Month: December 2018

En nyårsafton utan champagne – det är den andra sedan 1993 …..

/ Hans Lind / Leave a comment

…. då var det en babian som stal champagnen.

I år är det ingen babian som har stulit champagnen. Jag har inte köpt någon. Hutlösa priser i Nairobi och risken att råka ut för bubbelfri bubbel är stor. Lagerhållningen är inte den bästa.

Det kan bli som i Luanda, Angola på nyårsafton 2001. Kinesrestaurang med costarikansiskan. Vad fasen – det är nyår. Vi beställer champagne!   

Kyparen kommer med en flaska. Och en korkskruv. Vi lyckas hindra honom från det äventyret och öppnar flaskan själva. Det uppstår ett pfffttt-ljud. Bubbelfri bubbel.

Tillbaka till babianen.

Vi var en norrman, en serb, en walesiska, två tyskor och jag. Vi gjorde upp med en fiskare att ta oss med hans båt till Jane Goddalls chimpansforskningscenter. Gombe Stream Nationalpark. En 2 timmars puttrande båtresa från Kigoma i västra Tanzania.

Kigoma där man kunde se åskan rulla in över Kongo Kinshasas berg på kvällarna. Kigoma där jag under 3 månader åt chicken-fried-rice varje dag till lunch och till middag. (Utom när vi bestämde oss för att förfölja de italienska vägbyggare som hade restaurangvagn med sig – men de kom längre och längre bort ju mer väg de byggde) Kigoma där det knackade på dörren 5 minuter efter att jag hade checkat in på det hotell där jag skulle bo i 3 månader – och jag sade att det behövdes ingen städning för jag hade precis flyttat in och damen vid dörren sade att hon säljer annat än städning.

Jane Godall var inte hemma. Men vi hade ananas, paté i burk, konjak och champagne med oss. Walesiskan hade varit i Rwanda och handlat. (Eller var hon skotska?) Detta var några månader innan helvetet bröt loss i Rwanda. Just då ägnade vi oss åt helvetet i Burundi. Utom denna nyårsafton då vi var lediga .Utom tyskorna som var på semester (!) i trakten.

Nåväl – champagne ska kylas – så ner i Tanganyika -sjöns ljumma vatten och några stenar på. Månen var full. Det var inte vi. Men bada! Detta är en av de få ställen som är bilharzia-fria i denna sjö. Så där flöt vi och det var svartvitt för det enda som lyste upp var den fulla månen.

Då ser vi en man komma gående efter stranden. Tar våra två champagneflaskor och får iväg!! Hallå där!! Mannen springer i väg på alla fyra. En babian. En stor babian. Vad han gjorde med champagnen vet jag inte men hoppas den var bubbelfri.

Vi åt paté och drack konjak till. Det gick också bra.

Dagen efter fick vi en föreläsning innan vandringen ut till chimpanserna.

-” Möt inte deras blickar! De känner sig utmanade då och kan gå till attack!”

Och det kändes ju spännande.

4 timmars vandring. Vi såg en chimpans. På håll. Den såg oss och kastade kvistar. På oss.

Det är bara Jane Goddall som får krama dom.

Men dessa två nyårsaftnar är undantag. Annars har det varit bubbeltätt.

Hem….

/ Hans Lind / Leave a comment

Var är ditt hem?

Där jag ställer ner min väska.

Så definierar jag inte ”hem”. För mig är ett hem dit min post adresseras. Mer stadigt än en halvt uppackad resväska i en hall. Trots definitions begränsningen har det blivit många hem.

Som vuxen började det med Floravägen 19B i Fagersta. En kommunägd lägenhet – eller var det Fagersta Bruk som ägde den ? I vilket fall så bodde jag med blommiga tapeter i köket och målade moln i badrummet i 2 år. Detta var i tider av blå radon. Jag fick en mätare installerad men fick aldrig reda på resultatet.

