På väg till Paris. Igen. För att fira livet.

44B8ADDA-C207-4F0E-A0AB-3CEFC3808EF5.jpeg5 dagar och nätter i Paris väntar. Varför alltid Paris?

Jo – staden tar aldrig slut. Denna gång ska jag för andra gången – första gången var 2002 – bo på  nedre delen av Seine. 100 meter från den stora matbutiken. 150 meter från restaurangen  Les Botanistes.  10 meter från Luxembourg-parken.

Men det ska regna i Paris.

Air France har börjat flyga direkt. Och det är bra.  Mat, vin, säten och filmer är mycket bättre än Kenya Airways. Äggröra med tryffel och hummer till frukost. Eller de sade att det var brunch för då kan man ta ett glas vin till maten. Det kan man inte göra till frukost. Säger de. Jag håller med.

Men ….. i natt drömde jag om att en flåsande massmördare följde mina steg. Han var känd för att stampa ihjäl barn. Jag blev visad blodfläckar kvarlämnade efter hans offer. Eller fläckar? Mera pölar. Jag visste vem han var men han var hela tiden några steg bakom mig.

Det är inte en parisförberedelsedröm.

Det är mer fråga om att det  på torsdag den 31a  är 2 år sedan kidnappningen. Inga mardrömmar utom för ett år sen. Och nu efter 2 år. Men på 2-årsdagen firar jag livet. Inte skräcken. Inte döden. Inte blodpölarna.

Men jag är på behörigt avstånd. För ett år sedan i Casablanca. Nu i Paris.

Mardrömmar dröms bäst med distans.

||||||||||||||

1. Paris ja. Min första parisvistelse var ett byte av järnvägsstationer. Jag skulle från Lissabon till Malmö. Jag hade rest i två dygn. Min blöta handduk i ryggsäcken började lukta oroväckande illa. Jag hade slut på pengar. Vindruvor och vitt bröd var vad jag hade ätit de två senaste dagarna. Jag hade lutat mig ut från tågfönstret och fått sot i ögonbrynen. Jag såg märklig ut.

Tunnelbana mellan järnvägsstationer. Luktande jag. Illaluktande jag. Jag minns en tennisspelare som höll sig för näsan.

2. Andra gången i Paris var jag på ett möte på UNESCO som jag inte förstod nånting av. Men en amerikanska tyckte vi skulle gå till ett autentiskt ställe dit inga turister hittar.

Det var bara turister där.

Men Rodinmuseet! Fast fru Camille Claudel var bättre än maken. Är.

3. Tredje gången i Paris gick mitt sällskap 5 meter framför mig hela tiden. Det fick mig att avsky Paris. Ett tag.

4. Fjärde gången i Paris var hela turisteriet med grodlår och ”jag framför Eiffeltornet och jag framför Triumfbågen och hela det där köret utan att ta av sig solglasögonen”. Det fick mig att längta efter att åka till Paris ensam.

5. Femte gången i Paris. Delat rum med ”mamma” utan toalettdörr. Men detvar roligt. Förutom toabestyren.

6. Sjätte gången i Paris hamnade jag i förorterna och förvånade mig själv. Lite.

7. Sjunde gången i Paris högtravade jag vid Operahuset. Och minns inte riktigt vad jag gjorde.

8. Åttonde gången i Paris såg jag en Pro-marihuana demonstration och bestämde mig för att aldrig mer bo vid Place Republique.

9. Nionde gången i Paris höll jag på att stekas i hjäl i ett hotellrum. Det var varmt. Kvavt. Ingen luft. Men en tapet med änglar i taket.

10. Tionde gången i Paris log jag hela tiden. Utom på en snorkig restaurang.  Jag fyllde 60 år och blev mogen.

Nu är det gång nr 11.

Upp i en luft…Eller inte. Historien om ett flygbolag som kippar efter luft.

image

… blev det inte. Framme vid flygplatsen igår kväll vid 19-tiden så berättar Kenya Airways att planet inte går 23.59 utan 08.30 på morgonen. Men de bokar ett hotell men inne i stan – så ut i trafiken med Bernhard som lovar hämta kl 0500 på morgonen.

Det gör han.

Men hotellobbyn är fylld av folk som ska till Nigeria, Liberia, Sydafrika. Flera inställda eller försenade plan. Många missade konnektioner.

Tekniska fel” säger Kenya Airways.

Inte. Brist på tekniker. I förra veckan blev 140 av 600 anställda tekniker sparkade. De hade inlett en maskningsaktion för högre löner. Det brukar höja lönerna. Det gjorde det i våras.

Men vi vill ha lika mycket som teknikerna i arabstaterna!” – (där det är så mycket dyrare att bo). Den högst betalda lönen som de krävde var 12 000 USD/månaden.

