På lördag skedde det. Hur länge höll det på? Jag letar bland instagramfoton och ser att det var 9e oktober då jag senast var på restaurang. 7 månader. Det var ett tag. Ett långt tag. Lördag. Restaurangernas terrasser öppnade. Men inte längre än till 2200. Och 1,5 meter mellan borden. Ingen tjuvlyssning längre.
Men det sker inte på lördag. Inte för mig. Det regnar. Det är kallt. 12 grader. Så mycket längtar jag inte efter frihetskänslan.
Men uteborden är fyllda. Rejält fyllda. Högljutt och glatt. Frihet.
På söndag däremot – 26C och stark vind från söder. Letar upp en bar med riktning norr så södervinden inte når oss. Och Le Bridge har infört Orval på menyn. Bra så.
På en del gator är det svårt att ta sig fram på trottoarerna. De är fyllda med bord. Till och med tvärs över gatan. Ut med bohaget på gatan – för in på restaurangen får man ändå inte gå. Förutom toaletten. Med mask på.
Ändå. En sorts normalitet mitt i restriktionerna.
På onsdag får jag min andra vaccinspruta. Ledig i 4 dagar efter det. Bra så. Närmare det normala. Och det börjar pratas om en Sverigeresa i september. Det känns långt borta.
Vid varje promenad runt Béguinage-kvarteren så ökar assistenten på sina steg. Riktning restaurang. Framåt. Ställer sig med nosen mot dörren och tror att den ska öppnas genom hans viljestyrka.
-“Está cerrado..” säger jag. Och han ger med sig.
Det är snart 7 månader sedan vi åt på restaurang senast. 9 oktober. 2020. Sedan dess har restaurangerna varit stängda. Vi har ägnat oss åt frites med majonnäs eller våfflor med blåbärssmak på en parkbänk. Det smakar inte lika gott som vid ett restaurangbord med en kall Orval i glaset.
8e maj. Kanske kanske kan restaurangerna öppna sina terrasser. –“Det måste bli 15-16 C varmt på kvällarna innan jag öppnar” säger favoritkrögerskan.
Hon som ger assistenten köttbullar innan jag får min varmrätt. Hon som ger honom vatten innan jag får min öl.
Precis som det ska vara.
Inte att undra på att han ökar på stegen när han ser köttbullsparadisets dörr. Men han får vänta 2 veckor till. Om inte….. sjukhusinläggningarna ökar. Det ser ut så nu efter några dagars nergång.
Sakta har förändring anats. Teatern i kvarteret har börjat släppa in publik – om de snabbtestas i tält utanför teatern. Men det handlar inte om de stora skarorna publik – utan en handfull.
Resten är stängda dörrar. Och tystnad.
Det borde skrikas. Högt. Men det är tyst. Eller så skriks det bakom de stängda dörrarna. Men det hörs inte. Staden är fylld av muralmålningar. Det är seriefigurer och glada fiskar. Och så skrikaren vid lekplatsen på Rue Léopold. Den sticker ut bland de färglagda leende muralmålningarna. Ett lockdown-skrik. Eller så är det en rocksångare. Jag måste veta. Letar. Och hittar. Det är en del av utställningen RVLT! från 2018 som mindes revoltåren 1968.
Revolt? Hur ser revolten mot de stängda dörrarna ut? Några försök till demonstrationer. Några hundra deltagare. Nåt aprilskämt om en ravefest i Bois de la Cambre som lockade flera tusen. Och flera vattenkanoner.
Jag går ut med assistenten. Vi letar revolt. Vi letar skrik.
Vi hittar en ockuperad kyrka. De papperslösas protest mot den eviga väntan. Vi ser pilar klistrade på trottoarerna med riktning kyrkan. Det är ju också en sorts protest mot de stängda dörrarna. Dörrarna som stängts framför dem när de letar asyl. Men det är tyst om de lockdown-stängda dörrarna.
Handeln protesterar med statistik. Lågmäld statistik. Påskhandeln gick åt skogen. Kunder behövde boka tid för att kunna handla i en butik som inte sågs som nödvändig – typ apotek och mataffärer. Och blomsteraffärer! Glad att blommor ses som livsnödvändiga….