Jag uppgraderade mig med en ”dyr” bostadsrätt på Hantverksvägen. Hela 8000 kronor kostade den och jag sålde den för 1 krona. Där trivdes jag även om gäster fick rivsår för jag fick för mig att spackla väggarna i vardagsrummet med vit strukturfärg som man inte skulle luta sig mot. De som gjorde det fick rivsår. Jag bestämde mig också för att renovera badrummet. Det tog 6 månader. Sedan dess har jag aldrig renoverat badrum.

Nästa hem var på andra sidan en ocean. Viveros de Coyoacan i Mexico City. En stor lägenhet på 7e våningen i ett höghus där grannar slogs om parkeringsplatser och där hyresgästen före mig hade gått in ett spår i heltäckningsmattan – från ingången till köket till läshörnan till sovrummet till badrummet. Det tog flera veckors vandring i bostaden innan det intrampade försvann.

Här firade jag min första jordbävning. Det var spännande i någon sekund. Sedan svajade det för mycket.

2 år där och sedan ville ägaren flytta tillbaka.

Nästa hem blev på Calle Toledo i det syndiga Zona Rosa (rosa för att nästan allt var tillåtet där men ändå inte riktigt rött som i Red light.) En alkoholiserad dam som behövde pengar hyrde ut den. Ibland ringde hon på och svajade vid dörren. Söndagar vaknade jag upp av korianderhackande från restaurangen på gatan. Kilovis med koriander. Sedan dess avskyr jag koriander. Men ett bra hem. Trots koriander och rosa zon. Ett kvarter i 20 miljonersstaden där alla känner alla. Kastade ner pengar på gatan och tidningsförsäljaren kastade upp morgontidningen.

Märsta! Trodde aldrig att jag skulle hamna i Märsta men det gjorde jag. En kort tid. Ett nybygge som luktade plast.

Vällingby. Jag var på plats 47 i bostadskön till lägenheten men eftersom jag hade fast inkomst fick jag den. En bostad med sköra väggar men med två fantastiska tanter som grannar. Fast tant nr 2 lärde jag känna först efter att hennes man hade dött. Han var en sur en.

-”Hej! Det är jag som flyttade in igår” – hälsade jag när jag mötte honom i trappuppgången.

-”Ja jag hörde det. Det var ett jävla oväsen. Det får vara slut med det!” (Som om jag skulle flytta in där varje dag)

Nästa gång jag såg honom försökte jag stoppa blödningen från hans nyopererade fot. Det gick inte. Han dog.

Efter det så bjöd tanten på middag. En flaska grön chartreuse inköpt på 50 talet öppnades. Tanterna och jag blev berusade.

Rue Americaine. Bryssel. Några steg från Place Chatelain som öppnades upp för en marknad varje onsdag. Blommor, ost och vin. Jag trivdes infernaliskt bra där. Ett lummigt träd vid sovrumsfönstret. Ljus i matrummet. Massa ljus.

Gästhuset där jag hade ett sovrum i Juba, Södra Sudan. 32 C i genomsnittstemperatur varje natt. Inomhus. Det bruna nilvattnet i vattentanken. Efter 3 dagar hade slammet sjunkit i tanken så vattnet såg ut som vatten. Jag blev aldrig riktigt ren där. Syntetlakanen klibbade mot kroppen. En natt vaknade jag upp med en halv spindel i mungipan. Var andra halvan var vet jag inte men jag drömde att jag åt färska blåbär.

Nästa hem hittas inte på Google Street view. Huset med arga myror i trädgården. Addis Ababa.

Stugan i Nairobi. Första veckan sprang råttorna i innertaket. Andra veckan luktade det döda råttor efter att hyresvärden hade lagt ut gift. Tredje veckan upptäckte jag vägglössen. Eller de upptäckte mig. Vaknade varje morgon med blodiga knäveck. Men sedan madrassen blev besprutad och jag drog ut sängen så den inte rörde vid väggen så fick lössen hitta blod på andra ställen. Som tur är så bodde jag bara ett halvår där.

