. Inte en nyfikenhetsväckare.

Att bli blockerad på Twitter av MEWAS är bra. Någonstans blev ifrågasättandet ett hot. Det är en början på arbetet att bota en fanatiker. I alla fall bidrog jag med en liten liten tanke – en tanke om att Don Quixote behöver nya glasögon så han ser att väderkvarnar är ….. väderkvarnar. Eller kanske inte. Jag blev nog en nazi-försvarare istället bakom de se-mig- nergråtna glasögonen.

Kan hemarbete leda till ökad fanatism?

https://twitter.com/OscarTengmark/status/1360844358644334592/photo/1

Läser denna tweet om och om igen. Försöker sätta mig in i vad som kan få någon att hamra fram nåt slikt på sitt tangentbord. Det går inte. Däremot vet jag vad som skulle kunna få någon att låta bli att skriva slikt.

Normalisering.

Umgänge med andra än de som trissar upp en. En arbetsplats. Med arbetskamrater från alla sfärer. Med olika åsikter. Arbetskamrater som tittar upp på en med en bekymrad min när man vräker ur sig att Tegnell är en nazist vid kaffebordet. Som rättar en och säger ifrån.

En hemlig grupp på Facebook är motsatsen till normalisering. Det är upptrissning. Upptrappning. Ryggdunkningar. Det onormala blir det normala.

1970-tal. Min PRYO på Norrländska Socialdemokratens Kiruna-kontor. Jag minns två saker – mannen från Nikkaluokta som hade täljt Nefertiti ur en bit björk. Men framförallt minns jag första kafferasten. En av annonsförsäljerskorna dukade upp äppelpaj med vaniljsås. Jag satte mig i den bekvämaste stolen. Tygklädd. Grön. Hög rygg. Den andra annonsförsäljerskan kommer in. Tittar på mig. –“I den stolen har jag suttit i 15 år!” -“Då är det väl dags att byta?” försökte jag. Det var det inte. Det var jag som bytte stol. När jag väl gjort det, log hon varmt. Och vi blev vänskapliga efter den olyckliga starten. Men hon visade på var gränsen går. Jag undrar om det finns någon gränssättare i den hemliga Facebookgruppen?

Ett sidospår..... på min tid hette det PRYO - praktisk yrkeslivsorientering. Det bytte namn till PRAO - praktisk arbetslivsorientering. Ingen yrkesspecificering längre  - utan pröva på arbetslivet. Varför? För att man inte ska rikta in sig på ett yrke för tidigt? Eller för att det är arbetslivet man ska ut i - utan att specificera vilket yrke man ska ha? Men däremot heter det väl SYO-konsulent fortfarande? Studie- och YRKESvägledare. Det borde väl i linje med PRAO heta SAO?

Tillbaka till ordningen. På P1-morgon spekulerades med Kairos Future om hemarbete blir det normala även efter pandemin. Assistenten skulle bli glad för det.

Men om min världsbild ska ha assistenten som enda bollplank? Här går jag och muttrar invektiv för mig själv och får bara en kastad boll till svar. Det vore inte bra. Det behövs kafferaster live. På Zoom och Teams blir kaffestunderna inte riktigt samma sak. Det går inte att ha sidoprat som på en vanlig kafferast. Men pratar en i taget och hör halvbra vad de andra säger så det blir inte läge för ett “Skärp dig!” eller “Vad sade du??

Nej tack. Vi måste ha folk som tänker annorlunda för att kunna stöta och blöta våra åsikter med. Vi behöver fallskärmar som bromsar oss när vi gasar iväg. Det är inte bra för det egna tankebildandet att omge sig enbart med likasinnade. Vi behöver alla de Lotta, Madeleine, Ros-Marie och Andrea som säger ifrån när någon rusar åstad i sin tankevärld men med öppen mun.