Det blev inget med det. Istället fick de sparken. De klagade på den nytillsatte polske VD:n.

-”Han förstår inte att man inte can do things the polish way in Kenya!”

(Ehhh… polacker har väl stor vana vid att strejka)

Så nu står flygbolaget där utan 140 mekaniker. Och passagerarna hopas på hotellen.

Det ser trots det lite ljusare ut för Kenya Airways. Staten är nu största ägare – så bankruttrisken är mindre. KLM har minskat sin andel medan de kenyanska banker som hade lån till flygbolaget har nu fått sina lån inlösta till aktier – under protest.

 

 

Smart gjort – Kenya Airways!

IMG_0967-”I haven’t seen you in a long time!”
Väskinplastaren hälsar glatt. Han kommer att väva in min resväska i 5 meter gladpack. Det stjäls utav attan på Jomo Kenyatta International Airport.
Jag känner mig nöjd. Jag kan ju inte resa så mycket eftersom Väskinplastaren har saknat mig. Passkontrollanten däremot nöjer sig med
-:”Four fingers please!”
Det är mina fingeravtryck han vill åt. Han får dem.
Nairobi flygplats. Hårdkokta ägg och långsamma säkerhetsköer. Eftertänksamma avplockningar av livremmar och nyckelknippor. Långsam eftertanke. Kan det tänkas finnas mer metall någonstans i en ficka som man aldrig har stoppat handen i?
Själv har jag placerat all metall och elektronik i väskan redan i rulltrappan. Men det har jag inte mycket för eftersom köbildarna tror sig ha metall någonstans i ett ställe där någon kan ha placerat metall i. Dem.
Kenya Airways nya – nåja relativt nya – Dreamliner luktar surt. Obestämbart surt. Sätena är flammiga av resenärsspill. Det är en 8 timmars plåga. Hostande till vänster och barnsparkar bakifrån.
Men den italienska filmen om pappan som vill uppfostra sina vuxna barn men som själv blir uppfostrad samtidigt dödar 2 timmar av flygtiden.

Men – denna nya Dreamliner har toalettsitsen och ringar som inte går att placera i upplyft läge. De ramlar ner! Perfekt – det gör att alla måste sitta och kissa. Inget spill här inte. Ett torrt toalettgolv som resultat. Fantastiskt!

Dessutom är det kolsvart inne på toaletten om man inte låser dörren. Inte ett halvmörker som på andra plan. Det hindrar dock inte dem som inte hittar ljusknappen – som inte finns – att sitta ner (stå går ju inte) med halvöppen dörr.

Alltså ska man inte välja sittplatser närmast toaletterna.
Schiphol är varmt. Trångt. Köigt. En genomrusning. Svettig framme vid gaten. Planet är försenat 30 minuter. Eftersvettning.

KLM är snäll mot kycklingarna står det på smörgåsboxen. Jag äter upp kycklingköttet. Jag är inte snäll.

Stockholm ler. Solen skiner.  Jag är framme.

Amsterdam – dag 1

IMG_0620.JPGNej. En Amerikan i Paris var inte vad jag ville se inför en helg i Paris.

Istället blev det Eva Green med nånting om peculiar kids på ett barnhem och sedan en kongolesisk läkare i en fransk by och 2 avsnitt av Modern Family och ett sömnpiller som heter Arrival. En lingvistiker som pratade med bläckfiskar från yttre rymden.

Inte bra.

 

Men maten på Kenya Airways var bra. Och  äntligen har de köpt nya filmer. Det var lite rundgång ett tag.

Nu i Amsterdam.

-“Vill du köpa en plastpåse?”

-“Nej.”

Ungefär så.

Finns våren i Paris? – dag 1

IMG_0618Att vakna 0400 på morgonen är aldrig ett nöje. Onöjet försvinner efter 10 minuter när jag trodde att jag skulle duscha kallt. Jag har solvattenvärmare för varmvatten på taket. Det är kolsvart ute. Det regnar. Hur kan då solenergi ge varmt duschvatten?

Det gör det.

Taxin kommer sin vana trogen 20 minuter för tidigt. Chauffören Peter ville nog sova en stund. Han väcks upp av en ilsket skällande hund och jag får själv packa in resväskan. Peter kliver inte ut ur taxin.

Det är blött ute. Mörkt. Enstaka skuggor rör sig efter vägkanten. Det normala “köra 15t meter – stanna – köra 15 meter stanna” byts ut till en tjurrusning genom en tom stad. Endast kroghemvändarna är ute. Vinglandes. Till fots och till bils.

En olycka, En mosad front på en bil.