Från igår kan man handla utan tidsbokning. Dörrarna öppnas något. På torsdag får jag klippa mig. 2 månader sedan sist. Frisören måste ha dörren mot gatan öppen. Säger regelverket. Ventilera! Men han får klippa mig. Han är också lågmäld. Han har fått ett lockdown-bidrag. Jag är för finkänslig för att fråga hur mycket det är. Men han pratar om sina två katter varje gång jag är där. Även om de stängda dörrarna gjort att det blev 2 besök på ett halvår. Ett långhårigt halvår.
Om jag vore pensionär (det är 17månader dit) skulle jag gå runt och intervjua folk om hur livet bakom de stängda dörrarna har varit. Och är. För de är fortfarande stängda även om det gläntar lite.
Mannen som skriker åt bilar i korsningen till höger – har faktiskt efter dryga 2 år sagt sin första mening till mig. Han sade att assistenten blir blöt om det regnar. Jag höll med. Huset han bor i håller på att rustas så han är ofta ute på gatan. Skrikandes åt bilar. Han bor i ett hus för socialt utsatta. Det visste jag inte förut – men när fasaden målas så sätter kommunen upp en stor skylt att ‘de rustar hus för socialt utsatta’. Tack. Liksom.
Efter de inledande meningarna efter två så ska jag nog kunna fråga honom hur hans liv varit bakom de stängda dörrarna. Men han ska få skrika klart på bilar så länge.
Det var väl använda 4 och 1/2 timme. Information. Massvis av information. Som om författaren hade varit en fluga på väggen i de flesta möten där beslut tas om Sveriges covid-strategi.
Sträckläser. Det är bra journalistik.
Flocken.
Som i Flockimmuniteten. Som i flocken av politiker som vill visa sig vara beslutsamma och handlingskraftiga. Som i flocken av kritiker som är så oroliga så deras oro absolut måste stjälpas över på alla som kommer i närheten. Som i flocken av media som springer efter samma boll. Samtidigt.
Men också i form av den skara som arbetar på enträget och fyller sina whiteboardtavlor med formler. Skaran som flockas framför tabellerna och försöker förutsäga nästa steg. Skaran som visar så mycket respekt för varandra och inte blir sura om deras råd inte tas emot. Till skillnad från de invektiva i Umeå.
Boken håller sig till de som påverkar. Till de som tar beslut. Och lämnar de perifera och skrikiga åt sitt öde eller ger dem en bisats. Som forskaren på KI som väsnats så mycket. MEWAS nämns inte ens. Det måste reta dem väldigt mycket. Inte ens en bisats. Möjligen en mening om “diverse grupper på Facebook”. Däremot en hyllning till SRs Vetenskapsredaktion. Det måste svida i MEWAS-såren.
Och varför skulle de nämnas? Historien brukar komma ihåg rättshaverister som lustiga anekdoter. Eller skrämmande anekdoter. Eller inte alls.
*****
Och Belgien. I morgon får 10 personer flockas utomhus. 8 maj öppnar uteserveringarna. 4 personer får flockas vid samma bord och då måste det vara 1,5 meter till nästa bord. Öppnar favoriten – så har hon ju ett torg tvärsöver gatan att möblera med bord. Om hon öppnar. De där uthyrningsskyltarna har mångdubblats lite här och var.
Vi gick till Jardin Botanique idag.
Det var en långsam promenad. Assistenten sniffade varannan buske. Gick en annan väg hem. En väg vi aldrig gått förr. Stängda hotell. Nermonterade restauranger. Tömda butiker. Varje stängd verksamhet luktar en familj med ekonomisk kris. Det behövs en bok om lockdowndrabbade människor. Också.
Det blev en sådan där dag där alla virusar glöms bort. En bro nästan på plats. En folkmyllerpark. Distanspark. De enda som inte distanserar sig är hundarna som kör upp nosen i varandras bak.
Men först Susan Daniel. Hon har fått en bro uppkallad efter sig. Den är nästan på plats.
Fotgängare, cyklister och lokaltrafik får kliva runt på Susan Daniel-bron. Snart klar. Men det är inte dit vi ska. Det är dags att inspektera Tours&Taxis parken. Det har inte regnat på flera dagar så den normalt sett gyttjiga parken är torr. Vi passerar en graffitivägg som bara kan beskådas från en parkeringsplats. En grafitör är i full fart med att måla läppar medan hans Shiba tittar på.
Ett sällskap i parken utmärker sig. En av männen putar med rumpan och de andra sparkar en fotboll mot hans stjärt. De flesta missar. Han verkar missnöjd.
