Jag var 5 eller 6 år. Kastrull i handen. På väg nerför källartrappan för att hämta potatis. Order från högre ort. Mamma. Radion stod på i köket. Nyheter. “Diplomatisk kris“. “Sverige. Portugal”

Jaha. Tänkte jag. Då blir det krig. Ett barn som tog ansvar för världen. Eller som oroade sig för allt.

Jag tror sedan en massa år inte på att det blir krig mellan Sverige och Portugal. Människan tar in ny kunskap. Även jag som året innan hade misstänkt att jag nog egentligen var en robot.

(Kort versionen – “Mamma varför har jag ett ärr här?” – pekar på bröstkorgen – “Det vet jag inte.”. Aha. Hon får inte berätta om när de bytte batterier på mig. Tänkte jag. Ett barn med fantasi . Vild fantasi.).

Tillbaka till den nya kunskapen. Det var lättare förr – att få förståelse för att man utvecklas. Att det jag sade då var då och det jag säger nu beror på att jag ändrat uppfattning och skaffat ny kunskap. Då kunde andra inte gräva fram vad man sade 4 juli 1961. Det fanns bara i folks minnen. Men allt blev annorlunda när våra tankar hamnade i sökmotorns letande.

Då kan man se att Agnes Wold 4e juli 2020 uttryckte följande;

Men man kan också se 5 december 2020 (försåvitt inte ens Google sökmaskin placerades i lockdown 5 juli 2020)

Ny kunskap. Nya ställningstaganden. Ny information.

Men likväl dyker det upp minst en gång om dagen i mitt Twitterflöde från en i MEWASSvansen .-” Ja men hon sade ju att barn inte blir sjuka!!!!

Ja- Och jag trodde en gång att Sverige och Portugal skulle hamna i krig med varandra.

Lena Einhorn förklarar i Kristianstadsbladet

”Människor föreställer sig att de tror på det de väljer att tro på. Men så är det inte. Vi tror mestadels på det vi har behov av att tro på.”

Det var nog inte menat som en pudel utan som en anklagelse mot Folkhälsomyndigheten – men det måste väl gälla alla inklusive henne och de andra 21? Vi tror det vi har behov av att tro på.

Vi vill stärka vår tro med bevis. Selektivt sökande på Google. Aha. Wold sade så 4 juli 2020. Det där är nog inhugget i stentavlor! I got her!

Nyfikenhet- adjö! Syndabock – hej!

I övermorgon blir det ett år av hel eller delvis lockdown i Belgien. Jag har inte suttit i en bil på ett helt år. Jag har inte varit på en flygplats på 13 månader. Inte klivit på ett tåg på ett år. Åkt tunnelbana kanske 15 gånger på ett år. Men jag har gått mil efter mil efter mil. Jag har haft 3 besökare i bostaden på ett helt år. Fönsterreparatören. Gasinspektören. Ventilationsreparatören. That’s it. Året på sparlåga.

Jag funderar på varför jag inte är arg på någon för detta. Visst muttrar jag på alla de näsor som sticker upp ovanför ansiktsmaskerna. Regelverket i Belgien. Jo – jag dyrkar detaljrikedomen i vad man får göra och inte göra. Som att man fick som ensamstående krama 2 andra utvalda under julen men bara 1 under nyår. Att man fram till i förra veckan fick ha 4 besökare i sin trädgård om trädgården var på framsidan av huset – men bara en av dom fick låna din toalett. Nu är det fritt fram att gå genom huset för att komma till trädgården om den ligger på baksidan – och alla 4 får gå på toaletten. Men på med mask när man spolar!

Men tillbaka till Wold. Varför upprepa vad hon sade i juli men “missa” vad hon sade i december? För att det inte passar det man har behov att tro på? Jag tror det är så. De som nu kallar sig MEWAS2.0 och har klivit fram ur det dolda använder denna metod. Leta upp något gammalt citat. Spika upp det. Stänga av sin sökmotor. Motståndsrörelse.

Motstånd mot att skaffa sig uppdaterad information.

Och varför detta? Jag tror det handlar om behovet av att ha en syndabock. Någon att skylla på. Någon att rikta sin ilska mot. Och det verkar som om de är de tålmodiga. De lugna. De sakliga som blir måltavlor. Wold. Tegnell. Carlsson. Giesecke. Löfven. De som tar sig tid att förklara. De som inte brusar upp får “resistance-folket” att brusa upp.

Jag tänker på den äldre damen på Skogsvägen i Fagersta. Hon ringde mig när jag arbetade som flyktingsamordnare. 1987. Långt efter att jag hade slutat tro att jag var en robot eller att Sverige och Portugal skulle hamna i krig.

-“Du måste göra något! Den där invandraren för sånt oväsen! Han måste tystna.”

-“Jag kommer över.“

Det var bara några kvarter bort från kontoret på Norbergsvägen 19. Det märkliga var att det inte fanns någon med utländskt namn i hennes trappuppgång eller trappuppgångarna bredvid.

Men hon bjöd på kaffe och hembakt. Det var tyst och stilla i lägenheten.

-“När är oväsendet?“

-“Hela tiden!“

-“Men jag har tittat i trappuppgångarna – det finns ingen namnskylt med utländskt namn här i huset. Det närmaste jag vet är huset tvärs över gatan – där bor en flykting (detta var på den tiden när kommunen hade tagit emot de första flyktingarna så jag visste alla adresser på min vänstra hands lillfinger).

-“Det måste vara han!”

-“Men det är ju minst 50 meter bort?”

Vi kom inte vidare. Men när jag skulle gå – såg jag i hallen en liten resväska.

-“Ska du resa bort?”

-“Nehej. Jag reser ingenstans. Den där väskan står där färdigpackad med lite kläder så jag är beredd om jag har sån tur så jag får åka till sjukhuset.”

–????

-“Jag är ju så ensam“

Och det var där skon klämde. Ensam vid köksbordet. Hon behövde något eller någon att vara arg på. 1987. Hade det varit 2021 så hade nog Agnes Wold varit måltavlan.