I den inte-så-hemliga-längre Facebookgruppen samlas de likasinnade. De kallar varandra “my friend“. De enas. De trissar upp varandra. Ingen gör som annonsförsäljerskan på Norrländska Socialdemokraten; sätter händerna på sina höfter. Ställer sig bredbent. Blänger och markerar att jag hade gått för långt. Ingen reagerar på nazistanklagelser. Ingen säger “Jag vet inte vilken medicin du tar men idag har du definitivt feldoserat!” Och där går man i sin drömvärld som i verkligheten blivit en sekt. En sekt där inget ifrågasätts. Där de utanför sekten är fiender. Där ifrågasättandet utifrån sluter sekten samman. Nödrop skickas till Ursula Van Der Layen (!) och Dominic Raab (!!) och Christine Amanpour (!!!) . Som om de skulle bry sig om en facebookgrupp.

Varför bryr jag mig? Jag försöker vara som annonsfärsäljerskan på Norrländska Socialdemokraten. När andra skenar så är det en plikt att blänga. Men det finns en annan egoistisk känsla av att iaktta fanatism och rättshaverism. Känslan som Anton Glanzelius förmedlar i Mitt Liv Som Hund. Det kunde vara värre. Han kunde ha varit hunden Laika. Jag ser ösregnet utanför (snön försvann i Bryssel). Jag bävar för att klä på assistenten hans regnrock och sedan torka och torka honom efter plaskandet. Promenaden kommer att bli en blöt plåga. Men, det kunde ha varit värre. Jag kunde ha varit en hysterisk sektmedlem. Jag är inte det. Livet är gott – även om lunchpromenaden kommer att bli kall och blöt.

Rädslan som kastar sig över tangentbordet

Assistenten på fotot har väldigt lite med rädsla att göra – men de små gläfsiga sakerna vi möter i parken påminner om en hemlig Facebookgrupp

-”Lock down Sweden!” – basunerade en f d kollega ut på sin Facebooksida. Mitt ifrågasättande av detta fick hen att bli en f d vän på Facebook, Twitter och Instagram. Jag blev blockerad snabbare än jag kunde stava till ”hysteri”. Det här var i början av pandemin – i en period där länder sökte sig fram till vad som skulle kunna fungera. Inga svar fanns på frågan – ”vad är det bästa att göra?” Det finns fortfarande inga svar på vad som är mest effektivt. En del länder lyckas bättre än andra – men pandemin är inte över. Kan de länder som har haft stor spridning kunna tunna ut spridningen med tiden – medan de länder som har haft låg spridning fortfarande har det värsta kvar? Jag vet inte. Ingen vet. Men folk gissar. Och det är rimligt – man letar efter något att tro på. Bra så. Om folk vore totalt överens om allt så skulle världen bli en stillastående sekt. Diskussion behövs. Dialog behövs. Annars står vi still.

Gott så väl. Men sedan är det detta med hat och hot. Att om någon tycker annorlunda så ska denne förnedras, hånas och bindas fast vid en skampåle. Visst kan jag förstå att det kan råda fiendskap mellan forskare. Slåss om samma stipendier. Titlar. Kontorsrum. Tjänster. Flest förkortningar på visitkortet. Flest antal publikationer. Men i min tankevärld uttrycks fiendskapen genom ifrågasättande av källor och möjligen genom att olla den andres tangentbord och fnissande gå ut ur den andres kontorsrum.

Så jag har svårt att se den akademiska världen ägna sig åt hat och hot. Säkert förekommer det – men som undantag. Men vadan alla dessa hot- och hatmeddelanden? Var kommer de ifrån?

Tillbaka till min f d arbetskamrat tillika f d socialmedie-vän. Vad fick hen att smälla igen dörrar mot alla som inte delade hens världsbild?

Rädsla.

Jag tror att en rädd människa ser faran i andras ifrågasättande av rädslan. Fast det är inte rädslan som ifrågasätts – det är metoden att utrycka rädslan. I f d kollegans fall genom kravet att alla ska anpassa sig till hennes rädsla. Håll er hemma. Stäng Sverige. I min värld skulle hen ha kunnat göra som så många andra gör – isolera sig själv. En del drar till sina sommarstugor. Andra går inte ut.