En kvinna sover med huvudet mot en mans runda mage. Det är frid. Det är söndag. Långt bort från trängslet. Långt borta från förra årets regelverk. Då fick man inte sitta på parkbänkarna eller på gräset. Cirkulera! Beordrade cykelpolisen. Vad lite man visste då. Vad mycket man skrämdes då. Inte ens om man var ensam fick man sitta på en parkbänk. Det känns som en evighet sedan men är bara 12 månader bak.
Fritesvagnen har öppnat. Ett tag var till och med de stängda. Vi sätter oss med en stor frites med extra majonnäs. Assistenten vägrar äta frites utan majonnäs. Vi får sitta och äta. Ett tag var allt ätande utomhus förbjudet. Cirkulera! Sitt inte där och samla på dig virus!
Ett äldre par kommer med ett hopfällbart badmintonnätsstativ. Jag visste inte att sådan fanns. Nu vet jag det. Jag vet inte om de var förbjudna för ett år sedan….
Sakta sakta ska Belgien öppna upp. Butiker utan bokning för besök öppnar 26e april. Samtidigt öppnar också frisörerna. Tack! Har en bokning 29e april…. Restaurangerna får öppna sina bord utomhus den 8e maj. Då ska jag hänga på låset till favoriten. Om hon inte gått i konkurs. Det är tunga gardiner för fönstren. De fanns inte på plats tidigare. Jag hoppas hon renoverar stället men det kan också vara en nedmontering på gång.
12e maj får jag min andra vaccindos. Samma dag som balettdansösen på våning 3. Då kan vi sluta vinka till varandra på avstånd. Då kan takterasserna bli en samlingsplats igen.
Vindruve- och vitavinbärsbuskagen har klarat sig bra. Rosorna och murgrönan också. Persiljan och gräslöken går in på sin andra säsong.
Resten är död och elände.
Och de där blå sakerna som dyker upp varje vår i skogarna runt Hallenbos dyker upp i en kruka. Hur de hamnar där vet jag inte. Det måste finns lökar som överlever år efter år. Som ett virus. Men ett vackert virus.
Sakta sakta är det vanliga på väg tillbaka. En stad som tinar upp ur Covid-19 kylan .
Kan Tove Jansson hjälpa mig att förstå vad som rör sig i känslolivet hos MEWAS och de 22 forskarna?
”Det är inte så lätt att trösta en Filifjonka som har drabbats av panik”. Lyssnar på Tove Jansson´s uppläsning. Tänker på det som sker idag. Katastrofsamlarna. De som letar efter bevis på att katastrofen kommer. Eller är här. Redan. Vi kan kalla dem MEWAS eller de 22 forskarna. Eller både och.
Det här är ingen Filifjonka som väntar på katastrofer. Det är en assistent som skapar katastrofer.
–”Jag måste få någon att förstå att jag är rädd” säger Filifjonkan till Gafsan. ”Något förfärligt kommer att hända. Allt är hotat av det obönhörliga!”
I går sade myndigheterna att 3 veckor efter första vaccindosen har man så pass mycket skydd mot Covid-19 att man kan krama barnbarnen. Äntligen. Tänker de flesta. Utom Filifjonkorna. Som bara ser katastrofen. Det obönhörliga. Smittan i kramen. Det ojades och stånkades bland Mewas-folket. -”De vill öka smittan!!”
-”Hennes egen storm var alltid den hemskaste. Innerst inne var Filifjonkan stolt över sin storm som hon var alldeles ensam om.,,,,,,,Gafsan tror att jag inte har varit med om någonting. Jag! Som varje dag är med om jordens undergång!”
Varför leta efter katastrofen i varje nyhetssändning? I varje folkhälsomyndighetspresskonferens? Varför leta efter lögnen i varje myndighetsmening?
För någon dag sedan hade jag en åsiktsblandning med en lektor från ett stort svenskt universitet. Om Folkhälsomyndigheten och synen på ansiktsmask. Lektorn hade hittat en artikel från Expressen där Tegnell sagt att forskning visar att effekten av mask är ”väldigt liten”. Medan däremot EUs smittskyddsenhet ECDC minsann säger att effekten är ”liten eller medel”. Vilket är exakt vad Folkhälsomyndigheten också säger.
Men nähä. Detta gäller inte. Det var vad Tegnell sade i Expressen. Påstod lektorn i inlägg efter inlägg.