-“Man ska akta dig för Langata road så  här dags!” Säger Peter. Det är där krogarna och en alldeles för rak väg finns. Fyllona får upp farten och helt plötsligt är det en kurva.

Flygplatsen. Morgontrötta människor hukar sig bakom sina halsdukar. Väskinplastarna ropar glatt – “Hello boss!” . Jag plastar in resväskan – det kan tyckas onödigt men det försvinner -stjäls en hel del ur resväskorna. Flera Facebooktrådar är fyllda av berättelsen om en dam som blev av med sin mormors 19 kilo tunga persiska matta.

Passkontrollanten som jag var rörlig för är ett enda stort leende. Mitt arbetstillstånd har gått ut – väntar på beslut om förlängning. Mitt specialtillstånd är ju inte registrerat i datasystemet – bara  med en stämpel i passet. Jag är legalt i landet men att hitta den stämpeln i ett överfyllt pass är inte lätt, Men det är bara ett stort leende.

imageFörsenad? Den ständiga frågan när man flyger med Kenya Airways.

Men inte idag.

Tror jag.

Ebolavarning

IMG_2435.PNG
-“Ni som ska till Lusaka – alltså inte ni som ska Harare – ge er tillkänna!”
Jag räcker upp handen.
Detta sker i måndags – tidig morgon på Jomo Kenyatta International Airport. Jag ska till Kenneth Kaunda International Airport. (När får Sverige en Olof Palme International airport – eller det borde nog vara Gustav Vasa International Airport eftersom det handlar om frigörarherrar
Jag får en papperslapp med hot.
Om du har varit i Guinea Conakry, Sierra Leone, Liberia eller Nigeria de senaste veckorna så kommer du att placeras i karantän i 30 dagar i Zambia.
Planet blir försenat – en passagerare som har checkat in dyker inte upp. Jag vet var hen har varit…..
Framme i Zambia så sker ingen kontroll. Passkontrollanten har munskydd och bläddrar förstrött i passet men inte hinner hon se alla stämplar.
(Mitt pass är stämpelfyllt)

IMG_2434.PNG

Under tiden meddelar Korean Air att de från 20 augusti ställer in sina Kenya flyg. Det sker dagen efter det att WHO säger att Kenya är i riskzon 2 p g a att vara en reseknytpunkt. Det får regeringen att morra och WHO och annonsera dagen efter att det minsann är massor av länder som är riskland2.
Nu hade Korean Air 3 flyg i veckan till Nairobi och de flygen var inte särskilt populära. Tror jag.
Under tiden så vill inte Kenya Airways avbryta sina Västafrikaflygningar. Det handlar inte om ekonomi, hävdar de. För de flygen ger ju “bara” 25% av deras intäkter. Hrmphh..
I stället skickar de 2 läkare till Sierra Leone – Liberia för att “lära sig mer om Ebola”..
Det tar bara 2 dagar och så säger Kenya Airways att passagerare från Sierra Leone och Liberia inte ska få komma in i Kenya. Nigeria då?
Nja – det är ju lönsammaste rutten.

Under tiden har folk i Kenya “hört” att det redan finns 4 ebolapatienter i Nairobi. Folk hör så mycket.

Om man verkligen tänker efter så verkar inte Ebola smitta så lätt. Sedan mars i år har 2000 personer smittats (vad man vet). Detta i stater med stor befolkning; Liberia – 4 miljoner, Sierra Leone 6 miljoner och Guinea Conakry 11 miljoner.

Nåja, ingen karantän i Zambia. Och sedan hemma i Kenya – ingen frågar något om var jag har varit när jag kommer till flygplatsen. Jag som hade hört om timslånga köer med temperaturmätning och frågeformulär.

Lövkratta, bränsledunk och hundimport

Jag har inget att kratta löv med säger Victor.
Det ordnar jag.
Det finns ingen diesel i generatorn fortsätter Victor.
Det ordnar jag.
Det finns ingen bensin i gräsklipparen avslutar Victor.
Det ordnar jag.
Det går inte att frakta en hund in i Kenya som “checked-in-luggage” säger Kenya Airways.
Jaha. Det får väl KLM ordna – Lima – Amsterdam som checked in luggage och sedan cargo?
Nej, det går inte. Vi byter inte flygbolag utan hela frakten måste ske med KLM svarar KLM.
Ok. Då kommer Arman 14 timmar senare. Som cargo.
Det är väl rimligt.

Om nu hans rabiesblodprov hinner testas i Santiago, Chile.
Det tog 2 månader för DHL att få blodprovet genom den chilenska tullen!
T v å m å n a d e r !
Aldrig mer DHL.

Att fixa 2 dunkar med bensin och diesel och en lövkratta tog sådär 5 minuter.
Att importera Arman har tagit mer än 2 månader.
Ännu är han inte här.