Och visst är jag rädd för Covid-19. Tankar om att inte kunna andas finns. Ibland. Men jag kräver inte att grannarna inte får använda hissen eller att alla ska ut ur mataffären när jag kliver in där. Det finns alternativ; tvätta händer, lyd regelverket, undvik folksamlingar. Det sista är lätt att uppfylla; folkmassorna viker undan när de ser assistenten.

Men tillbaka till hat och hot. Det kan inte handla om b a r a Covid-19. Det måste finnas nåt annat som gör att handlingsplanerna kring Covid-19 bekämpning blir en katalysator som får igång raseriet. Ingen trygg människa som trivs med sig själv har ett behov av att förnedra andra eller kalla varandra vid öknamn eller nazistförklara eller leta infernaliskt efter blottor i den andres hals så man kan hugga till och dessutom skicka blottan man hittat till alla medier man hittat på Twitter och även till icke medier som Storbritanniens utrikesminister och Irland näringsminister.

I fallet f d kollegan tror jag det var omsorgen om sitt barn som fíck hen att agera argt lejon. Vad som är drivkraften för andra som raserar sin omgivning om de inte håller med – vet jag inte. Jag tror det kan vara katastrofrädsla. Jag tror det kan vara minnen om hjälplöshet. Jag tror det kan vara minnen om närståendes lidande. Jag vet inte. Jag försöker förstå. Den ende jag kan förstå nästan fullt ut är mig själv. Vad skulle kunna få mig att hata och hota? Jag grubblar. Jag letar. Jag har lätt för att bli arg. Jag har lätt för att bli sur. Ilsken. Förbannad. Rädd. Men min reaktion är mer av ”gå iväg ”. Varför ta tjuren vid hornen när det finns kossor som inte stångas? Och jo – nån (eller fler) spydig elakhet kan trilla ur mig. Om nån hyllar Cesar Milans hunduppfostringsmetoder på Facebook så är blockeringen nära. Om det sker i parken så kommer mitt onda öga och ”Don’t do that. It doesn¨t work”. Men jag har lärt mig att det finns 2 grupper av människor som man inte ska söka resonera med; Cesar Millan wannabes och LCHF-dyrkare. Nu har jag sett en tredje grupp; Anti-folkhälsomyndigheten-gruppen. Men lite lite försöker jag ifrågasätta deras religion. Änsålänge. Annars skulle jag inte resonera omkring vad som får hatet och hotet att gro- medan det aldrig skulle falla mig in att försöka resonera med en LCHFare).

Men hata? Hota? Så rädd hoppas jag aldrig att jag blir.

Att försöka påverka eller bara vara rättshaveristisk….

I tisdags morse vässade jag mina öron. Vetenskapsradion. Jag gillar de små snuttar vid 08.40 ungefär där det berättas om hundars känsloliv, fjärran planeter och en massa andra bra saker som är bra att veta. Men i tisdags blev det mindre trivialt och mer allvar. En grupp på Facebook som gör allt vad de kan för att söka rubba den strategi mot Covid-19 som Sverige bedriver.

Jag tittar på gruppens ledares Twitter-konto och backar bakåt i stolen. Det gör ont i ögonen av att se de tweets som taggar alla mellan himmel och jord – tidningar i Chile, Storbritanniens utrikesminister och det mesta däremellan. Jag backar bandet till en vårdnadsutredning jag gjorde för massor av år sedan där den ene förälderna kopierade breven han skickade till allt och alla – dock ej Storbritanniens utrikesminister.

Det fungerade inte så bra. Vill man påverka i syfte att mottagaren ska förändras – eller vill man bara mosa alla som man tycker motverkar en?