Hur kan en lektor vid ett universitet tycka sig se katastrofen genom en Expressenartikel i stället för att gå till Folkhälsomyndighetens hemsida? Vad lär han sina elever vad gäller att söka efter källor? Gå till pressbyrån eller till universitetsbiblioteket?
Rättvisa. Jag tror även denne lektor vet hur man söker källor. Det vill säga inom allt – utom Covid-19. Sin egen storm. Sin egen jordens undergång.
I förrgår intervjuades Johan Giesecke i UNHERD – 1 år efter förra intervjun. Han erkände 2 fel han hade i första intervjun – snabbheten i att fixa vaccin och snabbheten i smittospridandet.
Nähä. Säger MEWAS grundare (som nu verkar bli syndabock för andra mewasianer … ’det är han som kör med fulspråk’ ’det är bara han som driver mewas’) Giesecke har fel i allt! I allt! Påstår grundaren. Och här kommer Filifjonkan rusandes. Min egen katastrof. Stängda öron och ögon för allt annat som sägs när man ser intervjun med Giesecke. Allt är fel i det han säger. Nyansfritt. Jordens undergång.
Jag spärrar upp ögonen av pur förvåning när jag ser den mewasianska argumentationen. Funderar. Tänker. Hur kan det bli så här? Hur kan man låsa in sina tankar i en slik rädsla?
Tack Tove Jansson och Filifjonkan för att ni ger en förklaringsmodell. Jag förstår allt mycket bättre nu. Väntan på katastrofen – som man är övertygad om kommer – stänger ögon och öron men vidgar munnen på vid gavel.
*******
Till slut. Filifjonkan blev lugn och började njuta av livet efter att tromben hade förstört hennes hus. Då kunde hon sluta oroa sig. Först då.
Tisdag kväll 22.42. Ett SMS. Ett förvånande SMS. “Registrera tid för din vaccin“. Ok då. Jag gör det och får en tid 16 timmar senare. Vafalls? De höll ju på med +75:orna. Och redan nu får jag tid för min första dos…. Kan det vara så att många avstår? Kan Ramadan göra att folk väntar med vaccin till efter Eid al Fitr? (fast vaccin inte bryter mot fastereglerna). Eller hur kan det finnas så mycket lediga tider så snabbt?
Belgien är ett mystiskt land men det är bara att tacka och ta emot. 8 maj öppnar gatuserveringar. Man får gå ut på natten – men bara i grupper om 3. Och så den däringa knuffelcontacten … folk utanför hushållet som man får krama och cuddla med. Från att ha varit en – blir de nu två – men de måste komma från samma hushåll.
Samma hushåll. Låter lite eehh… 3kantigt. Men jag antar att man ska få krama både mormor och morfar – om de bor ihop. Snuskigare än så är det inte. Tror jag.
Tillbaka till nålen. Det var snitslade banor på vaccinationscentret. Grönt för att kliva in mot nålen. Blått för att lämna nålen. Sprit på händerna. Termometer mot pannan.
-“Varsågod! Följ de gröna pilarna!“
En stol utanför ett bås. Sitt! Och där sitter jag med alla gamlingar. Och så in i båset. Två snabba frågor om allergi eller blodförtunnande mediciner och vips så sitter ett plåster där och hade jag inte haft ont i armen idag så skulle jag inte vetat om att jag var vaccinerad.
-“Sitt!”
Nästa order. 15 minuters observationssitt. Jag observerar de andra. De observerar andra. Känslan av en ugglekoloni. Storögda. Väntare. Registrering vid utgång. Ut på gatan.
En frihetskänsla. Även om det tar 14 dagar innan effekten börjar verka. Lagom till restaurangöppnandet. Och så stick 2 den 12e maj. Mer frihet. Väldigt mycket mer frihet,
Jag har skakat av mig skaklarna. Jag tränar inför den ökande friheten. Kökstvångets 8 veckor är över. Hello Fresh. Kartong med 5 middagar som levererades varje söndag.
Det började bra – men mönstret blev tydligt efter ett tag. Mycket potatis, Mycket spenat. Mycket aubergine. Mycket morötter. Och så ynkligt lite kött, fisk, kyckling. In med det billiga – ut med det dyra, En del rätter – framförallt de som lagades till på 20 minuter var bleka. Av de 8 veckornas 40 middagar är det maximalt 4-5 rätter jag gillade. Resten var magmättare. Det var en bra period. Smittan rusade. Sjukhusinläggningarna rusade. Då var det bra med kartongmiddagar som lades utanför dörren. Nog med det. Nu åker kokböckerna fram igen.