Alfonso Ugarte i Barranco, Lima. Lägenheten på tredje och fjärde våningen med terrass runt halv bostaden. Stor trivsel.

En säkerhetsansvarig tyckte att trädet på gatan borde sågas ner för där kunde man klättra uppför stammen och göra inbrott. Svar; nej. Bättre med arg schäfer på terrassen. Inga inbrott. Eller jo , men genom dörren men den tjuven – antar att det var grannens drogmissbrukande make – smet direkt när larmet gick. Det här var ett bra område att bo i. Ett bra hem.

Men allt är tillfälligt.

5 år där.

5 är här.

Och nästa hem om 1 månad >

Högst upp. Taket. De samlade tillhörigheterna är på väg dit. Om en månad bor jag där. Två veckor senare kommer hunden.

Hem för i alla fall 2 år.

Mona Strid på Forsbackavägen 2…

/ Hans Lind / Leave a comment



……hade ett solarium i det bakre rummet. Där klaustrofobade jag. Men det var graden av solbränna som räknades då. På 80-talet. Och bleka håret. Slingor. Det var då det. Jag tog med mig ett skivomslag .



-”Klipp mig såhär!”




Det gjorde hon.



Nästa skivomslag för klippmigsåhär var denna >




Nuförtiden tar jag inga skivomslag med mig till frisören. Enklare idag.



-”Ta bort en månad!” – räcker.



Jag saknar inte solariet eller slingorna men jag saknar pratet under klippningen. Mona fortsatte pratet månaden efter där vi hade slutat månaden innan. Här i Nairobi är det inget prat. Bara



-”How are you?”



-”Fine. How are you?”



-”Fine.”



Och så kapas en månad hår.



Mellan Mona Strid och månadskaparen har det varit många som har petat mig i håret.



Björn vid Mariatorget (bäst på skvaller)



Han vars namn jag har glömt vid Place Chatelain i Bryssel som inte kunde engelska och jag inte franska men håret klipptes i alla fall.



Hon i Madrid som uppenbarligen inte kunde klippa så hon i nästa salong fick reparera under djupa suckar.



Hon på Yaya i Nairobi som också beklagade sig över min senaste klippning och var riktigt arg tills jag sade att det var hennes kollega vid stolen bredvid som var den som klippt mig senast.



I Lima hittade jag en bra frisör som fick klippa mig en gång. Bara. För nästa gång fick jag vänta och vänta och vänta. Och gick till slut in till grannen som inte lät mig vänta.



I Mexico City beställde jag tid på en salong och fick frågan vilken frisör som skulle klippa mig. Den bäste – svarade jag. Den bäste – visade sig vara ägaren – kom och synade mig uppifrån och ner och nerifrån och upp och sade att han godkände mig som kund. Efter klippningen fick jag en t-shirt som bevis på att jag hade blivit klippt av ”den store”. Men han var duktig.



I Luanda satt jag en timme i en salong där härläggningsvätskan låg som en dimma vid Lützen. Den dimman andades jag in och sedan dess har jag hostat. Flimmerhårsbränning.



Varje gång jag har klippt mig i Dubai har frisören varit från Syrien. Duktiga för utan att fråga körs saxen försiktigt in i örat för att ta bort de hår som tränger ut från hjärnan och väljer örat som utgång.





I Paris har jag aldrig kunnat prata med mina frisörer. De har pratat med sina kollegor. Utom hon som inte hade nån kollega men som pratade med sin franska bulldog. När jag frågade vad hunden heter fick jag svaret ”French bulldog” och det var vårt enda samtal.



I Köpenhamn hade den isländske frisören en Golden retriever i salongen. Hunden lade sig på mina fötter. Sedan dess letar jag frisörsalonger där hundar bor. Men där frisören inte är bakfull.



Min allra första frisör var min pappas kusin Ivar. 50 meter bort. Han hade en hårklippningsmaskin. Inte en elektrisk utan en som nöps i nacken. Det blev knäckebrödskonsistens i nacken och sidorna och Gustav Vasa-frisyr på skallens topp.