Vad har fått mig att ändra tankar eller handlingar? Det kräver tanke. Lång tanke. När har jag förändrat handlingar eller förstått att jag borde ändra tanke eller handling? Resonerar och tänker och kommer fram att en förändring kräver 4 ingredienser;

  1. Det måste finnas en nyfikenhet eller intresse hos mig att förändras
  2. Bevis jag kan se att förändring behövs
  3. Jag litar på den som ber mig förändra mig
  4. Jag kan se framför mig hur en alternativ handling/tanke skulle se ut

Så få se – när doktorskan säger till mig att jag måste förändra kostvanor för att sänka kolesterolhalten så ser jag ;

Ja jag ser att halten är för hög (1) och kan leda till infettade blodkärl (2) och jag ser framför mig den stora grönsakstallriken och kastar bort alla ägg (4). Men sedan är det (3) – doktorskan och hennes attityd. – “Till nästa gång vi ses så är lilla magen borta!” Jag svarade; – “Vilken? Din eller min?” Och så var kriget igång. Och där sprack (3). Vid nästa möte var vare sig min eller hennes lilla mage borta. Hon hämnades. Hon stärkte avsaknaden av (3).

-“- Få se nu, hur står det till med alkoholen?

-” Hmm… sådär 1 och 1/2 glas vin till middagen..”

-“Ingen dricker halva glas så det är 2 glas skriver jag , men det är säkert 3. Och vad har du för symptom på HIV?”

-“Va? Inga? Vad säger du?

“Du ska inte ha några symptom för ditt prov var negativt.

Min blick brände ett hål i hennes panna och min tankekraft tömde alla hennes bankkonton.

Så det behövdes en ny doktor – en bra doktor – som till och med erkände att han hade sämre levervärden än jag för att jag skulle börja lyssna och börja kasta ägg istället för att äta dem. Och senaste provet så var kolesterolen i schack.

Nästa förändring. Sluta söka initiativ genom att bläddra i kokböcker och hur mycket jag än bläddrar så hamnar jag i samma gamla favoriter. Men samtidigt – varför bli så bekväm så jag beställer receptblad med ingredienser genom HelloFresh eller liknande? Men så berättade kollegan Ingrid om boxen som levererades väldigt tidigt – om de rejäla portionerna – och till och med skickade foton på maten. Och HelloFresh lockade med rejäl rabatt första veckan – lite mindre rabatt vecka 2 och 3 – så jag kör till. Jag försöker. Så där hade vi (3 och 4 ) – en budbärare att lita på – dessutom smackade Carina i Västerås ut foton på sina HelloFresh tallrikar – så det blev en dubbel (3 och 4). Tröttnandet på att bläddra i kokböcker eller vanka fram och tillbaka i matbutiken gav mycket av (1) och av (2).

Så tilbaka till den “hemliga Facebookgruppen” – vars Twitterkonto inte är lika hemlig. Läser deras tweets. De vill alltså påverka den svenska Covid-19 strategin. Metoden verkar vara; samla styrkor- få omvärlden att sätta press på Sverige – kritisera alla som inte tycker som de – bevaka om Tegnell kliver på ett tåg utan mask – om FHMs GD står på en järnvägsperrong utan mask.

Är detta en framgångsrik påverkansstrategi?

Om någon bombarderar hela världen med sitt budskap – istället för att i en dialog söka påverka de som kan ta beslut (om man nu tycker att Folkhälsomyndigheten är inkompetenta – så kan man ju söka resonera med deras huvudmän) – ja detta bombardemang tröttnar ju bara ut en – så det blir inte mycket av förtröstan till budbärarna här – total avsaknad av (3). Däremot så tangerar gruppen vid (2) – d v s stoppandet av smittspridning har lyckats bättre i andra länder och sämre i andra länder (tell me .. jag bor i Belgien..) och vad kan man lära sig av det som lyckas och det som misslyckas? De pekar på det – men analysen av vad som skulle kunna vara best practices hittar jag inte. Det är i stället ett svartmålande och syndabocksutnämnande.

Och alternativet (4) – där haltar det rejält. Vad skulle Sverige ha gjort? Mask på och stänga ner samhället? Det är vad Belgien har gjort och antalet döda (med lika stor befolkning som Sverige) är dubbelt så högt. Jag ser mer av inkompetensförklarande i gruppens budskap och mindre av att visa på ett trovärdigt alternativ.

Så skapas nyfikenhet för förändring (1) ?

Svar; nej.

Jag känner igen en rättshaverist när jag ser en.