Belgien är otåligt. Men inte som de i Sverige som kräver ostkupetillvaro. Belgarna kräver kosläppstillvaro. Ut och hoppa. Men medan det inte går så … ja en ung kvinna dog när hon sökte fly via ett fönster när polisen avbröt ett lockdown party. Det är dagliga historier om folk som försöker bryta restriktionsbojorna. Men 8e maj får jag dricka en öl eller två. Ute. Längtar.
Välkommen in till en “polite discussion”. Vi får se vad det blev av det.
Men vi börjar något tidigare. Den tidigare dolda – privata – Facebookgruppen MEWAS som ägnar sig åt kritik av Sveriges pandemi-strategi – har klivit ut ur källarskrubben. Fortfarande granskande för fulla muggar allt som sägs från svenska myndigheters håll.
Bra så.
Men även granskaren ska bli granskad. Det gjorde jag igår.
Och efter en inledande upprördhet blev jag granskad själv.
Och självklart ska jag bli granskad. Det är en självklarhet i en debatt. Vem är typen som granskar? Varsågod! Dock är jag lite besviken att de inte hittade min Instagram med alla matbilder.
Så hur granskar MEWAS som påstår sig inte hata. Inte hota. Gruppen där flera medlemmar lämnat Sverige för att de “blir tystade, hotade, utlämnade“. En offerkofta med hullingar. Varsågod och följ gruppen;
Det började med protester mot att de offentliga inläggen citerades under gårdagen- men med den sedvanliga MEWASianska kullerbyttan;
Så protesten mot att “hänga ut” gäller andra – inte den tidigare dolda Facebookgruppen.
Och det visade sig sen att inbjudan till “polite discussion” var ….. inte så allvarligt menat.
Nu är de flesta inläggen från gruppen skrivna en sen fredagkväll – och jag kan ana att det kanske förekom en del bag-in-boxande.
Så vem konstaterar de att jag är?
Småfet. Saftig.
Gammal.
En tro att alla hamnar på sjukhus för Covid-19 förr eller senare?
Tittar upp mot taket. Nej . Det är betong och ingen sten.
Och där kom det. GBD. Great Barrington Declaration. Brännmärket. Men hon har inte bekymrat sig om att söka efter mitt namn på deklarationen.
Och så delas det med sig av sina fantasier. Oversharing.
Patetisk är jag också. Och dålig granskning. Skulle inte jag ha bloggat om mat? Vafalls?
Letar fortfarande efter en tillstymmelse till en “polite discussion”
Efter att ha konstaterat att jag är småfet, saftig, gammal, patetisk och bor under en sten så är det dags för mer grävande.
Mina boendeorter. Mitt arbete. Normalt brukar en “polite discussion” inledas med “Hej. Hur mår du?” Men inte i MEWAS…
Nej där är principen förföra eller försöka förgöra. Ingendera fungerar bra.
Så var det med inbjudan till “polite discussion“. Detta i en öppen grupp på Facebook. Hur såg det egentligen ut i den dolda gruppen?
Men lite omsorg visar en av administratörerna ;
Jag kan inte förlåta mig själv att jag raskt associerar.
Eller jo. Det kan jag. Det är mitt i allt elände också en hel del humor.
Jag kan ändå gilla samhörigheten i MEWAS-gruppen. De stödjer varandra. En yttre fiende kan fungera som extra klister för gruppen.
Att bevaka och granska media är bra. Att anklaga media för att undanhålla och sålla bort information kräver bevisföring. Att samtidigt i sina anklagelser själv sålla bort information som inte passar är rent bedrägligt. Här är ett exempel på hur det sker;
MEWAS & Bulletin
När en granskare inte granskar sig själv.
Eller sållandet av information så det passar ens eget scenario.
Eller om det ser ut så här på öppna MEWAS2.0 på Facebook – hur såg det egentligen ut i den dolda gruppen.
En granskning av hur MEWAS bygger upp en hysterisk ton på… inget.