Men det har blivit många frisörer efter Ivar.



Men inga skivomslag med mig. Längre.

Sätt dig längst bak så ingen kräks i nacken på dig..

/ Hans Lind / Leave a comment

Gott råd.

Jag sitter på ett plan som ska från Luanda till Mbanza Congo. Angola. Där man skjuter raketer mot plan som landar reguljärt. Så detta plan ska från 10 000 meters höjd korkskruva sig ner mot landningsbanan. För att göra sig omöjligt att bli träffad av en raket från UNITA. (Guerillan)

Korkskruvslandning. Jag sitter längst bak. Det är bra för de som sitter framför mig ulkar i sina plastpåsar.

Angola. Ett krig som inte vill ta slut. Som parterna inte vill avsluta.

Och vi kommer fram.

Slutar kriget så avslutas plundringen. Så kriget fortsätter.

Mbanza Congo. Häxor. Nej. De är barn. Men de säger att de är häxor.

-”Jag kan flyga om natten!”

-”Det kan jag med när jag drömmer…”

Det här är barn i norra Angola. Barn i familjer som har flytt från Angola till Congo till Angola till Congo. År efter år. Fram och tillbaka .

Familjer som inte kan försörja alla sina barn. Ingen familj kastar ut sina barn. Försåvitt barnen inte är häxor. Då är de inte längre barn. Utan häxor. Familjer som är utmattade. Som inte klarar att försörja alla sina barn.

Barn som tror de är häxor. För de är utslängda från sina familjer. För att alla säger att de är häxor.

Och här kliver Petra från Bulgarien in i handlingen. Hon vill lösa problemet med barnen som är häxor. Ett barnhem.

Dumma Petra. Huset kommmer att brännas upp. Snabbt. Detta är inte Harry Potter. Detta är Mbanza Congo där man är rädd för barn som kan tänkas vara häxor.

Mobiliserar krafter. Mot Petra. Mot barnhemmet. (Som kommer att förstöras)

Lösningen kommer. Man kan sluta vara häxa om någon tar över häxeriet från en. Några katolska nunnor tar över häxeriet. De är frivilliga. Barnen lämnar över häxeriet. Alternativet var att få bensin indroppat i ögat för att skrämma iväg häxan. Då är det bättre med en katolsk nunna som inte tror på häxeri men som ”tar över häxan”.

Angola. Landet som knappt odlar tomater.

Angola.Det dyraste land jag har bott i.

Ett land av häxor.

Och styrande som inte ville avsluta kriget.

Mitt i natten kastas det in en hink med ormar in i hyddan som jag sover i….

/ Hans Lind / 2 Comments

Det är i Jonglei i Södra Sudan. Mitt pass och mitt resetillstånd är beslagtagna. Av min egen personal. Jag hade sparkat den lokale platschefen. Mannen som klev upp varje morgon insvept i en handduk vid 06.00 och öppnade dörren till sin hydda och ropade att han ville ha sitt morgonthé. Mannen som lade in en eller två extra nollor på de kvitton han redovisade. Så adjö till honom. Men han valde att inte berätta som det var utan som han ville att personalen skulle tro. Så protester. Och beslagtagande av mitt pass och resetillstånd. -”Du får tillbaka det när du har återanställt chefen!” Så jag blev kvar. I tre dagar. Det var lite oväsen. Och drömmar om hinkar med ormar som kastas in i min hydda på natten. För det var en dröm. Ju.

Den julen gjorde jag en långresa. 3 dagar i Dubai. 10 dagar i Istanbul och sedan tillbaka till Dubai igen.

Det var snö och vinter i Istanbul. Det var inhandling av vinterkläder i Dubai. Från 45-graders södra Sudan till snöglopp i Istanbul.

I Dubai hittade jag en bra ryggterapeut. En sån som går på din rygg och bänder armarna åt håll som de inte borde bändas åt. En rygg som sovit för mycket i mjuka tältsängar i sudanesiska hyddor. En rygg som drömt om hinkar med ormar som slängs på en.