Det började med ett meddelande för 17 timmar sedan
Chefredaktören Arpi hade beslutat att man ska skilja på News&Views. En krönikör ska inte bevaka nyheter – för det är en sammanblandning av roller och kan sätta nyhetsbevakningen i problem. Och där hade historien kunnat sluta. Om inte MEWAS behövde något att trissa upp folk med.
Det tog inte många minuter innan konspirationsteorin satte fart. Inspirerat av Barbro i Borås.
Två timmar senare gjordes ett inbromsningsförsök av en kommentarist som följer nyheterna – även icke-covid nyheterna
Diskussion om Bulletin och FHM finns i 2 trådar på MEWAS 2.0
Där fastslås att detta handlar om svensk censur
MEWAS grundaren kliver in och ser att svensk demokrati rasar. Han har uppenbarligen läst meddelandet från Benjamin Kalischer Wellander – för det är med den tråden startar. Men tankarna skenar.
Det görs några försök att döda konspirationen.
De tappra försöken fortsätter
Det hjälper inte. MEWAS grundaren fortsätter elda på. Det handlar om svensk demokrati I förfall. Inte om en chefredaktörs beslut att sära på opinion och nyheter.
Och avslutar med att detta måste ut på Twitter
Så gör man när man kokar soppa på en spik. Så gör man när man väljer och vrakar bland den information man har tillgänglig. Inte minst struntar man totalt i vad personen allt handlar om berättar. Denna metod är stommen i den kritik som MEWAs riktat mot svensk media. En metod de anammar själva. Som att kasta en bumerang och få tillbaka den i skallen. Som att gräva en grop och falla själv däri. Och fortsätta gräva allt djupare.
Den sanna storyn passade inte in i den stora konspirationen.
Och om detta togs upp på Twitter som Mewasgrundaren skriver – vet jag inte. Han som klagar på att ”bli tystad” – har blockerat mig 😉
Jag hade sedan länge slutat tro att det fanns en fara för krig.
Jag var 5 eller 6 år. Kastrull i handen. På väg nerför källartrappan för att hämta potatis. Order från högre ort. Mamma. Radion stod på i köket. Nyheter. “Diplomatisk kris“. “Sverige. Portugal”
Jaha. Tänkte jag. Då blir det krig. Ett barn som tog ansvar för världen. Eller som oroade sig för allt.
Jag tror sedan en massa år inte på att det blir krig mellan Sverige och Portugal. Människan tar in ny kunskap. Även jag som året innan hade misstänkt att jag nog egentligen var en robot.
(Kort versionen – “Mamma varför har jag ett ärr här?” – pekar på bröstkorgen – “Det vet jag inte.”. Aha. Hon får inte berätta om när de bytte batterier på mig. Tänkte jag. Ett barn med fantasi . Vild fantasi.).
Tillbaka till den nya kunskapen. Det var lättare förr – att få förståelse för att man utvecklas. Att det jag sade då var då och det jag säger nu beror på att jag ändrat uppfattning och skaffat ny kunskap. Då kunde andra inte gräva fram vad man sade 4 juli 1961. Det fanns bara i folks minnen. Men allt blev annorlunda när våra tankar hamnade i sökmotorns letande.
Då kan man se att Agnes Wold 4e juli 2020 uttryckte följande;
Men man kan också se 5 december 2020 (försåvitt inte ens Google sökmaskin placerades i lockdown 5 juli 2020)
”Människor föreställer sig att de tror på det de väljer att tro på. Men så är det inte. Vi tror mestadels på det vi har behov av att tro på.”
Det var nog inte menat som en pudel utan som en anklagelse mot Folkhälsomyndigheten – men det måste väl gälla alla inklusive henne och de andra 21? Vi tror det vi har behov av att tro på.
Vi vill stärka vår tro med bevis. Selektivt sökande på Google. Aha. Wold sade så 4 juli 2020. Det där är nog inhugget i stentavlor! I got her!
Nyfikenhet- adjö! Syndabock – hej!
I övermorgon blir det ett år av hel eller delvis lockdown i Belgien. Jag har inte suttit i en bil på ett helt år. Jag har inte varit på en flygplats på 13 månader. Inte klivit på ett tåg på ett år. Åkt tunnelbana kanske 15 gånger på ett år. Men jag har gått mil efter mil efter mil. Jag har haft 3 besökare i bostaden på ett helt år. Fönsterreparatören. Gasinspektören. Ventilationsreparatören. That’s it. Året på sparlåga.
Jag funderar på varför jag inte är arg på någon för detta. Visst muttrar jag på alla de näsor som sticker upp ovanför ansiktsmaskerna. Regelverket i Belgien. Jo – jag dyrkar detaljrikedomen i vad man får göra och inte göra. Som att man fick som ensamstående krama 2 andra utvalda under julen men bara 1 under nyår. Att man fram till i förra veckan fick ha 4 besökare i sin trädgård om trädgården var på framsidan av huset – men bara en av dom fick låna din toalett. Nu är det fritt fram att gå genom huset för att komma till trädgården om den ligger på baksidan – och alla 4 får gå på toaletten. Men på med mask när man spolar!
Men tillbaka till Wold. Varför upprepa vad hon sade i juli men “missa” vad hon sade i december? För att det inte passar det man har behov att tro på? Jag tror det är så. De som nu kallar sig MEWAS2.0 och har klivit fram ur det dolda använder denna metod. Leta upp något gammalt citat. Spika upp det. Stänga av sin sökmotor. Motståndsrörelse.
Motstånd mot att skaffa sig uppdaterad information.
Och varför detta? Jag tror det handlar om behovet av att ha en syndabock. Någon att skylla på. Någon att rikta sin ilska mot. Och det verkar som om de är de tålmodiga. De lugna. De sakliga som blir måltavlor. Wold. Tegnell. Carlsson. Giesecke. Löfven. De som tar sig tid att förklara. De som inte brusar upp får “resistance-folket” att brusa upp.
Jag tänker på den äldre damen på Skogsvägen i Fagersta. Hon ringde mig när jag arbetade som flyktingsamordnare. 1987. Långt efter att jag hade slutat tro att jag var en robot eller att Sverige och Portugal skulle hamna i krig.
-“Du måste göra något! Den där invandraren för sånt oväsen! Han måste tystna.”
-“Jag kommer över.“
Det var bara några kvarter bort från kontoret på Norbergsvägen 19. Det märkliga var att det inte fanns någon med utländskt namn i hennes trappuppgång eller trappuppgångarna bredvid.
Men hon bjöd på kaffe och hembakt. Det var tyst och stilla i lägenheten.
-“När är oväsendet?“
-“Hela tiden!“
-“Men jag har tittat i trappuppgångarna – det finns ingen namnskylt med utländskt namn här i huset. Det närmaste jag vet är huset tvärs över gatan – där bor en flykting (detta var på den tiden när kommunen hade tagit emot de första flyktingarna så jag visste alla adresser på min vänstra hands lillfinger).
-“Det måste vara han!”
-“Men det är ju minst 50 meter bort?”
Vi kom inte vidare. Men när jag skulle gå – såg jag i hallen en liten resväska.
-“Ska du resa bort?”
-“Nehej. Jag reser ingenstans. Den där väskan står där färdigpackad med lite kläder så jag är beredd om jag har sån tur så jag får åka till sjukhuset.”
–????
-“Jag är ju så ensam“
Och det var där skon klämde. Ensam vid köksbordet. Hon behövde något eller någon att vara arg på. 1987. Hade det varit 2021 så hade nog Agnes Wold varit måltavlan.
…..men jag har ju bara svart och vitt på min palett!”
Det handlar om att ställa sig rätt. För eller emot. Men det är mest emot från de som målar världen med svart och vit färg. Det tog ett tag att förstå.
Det började med -“Har du skrivit på GBD?”
Jag tror mig ha koll på saker och ting. 3 pallplatser i Svenska Kyrkan i Bryssels frågesport minsann. Så fråga mig om omvärlden och jag svarar. Men nu blev jag mållös. “GBD” …. menar människan GHB och stavade fel? Men det kan man ju inte skriva på. Det är ju en drog. Så det var bara att googla.
Aha. Great Barrington Declaration. Ett upprop om att skydda de svagaste och under tiden ha ett öppet samhälle tills det finns vaccin mot Covid-19. Att de allra flesta klarar sig med en förkylningsliknande period. Tänkvärt. Problemet som jag ser med den metoden är att bland alla de som man tycker är starka nog att klara av en coronainfektion – så finns de som inte gör det fast man tror att de skulle göra det.
Och vill man inte skriva på den deklarationen så är det ZeroCovid som verkar gälla. Stäng ner. Stäng ner. Stäng ner. En tro om att viruset kan elimineras genom en total nerstängning.