Och så Lariam. Malariaprofylax som gav mig mord. Många mord. Med mig som mördare. Med förskärare. Ett mordoffer tyckte kniven var för slö så jag borde ”skära först och hugga sen”.

Jag vet fortfarande inte om det var ett leva i ett våldsamt samhälle eller om det var Lariam som gav mig drömmar om ormar och drömmar om mord. Och en spänd illa tilltygad rygg.

Drömmarna gav upp när jag lämnade Södra Sudan. Och när jag lämnade Lariam. Ryggen blev bättre. Huden mjuk och fin och lite mer hår på huvudet efter att i två år ha duschat i vatten direkt från Nilen.

-”Jag har bevis på att du har ätit mänsklig avföring!” – sade min undersökande läkare på CityAkuten.

-”Jag har duschat 2 år i Nilvatten i Juba!”

-” Det lugnar mig genast!”

Men kan jag skylla på Lariam? Är det så enkelt?

Den lokalanställde i Rumbek som hade 100 sudanesiska pund i månadslön (det motsvarar 50 US Dollar) som brukade få 100 sudanesiska pund den sista dagen i varje månad. Men en dag hade banken inga sudanesiska pund så han fick 50 dollar i stället.


-”Jag är lurad på 50!!” Tyckte han och tog med sig kalasjnikoven när han skulle prata med löneförrättaren.

Kvinnan som kom hem och hittade sin man i säng med grannfrun. Istället för att skälla ut dem så tog hon en handgranat som maken hade i sin ryggsäck och slängde in den i hyddan.

Så kan man skylla på Lariam när våldet finns nära i varje handling?

Det var den julen. 2009. Då jag lämnade Östra Afrika. För sista gången trodde jag.

Nu lämnar jag Östra Afrika igen. För sista gången?

Jag vet inte.

Men för 10 dagar sedan kom jag i samspråk med Mr Bol. Från Jonglei. Vi satt. I samma flygplatstransfer. Vi bromsade bägge två med fötterna nerkörda i bussgolvet när den italienske kedjerökande chauffören hade bråttom.

Jonglei.

-”Är det lugnare där nu?”

-” Jag jobbar på den statliga statistikbyrån”

Det är också ett svar.

Och min kidnappning i Jonglei? Efter 3 dagar gav personalen upp

Hon sade att hon är rädd för Afrika

/ Hans Lind / Leave a comment

3 dagar på ett hotell vid Mombasa highway. En sväng in i nationalparken. Promenader. Det är vad hon har gjort. Den äldre damen från Wyoming. Hennes farfar var 2 meter lång och hette Sundell och kom från Sverige. 

-”Har du varit utanför stan?”

-”Det har jag inte råd med”

Så hon åkte från Wyoming till Nairobi för 3 dagar. Nu ska hon hem. Sedan incheckningen på flygplatsen har hon klistrat sig fast vid mig för jag verkar vara en ”trevlig italienare”.

Hon hörde vid incheckningen att jag skulle till Turin så hon antar att jag är ”italienare” . Det får hon tro. Det där med Sverige verkar komplicerat.

Men det som börjar med klistring blir efter en stund – och några glas vin – en trevlig pratstund om kooperativ. Om vad som är att ”hjälpa folk”. Nu är hon ute på promenad på flygplatsen och jag vaktar hennes väskor. Hennes rädsla för Afrika – nja – hon har ju aldrig varit här förr. Eller hon har varit i Kairo. Dit hennes bagage aldrig kom. Och där hon inte hade pengar att ge dricks till alla som ville ha dricks för taxichauffören hade fått hennes sista lokala pengar – ”vad de nu heter”.

Och jag går igenom en process. En process som startar med ”jobbig amerikanska” – och nu efter 3 timmar ”vilken äventyrerska”. Hon är rädd. Men hon låser inte in sig. Hon letar. Hon utmanar. Sig själv. Och där står jag vid  incheckningen och dömer folk som jobbiga när de inte är det.