Ingen vet exakt vad som fungerar bäst. Det gäller att söka sig fram. Ändra metod allteftersom ny kunskap kommer fram. Men för att vilken metod som helst ska fungera så behövs medvetna människor som vet vilket ansvar de ska ta och konsekvenserna av deras handlingar. Informerade människor. Tänkande människor.
Ett regelverk som det bryts emot är ett svagt regelverk.
Belgien med partiell lockdown men med 185 000 brott mot regelverket (mitten av februari). Vad skulle en nerstängning hjälpa när så många söker vägar ut ur den? En effekt av nerstångningar ( ja det är rättstavat – nerstångning är mer rätt ord än nerstängning) är att alltfler arbetslösa söker sig ut på gatan för tillfälliga arbeten. De som vill ha tillfälliga jobb som lastare/bärare på stora grossistmarknaden står i stora klungor vid Dixmudekorsningen. De blir allt fler. Deliveroo, UberEats cyklisterna snirklar fram med mat från de för kunder stängda restaurangerna. Demonstrationer – ja. Men inte emot 5G eller vaccin som stollarna i Stockholm – utan emot den fattigdom som så många drabbats av i nerstängningarnas spår. I första hand lever människan av bröd – i andra hand av ideologi.
Men sen tänker jag på bristen på sökande – och övertygelsen om att ha funnit sanningen. Inte hos de som resonerar. De som lär sig och lyssnar och agerar. De som nyfiket följer myndigheternas presskonferenser. De som läser artiklar och tänker – “Jaha. så kan det ju vara..”
Utan hos de som inte vill ha sin världsbild rubbad. Eeva Kilpi når inte fram till dem;
“I Sverige finns inga restriktioner! I Sverige tystas de som protesterar. I Sverige o s v ..” skriver de från Nya Zeeland, SydAfrika, Peru, Irland, Danmark, Portugal, Åland, Borås.
Klar “sanning” om hur det är i Sverige. Tror de. Petar man i “sanningen” blir det oväsen.
Särskilt har denna databas lett till – inte rubbande av existensen -utan fastspikande av bägge fötterna i en piedestal märkt MEWAS. (grupp på Facebook och Twitter som ägnar sig åt #FinnFemFelunder oväsen)
Sverige tar till restriktioner. Det vet alla som vistas i Sverige och som har ögonen och öronen öppna och låter sin tillvaro rubbas och som har fler färger än svart och vitt på sin palett. Ändå finns de det som hävdar att Sverigen inte tagit till några åtgärder alls och de som protesterar mot det “blir tystade“.
Bild från databasen som rubbar MEWAS folkets tillvaro
När jag då visar på denna databas till de som hävdar att Sverige inte tar till några åtgärder -och tyster de som protesterar …. så…… blir jag tystad. Den ena hjärnhalvan vet inte vad den andra gör.
MEWASkörden
Det är ok. Då har nåt rubbat deras balans. Piedestalen skakade till. Jag når inte fram. Men jag stör. Men blir inte välkomnad.
Men vad är det som får dem att inte vara nyfikna? Inte ta reda på hur det är – utan nicka instämmande när det “hemska tillståndet” i Sverige beskrivs?
Tillit. Eller brist på tillit.
Lita på andra människor. Lita på den information som myndigheter ger. Tro gott om människan. Ställa fråga istället för att anklaga. Ge förslag. Resonera. Jaha – du tycker inte som jag men jag är beredd att lyssna.
Sverige är ett av de länder med högst nivå av tillit till andra. Kan detta vara något som de protesterande invandrade inom MEWAS-sekten inte märker? Att inte lita på andra, utom på sina jasägande ryggdunkare – är en förvirrande tillvaro. Vi mot dom. Vi sluter oss samman.
En dimma. En seglats utan mål. Människor behöver uppmuntran – men också motstånd – för att utvecklas.
Jag tror det var Docenterna som sjöng – “Den som ständigt vandrar i dimman behöver ingen kompass“. Jag antar att det var Seneca som inspirerade med sitt “Ingen vind är gynnsam för den som inte vet mot vilken hamn han seglar“.
Så nej. Jag har inte skrivit på GHB och definitivt inte ZeroCoviddeklarationer. Jag lyder Charlotte Rampling. Kommer hon med en deklaration så skriver jag på den. Den deklarationen skulle inte skildra världen i svart och vitt.
itsallabouttransparency 